De förhistoriska husen
De äldsta lämningarna av bebyggelse på Gotland härrör
från tiden kring Kristi födelse. Det är stora stengrunder,
som kan ha enlängd upp till hela 60 meter och med murtjocklekar på
1-1, 5 m. I folkmun kallas husen för " kämpgravar"
(kämpe = jätte). På ön finns närmare 1800 bevarade
husgrunder av det här slaget. Bland dessa har 11 områden valts
ut som särskilt intressanta besöksmål nämligen Fallet
i Tingstäde, Rings i Hejnum, Alvne Lindaräng i Vallstena,Vallhagar
i Fröjel, Gervide i Sjonhem, Solsänget i Levide/Sproge, Änggårde
i Buttle, Fjäle i Ala, Visne ängar i Alskog, Stavgard i Burs
och Pankar i Grötlingbo.
Hur kan då gården eller byn ha tett sig under de första
århundradena av vår tideräkning? Husen ligger i allmänhet
vid betesmarken med den värdefulla åkerjorden och ängsmarken
närmast intill. Närheten till insjövattnet var viktig.
Man var beroende av det färskvatten man kunde få i " bryor
" (= vattensamlingar), av den fuktiga marken för gott bete och
av den föda som insjön, "träsket " gav i fråga
om fisk och fågel. På de små åkertegerna odlade
man framförallt korn, vete (speltvete) och råg. Grödan
skyddades från boskapen genom hägnader. Sådana hägnader
i sten finns ännu kvar på sina håll liksom även
rester av åkersystemen s. k ." fornåkrar ". Än
viktigare för bonden var hans boskap, som hölls på den
ohägnade betesmarken omkring, " allmänningen ". Kor,
getter, får, tamsvin och höns vet man fanns exempelvis i forntidsbyn
Vallhagar.
Husgrunderna ligger i grupper. De stora husen kunde både rymma bostadsdel
och fähus och var invändigt avbalkade med träväggar.
På de kraftiga stengrunderna vilade ett brant tak, invändigt
stöttat med dubbla rader kraftiga stolpar. Hur konstruktionen i övrigt
sett ut är osäkert. Kanske var taken täckta med ag (ett
slags halvgräs från de gotlänska myrarna), som varit vanligt
taktäckningsmaterial på uthusen fram i våra dagar. En
föreställning om hur ett kämpgravshus kan ha tett sig får
man vid ett besök vid Lojstahallen, där ett sådant hus
har rekonstruerats.
På 500-talet övergavs många gårdar. Det råder
osäkerhet om anledningen. Var det en omflyttning orsakad av okända
faktorer eller en befolkningsminskning föranledd av den på
500-talet runt om i Europa grasserade pesten, av orostider med krig och
annat, eller orsakad av svåra väderförhållanden
med missväxt till följd? De gårdar som levde vidare återfinns
i allmänhet som sådana än idag, även om man flyttat
själva boningshuset ett antal gånger. Allmänt tycks gälla
att boplatserna successivt övergivits för torrare marker. Byggnadssättet
förändrades också. Det vanliga blev att bygga mindre hus
i trä.
De olika funktionerna på gårdarna fick sina särskilda
hus, såsom fortfarande är brukligt. Man byggde bostad, fähus,
lada o. s. v. och kanske smedja och brygghus. 5-6 hus per gård tycks
ha varit vanligt.
Från vikingatid och tidig medeltid finns exempel på bebyggelserester
som berättar om trähus i skiftesverk ("bulhus"). De
äldsta lämningarna har hörnstolpar förankrade direkt
i marken och med liggande plank, "bular", instuckna i spår
i stolparna. Metoden utvecklades till den teknik som ännu gäller
för skiftesverk.
Bostadshuset tycks ha varit en relativt liten och anspråkslös
byggning med ingång från gaveln till ett förrum och med
bostadsdel innanför med härd i hörnet. Exempel på
hus av det här slaget har bl.a. påträffats vid Fjäle
gård i Ala. Hus i sten med samma planlösning började byggas
under 1200- talet. Mer härom nedan.
Medeltida gårdsformer
I alla tider har den gotlänske bonden valt sin boplats med omsorg.
Under medeltiden (1000-1500 e. Kr.) gällde ungefär samma förutsättningar
som tidigare: närhet till åker och äng och vatten. Dock
har bebyggelsen flyttat till torrare marker och vattenbryan ersattes av
en grävd, stensatt brunn.
Inget tyder på stora förändringar inom jordbruket. Boskapsskötsel
tycks ha varit viktigare än spannmålsodlingen. Den hävdade
ängsmarken var ännu på 1800-talet vida större än
åkermarken. Ett påvebrev från 1230 intygar Gotlands
ofruktbarhet och fattigdom vad gäller åkerbruksprodukter och
annan källa från samma tid påpekar att ön är
rik på boskap och fisk.
Bönderna i gemen var välbärgade och brukar kallas farmannabönder.
Handel med främmande länder hade redan i förhistorisk tid
blivit en viktig del av livet. Från slutet av vikingatiden (900-talet)
och in på 1300-talet var Gotland ett betydande handelscentrum. Ön
kallades "den gotlänska kusten" och lanthamnarna hade kontakter
i alla väderstreck. Gotland var transitohamn, men gutarna drev själva
handel och inrättade handelshus i främmande länder. Stora
förmögenheter samlades på gårdarna, det vittnar
otaliga återfunna vikingatida silverskatter om.Överflödet
satsades på byggande av kyrkor med praktfulla inredningar och på
egna hus i sten.
Gårdarna var ensamgårdar. Avståndet till närmaste
granne kunde vara stort. Därför försökte var och en
skydda sig så gott han kunde på den egna gården. Bostadshusen
försågs stundom med kraftiga stenmurar, gårdsplanen omgavs
av hus med slutna yttersidor eller höga stängsel, s. k. standtun.
På utsatta platser byggdes försvarstorn i sten, kastaler.
Antydan om hur en medeltida gård kan ha sett ut får man vid
Kattlunds gård i Grötlingbo socken. Här finns ännu
den medeltida ladugården i behåll, liksom delar av boningshuset,
ett femtiotal meter in på gården. Anläggningen ger ett
mycket slutet intryck. Ladugården är placerad längs vägen
med lada och fähus på ömse sidor om en inkörsport.
Många gårdar såg säkert ut som de, som beskrivits
tidigare med 5-6 trähus i skiftesverk. Men ungefär samtidigt
som man började uppföra de första kyrkorna i sten, på
1100-talet, byggde bönderna sina första stenhus. Gården
fick för övrigt sitt namn efter det nybyggda huset: gårdsnamn
som Stenstugu, Stenstugårds, Stenhuse etc. stammar från den
här tiden. Vid altaret i Stenkyrka kyrka finns en gravsten med inskriptionen
"Licnatus från Stenstugu död år 1200". Licnatus
var således en man som låtit bygga sig ett stenhus någon
gång på 1100-talet. Att bygga gårdshus i sten har lång
tradition på Gotland och i detta skiljer sig byggandet från
den samtida fastlandsbebyggelsen.
Gården bestod av många byggnader för olika ändamål,
bostadshus, bod eller magasin, lada, stall, fähus m. m. Mycket viktig
var boden, där farmannen förvarade sina varor, sitt kapital.
Det är naturligt att just den byggdes i sten, antingen som separat
byggnad eller sammanbyggd med bostadshuset. Några fristående
bodar finns kvar t. ex. vid Lauks gård i Lokrume, vid Sojdeby i
Fole och vid Bringes i Norrlanda. De är alla ganska lika i sin uppbyggnad
och består av två våningar med vind, två rum per
våningsplan och välvda portar i muren. Rummen har också
varit välvda. Ibland har det funnits trappa mellan våningarna
i väggmuren, ibland utvändigt i trä. Kanske användes
bodarna också till annat t.ex. som gilleshus eller gäststuga.
Bringes i Norrlanda har praktfulla gallerifönster på övervåningen
som mera talar om fest och boende än säker förvaring. Vid
Lauks finns spår av avträde. Att ha särskild gillesstuga
är något som gutarna hållit sig med långt fram
i tiden. Ofta var den gemensam för flera gårdar. Kanske fanns
gillestugan redan på medeltiden?
Också bostadshusen byggdes understundom i sten. Det ligger nära
till hands att tro att tillgången på sten respektive trä
i någon mån styrt valet av byggnadsmaterial. Men det låg
säkert mode i att uppföra stenhus, när varje liten socken
fick en ståtlig stenkyrka. Ännu på 1700-talet stod medeltidens
stenhus kvar i mer
eller mindre ruinerat tillstånd. Om socknarna Sundre och Vamlingbo
skrev Carl von Linné, som besökte ön 1741, att "man
tycks kunna sluta att alla bondgårdar här på orten tillförne
varit byggde med stenhus".
Stenhusen liknade trähusen. Ingången var från gaveln
och man gick in i en förstuga som kunde vara avdelad för förråd.
Bakom låg "vardagsstugan" med härd och ugn. Men anspråken
växte hos farmannabonden. Bostaden försågs med ytterligare
rum åt sidorna, övervåningar för fest och förvaringsutrymmen
tillkom.
Ett välbevarat farmannahus ligger vid Vatlings i Fole. Det är
uppfört vid 1200-talets mitt och består av en trevånig
byggnad med farstu och förråd i bottenplanet, gillestuga en
trappa upp och loft på översta våningen. Till huset har
också hört en vardagsstuga där man haft sin bostad. Till
det yttre liknar huset en liten kyrka. Det är högt och smalt
med brant tak och försett med vacker portal i gaveln och små
välvda fönster.
Ett annat välbekant medeltidshus ligger vid Stora Hästnäs
strax norr om Visby. Hästnäs är byggt något senare
än Vatlings och påverkat av stadsbebyggelsen i Visby. Det är
rikt utsirat med gallerier i mittvåningen och med branta trappstegsgavlar
på kortsidorna. Huset har en gång varit större med envåningshus
tillbyggda på vardera gaveln.
I Fredarve i Vamlingbo på södra Gotland finns ruinen efter
ett bostadshus som skiljer sig från de övriga såtillvida
att bottenvåningen rymmer två rum med varsin ingång
från långsidan. Det ene hade eldstad. Huset har haft två
våningar.
"Mitt hem är min borg" säger talesättet. Stenhusen
byggdes så solida, brandsäkra och ointagliga som möjligt
med få fönster och dörröppningar. På sina håll
finns regelrätta försvarstorn i sten kvar på gårdarna.
De hör 1100- talet till och är de älsta bevarade husen
på landsbygden. Rester av sådana torn kan beskådas vid
Fardume i Rute och Kastelle i Vamlingbo.
Ekonomibyggnaderna kunde också byggas i sten och bidrog kanhända
till att göra gården ännu mera säker. Entrén
till gårdsplanen kunde vara via en inkörsport i fähusladdelen
(Kattlunds i Grötlingbo), den kunde också vara genom en ståtlig
välvd stenport som vid Riddare i Hejnum, Kopungs i Gothem och vid
prästgårdarna i Bro, Tingstäde, Gothem och Garde. På
södra Gotland brukades i stället höga grindstolpar
i sten.
Till gårdsmiljön hörde också ett gårdskors.
Numera finns bara några enstaka kvar, t. ex. vid Lauks i Lokrume.
Den stora folklivsskildraren P. A. Säve skrev om korsen : "varje
morgon gick alla gårdens folk dit för att göra bön
med läsning av syndabekännelsen eller låg på knä
vilande de hopknäppta händerna på den fals som, en aln
över marken, befanns kring korsets fot, under det de äldre stod
där utomkring med knäppta händer och manfolken med blottade
huvuden". Kanske restes en gång korsen för att visa att
gården var kristnad och hade skydd mot onda makter.
Gårdsklyvning på 1600-talet
Gården sköttes i äldre tider ofta i sambruk av ett antal
familjer under en husbondes ledning. Systemet fanns kvar in på 1600-talet;
orsakerna var sannolikt ekonomiska. Bara den som stod skriven som
husbonde betalade skatt till kronan. Efter det att Gotland blivit svenskt
delades de sk. skattegårdarna upp på flera husbönder.
Gården styckades i "parter" på rad efter varandra
eller i klunga, där varje part hade likartad gårdsbildning.
Vanligt var att förlägga ekonomibyggnaderna efter vägen
med inkörsportar till gård och bostadshus som låg ett
femtiotal meter in. Strukturen levde kvar till laga skiftet, som på
Gotland genomfördes sent. Först på 1800-talet skiftades
gården och parterna flyttades ut.
På sina håll finns ännu enhetliga gårdar med upp
till tre parter efter varann, exempelvis vid Gannarve i Hall, Hajdeby
i Kräklingbo och vid Hangre och Suders i Gothem.
När Carl von Linné år 1741 reste runt på Gotland
förvånades han mycket över alla ståtliga vitmenade
stenhus han såg. På inte mindre än nio ställen i
resedagboken omnämner han dem. Han ritar också av dem och förundras
över att bönderna kunde bygga så stora hus av sten och
noterar (för Fårö) att "byggandet ej var gammalt".
Men han noterar också ett stort antal "fördärvade"
hus, "stenmurar efter stora hus och välvde rum, ofta 3 våningar
höga med smala gångar och trappor i själva muren vid bondgårdarna
på landet och vid kyrkorna".
Efter 1300-talets mitt hade stenhusbyggandet på den gotlänska
landsbygden i princip avstannat. Handeln i östersjöområdet
förändrades till öns nackdel. Pesten tycks ha drabbat befolkningen
hårt. Mindre gårdar lades öde. År 1361 erövrade
Valdemar Atterdag ön som kom under danskt styre i närmare 300
år. Förändringarna i bebyggelsen var små och sannolikt
byggdes inte särskilt mycket förrän i samband med gårdsklyvningarna
på 1600-talet. Då introducerades också nya bostadsformer
från fastlandet. Mycket byggdes i trä, i skiftesverk ("bulhus"),
det vittnar också Linné om. Hur husen sett ut kan idag exempel
vis beskådas på museet i Bunge och vid Norrlanda fornstuga.
Det vanliga sättet att bygga var i skiftesverksteknik. Timrade hus
förekom men kallades "svenskstil". Ekonomibyggnadernas
tak täcktes med ag, på bostadshusen hade man bräder ("falar")
eller sten ("flis").
Bostadshusen moderniserades. Ingången förlades till långsidan
och ledde till förstuga och innanförliggande kammare. På
ena sidan låg vardagsstugan. Eventuellt fanns också ett rum
på andra sidan förstugan. Husen brukar kallas "enkelstuga"
respektive "parstuga".
Ett drygt decennium efter Linnés besök på ön kom
kalkstenshusen att uppleva en renässans. Staten utlovade 20 års
skattelindring för dem som byggdes med sten, detta för att värna
om skogstillgångarna. Bestämmelsen fick stor betydelse för
Gotland.
Säkerligen kom på många håll de bevarade lämningarna
av medeltidshusen åter till användning. De kunde relativt omvandlas
till en parstuga i två våningar. De hus som nybyggdes hade
annars inte mycket mer än material gemensamt med medeltidshusen.
Det blev i stället de boendeformer som introducerats i trähusbebyggelsen
under det tidigare århundradet som nu slog igenom. Parstugan (på
gotlänska "helbyggning") med nystuga och vardagsstuga på
ömse sidor en farstu och kammare blev det vanliga sättet att
bo. Efter råd och lägenhet byggde man kanske på huset
med ytterligare en våning.
"Lugna, trygga och jordnära är de gotlänska stenhusen.
Materialet är naturens eget: kalksten och trä. Fönstren
är få och speglar himmel och sol, ytterdörren är
inbjudande inåtgående. Proportionerna är harmoniska",
så beskriver arkitekten Birger Andersson 1700-talshusen. Man skulle
kunna komplettera med de karaktäristiska tunga flacka flistaken på
södra Gotland eller de höga spetsiga sadeltaken med tegel eller
bräder, med de ljust putsade fasaderna, med fönstren i fasadlivet,
med de anspråkslösa låga skorstenarna.
Man förvånas över att så stora och ståtliga
hus kunde byggas. Landsbygden var fattig. Gårdsenheterna på
1700- och i början av 1800-talet var små. En stor del av Gotland
bestod fram till mitten av 1800-talet av skog och myr och improduktiv
mark. Ekonomin blev bättre för många bönder. En omfattande
nyodling skedde. Myrar dikades ut och blev åker liksom ängsmark.
Jorden utnyttjades effektivare genom att man skiftade grödor i stället
för att låta åkern delvis ligga i träda. Jordbruket
mekaniserades. Befolkningstillväxt och småhusbyggande växte.
Med sågverken, kalktillverkningen och järnvägen kom andra
platser än de gamla gårdarna att bebyggas. Öns befolkning
ökade också markant fram till 1880. Gårdarna närmast
kyrkan förtätades med egnahem. Små industriorter kom till
i anslutning till råvarorna och vidareförädlingen. Randbebyggelse
uppstod litet varstans på gårdarnas utmarker, invid skogsbrynen
och längs de större vägarna och i järnvägsknutarna.
Med egnahemsbyggandet kring sekelskiftet förändrades också
husen. De påverkades av allmänna stildrag som låg i tiden.
Trähus med utvändig panel och snickarglädje blev vanligt.
Det speciellt gotlänska kom i skymundan. Idag är de flesta småhus
som byggs typhus. På byggnadsnämndens initiativ har några
varianter på typhus anpassats till den gotlänska byggnadstraditionen.
Också lokala byggnadsfirmor uppmuntras att ta upp gamla former i
byggandet. Planlösningar, byggnadsmetoder och teknik är modernt,
men det yttre, skalet, har man försökt ansluta till ett traditionellt
byggande.
Tillbaka till projektet
Gotländska ödegårdar
|