hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Det snöar och är kallt. På Kvinnokliniken möts vi av en sköterska som ber mig vänta en stund i dagrummet. Jag och min väninna sätter oss ner bland landstingets prenumerationer på Land och IcaKuriren. Vid det ena fönstret sitter en kvinna i medelåldern i rullstol med en filt över benen och tittar ut. Hon ser sliten ut och jag vänder bort blicken från henne som om hon vore pestsmittad... I stället börjar jag plocka med en tidning som jag inte har det minsta intresse av. Att den här kvinnan inte är frisk behöver man inte vara läkare för att förstå. Det syns på den gråaktiga huden och de tunna händerna hon har vilande i sitt knä. Minnen av hur mamma såg ut väller över mig och jag känner att det här klarar jag bara inte. Ska jag sluta som den kvinnan om tio år i en rullstol? I detsamma kommer sköterskan tillbaka. Redan då har jag mitt i skräcken bestämt mig för att det ska jag inte. Sedan får kirurgerna berätta vad fan dom vill. Väl inne på kontoret tillsammans med tre vitklädda herrar är jag inte lika sturtsk längre. Jag sitter hopkrupen i en fåtölj och hör fragment av det som sägs. Det är något om fler undersökningar, magnetröntgen, lungröntgen och hur operationen kommer att gå till. Jaha... När jag kommer ut därifrån är jag lika oupplyst som jag var innan jag klev in. Min väninna sitter kvar i dagrummet och hon ser uppmanande på mig när jag sätter på mig jackan. Men jag har ju ingenting att berätta! I alla fall inte vad jag minns. På hemvägen är det snöstorm och jag har en helg på mig att samla ihop mig innan jag ska läggas in. När jag kliver ur taxin vid sjukhusentren´ och plockar ut min väska ur bilen så känner jag mig stark och tuff. Helgen har varit ett enda långt samtal med släkt och vänner, och apropå vänner så har jag fått veta vilka de egentligen är. Några av dom har bara blivit borta.Men när jag går genom dörrarna in på sjukhuset så strunta jag blankt i det. Jag behöver dom inte heller... Det här klarar jag själv.

««---------»»