Den tidigaste uppgiften som det historiska källmaterialet erbjuder angående antalet ödegårdar på Gotland finns i en klagoskrift från 1514. Den är författad av gotländska domare och är riktad till den danska överheten. I denna skrift uppges 250 gårdar vara obebodda. Det finns dock källkritiska problem med skriften, eftersom ödegårdsantalet kan ha överdrivits av gotlänningarna i ett försök att få en skattelindring till stånd. Från 1580-talet finns en ödegårdslista bevarad. Antalet ödehemman i denna är 214 stycken. Nästa lista upprättades år 1614 och vid denna tidpunkt sades endast 100 gårdar vara obebodda på Gotland.
Den nedgångsperiod som drabbade Gotland från mitten av 1300-talet medförde att många gårdar lades öde. Troligtvis var det främst sent etablerade, perifert belägna och mindre gårdar som avhystes. Nedgången berodde bl.a. på de epidemier som svepte över ön med jämna mellanrum, däribland pesten. Ävan Valdemar Atterdags besök på ön innebar sämre tider. Att befolkningen på landsbygden inte var förskonade när det gällde beväpnade slag under den här tidsperioden, vittnar följande inskription i Fide kyrka om: "Edes succense gens cesa dolens ruit ense." I fri översättning betyder dessa rader "Gårdarna brända, klagande folket har fallit för svärdet." Texten är skriven 1361 (se foto nedan).
Efter 1300-talet och fram t o m 1500-talets slut förbättrades situationen något, för att vid kommande sekelskifte åter övergå i sämre tider. Gotland drabbades då av missväxt, kalla vintrar och ett ökat skattetryck. Vid mitten av 1600-talet låg ett flertal gårdar öde. Många av dessa återupptogs dock under andra hälften av detta sekel och en del beskrivs som bärkraftiga gårdar i skattläggningskartorna i början av 1700-talet. Ett antal av de gårdar som ödelades fram t o m 1600-talets togs dock aldrig mer i bruk.
En speciell kategori med troliga ödegårdar är lokalerna benämnda Fongård/Fongard. De finns inte med i någon ödegårdslista eller i Revisionsböckerna, men tydliga namnindikationer framträder på skattläggning-skartan. Kulturgeografen Per-Göran Ersson har funnit ett trettiotal sådana lokaler på Gotland. Utifrån sina undersökningar har han dragit slutsatsen att det förmodligen rör sig om avhyst bebyggelse från medeltiden och järnåldern. Fongård/Fonngard är sammansatt av forn "gammal" och gard "gård" och det uppträder i växlande former till följd av olika dialektuttal och källor.
Skattläggningskartan kan ge ytterligare information angående ödegårdarna. Namnindikationer som t.ex. Tomptåker och Brunnsgärdet utgör viktiga ledtrådar i sökandet efter den försvunna babyggelsen. I vissa fall talar kartmaterialet sitt tydliga språk; letar du efter en gård vid namn Wästerhusgårda, kan åkern fortfarnade år 1700 heta Wäster gårds åcker, hagen Wästragårshagen och myren där intill Wästerhuusmyyr. I sådana situationer är det oftast inga svårigheter att gå direkt på bebyggelselämningen i fält.
Beskrivningarna till skattläggningskartorna talar ofta om att ödegårdarnas forna marker t.ex. var sanka, innehöll mycket sten eller i allmänhet var omöjliga att bruka. Sådana faktorer måste ha utgjort nackdelar för jordbruket. Hur bördig jorden var under medeltiden är omöjligt att utröna. I laga skiftets beskrivningar tas boniteten upp i gradantal; ju lägre siffra, desto bättre bördighet. Att bördigheten var god i ett område på 1800-talet behöver inte innebära att medeltidens åkerbruk erbjöd god avkastning på den platsen. Utvecklad jordbruksteknik kan t.ex. ha inverkat på jordens bärkraftighet. En gård som helt förlitade sig på sina åkrar kunde troligen försätta sig stora svårigheter i tider av hård kyla och missväxt. Gården kunde därtill drabbas av ökat skattetryck och eventuella farsoter. Det behövdes sannolikt inte mycket för att de mindre gårdarna skulle gå under i sådana tider.
Bland ödegårdarna finns både skatte- och kronohemman representerade. Skattehemman var gårdar som husbönderna själv ägde och skattade för. En gård som inte förmådde erlägga skatt tre år i följd blev ett kronohemman och lades därmed under statens omsorg. Många av dessa låg på dåliga jordar som ibland i Revisionsboken beskrivs som rent omöjliga att bruka. Av denna anledning övergavs många kronohemman och blev därmed ödegårdar. Varje ting "straffades" för sitt antal ödegårdar; desto fler sådana man hade, desto högre blev skatten för återstoden av gårdarna. Bönderna lockades med skattefria år om de tog sig an en övergiven gård.