En ung tjej i bekantskapskretsen satt och pluggade spanska en kväll, när tre stadiga civilpoliser ringde på. "De sökte någon som var efterlyst, men hon hade aldrig ens hört namnet. Två poliser växlade mellan korsförhör om den efterlyste och insinuanta frågor om hennes sexliv, begåvning och levnadsvanor. Den tredje stod bredvid och tände och släckte taklampan oavbrutet."

Jag fick ett mejl från en vän som är orolig för sin son, som vi kan kalla Aron. Hon undrar vad hon ska göra för att hjälpa honom. Jag har nog inget bra svar, men "fler poliser" är knappast en lösning i alla fall.

Aron är 20 år, har just avtjänat ett fängelsestraff och är lite vilsen och uppgiven. Han borde se framåt och hitta sin egen väg i livet, men han får aldrig vara i fred. Polisen stoppar honom så fort han går ut. Sist stoppade de honom och hans kompis på tunnelbanan när de skulle gå och träna.

Arons mamma berättar: "En av poliserna ropade: Aron! Har du kommit ut nu!? så att alla människor hörde. Sedan blev killarna kroppsvisiterade och måste svara på minst 20 frågor om sitt privatliv. Annars skulle de tvingas följa med till stationen. Då Aron frågade vad han var misstänkt för svarade de att han inte behöver vara misstänkt för någonting för att de ska kunna kroppsvisitera honom och begära uppgifter. Detta verkar inte riktigt klokt."

Nej, det verkar inte riktigt klokt. Det verkar som om polisen har tid och resurser att trakassera folk, men saknar vett att låta bli. Det måste vara så man tatuerar in en kriminell identitet på en ung kille utan självkänsla... och så förebyggs inga brott.

Vad har vi för rättssäkerhet, om polisen inte ens behöver misstänka brott för att kroppsvisitera folk? Är den som en gång blivit straffad rättslös? Jag vet flera som har liknande erfarenheter av poliser, men frågorna ställs sällan högt. Man blir så lätt misstänkt för att försvara brott, om man inte heter Anders Björck, förstås.

Sonen till en annan bekant gjorde slut med sin flickvän. Hon hotade att komma med några beväpnade kamrater och demolera både honom och lägenheten. Mamman ringde polisen, som tänkte komma, men de ändrade sig när de frågat efter personnumret. Killen var dömd för klotter, och därmed tydligen fredlös.

En ung tjej i bekantskapskretsen satt och pluggade spanska en kväll, när tre stadiga civilpoliser ringde på. De sökte någon som var efterlyst, men hon hade aldrig ens hört namnet. Två poliser växlade mellan korsförhör om den efterlyste och insinuanta frågor om hennes sexliv, begåvning och levnadsvanor. Den tredje stod bredvid och tände och släckte taklampan oavbrutet. När flickan frågade hur länge de skulle stå där och larva sig, sa de till henne att "passa sig jävligt noga".

Hemma hos en kille som hade anmält polisen för trakasserier ringde det också på dörren en kväll. Det var en polis, och han sa: "Du ska veta att vi poliser är som Hell's Angels. Alla för en. Jävlas man med en polis så jävlas man med alla. Vi poliser håller alltid ihop."

Poliserna som gör sitt jobb och ser alla som lika inför lagen finns också. Men innan vi ropar efter fler poliser, borde vi fråga oss vad vi vill ha dem till. Och är det fler vi vill ha - eller bättre? Polisen har ett svårt jobb, men det betyder inte att de får begå egna brott i skydd av uniformen... utom i filmen Kopps.

Det rådet kan jag ge Aron och hans mamma: se Kopps tillsammans och få ett gott skratt! Kopps är en kul film om en nedläggningshotad polisstation i en småstad, där poliserna börjar begå brott själva för att visa att de behövs.

Ingen skugga faller över riktiga poliser, för Kopps är en snäll film. Men tänk om det finns poliser här i storstaden, i verkligheten, som hellre tryggar sin arbetsmarknad än folks säkerhet? Förhoppningsvis ser de också Kopps någon ledig kväll. Poliserna i filmen får en idé på slutet, som kanske kan inspirera.

Malin Bergendal
30 mars 2004

Ledamoten i Skarpnäcks stadsdelsnämnd, Malin Bergendal (mp), är en god representant för kategorin: "Spotta på brottsoffren". Deras beteende är förutsägbart. Välj ut en brottsling. Uttryck offentligt medkänsla och empati för brottslingen. Spy galla på polisen som "förföljer och trakasserar" brottslingen. Enligt Bergendal och hennes själsfränder har polisen alltid fel, och brottslingen alltid rätt.

Att den av polisen "förföljda" brottslingen är misstänkt för mordförsök, gillar skjutvapen, langar knark och vandaliserar bilar är irrelevant. Som politiker borde Malin se till att stifta en lag förbjuder polisens spaningsarbete. Lagen ska också förbjuda att polisen håller koll på brottslingar som hotar sina brottsoffer.

Nej. skydda brottslingen mot polisen, och låt de brottsoffer som tvingats lämna sina hem och byta namn ruttna i sin exil. Kanske kunde man införa något som liknar besöksförbud för poliser. De får inte vistas närmare än 200 meter från misstänkta brottslingar.

Günter i Johanneshov, 17 maj 2004

Igår pratade jag med en klok stockholmsjournalist om begreppet svaga grupper. Journalistkåren påstår ju att den alltid står på den svages sida.

Vi tänkte oss en kille som har Aspbergers syndrom. Han har strulat till det för sig och hamnat i fängelse. När han muckar så börjar polisen hänga efter honom. De följer efter honom, ställer frågor och är allmänt jobbiga. Den här killen med en psykiatrisk diagnos tillhör ju per definition en svag grupp. Och han är utsatt för samhällets starkaste repressiva kraft. Polismän som har både polislagen och våldsmonopolet i ryggen.

Är det som journalist inte behjärtansvärt att ta upp den här killens situation? Att han trakasseras av polisen när allt han behöver är kärlek, vård och en chans att etablera sig i samhället. Stockholmsjournalistens svar blev: Nej. Det är en journalists plikt att först fråga sig varför polisen bevakar killen.

Och därefter fråga sig: Vem är då den svagaste gruppen? Det kanske finns en tredje osynlig part. En verkligt svag grupp. Killen kanske har lämnat efter sig en rad brottsoffer. Han kanske har försökt mörda, misshandlat, stulit och förstört andra ungdomars liv genom att sälja knark.

Genom att utse killen med Aspberger till svag grupp och ta dennes ställning mot polisen har journalisten begravt brottoffren för gott. Polisen är ju den enda kraft som kan se till att inga nya brottsoffer skapas.

Stockholmsjournalisten menade att om nu en journalist brinner, så pass som Bergendal tycks göra, för en Aspbergerkilles situation borde udden i stället riktas mot socialtjänst, psykiatri, kriminalvård eller de politiker som är beslutsfattande i sociala frågor.

Hälsningar Muriel, 08 sept 2004