hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Massor av tissel och tassel.... Det är ju bara en röntgen. För mig, i alla fall. När jag lämnar över kuvertet till läkaren så öppnar han det där han står halvvägs inne i köket på avdelningen. Han ögnar igenom papperet och tittar på mig och nickar. Jag uppfattar något om att "allt ser bra ut" och sedan är han på väg att gå. Vaddå bra? vill jag veta och stoppar honom med ett fast tag i rockärmen. Han svarar att det inte finns någon spridning till lungorna. Spridning till lungorna??? Jag står som ett fån och bara tittar på honom en stund innan det går upp för mig att han har stått här ute i korridoren och berättat att jag inte har lungcancer. Vad i himmelens namn hade han gjort om det hade varit så? Berättat för mig om det bland sköterskor, andra patienter och deras anhöriga? Jag känner att jag måste gå därifrån innan jag tänker alltför mycket på vad som kunde ha hänt. Kirurgen är redan borta när jag vänder mig om och börjar gå mot rummet. Magnetröntgen har hittills bara varit ett ord. Det är onsdag och jag knallar omkring i korridoren släpandes på en droppställning. Armen med droppet värker och det verkar inte finnas något att göra åt saken. Jag har ingen aning om vad som ska hända om en stund, bara att det manliga biträdet som följde mig till lungröntgen ska komma och hämta mig. Lite senare under eftermiddagen ska jag ner på operation och sövas en stund. Det var något diffust om en gynundersökning och jag vill inte veta varför jag måste sövas. Har helt enkelt en känsla av att det är bättre att låta bli att fråga vissa saker. En sköterska kopplar loss mig från droppet innan det är dags att gå från avdelningen igen. Jag blir lämnad i ett litet väntrum i källaren på sjukhuset. En leende sköterska kommer ut till mig efter en stund och ber mig följa med. Det är när jag kommer innanför dörren som talar om att det är här magnetröntgen är, och får se en stor cylinder mitt på golvet som frågorna börjar komma. Jag vill veta vad som ska hända och var jag ska befinna mig i rummet. Som jag befarar så är det i cylindern. Kvinnan i vitt förklarar för mig, men jag har blivit stendöv eftersom det enda som existerar är min vetskap om cellskräcken jag har. Jag upplyser henne om det och hon kopplar in ett nytt dropp där jag får veta att det finns något avslappnande. Sedan får jag lägga mig på britsen. Hon säger åt mig att blunda hela tiden eftersom taket på den här cylindern börjar en knapp centimeter över näsan... Jag önskar att hon kunde hålla käften. Hur ska jag kunna slappna av och lyssna på radion i hörlurarna som jag får av henne, när jag vet hur trångt det är?

««---------»»