Bebyggelsen (ur Gotländskt arkiv 1987)

 

De förhistoriska husen

De äldsta lämningarna av bebyggelse på Gotland härrör från tiden kring Kristi födelse. Det är stora stengrunder, som kan ha enlängd upp till hela 60 meter och med murtjocklekar på 1-1, 5 m. I folkmun kallas husen för " kämpgravar" (kämpe = jätte). På ön finns närmare 1800 bevarade husgrunder av det här slaget. Bland dessa har 11 områden valts ut som särskilt intressanta besöksmål nämligen Fallet i Tingstäde, Rings i Hejnum, Alvne Lindaräng i Vallstena,Vallhagar i Fröjel, Gervide i Sjonhem, Solsänget i Levide/Sproge, Änggårde i Buttle, Fjäle i Ala, Visne ängar i Alskog, Stavgard i Burs och Pankar i Grötlingbo.

Hur kan då gården eller byn ha tett sig under de första århundradena av vår tideräkning? Husen ligger i allmänhet vid betesmarken med den värdefulla åkerjorden och ängsmarken närmast intill. Närheten till insjövattnet var viktig. Man var beroende av det färskvatten man kunde få i " bryor " (= vattensamlingar), av den fuktiga marken för gott bete och av den föda som insjön, "träsket " gav i fråga om fisk och fågel. På de små åkertegerna odlade man framförallt korn, vete (speltvete) och råg. Grödan skyddades från boskapen genom hägnader. Sådana hägnader i sten finns ännu kvar på sina håll liksom även rester av åkersystemen s. k ." fornåkrar ". Än viktigare för bonden var hans boskap, som hölls på den ohägnade betesmarken omkring, " allmänningen ". Kor, getter, får, tamsvin och höns vet man fanns exempelvis i forntidsbyn Vallhagar.

Husgrunderna ligger i grupper. De stora husen kunde både rymma bostadsdel och fähus och var invändigt avbalkade med träväggar. På de kraftiga stengrunderna vilade ett brant tak, invändigt stöttat med dubbla rader kraftiga stolpar. Hur konstruktionen i övrigt sett ut är osäkert. Kanske var taken täckta med ag (ett slags halvgräs från de gotlänska myrarna), som varit vanligt taktäckningsmaterial på uthusen fram i våra dagar. En föreställning om hur ett kämpgravshus kan ha tett sig får man vid ett besök vid Lojstahallen, där ett sådant hus har rekonstruerats.

På 500-talet övergavs många gårdar. Det råder osäkerhet om anledningen. Var det en omflyttning orsakad av okända faktorer eller en befolkningsminskning föranledd av den på 500-talet runt om i Europa grasserade pesten, av orostider med krig och annat, eller orsakad av svåra väderförhållanden med missväxt till följd? De gårdar som levde vidare återfinns i allmänhet som sådana än idag, även om man flyttat själva boningshuset ett antal gånger. Allmänt tycks gälla att boplatserna successivt övergivits för torrare marker. Byggnadssättet förändrades också. Det vanliga blev att bygga mindre hus i trä.

De olika funktionerna på gårdarna fick sina särskilda hus, såsom fortfarande är brukligt. Man byggde bostad, fähus, lada o. s. v. och kanske smedja och brygghus. 5-6 hus per gård tycks ha varit vanligt.

Från vikingatid och tidig medeltid finns exempel på bebyggelserester som berättar om trähus i skiftesverk ("bulhus"). De äldsta lämningarna har hörnstolpar förankrade direkt i marken och med liggande plank, "bular", instuckna i spår i stolparna. Metoden utvecklades till den teknik som ännu gäller för skiftesverk.

Bostadshuset tycks ha varit en relativt liten och anspråkslös byggning med ingång från gaveln till ett förrum och med bostadsdel innanför med härd i hörnet. Exempel på hus av det här slaget har bl.a. påträffats vid Fjäle gård i Ala. Hus i sten med samma planlösning började byggas under 1200- talet. Mer härom nedan.


Medeltida gårdsformer

I alla tider har den gotlänske bonden valt sin boplats med omsorg. Under medeltiden (1000-1500 e. Kr.) gällde ungefär samma förutsättningar som tidigare: närhet till åker och äng och vatten. Dock har bebyggelsen flyttat till torrare marker och vattenbryan ersattes av en grävd, stensatt brunn.

Inget tyder på stora förändringar inom jordbruket. Boskapsskötsel tycks ha varit viktigare än spannmålsodlingen. Den hävdade ängsmarken var ännu på 1800-talet vida större än åkermarken. Ett påvebrev från 1230 intygar Gotlands ofruktbarhet och fattigdom vad gäller åkerbruksprodukter och annan källa från samma tid påpekar att ön är rik på boskap och fisk.

Bönderna i gemen var välbärgade och brukar kallas farmannabönder. Handel med främmande länder hade redan i förhistorisk tid blivit en viktig del av livet. Från slutet av vikingatiden (900-talet) och in på 1300-talet var Gotland ett betydande handelscentrum. Ön kallades "den gotlänska kusten" och lanthamnarna hade kontakter i alla väderstreck. Gotland var transitohamn, men gutarna drev själva handel och inrättade handelshus i främmande länder. Stora förmögenheter samlades på gårdarna, det vittnar otaliga återfunna vikingatida silverskatter om.Överflödet satsades på byggande av kyrkor med praktfulla inredningar och på egna hus i sten.

Gårdarna var ensamgårdar. Avståndet till närmaste granne kunde vara stort. Därför försökte var och en skydda sig så gott han kunde på den egna gården. Bostadshusen försågs stundom med kraftiga stenmurar, gårdsplanen omgavs av hus med slutna yttersidor eller höga stängsel, s. k. standtun. På utsatta platser byggdes försvarstorn i sten, kastaler.

Antydan om hur en medeltida gård kan ha sett ut får man vid Kattlunds gård i Grötlingbo socken. Här finns ännu den medeltida ladugården i behåll, liksom delar av boningshuset, ett femtiotal meter in på gården. Anläggningen ger ett mycket slutet intryck. Ladugården är placerad längs vägen med lada och fähus på ömse sidor om en inkörsport.

Många gårdar såg säkert ut som de, som beskrivits tidigare med 5-6 trähus i skiftesverk. Men ungefär samtidigt som man började uppföra de första kyrkorna i sten, på 1100-talet, byggde bönderna sina första stenhus. Gården fick för övrigt sitt namn efter det nybyggda huset: gårdsnamn som Stenstugu, Stenstugårds, Stenhuse etc. stammar från den här tiden. Vid altaret i Stenkyrka kyrka finns en gravsten med inskriptionen "Licnatus från Stenstugu död år 1200". Licnatus var således en man som låtit bygga sig ett stenhus någon gång på 1100-talet. Att bygga gårdshus i sten har lång tradition på Gotland och i detta skiljer sig byggandet från den samtida fastlandsbebyggelsen.

Gården bestod av många byggnader för olika ändamål, bostadshus, bod eller magasin, lada, stall, fähus m. m. Mycket viktig var boden, där farmannen förvarade sina varor, sitt kapital. Det är naturligt att just den byggdes i sten, antingen som separat byggnad eller sammanbyggd med bostadshuset. Några fristående bodar finns kvar t. ex. vid Lauks gård i Lokrume, vid Sojdeby i Fole och vid Bringes i Norrlanda. De är alla ganska lika i sin uppbyggnad och består av två våningar med vind, två rum per våningsplan och välvda portar i muren. Rummen har också varit välvda. Ibland har det funnits trappa mellan våningarna i väggmuren, ibland utvändigt i trä. Kanske användes bodarna också till annat t.ex. som gilleshus eller gäststuga. Bringes i Norrlanda har praktfulla gallerifönster på övervåningen som mera talar om fest och boende än säker förvaring. Vid Lauks finns spår av avträde. Att ha särskild gillesstuga är något som gutarna hållit sig med långt fram i tiden. Ofta var den gemensam för flera gårdar. Kanske fanns gillestugan redan på medeltiden?

Också bostadshusen byggdes understundom i sten. Det ligger nära till hands att tro att tillgången på sten respektive trä i någon mån styrt valet av byggnadsmaterial. Men det låg säkert mode i att uppföra stenhus, när varje liten socken fick en ståtlig stenkyrka. Ännu på 1700-talet stod medeltidens stenhus kvar i mer
eller mindre ruinerat tillstånd. Om socknarna Sundre och Vamlingbo skrev Carl von Linné, som besökte ön 1741, att "man tycks kunna sluta att alla bondgårdar här på orten tillförne varit byggde med stenhus".

Stenhusen liknade trähusen. Ingången var från gaveln och man gick in i en förstuga som kunde vara avdelad för förråd. Bakom låg "vardagsstugan" med härd och ugn. Men anspråken växte hos farmannabonden. Bostaden försågs med ytterligare rum åt sidorna, övervåningar för fest och förvaringsutrymmen tillkom.

Ett välbevarat farmannahus ligger vid Vatlings i Fole. Det är uppfört vid 1200-talets mitt och består av en trevånig byggnad med farstu och förråd i bottenplanet, gillestuga en trappa upp och loft på översta våningen. Till huset har också hört en vardagsstuga där man haft sin bostad. Till det yttre liknar huset en liten kyrka. Det är högt och smalt med brant tak och försett med vacker portal i gaveln och små välvda fönster.

Ett annat välbekant medeltidshus ligger vid Stora Hästnäs strax norr om Visby. Hästnäs är byggt något senare än Vatlings och påverkat av stadsbebyggelsen i Visby. Det är rikt utsirat med gallerier i mittvåningen och med branta trappstegsgavlar på kortsidorna. Huset har en gång varit större med envåningshus tillbyggda på vardera gaveln.

I Fredarve i Vamlingbo på södra Gotland finns ruinen efter ett bostadshus som skiljer sig från de övriga såtillvida att bottenvåningen rymmer två rum med varsin ingång från långsidan. Det ene hade eldstad. Huset har haft två våningar.

"Mitt hem är min borg" säger talesättet. Stenhusen byggdes så solida, brandsäkra och ointagliga som möjligt med få fönster och dörröppningar. På sina håll finns regelrätta försvarstorn i sten kvar på gårdarna. De hör 1100- talet till och är de älsta bevarade husen på landsbygden. Rester av sådana torn kan beskådas vid Fardume i Rute och Kastelle i Vamlingbo.

Ekonomibyggnaderna kunde också byggas i sten och bidrog kanhända till att göra gården ännu mera säker. Entrén till gårdsplanen kunde vara via en inkörsport i fähusladdelen (Kattlunds i Grötlingbo), den kunde också vara genom en ståtlig välvd stenport som vid Riddare i Hejnum, Kopungs i Gothem och vid prästgårdarna i Bro, Tingstäde, Gothem och Garde. På södra Gotland brukades i stället höga grindstolpar
i sten.

Till gårdsmiljön hörde också ett gårdskors. Numera finns bara några enstaka kvar, t. ex. vid Lauks i Lokrume. Den stora folklivsskildraren P. A. Säve skrev om korsen : "varje morgon gick alla gårdens folk dit för att göra bön med läsning av syndabekännelsen eller låg på knä vilande de hopknäppta händerna på den fals som, en aln över marken, befanns kring korsets fot, under det de äldre stod där utomkring med knäppta händer och manfolken med blottade huvuden". Kanske restes en gång korsen för att visa att gården var kristnad och hade skydd mot onda makter.

Gårdsklyvning på 1600-talet

Gården sköttes i äldre tider ofta i sambruk av ett antal familjer under en husbondes ledning. Systemet fanns kvar in på 1600-talet; orsakerna var sannolikt ekonomiska. Bara den som stod skriven som
husbonde betalade skatt till kronan. Efter det att Gotland blivit svenskt delades de sk. skattegårdarna upp på flera husbönder. Gården styckades i "parter" på rad efter varandra eller i klunga, där varje part hade likartad gårdsbildning. Vanligt var att förlägga ekonomibyggnaderna efter vägen med inkörsportar till gård och bostadshus som låg ett femtiotal meter in. Strukturen levde kvar till laga skiftet, som på Gotland genomfördes sent. Först på 1800-talet skiftades gården och parterna flyttades ut.

På sina håll finns ännu enhetliga gårdar med upp till tre parter efter varann, exempelvis vid Gannarve i Hall, Hajdeby i Kräklingbo och vid Hangre och Suders i Gothem.

När Carl von Linné år 1741 reste runt på Gotland förvånades han mycket över alla ståtliga vitmenade stenhus han såg. På inte mindre än nio ställen i resedagboken omnämner han dem. Han ritar också av dem och förundras över att bönderna kunde bygga så stora hus av sten och noterar (för Fårö) att "byggandet ej var gammalt". Men han noterar också ett stort antal "fördärvade" hus, "stenmurar efter stora hus och välvde rum, ofta 3 våningar höga med smala gångar och trappor i själva muren vid bondgårdarna på landet och vid kyrkorna".

Efter 1300-talets mitt hade stenhusbyggandet på den gotlänska landsbygden i princip avstannat. Handeln i östersjöområdet förändrades till öns nackdel. Pesten tycks ha drabbat befolkningen hårt. Mindre gårdar lades öde. År 1361 erövrade Valdemar Atterdag ön som kom under danskt styre i närmare 300 år. Förändringarna i bebyggelsen var små och sannolikt byggdes inte särskilt mycket förrän i samband med gårdsklyvningarna på 1600-talet. Då introducerades också nya bostadsformer från fastlandet. Mycket byggdes i trä, i skiftesverk ("bulhus"), det vittnar också Linné om. Hur husen sett ut kan idag exempel
vis beskådas på museet i Bunge och vid Norrlanda fornstuga.

Det vanliga sättet att bygga var i skiftesverksteknik. Timrade hus förekom men kallades "svenskstil". Ekonomibyggnadernas tak täcktes med ag, på bostadshusen hade man bräder ("falar") eller sten ("flis").

Bostadshusen moderniserades. Ingången förlades till långsidan och ledde till förstuga och innanförliggande kammare. På ena sidan låg vardagsstugan. Eventuellt fanns också ett rum på andra sidan förstugan. Husen brukar kallas "enkelstuga" respektive "parstuga".

Ett drygt decennium efter Linnés besök på ön kom kalkstenshusen att uppleva en renässans. Staten utlovade 20 års skattelindring för dem som byggdes med sten, detta för att värna om skogstillgångarna. Bestämmelsen fick stor betydelse för Gotland.

Säkerligen kom på många håll de bevarade lämningarna av medeltidshusen åter till användning. De kunde relativt omvandlas till en parstuga i två våningar. De hus som nybyggdes hade annars inte mycket mer än material gemensamt med medeltidshusen. Det blev i stället de boendeformer som introducerats i trähusbebyggelsen under det tidigare århundradet som nu slog igenom. Parstugan (på gotlänska "helbyggning") med nystuga och vardagsstuga på ömse sidor en farstu och kammare blev det vanliga sättet att bo. Efter råd och lägenhet byggde man kanske på huset med ytterligare en våning.

"Lugna, trygga och jordnära är de gotlänska stenhusen. Materialet är naturens eget: kalksten och trä. Fönstren är få och speglar himmel och sol, ytterdörren är inbjudande inåtgående. Proportionerna är harmoniska", så beskriver arkitekten Birger Andersson 1700-talshusen. Man skulle kunna komplettera med de karaktäristiska tunga flacka flistaken på södra Gotland eller de höga spetsiga sadeltaken med tegel eller bräder, med de ljust putsade fasaderna, med fönstren i fasadlivet, med de anspråkslösa låga skorstenarna.

Man förvånas över att så stora och ståtliga hus kunde byggas. Landsbygden var fattig. Gårdsenheterna på 1700- och i början av 1800-talet var små. En stor del av Gotland bestod fram till mitten av 1800-talet av skog och myr och improduktiv mark. Ekonomin blev bättre för många bönder. En omfattande nyodling skedde. Myrar dikades ut och blev åker liksom ängsmark. Jorden utnyttjades effektivare genom att man skiftade grödor i stället för att låta åkern delvis ligga i träda. Jordbruket mekaniserades. Befolkningstillväxt och småhusbyggande växte. Med sågverken, kalktillverkningen och järnvägen kom andra platser än de gamla gårdarna att bebyggas. Öns befolkning ökade också markant fram till 1880. Gårdarna närmast kyrkan förtätades med egnahem. Små industriorter kom till i anslutning till råvarorna och vidareförädlingen. Randbebyggelse uppstod litet varstans på gårdarnas utmarker, invid skogsbrynen och längs de större vägarna och i järnvägsknutarna. Med egnahemsbyggandet kring sekelskiftet förändrades också husen. De påverkades av allmänna stildrag som låg i tiden. Trähus med utvändig panel och snickarglädje blev vanligt. Det speciellt gotlänska kom i skymundan. Idag är de flesta småhus som byggs typhus. På byggnadsnämndens initiativ har några varianter på typhus anpassats till den gotlänska byggnadstraditionen. Också lokala byggnadsfirmor uppmuntras att ta upp gamla former i byggandet. Planlösningar, byggnadsmetoder och teknik är modernt, men det yttre, skalet, har man försökt ansluta till ett traditionellt byggande.

 

Tillbaka till projektet Gotländska ödegårdar




Hosted by www.Geocities.ws

1