Jag vill berätta två historier. Egentligen vill jag bara berätta en, men den ena kan inte existera utan den andra. Så jag måste berätta två. Men allra helst vill jag berätta om det glada, om det lila, om det som glittrar. Det är så svårt bara, det är så mycket mer svårgripbart än allt det där andra, det där ledsna, det som redan fyllt alla mina sidor.

Där finns en flicka, hon bor i lägenheten under. Lägenheten under Saras. I den bor hon. Och hon är glad. Hon har lila klänningar på sig med glitter i, och svarta streck runt ögonen som gör henne vacker. Inte för att de är vackra, strecken, men för att de gör henne glad när hon ritar dit dem. Hon skrattar. Hon leker att hon är stjärna för världen.

I hennes fönster sitter ingen gråtande Helena. I hennes sitter en skrattande. När hon sitter still. Så skrattar hon. Helena gråter inte, hon har en lila sjal runt halsen istället.

Där är kväll och det är fredag och där är det allra gladaste, ljusaste som fyller hela lägenheten med ljus och glädje. Hysteri. Men glad sådan.

Helena står framför spegeln och ser inga rosa strimmor på sin kropp. Hon skulle aldrig kunna tänka sig dem där. Hon skulle aldrig komma på tanken.

Hon sveper in sig i fladdrande smeksamt silkestyg, glatt mot kroppen och helt svart, helt glansigt, skinande. Svarta strumpor i strumpeband. Helena klär sig som kvällens primadonna. Hon är det. Den allra bästa, vackraste, coolaste. På teaterns scen i rampljuset för alla ögon att se bara henne. I hennes fantasi är det så. I det snurrande strålkastarljuset under vilket hennes kropp rör sig automatiskt till ljudet av dunkande musik. Alldeles för högt. Alldeles för nära. Dock inte för Helena, hon sluter ögonen och det är ingen annan där.

Möter de andra på centralstationen vid busshållplatsen med ett leende som måste brista och förvandlas till skratt. Det är inte kallt och det är inte fuktigt men ändå skakar hon som vore hon frusen. Minuterna närmar sig, ridån går upp snart och hon ska stå ensam inför timmar av lustfyllt skådespel.

Klackar mot asfalt; mot trappor; in; sedan betala; pengar vad är det; spelar ingen roll jag hör redan musiken där nerifrån; den får mig att rista av förtjusning.

Leendet blir bara bredare och bredare. Liksom natten. Och alla dess drycker. Lila glitter under lampor i extas allting snurrar bara snabbare och snabbare.

Jag vill berätta om det. Berätta om det innerligt glada. Men det flyger ovanför mitt huvud, utom räckhåll för annat än obskyra glimtar. Jag anar det diffusa, men det finns där, det glittrande lila, mitt framför mina ögon.