hem
mailinglistan
gästbok
länkar
min historia
information
listan söker....

Med blicken fokuserad någonstans ovanför hustaken sitter jag vid köksbordet och vilar händerna på telefonen.
Jag försöker att få dem att sluta skaka, men inser snabbt att det inte är någon ide´.
Kirurgens röst ekar i mitt huvud och jag kan inte riktigt förstå innebörden med hans ord.
Thompson heter han...kirurgen alltså.
Han opererade bort mina äggledare för en dryg vecka sedan, och jag har jobbat i fyra dagar. Det är onsdag kväll och på telefonsvararen fanns fem meddelanden från sjukhuset när jag kom hem förut.
Jag har suttit i ett sent möte och klockan hann bli halv sju innan jag kom hem.
Det fanns ett nummer på svararen som jag skulle ringa så fort som möjligt, och nu har jag gjort det.
Min son sitter vid TV:n och jag känner att jag inte klarar av att möta honom just nu. Istället säger jag till honom att jag går ner till min väninna.
Behöver någon att dela kallduschen med. Jag får en nick till svar från soffan innan jag tyst smiter ut.
Direkt hon får se mig så försvinner färgen från hennes ansikte. Vi har känt varandra i snart tjugofem år och henne går det inte att lura. Hon vill veta vad som har hänt och innan jag har nått en av stolarna i hennes kök så hinner jag få ur mig något osammanhängande om prover och elakartad cancer.
Hon blir om möjligt ännu blekare och ser ut att må sämre än vad jag gör. Efter ett par koppar kaffe och ett halvt paket cigaretter har hon fått bilden någorlunda klar för sig. Jag ska in på ett samtal med kirurgerna på fredag och jag frågar henne om hon vill följa med. Hela mitt inre är i uppror och jag har bara en vag aning om vad slutet av telefonsamtalet en stund tidigare handlade om. Men jag vet att det finns en plats reserverad på Kvinnokliniken åt mig redan, och att det är jävligt bråttom.
Det sista får mig att tappa koncepterna helt.
All fakta som jag har fått får jag ur mig ett par timmar senare.
Livmodershalscancer - elakartad - kan sitta för nära ryggraden - växer alltför snabbt - bromsmediciner - operation - strålbehandling. Alltsammans väller ur mig halvt hysteriskt medan jag någonstans i mitt minne blir medveten om att jag måste berätta för min son, min syster och för pappa. Hur ska jag kunna göra det? Mamma slutade ju sitt liv i en sjukhussäng fullproppad med morfin. Hur ska jag kunna släppa den här bomben utan att dra upp alla gamla minnen...? Vi åker bussen in till sjukhuset två dagar senare.

««---------»»