| m å l | arkiv | länkar | kontakta | hem |  |
av Angelina Jolie Goodwill ambassadör för UNHCR Översättningen Mindmasters Consultants
Onsdagen den 28 februari 6:17 på morgonen. Vi är tillbaka och nästan klara att köra i riktning mot Kenema. Jag sov knappt. Det var så hett och det var ständigt oväsen. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket bättre jag hade det än flyktingarna. Jag tänkte på hur mammorna och småbarnen kanske kände det på natten. Jag undrade varför så få av barnen grät. Jag antar att de är vana vid dessa hemska förhållanden, eller kanske de helt enkelt är för trötta för att gråta I morse upptäckte jag en stor knivskåra i min dörr. Nyambé sade att hon märkte den igår kväll när hon knackade. Jag tänker på hur exponerad jag är, men egentligen bryr jag mig inte om det. Det är för tidigt och jag är glad åt att vara på väg igen. Många bland UNHCRs personal kommer från de länder de arbetar åt, så det känns (och är) som om deras egna landsmän hjälper dem. Samhällen och länder som hjälper varann. Norska flyktingrådet var också där och gav stöd. Kom fram till slut. Grupper av människor som förts hit tidigare med andra transporter kom springande för att se om de kände igen en vän eller en familjemedlem. Några som hade åkt med lastbilarna skrek av glädje när de kände igen en vän. Varje familj fick en tomt att börja bygga på. De fick ett litet bylte med förnödenheter. Flyktingarna behöver hjälp med att starta projekt som kan göra dem självständiga. Det skulle vara fint att ha en kurs som kunde undervisa i trädgårds-odling så att de kan odla sin egen mat. Det här nya flyktingområdet har bara funnits några veckor, och det finns redan många små hyddor av lera och trä som håller på att byggas. På kontoret såg jag sju personer som väntade med mycket stora bylten. Några av kvinnorna är gravida. Jag fick veta att dessa kvin-nor är bland de hundratals människor som kommit från Guinea. De kom till fots och de behöver läkarvård, registrering och placering i lägret. Vi är på flygplatsen. Det är en liten vit byggnad omgiven av när-liggande arméläger. De afrikanska trupperna har på sig FN-kepsar och har sin flagga på uniformen. Det kom precis fler brittiska trupper - i full uniform – och bar på stora säckar och vapen. De springer alla på ett mycket organiserat sätt då de stiger av helikoptrarna och springer för att hoppa in i lastbilarna. Vi hade fått höra att vårt plan var där, men det var det inte. Så vi väntar – försöker hålla oss undan från den heta solen. När planet inte var där bad vi om en ungefärlig ankomsttid. En timma. Vi ville alla äta frukost, åtminstone lite kaffe, så vi kom överens om att ge oss av till ett kafé i grannskapet. Det var litet och dammigt och fantastiskt. Ett underligt urval av afrikanskt eller kinesiskt. Menyerna var gamla och det var svårt för mig att tolka orden. Vi beställde och började prata om de olika saker varje per-son hade hand om. Mycket frustration. Men så snart vi började prata, två minuter efter det att vi gjort vår beställning, hörde vi att planet landat och vi blev tvungna att springa. Vi skrattade. Att inrikesflyget var sent var förståeligt med all militär aktivitet. Cirka tio av oss klämde oss in. Det var hett. Någon spelade musik som jag inte ens kan beskriva. Jag tror att orden var franska. När det en gång började spela slutade det aldrig. När vi kom fram till slut var det nästan två på eftermidagen. Medan vi körde in såg jag på människorna. Har det lättare att förstå vad de kämpar med. Jag ser ut genom fönstret. Deras romantiska mod överskuggas av den mycket lilla pojken som försöker bära tiotals liter vatten på sitt huvud. Han är barfota. Det är mycket varmt och jag är säker på att han har långt att gå. Och långt efter det att jag har rest härifrån – eller när någon kanske läser detta – kommer han fortfarande att göra det, och många andra saker. Han är bara en liten pojke. Och han är en av de lyck-ligt lottade – hittills. Han är inte i armén. Han har tillgång till vatten. Ingen har huggit av hans händer eller fötter. Och trots att han är mycket mager verkar han vara relativt frisk. En fotograf kom in på kontoret för att ställa frågor om vad som händer på olika platser, och kunde han få hjälp eller information om hur man tar sig till områdena där det råder mest konflikt just nu. Det är svårt, för det är svårt att nå de flesta ställen. Det är svårt att ens kunna få in mat till de nödställda där. De försökte arbeta fram en väg och olika transporter på vägen som han kunde lifta med. Han försöker hjälpa till att göra människor medvetna om vad som händer, så att de själva kan bestämma sig för hur de känner. Jag är säker på att de flesta är bilder många av oss inte vill se – men borde. Han frågade var jag kom från. "Amerika." "Ah! Jag har varit fotograf i tio år. Amerikansk press köper inte den här sortens bilder. Men andra länder gör det.” Ikväll ska jag äta middag med Mr. Arnauld Akodjenou, UNHCRs re-presentant i Sierra Leone. Han ska hjälpa mig att förstå vad som händer här i landet – vad som görs – vad som behöver göras – politiken. Jag försökte borsta smutsen av mina kängor och hitta rena byxor. Men jag tror att han förstår. Det var fint på något sätt att ha så smutsiga kläder och veta varför. Jag känner inte att jag kan hjälpa till mycket alls nu, men jag håller på att börja göra något. Och det känns mycket bra att veta att allt-eftersom tiden går kommer jag att kunna hjälpa till mer. På väg till middagen fick jag veta att han skulle bli försenad. ”Prob-lem. Polisen har fått nys om en demonstration imorgon.” När jag kom fram till hans hem leddes jag av en man med ficklam-pa. Hans hem had två fot höga cirklar av taggtråd ovanför grindar-na. Inne var varje fönster försett med mönster av gjutjärn eller cement så att det inte skulle se ut som galler. Ju mer jag hör om denne man och de som arbetar här, ju mer för-står jag vilka risker de tar. Uppenbarligen tog regeringens mandatperiod slut idag. Några vill se en annan regering. De vill ta över. Han är inte riktigt säker på vilka som kommer att demonstrera, men nämnde att de antagligen var några RUF. Förra gången där var en demonstration dog 19 personer. Den dag då det hände satt han fast på kontoret. Jag tror han sade från 10 på morgonen till 4 på eftermiddagen. Och när fordonet omsider var på väg för att hämta honom – blev det stulet. Han talade om för mig att han föreslagit att de skulle flytta kontoret efter de senaste problemen. Andra FN-agenturer hade lämnat om-rådet, med husvärden ville ha $55,000 för den överenskomna hyresperioden. De hade alltså inte råd att flytta, och de tyckte inte att det var så viktigt som alla de andra saker pengarna kunde an-vändas till. Han talade om hur mycket han uppskattade de anställda som är så hängivna. De fortsätter att arbeta där. Dessutom är det så att på den här platsen kan de anställda inte ha sina familjer med sig. En nödfallssituation som krävde att fler kom till området skedde precis efter jul. Många har inte träffat sina familjer på mycket länge. Imorgon kommer alla att hålla sig inne – alla som kan. Tre personer måste ta sig till hamnen. Det kommer flyktingar från Guinea igen. Man måste hyra bussar. Lastbilar kan bli måltavlor på grund av FN. Jag skulle hjälpa till med registrering eller vad som helst. Jag har blivit ombedd att vara snäll och hålla mig inne. Amerikanska ambassaden är en av måltavlorna. Nigeria, Förenta Staterna, och England stödjer den hittills sittande regimen och vill inte se en förändring. Jag hoppas att jag får rätt på alla dessa fakta. Jag önskar att jag kunde tala med min man. Jag vet att allt kommer att bli bra, men jag måste erkänna att jag inte vet något om den här sortens situationer och jag antar att vad som helst kan ske. Det kanske verkar dumt, men jag tror att jag packar min ryggsäck innan jag somnar – för den händelse jag vaknar och måste springa ut. Det är bra att jag är uttröttad och jag tror att jag kommer att kunna sova. Faktum är att jag dessutom har ett möte imorgon – middag med Joseph Melrose. Han är Förenta Staternas ambassadör i Sierra Leone. Jag ska också träffa olika NGO (non-governmental organizations/icke-statliga organisationer). Jag vet inte vad som ska hända nu. Jag vet faktiskt inte vad som händer.
Hur man citera denna artikel: |
|
För mer om Sierra Leone och hur du kan hjälpa till besök: För mer om Angelina Jolie besök: Angelina Jolie, UNHCR Goodwill Ambassadör Academy of Motion Picture Arts and Sciences Flera av hennes journaler [på eng.] Om ni har tips på flera relevanta webbsidor (gärna på svenska) hör av er! Vill ni veta ännu mer? Titta på den medeltida tidaxlen. |