Jag
betalar varje år flera tusen kronor för att dagligen i min brevlåda få
propaganda för en nyliberal politik som jag inte sympatiserar med. Anledningen
är att jag är så illa tvungen, om jag vill ha en daglig rikstidning och en
daglig lokaltidning. Nyhetsförmedlingen och propagandan hänger ihop.
Dagligen skickar den borgerliga
pressen ut 2440000 exemplar till Sveriges befolkning. Socialdemokratisk press
producerar 350000 exemplar medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte har en
enda dagstidning.
Den så extremt dominerande
borgerliga pressen sätter dagordningen för det politiska samtalet. Den bestämmer
vad som är rimligt och vad som är orimligt, vem som är frihetskämpe och vem
som är terrorist, den bestämmer att börskurser är viktigare än människans
överlevnadsmöjligheter på vår jord, bestämmer att inkomstskillnaderna är för
små, inte för stora.
Ojämlik makt över media innebär
ett demokratiproblem. Det gamla kravet ”en man – en röst” gäller inte.
Bonnier och Stenbeck kontrollerar väldigt många röster.
Men den dominerande borgerliga
pressen vägrar medge detta. Tänk om det vore tvärtom – att svenskarna översköljdes
av socialistiska tidningar och att människor med borgerliga värderingar fick nöja
sig med att då och då kunna komma in med ett debattinlägg på insändarsidorna.
Då skulle sannolikt väldigt många
av dem som nu dominerar debatten försöka föra fram åsikten att ojämlik makt
över media utgör ett demokratiproblem. Och fundera på vad man kunde göra åt
situationen.
Recension av bok:
ISBN
91-7324-894-0
Noam
Chomsky är professor i lingvistik vid Massachusetts Institue of Technology. Han
har ända sedan Vietnamkrigets dagar varit en envis kritiker av hyckleriet i
USA:s politik, och till följd därav ignorerats av de stora amerikanska media.
I denna bok sammanfattas en del intervjusvar som Chomsky lämnat under första månaden
efter attacken 11 september.
Terroristattacken
- något helt nytt – men inte som många trorr.
Attacken
innebär något inte något nytt ifråga om omfattning, däremot ifråga om mål,
säger Chomsky. Det är första gången sedan 1812 som USA:s nationella
territorium har attackerats. Såväl USA som Europeiska stater har under
hundratals år med stor brutalitet förintat ursprungsbefolkning och ockuperat
stora områden runtom i världen. Nu har för första gången vapnen riktats åt
det andra hållet. Detta är det dramatiskt nya.
Fundamentalister
Är
araber definitionsmässigt fundamentalister har intervjuare frågat. Chomsky
svarar: Naturligtvis inte. Man skulle kunna säga att USA:s kultur är världens
mest religiöst fundamentalistiska. I arabvärlden är just USA:s klient, nämligen
Saudiarabien, den mest fundamentalistiska -
vid sidan av talibanernas Afghanistan. Islamska fundamentalister var
USA:s favoriter under 1980-talet, eftersom de var duktiga på att döda USA:s
fiender.
Kan
kriget mot terrorismen vinnas?
När man
funderar på detta bör man tänka på, säger Chomsky, att i stora delar av världen
betraktas USA på goda skäl som den ledande terroriststaten. Vi vet från andra
exempel hur man ska bekämpa terrorism på ett förnuftigt sätt. Det gäller
att minska våldet istället för att eskalera det. När IRA sprängde bomber i
London blev inte svaret att bomba Västa Belfast. När Oklahomaattentatet
befanns komma från ultrahögern, var det inte tal om att bomba Montana. Det
finns riktiga och lagliga medel att använda när brott har begåtts, även när
det är storskaliga brott
USA
utsatte Nicaragua för storskaligt våld på 1980-talet. Tiotusentals människor
dödades. Landet förstördes så gott som totalt. Det militära våldet åtföljdes
av ett ekonomiskt krig. Landet svarade inte med att bomba Washington. Man gick
till Internationella domstolen som gav dem rätt. USA fälldes av domstolen för
olaglig användning av våld (dvs. terrorism).USA accepterade inte domslutet,
utan tvärtom trappade upp kriget. Nicaragua vände sig till FN:s säkerhetsråd,
där USA då lade in sitt veto mot
Säkerhetsrådets resolution, som uppmanade alla länder att följa
internationell lag. Nicaragua vände sig då till FN:s Generalförsamling som
antog en liknande resolution, där bara USA och Israel röstade emot.
Det
är den lagliga vägen ett land kan gå – om avsikten är att minska risken för
ytterligare terrorangrepp. Den motsatts vägen, att trappa upp våldet, leder
till ökad risk för nya attentat. Den vägen är välkänd.
I
media har man nästan inte alls diskuterat möjliga handlingsalternativ. Inte
heller har man frågat: ”Varför skedde attacken?” Om man struntar i den frågan
ökar man risken för nya angrepp.
I
Nicaragua har vi ett exempel på USA:s terrorism. Ett par andra exempel är
bilbomben i Beirut 1985 och stödet till Turkiets etniska rensning och terror
mot kurderna. Bombningen av läkemedelsfabriken i Sudan, som bara blivit en
fotnot i terrorismens historia, är
ytterligare ett exempel. Effekten av den attacken kan jämföras med en
situation där hälften av USA:s läkemedelsförsörjning utplånades och inga möjligheter
fanns för återuppbyggnad. Tiotusentals människor i Sudan har drabbats av att
inte kunna få behandling för annars behandlingsbara sjukdomar, som tuberkulos
och malaria. Indonesiens USA:s stödda massakrer i Östtimor är ytterligare ett
exempel.
I
vår officiella doktrin använder USA ”low-intensive warfare”. Om man
ser på instruktionerna för denna aktivitet så är det precis sådant som nu
definieras som terrorism
New
York Times rapporterade 16 september att USA hade uppmanat Pakistan att strypa
livsmedelshjälpen till Afghanistan. Dvs. åstadkomma svältdöd för tusentals,
kanske miljoner, människor. Ingen amerikansk kommentator reagerade. Hur skulle
vi reagera om någon var tillräcklig stark för att säga ”Låt oss åstadkomma
svältdöd för ett stort antal amerikaner”
Rapporterna
om glädje över attacken
Mycket
få uttryckte glädje. Men det finns historiska paralleller. När USA-stödd
militär massakrerade hundratusentals människor, huvudsakligen jordlösa bönder,
i Indonesien 1965, utlöste det eufori i amerikanska media. När Nicaragua gav
upp efter USA:s angrepp, prisade USA:s mainstream media de metoder, som ödelagt
landet och terroriserat befolkningen. Exemplen kan mångfaldigas.
Bushs
”krig mot terrorismen” inte något nytt
”Kriget
mot terrorismen” är varken nytt eller ettkrig mot terrorismen, menar Chomsky.
För 20 år sedan var internationell terrorism den ”cancer” som Reagan bekämpade.
Han mötte denna terrorism genom att organisera
kampanjer som innebar storskalig terror. Väst spred den terrorism som
man sade sig vilja utrota. Det finns en omfattande litteratur om detta.
Nya
terroristlagar innebär risk för övergrepp
Skurkstater
har ofta motiverat sina övergrepp med att de genomför en kamp mot terrorism.
Ta t.ex. Nazityskland. Och metoderna försvaras ofta av respektabla
intellektuella. När man nu ska formulera lagar mot terrorism bör man ha i åtanke
att USA, den enda stat som blivit fälld av Internationella domstolen för
terrorism, inte accepterar de formuleringar som fanns i domstolens domslut.
Inte
konflikt mellan två civilisationer
Detta är
populärt men meningslöst att tala om en konflikt mellan två civilisationer.
Massmördaren Suharto i världens folkrikaste islamska stat, Indonesien, hörde
till Västvärlden. Talibanerna kom till makten med hjälp av USA och den av USA
stödda Saudiarabiska regimen, världens mest fundamentalistiska islamska stat.
Saddam Hussein var USA:s och Storbritanniens man. På 1980-talet hade den
katolska kyrkan i Centralamerika varit oförskämd nog att ta parti för de
fattiga. Därför var katolska kyrkan ett mål för USA:s angrepp. Kan man säga
att ”Konflikten mellan två civilisationer” gäller USA och den muslimska världen
på ena sidan och Latinamerikas katoliker på den andra? Naturligtvis inte.
Sanningen
är krigets första offer.
I
länder som USA har vi den välkända självcensuren, däremot sällan ingrepp
från regeringen. Det finns dock undantag. I Arabvärlden finns en enda fristående
oscensurerad TV-kanal Al-Jazeera i Quatar. Dess frispråkighet irriterade
Washington, som uppmanade Emiren att ingripa mot kanalen. Men när sedan denna
TV-kanal visade en intervju med Bin Laden, som kunde användas i Västs
propaganda, blev kanalen åter populär.
Chomsky menar att terroristattacken den 9 september var en skänk från ovan för förtryckare på alla sidor och kommer att utnyttjas för ökad militarisering, likriktning och försämring av sociala trygghetssystem. Och redan kan man nog se att han fått rätt.
Det
finns bara en stat i världen som både blivit fälld för olaglig användning
av våld (dvs. terrorism) av Internationella domstolen och röstat mot en
FN-resolution mot terrorism. När denna stat, dvs. USA, anser sig ha rätt att i
jakten på terrorister använda luftangrepp som dödar tusentals oskyldiga
civila, då stöds bombningarna av Göran Persson. Var går gränsen för
Sveriges stöd, Persson?
I
den nyligen utkomna boken ”11/9” påpekar den amerikanske författaren Noam
Chomsky att när USA på 1980-talet utsatte Nicaragua för storskaligt våld,
som dödade tiotusentals människor och så gott som totalt förstörde landet,
då svarade inte Nicaragua på terrorn med att bomba Washington. Man gick till
Internationella domstolen som gav dem rätt. USA fälldes av domstolen. Eftersom
USA inte accepterade domslutet, utan tvärtom trappade upp kriget, vände sig
Nicaragua till FN:s säkerhetsråd. Där lade USA in sitt veto mot Säkerhetsrådets
resolution, som uppmanade alla länder att följa internationell lag. När FN:s
Generalförsamling antog en liknande resolution, röstade bara USA och Israel
emot.
President
Bush hotar nu att angripa flera länder i ”kriget mot terrorismen”.
Skurkstater har ofta motiverat sina övergrepp med att de genomför en kamp mot
terrorism. USA:s
regering tycks vilja anknyta till en dålig tradition och bryta mot
internationella regler.
Sveriges
regering borde ta initiativ till att FN åter uttalar att alla länder ska följa
internationella lagar. Kommer USA och Israel då åter att motsätta sig något
så självklart? Vad bör Sveriges regering och andra EU-länder i så fall göra?
Vi
anser att terrorhandlingar (som attacken den 11 september) ska självfallet fördömas
och terrorister efterspanas, gripas och ställas inför domstol. Men ska vi
acceptera olagligt våld när det kommer från USA och Israel?
Insänd
av Miljöpartiet i Halmstad
Europas lagstiftare grubblar över hur man ska definiera terrorism. Men problemet är enkelt. Terrorism är allt våld riktat mot Den Enda Återstående Stormakten och dess vänner. Det våld av terrorkaraktär som Stormakten och dess vänner riktar mot andra är inte terrorism utan. Kamp mot terrorism. Det är bara till att följa med i medias beskrivning för att inse detta.
Tänk
om israelerna vare svarta afrikaner och palestinierna vore vita lantbrukare. Tänk
om Sharon hette Mugabe. Tänk om han behandlade dessa vita palestinier, såsom
dagens Israel behandlar dagens palestinska palestinier. Tänk om stora liberala
tidningars ledarsidor då inte skulle innehålla en enda rad av upprörd kritik
av ockupanternas illdåd. Och EU inte skulle tycka att handelsbojkott var
motiverad. Vad vi skulle bli förvånade!
Medias
rapportering är inte sällan märklig.
Ett
av mänsklighetens största problem är utsläppen av växthusgaser. Flyget är
det värsta transportmedlet, när det gäller koldioxidutsläpp. Minskad
flygtrafik är mycket bra för vår miljö.
När
det nu rapporteras om minskad flygtrafik vid flera svenska flygplatser,
presenteras det som ett stort problem! Man borde istället ropa hurra!
Amnestys utsände
rapporterar från flyktinglägret Jenin i Palestina:
"Det
här är ett av de värst förstörda samhällen jag någonsin har sett. Det är
nästan omöjligt att fatta att det som en gång var en stad nu ser ut som ett månlandskap.
Det är faktiskt möjligt att det fortfarande finns överlevande under de
rasmassor som en gång utgjorde deras hem. En av våra kolleger från en lokal människorätts-organisation
fick ett telefonsamtal från en familj på tio personer som sitter instängda i
en källare och vädjar om hjälp. Ändå finns det inget som tyder på några
samlade ansträngningar att söka efter och att rädda
överlevande. "
Om det här vore en jordbävning skulle det internationella samfundet tillkallas och bidra med brådskande bistånd. Det är upprörande att det internationella samfundet inte har erbjudit sådan.
Med
ideologisk debatt menar (s) och (m) en debatt om hur ett ekonomiskt överskott ska fördelas.
Det är i för sig viktigt – men viktigare är debatten mellan dem som vill
syssla med kortsiktiga plånboksfrågor och dem som vill diskutera vad
politikerna måste göra för vara barn och barnbarn, för mänsklighetens
framtid.
I Miljöpartiet har vi fem
prioriterade
valfrågor som är ideologiskt förankrade. Vi vill diskutera: växthuseffekten
och den globala uppvärmningen, något som gäller vår livsstil. Vi vill
debattera något som rör demokratins grundvalar, nämligen frågan om EU och
EMU. Vi vill argumentera för en rejäl arbetstidsförkortning, något som kan
ge ökad livskvalitét men som utmanar ett endimensionellt tillväxttänkandet.
Och vi anser att frågan om mänskliga rättigheter är något som det senaste
årets händelser i högsta grad aktualiserat. Slutligen vill vi diskutera maten
och hälsan
Det
är sådan frågor som borde debatteras i i valrörelsen, om den ska kunna
kallas ”ideologisk”.
Det är beklämmande att se hur mänsklighetens stora gemensamma problem undviks i valdebatten (för att inte tala om hur de undviks i journalistiken), medan privategoism får stort utrymme. Solidaritet har blivit ett fult ord medan girighet är högst acceptabelt.
Miljontals
människor saknar rent vatten, saknar adekvat föda, saknar rimlig bostad,
saknar elementär trygghet. Den rika världens rovdrift på jordens
icke-förnyelsebara resurser hotar att göra vår jord obeboelig. Vår
självpåtagna rätt att späda på växthuseffekten genom ohämmat bilåkande
hotar att dränka stora landområden och åstadkomma en mängd andra
klimatkatastrofer. Och vår regering hukar sig inför den enda återstående
supermaktens arroganta utpressning mot resten av världen.
Är det verkligen en stor katastrof om Sverige inte alltid har världens högsta BNP
Euron finns i 12 av
EU:s 15 medlemsländer. Sverige, Danmark och Storbritannien står utanför. Men
regeringen vill att Sveriges valuta också ska bli Euro.
Lanseringen av euron har följts av omfattande jubel från maktetablissemangen. Men det är nödvändigt att granska argumenten för och emot. Det är ett mycket betydelsefullt val, om Sverige ska delta i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) eller inte. Vi anser att en EMU-anslutning är ett högriskprojekt som skulle försämra möjligheterna för att vi i Sverige ska kunna ta demokratiska politiska beslut om skatte- och finanspolitik. EMU-anslutning skulle också göra det svårare att föra en politik som minskar arbetslösheten.
Det
finns flera tusen språk på vår jord. När människor med olika modersmål ska
samtala med varandra – t.ex. vid internationella konferenser - uppstår
problem. Antingen måste man anlita tolkar
eller måste konferensdeltagarna lära sig främmande språk.
Om människor från tre språkområden ska tolkas fordras tre tolkar, med
fyra språk blir det sex tolkar, med tio språk 45, med hundra språk 4950 och
med tvåhundra språk 19900 tolkar. Det är krångligt och dyrt..
I
många internationella sammanhang - t.ex. vetenskapliga kongresser - löser man
språkproblemet genom att helt enkelt bestämma att ett enda språk gäller.
Alla deltagare blir så illa tvungna att använda detta.
Denna
praxis har en väsentlig nackdel: de som inte har det överenskomna språket som
sitt modersmål låter ofta töntiga - även om de framför extremt eleganta
forskningsresultat. De som å andra sidan från späd ålder talar
kongresspråket kan låta förnuftiga, även när de pratar strunt.
Dessutom
är detta alternativ i realiteten mycket dyrt. Eftersom man inte vet i förväg,
vilka som kommer att behöva sammanträda med människor från andra
språkområden, måste man utbilda alla i det språk som utses till
internationellt språk. Låt oss anta att de studerande behöver använda 5
timmar per vecka under 10 år för att på ett tillfredsställande sätt kunna
utnyttja världsspråket (t.ex. japanska). Det innebär ungefär 2500 timmars
undervisning för alla icke-japaner. Om vi räknar en låg timpeng på 40
svenska kronor blir det 100 000:- per person. För bara 8.5 miljoner svenskar
alltså 850 000 000 000
Tänk
sedan på alla araber, kineser, latinamerikaner och indier! Detta är dyrt. Och
det ar inte rimligt att icke-japaner ska stå för hela kostnaden.
Låt
oss därför gemensamt kräva att de länder som får förmånen att slippa
ägna sina resurser till att lära ett främmande världsspråk betalar en skatt
till oss som måste ägna en stor del av vår ungdom åt språkstudier - och
därmed får mindre tid att ägna oss åt t.ex. forskning.
Språkforskare
och finansministrar bör gå samman och räkna ut skattesatsen. Låt oss också
äntligen ta ett beslut om vilket språk vi ska använda.
I
väntan på ett formellt beslut om vilket världsspråk vi ska ha bör engelska.
användas – eftersom praxis har blivit att engelska används. Men i väntan
på att språkskatten kommer bör man vid olika internationella sammankomster
tillämpas en differentierad deltagaravgift. Deltagare från engelskspråkiga
länder bör erlägga en extra avgift till en Språkförbättringsfond. Pengarna
ur denna fond skall användas till att förbättrad övriga deltagares muntliga
och skriftliga bidrag till konferenser o.dyl.
Det
har beräknats att vår jord skulle kunna tåla ett årligt utsläpp av CO2
som motsvarar 1700 kg per person. Förbränning av 1 liter bensin eller diesel
ger 2.6 kg CO2 Vi skulle alltså kunna förbruka mindre än två
liter fossilt bränsle per person och dag i ”rättvist miljöutrymme”. Om vi
skulle använda hälften av detta till persontransporter kan vi åka 560 mil med
flyg, 980 mil med bil (om man är två personer i bilen), 2300 mil med buss och
15 900 000 mil med tåg.
Det
är i detta perspektiv man bör diskutera flygresorna. Flyget betalar inte sina
miljökostnader. En mängd internationella regler förbjuder miljöskatter på
flygbränslet. Vi människor anpassar oss efter hur villkoren förändras. När
det upplevs som billigare att ta bilen än tåget till Göteborg
väljer man bilen. När det är smidigt och relativt billigt att flyga
till Stockholm drar man sig inte för dagliga flygtransporter dit. Om flyget
vore dyrare och krångligare skulle självfallet färre välja ett sådant
altlernativ.
Om
flygplatsen i Halmstad skulle läggas ned i morgon skulle det självfallet bli
problem för 50 pendlare. Om man däremot idag börjar diskutera flygets enorma
negativa miljöeffekter, för att kanske om några år lägga ned några
flyglinjer, då kommer alla att ha tid för anpassning och problemen att blir
betydligt mindre. Och man kommer att bidra till att risken för framtida
miljökatastrofer minskar.
Låt
oss ibland höja blicken. Tänk globalt och handla lokalt – inte tvärtom!
Det finns olika slags terrorism
Enligt en TT- notis dagen före midsommarafton dog förra året närmare 40000 människor av naturkatastrofer och 170 miljoner människor fick sina liv raserade. Antalet naturkatastrofer ökar och den troligaste orsaken är klimatförändringar.
Internationella Röda korset vädjar till världens regeringar att satsa på förebyggande åtgärder.
I Europa finns åtminstone en läpparnas bekännelse till behovet av åtgärder mot utsläppen av växthusgaser. Men i USA förklarar president Bush att hans nation, världens värsta koldioxidutsläppare, vägrar gå med på ens de måttliga åtgärder som världens nationer för övrigt enats kring.
I kampen mot den terrorism som riktats mot USA inskränks nu demokratiska fri- och rättigheter i land efter land.. Man borde kanske ägna någon uppmärksamhet åt klimatterrorismen också. 40 000 döda och 170 miljoner drabbade! Inget tyder på att de rika länderna kommer att minska sin förbränning av fossila bränslen tillräcklig för att minska växthuseffekten.
Vi kommer att få se ett ökande antal katastrofer. Däremot kommer vi knappast att få se åtgärder mot dem som ogenerat bidrar till katastroferna genom fortsätt spridning av växthusgaser.
En opinionsundersökning visar att en tredjedel av svenskarna kan tänka sig att rösta på ett invandrarfientligt parti. Undersökningen publicerades samma dag som det högerpopulistiska Dansk Folkeparti ett i helsidesannons ”tackad det svenska folket för stödet”. Paritet har fått brev från svenskar som stöder partiets vidriga politik.
Alla
anständiga människor borde höja sin röst när rasism och
invandrarfientlighet breder ut sig. Inte minst nu inför höstens val. Det
borde vara självklart att vi efter bästa förmåga ska hjälpa människor i
nöd.
Arbetet bör framför allt ske genom
förebyggande insatser och hjälp i nödsituationer i till exempel
flyktingläger, men också genom en flyktingpolitik som är generös mot dem som
söker en fristad i vårt land. Under
flera decennier har flyktingströmmarna varit störst i de fattiga länderna i
världen. I länder i Afrika och Asien har många miljoner människor tvingats
fly från krig, torka och fattigdom. Det är vanligtvis grannländerna som har
tvingats ta emot de flesta flyende.
Vi
anser att Sveriges utrikes-, handels-, bistånds-, och miljöpolitik ska ha en
inriktning som minskar flyktbehoven i världen. Den rika världens
miljöförstöring, förbrukning av ändliga råvaror och exploatering av tredje
världens naturresurser är några av de företeelser som vi kan påverka. Dessa
måste förändras om flyktingströmmarna ska kunna minskas.
Enligt
Genèvekonventionen, som Sverige har undertecknat och bygger sin flyktingpolitik
på, räknas inte de som flyr undan krig, svält eller miljöförstöring som
flyktingar med asylrätt. Miljöpartiet anser att även svält ska vara skäl
för asyl. Människor som förföljts på grund av sin könstillhörighet,
sexuell läggning och sexuella identitet bör få en mycket starkare ställning.
Det är också viktigt att definitionen av en flykting vidgas till att omfatta
även den diskriminering och de övergrepp som kvinnor är utsatta för.
Miljöpartiet
anser att flyktingförläggningar bara ska användas för mycket korta
vistelser. Flyktingarna ska så snabbt som möjligt beredas plats i samhället
för att lättare kunna komma i arbete och undvika bidragsberoende och för att
kunna delta i det sociala livet. Och handläggningstiderna för behandling av
uppehållstillstånd måste förkortas. För en flykting innebär det en
omänsklig psykisk press att vara tvungen att vänta flera år innan han eller
hon får besked.
Barnens rättigheter försummas ofta i flyktingsammanhang. Ofta har barnen förföljts, hotats och till och med torterats i sitt hemland. Tolkningen av asylrätten bör vara särskilt generös när det gäller barn. De ska aldrig tas i förvar och inte heller skiljas från sina föräldrar om det inte finns mycket speciella skäl. För att stärka barns position i samhället anser vi att FN:s barnkonvention ska införlivas i svensk lag.
Annonser om
semesterresor flödar f.n. Tyvärr rör det sig mest om miljöskadliga resor –
nämligen resor med flyg – som är det absolut sämsta transportmedlet ur
miljösynpunkt.
Ett av våra största miljöhot är den klimatförändring som kan
orsakas av växthusgaserna, framförallt koldioxid. Det har beräknats att vår
jord skulle kunna tåla ett årligt utsläpp av CO2 som motsvarar
1700 kg per person. Förbränning av 1 liter bensin eller diesel ger 2.6 kg CO2
Vi skulle alltså kunna förbruka mindre än två liter fossilt bränsle per
person och dag i ”rättvist miljöutrymme”. Om vi skulle använda hälften
av detta till persontransporter kan vi åka 560 mil med flyg eller 980 mil med
bil (om det gäller långväga resor och med två personer i bilen) eller 2300
mil med buss. Men nästan 16 miljoner mil med tåget!
Det är uppenbart att vi bör välja tåg när det går – såvida vi
inte tar cykeln. Men måste man inte flyga på semestern? Nej, det finns
alternativ. T.o.m. till Medelhavsländerna kan man ta tåget, åtminstone om man
bor i södra Sverige. T.ex. med sovvagnen från Köpenhamn till München och
sedan fortsätta en spännande resa över Alperna med tåget från München
till Venedig. Men man kan också ta tåget norrut, t.ex. till Trondheim
eller Narvik och därifrån med båt till övarna i Lofoten – och varför inte
med Hurtigrutten till Nordkap?
Numera kan vi göra något åt vädret Vi kan förvärra framtida klimatkatastrofer genom att resa på ett olämpligt sätt – och vi kan minska riskerna genom att istället välja miljövänligt åkande. Undvik flyget!
Vi läser i tidningen
och ser på TV att giftalger förstör badvatten. En orsak till den kraftiga
algblomningen är övergödning av havet. En annan följd av övergödningen
är dessutom att stora delar av bottnarna i Östersjön är helt döda.
Övergödningen orsakas av människans aktiviteter. Självfallet är det en
uppgift för politiken att göra något åt detta.
Vi
måstet förändra sådant som orsakar övergödning och annan obalans i
havsmiljön. Utsläpp av kväve och fosfor från jordbruket och kommunala avlopp
är förutom kvävedioxid från förbränningsmotorer de viktigaste problemen.
Det behövs
en rejäl höjning av miljöavgiften på handelsgödsel, en snabbare
omställning till ett ekologiskt jordbruk och anläggande av våtmarker.
Dessutom krävs minskad djurtäthet i känsliga områden. Vi måste också få
till stånd ett ökat samarbete runt Östersjön.
Om vi inte gör något får vi räkna med allt
värre algblomning för varje sommar – med badförbud och uppmaningar att
hålla barn och husdjur borta från stränderna. Ska vi vänja oss vid detta?
Våra hav behöver en framtidsinriktad grön politik. En politik som kan leda till friskare hav och stränder. där både våra barn och barnbarn kan fortsätta bada.
I kampen mot terrorismen finns – liksom i det kalla kriget - bara Goda och Onda. ”De som inte är med oss är mot oss”, sa Bush. Nu ägnar sig De Goda i Kabul åt att tortera De Onda. Och i USA vägrar De Godas Ledare att vara med på internationella lagar mot tortyr och krigsförbrytelser. De Goda Amerikanerna behöver ju ägna sig åt sådant – nu liksom förr - i kampen mot Det Onda. Det märkliga är bara att inte omvärlden (inklusive vår utrikesminister) ryter till
Häromdagen fick vi uppgifter
som visar hur den svenska utrikespolitiken förändrats i FN. En genomgång av
Sveriges röstning i FN visar att vi numera nästan enbart stöder den rika världen
och inte de fattiga länderna.
Men Sverige sviker inte bara
i FN, utan även i Världsbanken, i världshandelsorganisationen WTO och i EU.
Vi har EU-anpassat och USA-anpassat den svenska utrikespolitiken. Det är en
stor skillnad mellan den utrikespolitik vi nu ser under Anna Lindh och Göran
Persson jämfört med tiden då Sverige under Olof Palme visade solidaritet med
tredje världen.
Vi vill att Sverige ska solidarisera sig med de fattiga och inte med rika
Alla krigförande stater bedriver
försvarskrig, enligt den egna retoriken. För ett par år sedan formulerade
Carsten Palmaer i Ordfront Magasin sex grundläggande teser för hur
krigspropagandan utformats under de senaste 150 åren och så som den kommer att
formas i framtiden.
1. Vår fiende leds av en galen mördare
2. Fiendens folk är blodtörstiga idioter
3. Våra mål är militära mål, fiendens mål är civila mål
4. Våra pojkar är tappra och osårbara och våra vapen oövervinneliga
5. Den som inte stöder kriget hjälper fienden
6. Krig är hemskt men nödvändigt.
Tänk vad
välgörande det skulle vara att på åtminstone en enda stor tidnings ledarsida
få läsa det självklara uttalandet att ingen stat har rätt att sätta sig
över FN-stadgan.
Irak är
inte bara Saddam Hussein. Det är 22 miljoner människor. Barnen
i Irak betraktas av USA:s regering som icke-människor: mänskliga varelser som
står i vägen för den högre politikens syften.
Efter
12 år av förödande ekonomiska sanktioner hotas Iraks civilbefolkning av ett
ännu större lidande: under president Bushs ledning förbereder USA ett
storskaligt bombkrig mot Irak. Ett sådant krig kommer att ytterligare
undergräva freden och säkerheten i världen.
Istället för
hotet om krig borde man påbörja en massiv kampanj för att befria hela
Mellanöstern från kemiska, biologiska och nukleära vapen. Regional
nedrustning kan aldrig uppnås så länge inte alla nationer, inklusive Israel
och Iran, granskas av opartiska specialister
Att
upprätta en demokratisk regim i Irak är det irakiska folkets angelägenhet och
får enligt folkrätten inte ske med krigshandlingar utifrån.
Folkrätten
och FN:s stadgar måste respekteras. Vi vädjar till vår regering att den med
kraft hävdar det internationella samfundets skyldighet att lösa konflikter på
fredlig väg, genom diplomati och vapeninspektioner och nedrustning i hela
regionen, enligt FN:s resolution 687.14.
Nej till kriget mot Irak!
Förvånansvärt många inflytelserika debattörer anser att man bör bomba stater som inte lyder FN:s resolutioner. Dock gör de alltid undantag för Israel – ett land som har massförstörelsevapen, som utför politiska mord, som ihärdigt struntar i FN:s uppmaningar och som dagligen kränker mänskliga rättigheter. Varför?
I ett demokratiskt system där proportionella val används (som i Sverige och de flesta andra europeiska länder) får sällan ett parti egen majoritet. För att åstadkomma en fungerande regering behövs därför samarbete och ibland koalitioner mellan flera olika partier. I Europa är det därför inte ovanligt att små partier kan få relativt stort inflytande. I länder där man använder det betydlig mindre demokratiska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar (som t.ex. England och USA) behöver det segrande partier i regel inte söka något samarbete.
Ett partis mandat är framförallt att söka genomföra så mycket som möjligt av det man gått ut med i sitt valmanifest. Om ett litet parti kommer i s.k. vågmästarposition ökas möjligheterna att få igenom en del av sin politik.
Miljöpartiet har nu i förhandlingarna med socialdemokraterna fått igenom en del gröna krav (se Peter Erikssons artikel på debattsidan i HP 8/10), vilket retar en del debattörer.
Klimatfrågan är en av mänsklighetens största utmaningar. Ska vi fortsätta att använda fossila bränslen på ett sådant sätt att utsläppet av växthusgaser leder till klimatkatastrofer? Björn Steinmarck hör möjligen till dem som tror att majoriteten av människorna inom kort frivillig ska välja miljövänliga transportsätt, även om det är enklare och billigare att färdas med den egna bensin- eller dieseldrivna bilen. Miljöpartiet menar att det fordras ekonomiska styrmedel: det måste bli enklare och billigare att välja miljövänliga alternativ – och alltså relativt sett dyrare att vara miljömarodör. På så sätt stimuleras även fabrikanterna att tillverka miljövänligare fordon.
När det slutligen handlar om trängselavgifter så är det ju, som ledarskribenten i DN häromdagen påpekade, ett marknadsliberalt sätt att avskaffar köer. Han jämförde med flygbolaget Ryanairs prissättning: ”ju färre lediga stolar, desto dyrare att resa”. Med trängselavgifter sätter man marknadspriser på det begränsade gatuutrymmet. ”Faktum är att trängselavgifter är en mycket effektiv metod att undvika proppar i trafiken och få den att flyta jämnare över dygnet. Om detta råder stor enighet bland trafikekonomer” skriver DN
Det
är intressant att se hur olika kommentarerna i media har varit efter terrordådet
i Moskva och det i New York. Nu tycks alla inse att det finns någon orsak till
terrorismen. Alla inser att det är något i Rysslands politik som är fel och bör
åtgärdas. Insikten om att även USA:s utrikespolitik är fel och bör åtgärdas,
om man ska kunna bekämpa terrorismen, är av allt att döma mindre utbredd.
Terrordådet i Moskva var lika lite ett ”angrepp på all kultur” (det
var ju en teaterpublik som togs som gisslan) som de i USA var ett angrepp på
”vår civilisation och det öppna samhället”.
Bekämpa terrorismen – men
utan terrormetoder.
De miljöproblem som trafiken åstadkommer håller på att växa oss över huvudet. Trängseln är bara ett problem – och det kan inte lösas genom en ständig utbyggnad av gator och vägar för att ge plats för en ständigt ökande bilism. En ändrad inställning till vårt sätt att transportera människor och gods är nödvändig. Det behövs ett ökat samarbete mellan olika trafikslag.
Privatbil innebär låg marginalkostnad men stora fasta kostnader. Ett miljöproblem är att varje mil blir billigare ju fler mil man kör. Man ”tvingas” använda bilen, även till resor där t.ex. tåget vore rimligare. Bilägaren räknar huvudsakligen med bränslekostnaden, när han jämför priset för en bilresa med en järnvägsresa.
Bildelning förnuftigt
En bilpool – eller ett bilkooperativ - är en sammanslutning av människor
som vill dela på kostnaderna och problemen med att äga en egen bil. Poolen köper
in bilar och ser till att dessa sköts och medlemmarna använder dem till självkostnadspris.
Genom att man delar på de fasta kostnaderna blir årskostnaden låg. Man
betalar huvudsakligen för de mil man kör. Därför ser man vad milen verkligen
kostar och använder därför i högre utsträckning kollektivtrafik när sådan
är lämplig. Erfarenheterna visar att en poolbil i snitt ersätter 4-6
privatbilar. Om man inte behöver bilen varje dag och om man kör mindre än
1.500 mil per innebär bildelning i regel en ekonomisk vinst. Även för den som
kör mera, som redan äger en bil men ibland har behov av två,
kan medlemskap i en bilpool bli en billig andrabil.
Bilpooler finns i många länder och antalet ökar för var dag. Poolerna kan vara av olika storlekar och olika typer. Det finns ekonomiska föreningar, ideella föreningar, informella privata grupper, kommersiella bilpooler och annat. I Falkenberg finns en bilpool med bara 4 medlemmar som disponerar 50 olika bilar (via hyrföretag). I Halmstad finns en bilpool med 15 medlemmar som har en egen bil och just beslutat sig för att skaffa en andra bil. Det finns bilpooler (i Schweiz) med nära 50 000 medlemmar som disponerar 1700 bilar. Det finns i andra länder bilkooperativ som har formaliserat samarbete med kollektivtrafiken – en transportlösning som har framtiden för sig.
Men i starten finns svårigheter. De små ideella organisationerna har svårt att nå ut med information om sin existens. Och bilägare måste självfallet kämpa mot ett stort psykologiskt motstånd för att kunna inse att man kan lösa sitt transportbehov bättre utan en egen privatbil.
Kommunen
har intresse av flera ”bilpolare”
Bilpooler innebär vinster för kommunen. Gång och cykel är bäst för korta transporter. Välutbyggd kollektivtrafik fungera för de flesta på längre sträckor, men det kommer alltid att finnas ett behov av bil när det gäller transporter av tyngre eller större saker och resor mellan platser där kollektivtrafiken inte kan erbjuda bra lösningar. Vid dessa tillfällen kan många välja bilpool. Nyttan för kommunen är på sikt minskade utsläpp, minskad trängsel samt mindre ytor till parkering. Det finns kommuner som lägger in bilpooler i samhällsplaneringen och t.ex. ser till att bostadsföretag vid nybyggnation planerar för bilpool. Detta minskar behovet för parkering och är därför lönsamt för byggföretag och bostadsförvaltare
Kommuner kan stimulera bilpool t.ex. genom att underlätta bilpoolernas marknadsföring och genom att tillhandahålla vissa parkeringsplatser för bildelningsbilar. Den ändring i Trafikförordningen som behövs för en sådan åtgärd har Vägverket rekommenderat Näringsdepartementet att genomföra. Bolag som har tomtmarksparkering kan redan idag ordna speciella p-platser
Kommunala förvaltningar kan med fördel gå in som medlemmar i bilpooler. Poolens privata medlemmar använder bilen framförallt på kvällar och helger medan en del kommunala organ kan ha mera behov av bil under kontorstid.
Bilpooler i kommunal regi
Det finns svenska kommuner som infört bilpool istället för tjänstebilar och ersättning för resor med privat bil i tjänsten. På miljöförvaltningen i Göteborg har tjänstebilarna avskaffats. Istället för ersättning för resor med egen bil i tjänsten finns det ett antal fordon i en gemensam bilpool. En stor del av dessa bilar är alternativa: etanolbilar, elbilar, gasbilar, Man har funnit att poolens bilar har högre miljöprestanda än de privata fordon som ofta nyttjades tidigare och tjänsteresor med bil har minskat. Färre åker bil till jobbet och fler väljer att åka kollektivt.
Det finns många goda skäl att satsa på bildelning
Krigiskt
folkparti
Det
är skrämmande att Folkpartiet -
det parti som en gång hyste sådana fredskämpar som Ingrid Segerstedt-Wiberg
– anser att Sverige ska sända stridande förband till USA:s planerade krig
mot Irak. Vi skulle alltså bli ett av de länder som stöder en av USA ensidigt
beslutad militär attack. USA:s intresse gäller framförallt oljan, inte mänskliga
rättigheter i Irak. Bush försöker maskera sina avsikter genom att få andra länder
att medverka.
Den ende som har rätt att begära stöd från Sverige vid militära insatser är FN:s generalsekreterare Kofi Annan och då endast efter ett enhälligt beslut i säkerhetsrådet. Någon sådan begäran föreligger inte.
Massförstörelsevapen
och demokratiska skurkstater
Den
amerikanska regeringens våldsbenägenhet tar alltmer extrema former
En
notis i tidningarna – alltså inte stora förstasidesrubriker - meddelade häromdagen
att USA hotar att under vissa omständigheter använda kärnvapen i det
planerade kriget mot Irak! En annan notis meddelar att USA lagrar personminor för
samma ändamål.
FN:s
inspektörer letar efter massförstörelsevapen i Irak. Det enda land som i
verkligheten använt såväl kärnvapen som kemisk och biologisk krigföring –
och därigenom dödat hundratusentals människor - är USA. Denna nation, som
tar sig rätten att bestämmer vilka stater som är skurkstater, anser sig kunna
strunta i FN och anser sig ha rätt att ostraffat begå krigsförbrytelser.
Det
kusliga är att de flesta inflytelserika liberala svenska opinionsbildare tiger.
Eller t.o.m. försvarar terror, när den utövas av USA. Det är skamligt!
Vi
förvånas knappast – men reagerar -när människor fängslas på ett rättsvidrigt
sätt i diktaturstater. Vi bör uppröras minst lika mycket när demokratier begår
rättövergrepp.
I
ett års tid, utan vare sig åtal eller rättegång, har nu de personer som
greps i Storbritannien med hänvisning till anti-terrorlagstiftningen suttit fängslade.
I samband med årsdagen upprepar Amnesty sitt krav på att de omedelbart friges
eller åtalas för ett vedertaget brott och får sina fall prövade i en
oberoende domstol som lever upp till internationella normer. Den 19 december förra
året greps tretton personer med utländskt medborgarskap. Två av dem har sedan
"frivilligt" lämnat landet.
Gareth
Peirce, advokat som företräder flera av de frihetsberövade, gjorde nyligen följande
uttalande till Amnesty:
-Vi var skräckslagna för ett år sedan när dde första personerna greps. Men
inte kunde vi ana att vi skulle vara i samma situation ett år senare, i så
fall skulle vi krasst ha kunnat säga till fångarna: "De har låst in er
och slängt nycklarna".
Amnesty
riktar också återigen stark kritik till USA:s president Bush för behandlingen
av fångarna på Guantanamo Bay, Kuba. Nu har snart ett år gått sedan de första
fångarna anlände och de har varit i ett rättsligt vakuum sedan dess. Amnesty
kräver att fångarna friges och får tillåtelse att återvända till sina hemländer,
såvida de inte misstänks för brott eller riskerar kränkningar vid ett återsändande.
Om
de misstänks för brott ska de ställas inför rätta och få en korrekt rättegång
i enlighet med internationella normer. Enligt Amnesty lever inte militärdomstolen
som USA har upprättat för fångarna upp till dessa normer. I brevet till
president Bush upprepar Amnesty sin förfrågan från april i år om
organisationen ska få tillgång till lägret. Presidenten fick dessutom åter
ta del av det memorandum som skickades till honom i våras och som tar upp all
den kritik och de farhågor som Amnesty har angående behandlingen av fångarna.
Borde
SÄPO granska ledande dagstidningsredaktörer?
Av
uppgifter som nu framkommit vet vi att säkerhetstjänsten hade ett register där
man bl.a. antecknade personer som haft FNL-affischer uppsatta i sin bostad,
prenumererat på Proletären eller samlat medicinsk litteratur som sänts till
Hanoi. Även aktiviteter inom Amnesty International kunde föranleda notering.
Om
SÄPO skulle använda liknande kriterier för samhällsfarlighet idag borde man
undersöka om ledande svenska dagstidningars ledare möjligen skrivs av en främmande
krigsmakts propagandaorgan. Vad kan annars vara förklaringen till att texterna
låter som sprungna ur den amerikanske presidentens mun?
De
goda torterar de onda
I
kampen mot terrorismen finns – liksom i det kalla kriget - bara Goda och Onda.
”De som inte är med oss är mot oss”, sa Bush. Nu ägnar sig De Goda i
Kabul åt att tortera De Onda. Och i USA vägrar De Godas Ledare att vara med på
internationella lagar mot tortyr och krigsförbrytelser. De Goda Amerikanerna
behöver ju ägna sig åt sådant – nu liksom förr - i kampen mot Det Onda.
Det märkliga är bara att inte omvärlden
(inklusive vår utrikesminister) ryter till.
SVERIGE SVIKER DE FATTIGA LÄNDERNA
Häromdagen fick vi uppgifter som visar
hur den svenska utrikespolitiken förändrats i FN. En genomgång av Sveriges röstning
i FN visar att vi numera nästan enbart stöder den rika världen och inte de
fattiga länderna.
Men Sverige sviker inte bara i FN, utan även i Världsbanken, i världshandelsorganisationen WTO och i EU. Vi har EU-anpassat och USA-anpassat den svenska utrikespolitiken. Det är en stor skillnad mellan den utrikespolitik vi nu ser under Anna Lindh och Göran Persson jämfört med tiden då Sverige under Olof Palme visade solidaritet med tredje världen.
Vi vill att Sverige ska solidarisera sig med de fattiga och inte med rika
Nils
E Eriksson
E-mail: [email protected]