Vardagen ombord
M�nga har en mycket f�rvr�ngd bild av sj�r�varlivet. Den h�lls f�r fascinerande, ja, till och med romantisk. I sj�lva verket var det inte alltid som man fick njuta av att h�rja och sl�ss, redan de l�nga f�rderna till havs gjorde livet tungt. I sj�lva verket var det redan en bragd d� man lyckades h�lla sig vid liv och god h�lsa � sjukdomarna, den d�liga n�ringen och stormarna kunde kr�va m�nga liv fr�n de olika stora manskapen. Sj�lvklart var det inte bara sj�r�varna som fick tampas med slika problem � alla som r�rde sig p� havet m�ste vara beredda p� att m�ta de sv�righeter den hade att bjuda.
Maten
Det rymdes inte o�ndligt med mat i ett fartyg, och ofta planerades rutterna enligt matf�rr�den. Att f�rvara maten var inte heller r�tt � inte ens saltat k�tt h�ller hur l�nge som helst, och skalbaggarna gick h�rt �t skeppsskorporna som bakats av vatten och mj�l. Ibland tog man med djur, t.ex. h�nor, ombord, och hade man tur lyckades man f�nga fisk eller sk�ldpaddor under f�rden. Det var dock sv�rare att f� tag p� f�rsk frukt och gr�nsaker, och man f�rstod inte ens till fullo hur viktiga de var. F�rutom vatten (som l�tt for illa i tr�tunnorna) drack man m�ngder av �l, rom och �ppelvin. Ombord kunde man ha endast 15 000 liter vatten, men hela 50 000 liter med �l! Rom dracks mera s�llan �n �l, men en portion rom motsvarade �nd� tv� flaskor med dagens rom!
Sjukdomarna
Det var inte ovanligt att man blev sjuk under de l�nga f�rderna till havs. R�ttorna spred farliga sjukdomar, och sk�md mat blev likas� m�ngen sj�mans d�d.
Sk�rbjugg kallade man en sjukdom som ledde till att t�nderna lossnade, man fick s�r �verallt och huden blev sjukligt blek, smalbenen sv�llde upp och de insjuknade led av diarr�. F�rst 1753 f�rstod man att citrusfrukter hj�lpte till � orsaken bakom sjukdomen var helt enkelt brist p� c-vitamin.
Gulfebern spreds av moskiterna. Den insjuknade led av h�g feber, och kunde kasta upp blod � denna sjukdom kunde gott leda till d�den.
Dysenteri orsakade v�ldsamma sm�rtor och l�ngvarig diarr�.
Kallbrand kunde man f� som f�ljd av olika sjukdomar. D� var det skeppsl�karen eller timmermannen som fick s�ga bort den skadade lemmen.
Sj�farten
M�nga faror lurade l�ngs segelfartygens rutter. Vindar, stormar, havsstr�mmar, grynnor, rev, eldsv�dor och till och med isberg kunde orsaka stora skador. Alltid kunde man inte heller lita p� kartorna. Navigat�rn valde den s�kraste rutten med hj�lp av olika instrument. Oktanter och sekstanter anv�ndes till att best�mma positionen, �ven kompassen anv�ndes. Djupet m�ttes med en enkel lod � som djupenheter anv�ndes famnar (en famn var ca. 1,66 m). Hastigheten m�ttes med hj�lp av ett loggbr�de och en logglina som hade knopar med 15 meters avst�nd. Man l�t linan l�pa fritt bakom fartyget och efter�t r�knade man hur m�nga knopar som hunnit l�pa ut. Hastigheten var sedan lika m�nga mil i timmen som knopar per 30 sekunder.
D� v�dret var vackert och vinden stadig, d� �ven m�rsvakterna fick sig en rast, d� tv�ttade man byke, gjorde handarbeten, spelade och sj�ng. D� hastigheten var l�g kunde man likv�l fiska � i alltf�r h�g fart hann fiskarna inte nappa. Observera, att dueller och v�gspel var str�ngt f�rbjudna ombord.
Regler
Utan regler skulle man inte komma l�ngt, allts� hade �ven de vildaste sj�r�varkaptenerna vissa best�mmelser ombord p� sina skepp. P� m�nga skepp hade man ett skriftligt kontrakt om hur skatterna skulle f�rdelas. Ofta fick kaptenen och styrmannen tv� g�nger s� stor del av rovet som resten av bes�ttningen. Man kunde ocks� dela ut ers�ttning f�r f�rlorade lemmar enligt vissa �verenskommelser, och de skadade togs om hand. Ofta var det ocks� noggrant f�reskrivet vad man fick och inte fick g�ra � kvinnor, v�gspel och slagsm�l skulle l�mnas till hamnen. Ibland h�ll man ocks� omr�stningar g�llande viktiga beslut och rutter.
Straff
Straff ombord
M�h�nda att sj�m�nnen hade f�r mycket tid eller fantasi � �tminstone hittade de p� ett otal med fruktansv�rda straffmetoder. Straff fick man f�r att man brutit n�gon regel eller d� man hittades ombord som en smygpassagerare. Straffen berodde p� brottet � i b�sta fall kunde man slinka undan med att svabba d�ck eller att l�mna bort n�gra m�ltider. Man kunde dock �ven r�ka ut f�r f�ljande slaggs bestraffningar:
D� man slagits i j�rnbojor ute p� d�ck fick man k�nna naturkrafternas hela styrka � regn, vind, stormar, hetta och sv�lt h�rde till saken.
Piskstraff var vanliga s�v�l bland pirater som i flottor. Ofta anv�nde man en �kattpiska� � en knippe med 50 cm l�nga rep varav alla hade tre tj�rade h�rda knutar som ibland f�rst�rkts med fiskekrokar eller musk�tkulor. Efter piskandet kunde man �nnu gnida salt eller �ttika i s�ren. Det rutm�nster som piskandet l�mnade efter sig p� den bestraffades rygg kallades bland sj�m�nnen f�r �en rutig skjorta�. �Den niosvansade katten� eller �Cat o� Nine Tails� var en variant av kattpiskan som bestod av j�mnt nio svansar av h�st- eller kol�der.
Vid k�lhalning bands brottslingen i ett rep, kastades i havet och drogs under fartygets k�l. De med goda lungor eller tur klarade sig vid liv.
Det finns inga s�kra bevis p� att man tvingat n�gon att g� p� plankan. Det �r m�jligt att detta endast f�rekommer i b�cker och filmer!
Man kunde ocks� sl�pa p� den d�mde stackaren efter fartyget, ibland med huvudet under vattenytan. Att sy in n�gon i en s�ck som sedan sl�ngdes i havet ledde till d�den lika s�kert som att binda fast tyngder p� f�tterna, eller att anv�nda lagbrytaren som �vningsm�l f�r skytte.
�ven eld kunde anv�ndas vid bestraffning � ibland stack man brinnande luntor mellan fingrar och t�r, ibland n�jde man sig med att h�nga upp brottslingen ovanf�r fartygets kokeld.
Ifall manskapet ville ge den bestraffade en chans att �verleva, men inte ombord, kunde man l�mna denne p� en �de �. Det fanns d� en stor risk att den ensamma sj�mannen svalt ihj�l eller att helt enkelt blev galen.
Straff f�r sj�r�vare
Ifall en sj�r�vare �kte fast kunde han r�kna med att bli bestraffad � straffen var dock lite olika fr�n land till land. Det vanligaste, framf�rallt i England, var att man blev h�ngd, och ibland l�mnade man de v�rsta sj�r�varnas kroppar att h�nga i j�rnburar efter h�ngningen (det var d�rf�r som man tog m�tt p� en del f�ngar f�re avr�ttningen). Det kunde ta ett par �r f�re kroppen k�ttet helt hade fallit bort fr�n benen � v�dret och f�glarna hj�lpte sj�lvklart g�rna till. Spanjorerna anv�nde garottering (strypning med rep eller strypstock) f�r att avr�tta sj�r�vare, det beryktas ocks� att spanjorerna ibland kunde hugga av f�ngarnas lemmar och smeta in dem med honung f�r att l�ta f�glar och insekter ta hand om de fastbundna stackarna. Speciellt i Frankrike var det vanlig att tillf�ngatagna sj�r�vare s�ndes som slavar till kolonierna.
Frigivningar delades ibland till dem som tvingats till sj�r�veri och som �nd� inte deltagit i attacker eller anv�nt vapen mot andra.
P� 1700-talet, f�re in-game-datumet har man avr�ttat f�ljande betydelsefulla sj�r�vare:
1701 i maj: Kapten William Kidd och 8 andra engelska, samt 24 franska sj�r�vare i London.
1704 i juni: John Quetch och 6 andra i Boston
1705 i augusti: Thomas Green och 6 andra i Edinburgh
1717 i oktober: 8 av Sam Bellamys m�n i Boston
1718 i mars: 13 av Svartsk�ggs m�n i Virginia
Strider och anfall
Att h�ngmattorna samlades i finkn�ten och att kanonerna s� sm�ningom gjordes i ordning var s�kra tecken p� ett annalkande anfall. Sj�r�varna litade stort p� sina seglingskunskaper och sin modiga bes�ttning, och de injagade skr�ck i handelsflottornas kaptener, som ofta tog till flykten inf�r hotet att bli d�dad, tillf�ngatagen eller torterad. Vinden spelade en stor roll i striderna till sj�ss. Stod man uppe i vind i j�mf�relse med fiendeskeppen hade man b�ttre m�jligheter att man�vrera � man fick v�lja ifall man tog emot en utmaning eller ifall man ist�llet skulle fly. Ett skrov som l�g n�ra vattenytan d� fartyget lutade mot fienden hindrade ocks� kanoneld att skada fartygets sidor under den verkliga vattenlinjen � det kunde dock ocks� hindra de l�gsta kanonerna fr�n att skjuta p� fienden. Att ligga l�gre i vind �n fienden sk�nkte mera skydd p� d�ck, det var l�ttare att hantera och att dra in kanonerna och dessutom bl�ste den tjocka kanonr�ken snabbt bort.
Erfarna sj�bj�rnar kunde dra nytta av dessa m�jligheter. Vindar, taktik och timing � liksom ocks� bes�ttningens samarbete � var alla viktiga. Ofta n�rmade man sig dessutom fiendeskeppen under falsk flagg, och den egna flaggan hissades f�rst d� man n�tt sitt rov (se mera: Hissa flaggan!)
Ifall striden gick enligt planerna kunde de attackerande snart stiga p� det andra fartygets d�ck. Man kastade �nterhakar i det andra fartygets rigg, och med hj�lp av dessa drog man de b�da skeppen n�rmare varandra. F�r att skapa mera oordning kunde man kasta brinnande tj�ra eller granater laddade med vasst splitter p� fiendens d�ck � elden och r�ken spred sig l�tt och de barfotade sj�m�nnen skadade sig i de vassa sk�rvorna. I n�rstriderna anv�ndes sedan sv�rd, dolkar, yxor musk�ter och pistoler. Vissa kaptener kunde till och med s�nka sitt eget skepp f�r att mana sina m�n till desperat kamp utan flyktm�jligheter.
Ifall sj�r�varna lyckades med sitt anfall fick det besegrade manskapet ibland v�lja mellan att sj�lv bli sj�r�vare eller d�den. Ifall de lyckades ta en flottans officer till f�nga blev denne behandlad p� samma s�tt som han sj�lv behandlat sina m�n. Timmermannen och segelmakaren reparerade skeppets skador medan skeppsl�karen sk�tte om de s�rade.
Sj�r�varna anf�ll inte endast andra fartyg till sj�ss, utan ocks� rika hamnst�der. M�nga kustst�der f�rs�gs dock med starka bef�stningar f�r att skydda kolonierna fr�n attacker s�v�l fr�n havet som fr�n land.
Livet p� landbacken
Det var inte alltid s� att en sj�man precis �lskade havets v�g � det var helt enkelt ett n�dv�ndigt steg f�r att bli rik. M�nga v�ntade p� att komma iland efter de tunga veckorna ute p� havet, och s�g det som en chans att bel�na sig sj�lva ordentligt f�r ett v�lgjort arbete. De pengar man lyckats r�va �t sig spenderades p� v�gspel, dryckjom och trevliga kvinnor. Nu var det dags att sl�ppa loss! Alltid var det inte l�tt att samla den festande bes�ttningen tillbaka ombord. Speciellt flottans fartyg hade sina egna v�rvningspatruller som samlade ihop seglingsdugliga m�n fr�n hamnen, l�t dem dricka sig stupfulla eller sl�pade dem annars bara till fartyget f�r f�ljande resa. Den engelska flottans fartyg bes�kte d�rf�r oftast endast engelska krigshamnar � i �vriga fall l�t man fartyget ligga till ankars n�gonstans en bit bort fr�n hamnen, bes�ttningen stannade ombord och endast ett f�tal m�n fick f�lja med till hamnen med skeppsb�tarna.
I land seglade man ocks� d� man var tvungen att reparera fartygen eller d� man skulle fylla p� matf�rr�den. Man f�rs�kte h�lla dessa naturhamnar dolda f�r fienden, f�r ett skepp som dragits upp p� land var ett enkelt byte. Mera s�llan h�nde det ocks� att sj�r�varna landsteg f�r att g�mma sina skatter.