När jag i början av mars skulle till Tromsö för att hålla ett par föreläsningar, valde jag att kombinera detta med en semesterresa med tåg och båt tillsammans med min fru. Detta reportage är ur dagboksanteckningar därifrån.
Första etappen gick med Tågkompaniets sovvagn till Narvik. Innan man går och lägger sig kan man i det här tåget (liksom i SJ:s nattåg till Storlien) se film i biosalongen. Sedan sover man gott i bekväma sängar.
När vi vaknar nästa morgon och tittar ut ser vi ett snöigt Murjek. En panoramavagn har på morgonen kopplats till tåget. Där äter vi frukost och njuter sedan hela förmiddagen av utsikten. Vi pekar ut Lapporten för några japaner som åkt till Norrbotten för att se norrsken – men hittills inte fått se något. Efter Riksgränsen vindlar malmbanan nedåt i skarpa kurvor med fascinerande utsikt över djupa fjorddalar.
Vi
kommer till Narvik kl. 12.30. Om man härifrån vill komma till en
ort som angörs av Hurtigrutten kan man t.ex. ta båten m/s Tjeldöj kl. 15.00 till
Svolvär i Lofoten eller bussen kl. 14.45 till Harstad på Hinnöy i Vesterålen. Men vi
ska till Tromsö och tar bussen Nordexpressen, som avgår från järnvägsstationen kl.
12.50. Först går det norrut på E6, som här är betydligt snöigare och smalare än
hemma i Halland. I Nordkjosbottn lämnar vi E6 och svänger åt nordväst. E6 (d fortsätter norrut till Alta och Kirkenes. Runtom är höga
berg, en del spetsiga som Matterhorn. I väster ser vi lite blek solnedgång. Vi kör
längs den djupa Balsfjorden och kommer till Tromsö kl. 17.30. Den intressanta
Ishavskatedralen (se foto)lyser i mörkret.
Nordgående Hurtigrutt ligger vid kajen. Det är snö överallt och några minusgrader. (Man kan se på internet hur det ser ut i just detta ögonblick)
Tromsö – ”Nordens Paris” - är en stor stad, omkring 50 000 invånare, med domkyrka, universitet, regionsjukhus och intressanta polarmuseer. Den som vill åka skidor kan ta Stadsbuss 30 eller 40 uppför några branta backar till Prestvannet mitt på ön. Där finns ett närmare 10 km långt skidspår i skogsterräng – mitt i staden! Vi möter under skidturerna massor av små sexåringar på skidor. De har skidvecka och är ute på skidor med lärarna alla dagar.
Hustru Agneta har sett ”Häftig och begeistrad” på filmstudion i Halmstad, en film om en manskör i Berlevåg långt uppe vid Ishavet. Eftersom vi ändå är så långt norrut beslutar vi oss för att åka dit när vi är klara i Tromsö. Nordgående Hurtigrutt avgår från Tromsö kl. 18.30.
Våra Tromsövänner Roald och Rakel kommer till båten för att säga adjö. Vi tar kaffe och våffla tillsammans med dem i kaféet ombord före avgång. Rakel växte upp i Kjöllefjord längst i norr. Hon berättar om hur familjen drog till fjälls för att undgå tvångsevakueringen, när nazisttrupperna skulle bränna byn. Tyskarna brände allt de kom åt i hela Finnmark när de retirerade för sovjettrupperna oktober-november 1944. Rakel berättar att ”innan TVn kom” samlades större delen av befolkningen i byarna på kajen när Hurtigrutten lade till.
Vi åker med m/s Nordstjernen, som tillhör den äldsta generationen av nuvarande Hurtigruttbåtar. Hon ska snart ersättas av stora moderna fartyg. På kvällen hinner vi se norrsken akteröver innan vi somnar till maskindunket i vår pyttelilla mysiga hytt, där luckorna framför ventilerna är tillskruvade av säkerhetsskäl.
När vi på morgonen tittar ut på däck har vi en vidunderlig syn med strålande sol över vitgnistrande berg och blåglänsande vatten. Men efter en liten stund går vi in i ett snöväder. Vi lär oss att här uppe växlar vädret snabbt. Båten stampar en del trots att det är stilla väder – priset för att åka i nostalgiskt gammal båt istället för en modernare. Det första samhälle vi går in till idag är det lilla fiskeläget Havöysund. Liksom vid alla andra hamnar lastar och lossar man gods. Gamla Nordstjernen använder lyftkran. På de nyare fartygen kör man in med gaffeltruck. Hurtigrutten är en viktig transportör av varor för alla orterna längs kusten.
Till Honningsvåg, huvudort i Nordkap kommun med 3600 invånare, kommer vi vid 12-tiden. Liksom de flesta orter vi angör ligger den vid foten av ett högt berg. Ovanför byn ser vi träställningar. ”Det är för att torka fisk”, berättar Agneta för några tyskar. Det visar sig emellertid vara hinder för snöras! Under uppehållet i Honningsvåg kan man ta en ganska dyr (600 kronor) busstur till Nordkap om man vill. Vi vandrar istället i byn – som vi finner oväntat stor och som har alla möjliga specialaffärer. Sparkstöttingar dominerar på gatorna. Kyrkan från 1880-talet torde vara den äldsta byggnaden i hela Finnmark – eftersom tyskarna brände allt annat men av någon anledning lät denna kyrka vara. Invånare som kom tillbaka efter förödelsen kunde därför bo i kyrkan medan de byggde bostäder. Vi noterar så småningom att bostadshusen i Finnmarks tätorter är sinsemellan ganska lika, byggda i slutet av 1940-talet – det gällde ju att efter kriget snabbt ordna bostäder.
Då vi besöker museet, som bl.a. visar fiskehistoria, råkar vi komma just när man har invigning av utställning med teckningar, utförda av 11-15 åringar vid stadens kulturskola. En barnkör sjunger. På ”Café Corner” vid hamnen äter vi en mycket god torskfilé. Efter Honningsvåg angör fartyget på kvällen Kjöllefjord och Mehamn innan vi vid 23-tiden kommer till vårt mål, Berlevåg. Det har rullat en del under färden på Ishavet.
Berlevåg ligger på 70o nordlig bredd och har 1 200 invånare. Ishavshotellet där vi bokat rum är föga charmigt. Det drivs av bara två personer. Frun sköter Gammelpuben till klockan två på natten, kommer i säng halv fyra och går sedan upp för att ordna frukosten efter ett par timmars sömn. ”Det är inte ekonomi för att ha någon anställd”, säger hon. Vi är de enda gästerna f.n.
Nästa gång väljer vi nog det andra rumsalternativet, ”Campingen”. Detta är ett trevligt vandrarhem som innehavs av en ung man från Basel och hans hustru. De kom åkandes hit på mc för många år sedan, stannade och byggde upp detta vandrarhem som borde byta namn för att inte ge felaktiga associationer. Baselborna uppskattar öppenheten hos människor och landskap här uppe men saknar folkomröstningarna i Schweiz.
I Havsmuséet som öppnar kl. 12 är vi de enda besökarna. Föreståndarinnan guidar oss. Vi får del av Berlevågs historia, inte minst hamnproblemet. Ibland har man 10 meter höga vågor här och havet slog ibland sönder båtarna. I decennier byggde man pirerna, där jättestora tretrapoder av betong visade sig vara det som behövdes för att tämja ishavsvågorna. Äntligen hade Berlevåg fått en säker hamn..
I Sjömanshuset ”Fiskarnes velferd” finns servering. På menyn i denna ort, som helt lever på fisk, ser vi inte en fiskrätt! Vi frågar om det finns någon fisk och, jodå, det går bra, och vi får en välsmakande torsk med vegetabilier. Det visar sig vara morgondagens ”Dagens rätt”.
En kvinna på sin spark (karlarna kör bil, kvinnor och gamla sparkar) berättar att det nu inte längre finns mycket fiskindustri här. Man filear och sänder iväg med lastbil till Frankrike. ”Ska ni inte titta in i boden när de agnar”, föreslår hon. Vi tackar för tipset och tittar in i en bod. Två fiskare som just blivit färdiga med agningen inför morgondagens fiske, visar hur det går till. Man fiskar huvudsakligen med långrev. De säger att fiske är för tungt för kvinnor men det finns faktiskt några sådana inom näringen, t.o.m. med egen båt.
När vi fotograferar Kulturhuset, ett tidigare missionshus, som körerna tagit över som övningslokal, ropar en kvinna som bor på andra våningen: ”Ska ni inte komma in och titta hur det är i lokalen”. Och så visar hon oss övningslokalen. Noter till ”Hjärtats saga” och ett stycke av Kjell Lönnå ligger framme.
Vi blev besvikna när vi fick höra att manskören hade åkt till Honningsfjord för en konsert, samtidigt som vi kom till Berlevåg. Vi åkte väl egentligen hit för att träffa den? På eftermiddagen kommer kvinnan, som hade tipsat oss om agnbodarna, till hotellet och säger: ”Jag har ringt till dirigenten i manskoret. Han kommer hit så ni kan snacka med honom”. Det snörper till i hjärtat, när man möter sådan omsorg.
Nu uteblev han visserligen av någon anledning. Men eftersom det visade sig att sydgående Hurtigrutten p.g.a. hårt väder inte gick in till Berlevåg på kvällen, när vi skulle åka tillbaka, fick vi en extra dag i fiskeläget. Och då träffade vi förste tenoren Odd-Arne Olsen och hans fru Maj-Lizz. Odd-Arne är truckförare i hamnen.
Han berättar att ”Häftig och begeistrad” kom till tack vare att Knut Erik Jensen, som höll på att spela in en film om mörkret och ljuset här i norr, kände sig lite trött, gick på körkonsert och fick vederkvickelse och en idé: ”Jag ska göra en 30 minuter dokumentär om kören”. Projektet växte till en långfilm. Man höll på med filmandet av och till under hela år 2000. Vid ett tillfälle spolade havet in och slog sönder en kamera för en miljon kronor. Man hade ingen tanke att filmen skulle kunna bli en sådan succé som den blev. Nu har man spelat in en ny ("Heftig og begeistret på sangens vinger") under körens Amerikaturné.
Sent på kvällen går vi ombord på sydgående Hurtigruttbåt m/s Midnatsol. Vi får en bra hytt med ventiler som man ser ut genom.
Vi vaknar strax före Havöysund. Det syns inte många passagerare ombord. Båten har plats för drygt 500. Sommartid har man fullbelagt.
Överstewarden berättar att personalen, ett 40-tal på vintern, arbetar 22 dagar i sträck (dvs. två turer Bergen-Kirkenes och åter) och sedan är ledig 22 dagar.
Hammerfest – ”världens nordligaste stad” med drygt 9 000 invånare - når vi norrifrån vid middagstid. Vi hinner besöka Återuppbyggnadsmuseet som har en mycket intressant utställning kring nedbränning, överlevnad i bergshålor och återuppbyggnad. Man beräknar att 50 000 människor evakuerades och 25 000 gömde sig i fjället. Freden innebar väldig skillnad för människorna i söder, som hade kvar sina hem, och för människorna i Finnmark, som förlorat allt, inklusive sina bostäder.
När vi får titta in i styrhytten, ett stort rum som t.o.m. har eget litet kök, visar det sig att den ena styrmannen är en ung kvinna. Visst har vi alla lite könsfördomar eftersom vi tycker detta är anmärkningsvärt. Autopiloten styr och radarbilden ser allt.
På eftermiddagen går båten in till Öksfjord – där man kan se en glaciär - innan den ger sig ut på Lopphavet. Sista stoppet före natten är i Skjervöy – känt som den första plats polarskeppet Fram anlöpte 1896 efter Nansens treåriga nordpolsexpedition
Nästa morgon är vi i Harstad på nordsidan av Hinnöy, Norges största ö. Staden är en viktig handelsort och centrum för oljeletning. Man ser nu att vi är söder om Brända-jorden: det finns en mera varierad bebyggelse med en del gamla hus. Trondenes kyrka strax utanför tätorten är från 1200-talet och har 2.5 m tjocka murar.
Vi går genom den muddrade grunda och trånga Risöyrenna mellan Andöya och Hinnöy. Risöyhamn är en mysig liten by där vi i Konsum handlar mat och ger personalen tipset att hyra ut sparkstöttingar till turister under Hurtigruttens halvtimmesuppehåll.
Nedanför de höga bergen finns enstaka hus vid strandkanten. På kartan över Nordnorge ser det ut som om man dragit tjocka röda konturer överallt – det är vägarna som stryker längs havskanten nedanför de höga bergen.
Vid middagstid är vi i Sortland, Vesterålens trafikcentrum, där vi passerar under en av de broar som ger öarna i Vesterålen och Lofoten landförbindelse. Och på eftermiddagen går vi i land i Stokmarknes, som troligen fått sitt namn p.g.a. att man hade marknader här fram till 1939. Man känner en lätt doft av sill. Detta är Hurtigruttens födelsestad. Rickard With grundade här 1881 Vesteraalens Dampshibselskap. Och här finns Hurtigruttmuseet - som tyvärr var stängt efter en vattenskada. Det gamla fartyget m/s Finnmarken som ligger i torrdocka utgör en del av museet.
Vi fortsätter söderut i sol genom det trånga Raftsundet mellan tusenmeterhöga berg. Det är vidunderligt vitt vida omkring, och vi njuter av en bländande solnedgång innan vi kommer fram till Svolvär, Lofotens ”huvudstad”, vid foten av det höga lodräta Svolvaergeita. Under det timslånga uppehållet ser vi intressanta hus från olika epoker och får en nostalgisk känsla av svensk vinterstad från vår barndom. På dörren till Krigsmuseet står vilket telefonnummer man ska ringa när man vill besöka museet. Dess skapare kommer och öppnar. Han har här samlat Norges största utställning av uniformer och föremål från Andra världskriget.
Stamsund
är dagens sista anhalt, innan det är sängdags.
Vi vaknar vid 7-tiden i Örnes, en liten by där vi bara ser hamnmagasinet
och en blomsteraffär vid hamnen. Men en ung kvinna, som stigit ombord i Örnes på väg
till en möbelmässa, berättar att hon själv har fem affärer i byn. ”Vi har allt
vi behöver i lilla Örnes”
Vi går genom trånga passager mellan otaliga småöar. Strax norr om polcirkeln stryker vi tätt förbi en ö där eleverna får ledigt från lektionen och går ut och vinkar när Hurtigrutten kommer. De står på en rad och ropar ”Gute Reise”. På Polcirkelön sitter en örn. I Nesnes ser vi en småbåtshamn och buss som går till Mo i Rana där vägen sedan fortsätter in i Sverige till Hemavan och Tärnaby. Färjan Peter Dass avgår samtidigt med oss.
Sandnessjöen är en ganska stor stad med kommunikation till öar och Mo i Rana. Här finns jordbruksbygd runtomkring. Strax söder om Sandnessjöen ser vi på babordssidan ”De sju systrarna” – sju fjälltoppar i en prydlig rad. Strandremsorna nedanför fjällen är nu bredare än längre norrut och det är gott om bebyggelse på öarna. I lilla Rörvik, som nordgående och sydgående Hurtigrutt anlöper samtidigt på kvällen, beser vi museet med den gamla diversehandeln i bottenvåningen och jordbruks- och fiskeredskap på andra våningen
Vi kommer till Trondheim kl. 6.30. Härifrån kan man åka hem antingen med Dovrebanan via Oslo, eller med SJ via Storlien - Östersund. Vi hinner lagom äta frukost på järnvägsstationen innan vi går ombord på Oslotåget (Dovrebanan), som avgår kl. 8.23. Tåget har en källsorteringsstation i mellersta vagnen. Vi åker uppför längs älvdalar till banans högsta punkt i Dovre. Många skidåkare lämnar tåget i Hjerkinn.
Ett par medpassagerare har åkt med Nordlandsbanan från sitt hem i Mo i Rana till Trondheim. Kvinnan berättar att hon var i förskoleåldern under kriget och minns hur snälla de tyska soldaterna var mot henne. När Röda Korset efter kriget valde ut barn som kunde få komma till Sverige och ”äta upp sig” sa mamman: ”Nej vi har inga som ska till Sverige”. Men den lilla femåringen stampade i golvet och skrek ”Jag ska till Sverige” Hon visste inget om vad det handlade om men kom till Surahammar och blev bortskämd. Hon ville inte åka tillbaka till Norge men återvände efter ett halvår. Mannens första minne är ett flygplan som störtade hemma i trädgården när han var tre år. Minns att brodern stack åt ryska eller polska krigsfångar något att äta. Järnvägen till Bodö byggdes av krigsfångarna. Banan kallas blodsvägen, eftersom man lär ha använt döda ryska krigsfångar som vägfyllnad,
I närheten av Otta möter vi nordgående Signatur, motsvarighet till det svenska X2000. Konstigt nog tycks det tåget ta lika lång tid som det lokdragna tåget mellan Trondheim och Oslo. Småningom vidgar sig dalgången i Gudbrandsdalen och bergen blir allt flackare. Efter Lillehammer syns här och där snöfria fläckar. Tåget anländer till helt snöfritt Oslo kl. 14.53. För att komma vidare till Göteborg kan man antingen ta Säfflebuss kl. 15.30 eller bese Oslo några timmar och ta tåget kl. 18.
Hemma i Halmstad blommar krokusen men vi vill snart tillbaka till Nordnorge. (Det blev cykling i Lofoten i september)
Vad kostar resor med tåg och båt till Nordnorge? Några prisexempel.