Carinas och Pias fest i Röke IFs klubbstuga

Lördag, klockan 14:00

tt ha fest är ingen okomplicerad, kul och spontan grej som man kan slänga ihop i en hast och njuta av ogenerat, har jag nyss fått höra av min ömma moder. Kanske har hon rätt, men man blir ju bara 40 en gång här i livet, så jag slår dövörat till och försöker dölja hur olidligt spännande och ljuvligt jag tycker att det ska bli, i all sin härliga "oordning".

Jag känner mig lika lycklig som en unge som just fått en splitterny håv att slå vilda svep med i en svensk sommarhage. Alla de som betytt nåt när de fladdrade förbi i mitt liv vid olika tidpunkter har jag lyckats fånga in till vår fest. Vad mer kan man önska?

Kanske blir det som att bläddra i ett gulnat fotoalbum och se korten plötsligen spritta till liv och i en dansande metamorfos bli sin nya, livslevande moderna version, spinner jag filosofiskt.

Nej, det blir som att bläddra ihop en salig röra av folk som inte känner varandra och inte har nåt att prata om, säger den olycksalige Magnus, min svåger.

Den enda förmildrande omständigheten för Magnus del är att han inte är torr bakom öronen än, med sina futtiga 39 år, tänker jag syrligt, och med en överlägset generös gest bestämmer jag mig för att inte ge honom en dänga med idrottsklubbens kvast, trots att det hade suttit bra.

"Lille vän", säger jag bara, helt kallt hoppas jag, och rullar med ögonen. "Jag har inte bjudit en enda tråkmåns, så det behöver vi verkligen inte oroa oss för."

Det lär bli fruktat bra tryck, så det så. Och, ja jösses, så rätt jag har den gången! När jag slocknade i ett hörn klockan fyra var festen fortfarande i full gång. Tror jag i alla fall.

Kusin Mats L, bybo Mats E och kusin Kaj
sjunger desto mer och desto hjärtligare.