Sommarregn och sommarvatten. Gröna blad över gången, över dig. Bortanför i allt det andra, en dröm, en ro, ett paradis.

Sara befinner sig under grönskan. Under bladen och under den vita björken. Ser upp i skymning, försöker titta sen, öppningen av det där ute. Grönska sköljer över henne men når henne dock aldrig riktig. Instängd i sin kropp helt ensam, utan vatten i en gränslös öken utan tid.

Ser uppåt. Skymtar moln och himmel genom gröna löv. Dras ner mot henne. Faller över. Hon pressar vaderna mot molnen. Armarna, som är hennes åter igen. Känner fuktigt gräs och mossa tätt mog huden. Utanför.

Man kan undra om det nånsin når in, allt det utanför dig själv. Kan undra om det når eller om ensamheten är för stor. Ett eget jag mitt ibland de många andra. Ett eget jag och du är där. har samma tankar, samma ord. Samma jubelkänslor inför våren.. men det är stumt. Och Saras muskler domnar.

Hon var lycklig där på landet en gång. Kan återvända aldrig mer. Tycks som om varje stilla droppe av ro och vällust utgår därifrån. Hennes förlorade paradis. Ryms i drömmar alltför långt borta. Saras armar luktar solbränt. Trots att de lyser blekt bland de andras bruna. Så luktar de. Och det är sol och det är sommar, en tillfällig respit, men kära, slut ögonen och sjunk undan.

Trötthet. Tomhet. Slutna ögonlock i drömmen. Slutna ögonlock och det tar slut där. tar slut och vaknar aldrig mer invid dig.

(Du var så mycket mindre än mig, du var min lilla. Och jag ville skydda dig från allt det onda, jag lovar, det var bara det. Men jag är rädd att jag har skadat dig och att du blöder. Du var min lilla, men jag var heller inte stor. Jag visste inte att du borde få försöka. Försöka leva, försöka stå upp alldeles själv. Du var så liten och jag ville bara var din skyddsmur. Skydda dig mot kylan. Älskade syster, min allra minsta, säg har jag sårat dig svårt? Har jag skadat dig? Borde jag försvinna långt ut ur ditt liv..?)

Väckarklocka, köksbord, fönster, melankoli. Frukost bubblar i Saras tankar men vem kan äta? Vem kan. Sara kan inte. Sara kan ingenting själv, Sara fryser. Sara kan endast titta ut genom fönstret och drömma.

Hon tänker på sin tomma säng ibland. Tänker på att den är tom och tänker på att lakanen är vita. Hon önskar att de inte vore det. Önskar rött och tror att det skulle göra henne starkare. Som om lakanen skulle ge henne kraft om natten. Men hon står inte ut, står inte ut med allt det röda. Flyr in i sin vita dröm och glömmer blodet som siprar ur henne.

Dripp dropp. Man kan rinna bort ibland. Man kan rinna bort och fastna på vassa klippor. Fångas av en ström, kanske, föras bort i tunga vattenmassor. Dripp dropp. Sara lämnar blodspår över golvet.

Om du vore en fjäril skulle du flyga då? Skulle du lyfta vingarna och fladdra bort i otrygghet och ljuvhet. Eller skulle du kura ihop dig stilla och invänta döden i säkerhet. Skulle du riskera allt för ett ögonblick i solen?

Grässtråna böjer sig under fötters tyngd. Ser inte upp i rädsla och skriker inte i skräck och ångest. Sara är ett grässtrå som plötsligt sett upp och sett stora fötter närma sig. Som öppnat ögonen och blivit skrämd och slutat andas. Eller så har hon bara vissnat ner och blivit bräckligt, tunt och gult. Kanske finns det ingen större förklaring till varför så. Kanske var hon trasig redan när hon föddes.

Fjärilslarver förpuppas och sover tryggt en andra gång. Sara har misstagit sig, hon är en fjäril. Hon kryper ner under täcket och andas tungt. Det är många minuter kvar, det är många. Tick tick. Klockan tickar fram sina sekunder och grinar farligt. Tick tick du borta där, du lilla. Du rår inte ens över tingens ordning, du rår inte ens över din egen klockas rytm. Du kan inte stänga av mig trots att du önskar det. Du är för svag, du är för rädd. Och Sara gråter.

Blomsterbarnet rycker Sara i ärmarna. Blomsterbarnet dyker upp från ingenstans och rycker Sara i ärmarna. Blomsterbarnet är det lilla, det minsta lilla sjungande barnet. Kanske är hon inte så liten, kanske är hon stor? Men Sara ser i så fall inte det. I Saras ögon är Blomsterbarnet försvinnande litet.

Följ med mig ut! Ropar det. Ta en promenad med mig i skogen! Sara kan inte neka till Blomsterbarnets vädjan. Tiden är trots allt inte hennes att disponera. Ty hon är ingen. Kan bara böja sig. Kan bara följa, och på så sätt vara värd någonting, någonting alls.

Se mossorna! Ropar barnet högt i skogen. Rusar före över stenar och kvistar och Sara ser och följer efter och rispar sönder sina ben. Skogen luktar av sol och torra blodstänk. Sötaste lilla, inte så fort, ber hon men Blomsterbarnet kan inte lyssna, kan inte stanna. Är fast i sin upplevelse, fast i sin fascination. Kvar i barndomens mörka skugga under blåbärsbuskar i ett evigt äventyr. Sara smakar på bladen. Sara öppnar ögonen och ser det som Blomsterbarnet ser. Men förstår inte. hennes ögon är trots allt slutna.

Genom det öppna fönstret strömmar musik och lägger sig som en slöja över sängen. Sara är inte i den nu. Hon lutar sig ut och känner gatan forsa mot sig. Blomsterbarnet är borta liksom drömmen och illusionen om ett liv tycks hastigt blekna.

Hej ljuva lejoninna, skydda mig med dina huggtänder mot världen.

Farbror doktorns nätta bruna skor klapprar lätt mot linoleummattan i korridoren. Den blå korridoren. Hon går raskt och öppnar dörrar och ser vansinnigt viktig ut, sådär så att Sara blir rädd och kryper ihop inom sig och försvinner. Viktig för att hon betyder någonting. Viktig därför att hennes liv har en mening.

Hur mår du idag? Frågar livslust, mår du bra? Är det bättre? Har jag hjälpt dig nog nån gång? Livslust säger inte så, hon är tyst egentligen. Men Sara ser nog. Kryper samman och blir liten.

Rycker på axlarna mjukt. Jag vet inte riktigt, säger hon. jag vet inte, det är möjligt att jag mår bra idag, jag vet inte, kanske..

Jaa.. nickar Livslust entusiastiskt, det känns som om det går framåt eller hur? Visst svarar Sara och känner hur golvet rasar under hennes fötter. Pang! Syra i ansiktet. Missbildningen växer och de svarta bubblorna blir bara större och större. Det börjar sippra var ur dem snart. Sara känner hur de dunkar hotfullt.

Det finns inga skrik och ingen gråt och ingenting att kämpa för idag; det finns bara mörker. Sara tänker längtansfullt på det gyllene rummet och inser att hon inte kommer kunna fly dit just idag. Det är för långt borta, Sara befinner sig mitt i verkligheten.

Dagdrömmar och stilla år av tystnad. Jag är inte kallsinnig men jag är stark. Sara springer barfota hem till sin trygga våning.

Glassplitter i fötterna. Grus och smuts och sand. Men Sara ser det inte. känner inte. hon är alltför rädd för att stanna, flyr så fort hon kan hem och upp upp upp. Hem till de vita rummen. Sovrum och kök och badrum utan fönster. Vita kakelplattor med rödbrunt blodstänk på. Spegel utan spegelglas och kross på golvet. Hem till det trygga bitterljuva. Till fängelse byggd av egen hand. Men det berör inte längre, det är hennes. Gissel är som trygghet är som sol över huden för de andra.

Det ligger en tunn kropp på trottoaren. Det ligger en tunn kropp på trottoaren och den är trasig. Fågelkropp som flög för högt och brände vingarna på solen. Älskade ikaros du ljög för mig och såg mig falla. Pang! Det allra första slaget. Neråt, djupare och neråt. Hur många gånger kan man se den gyllene i ansiktet? Hur många gånger kan man möta hans blick och älska trots all outhärdlig smärta. Hur kan man? När allt är bränt och borta.

Sara var aldrig stark nog. Sara var aldrig. Eller?