| m å l | arkiv | länkar | kontakta | hem |  |
av Angelina Jolie Goodwill ambassadör för UNHCR Översättningen Mindmasters Consultants
Torsdagen den 1 mars. 09:30 och inga nyheter. En man kom för att fixa en bättre radiokontakt. Vid frukost talade vi inte om det alls. Vi tittade på varandras fotografier och utbytte historier om våra fa-miljer. 10:20. Det ser ut som det inte kommer att hända. Men ingen kom-mer att åka till kontoret på några timmar – om de gör det alls. Kanske faktum att de var beredda att försvara sig stoppade det hela. Uppenbarligen vaktades olika högkvarter, kontor och am-bassader av trupper sedan tidigt i morse. Jag var tvungen att åka till stan och hämta pengar på Western Union. Nyambé hämtade mig i sin bil så att de inte skulle se UNHCR på lastbilen. Poilisen stoppade oss och kollade. Vi kom till Western Union 15 minuter för tidigt, och de släppte inte in oss på kontoret. De hade strikta order. De flesta av de anställda stod lutade mot väggar tvärsöver gatan. På kontoret hörde vi av män som jobbade i hamnen att cirka 485 flyktingar anlänt idag. De kommer att var i ett transit center tills i morgon och sedan reser de uppåt landet i konvoj – samma resa som förut men åt andra hållet. Den här gången reser de hem. Vi hörde också ett rykte att demonstrationen ska äga rum tre på eftermiddagen. Andra säger att polisen redan hindrat dem från att samlas. Andra rykten säger att det blir demonstrationer utanför amerikanska ambassaden. Vi har försökt ringa för att bekräfta mitt möte med ambassadör Melrose, men de sade att vi ringt fel nummer. Det måste vara av säkerhetsskäl för vi kollade och det var rätt nummer. Jag lade faktiskt märke till kulhål i glaset inne i ambassaden. Vid något tillfälle var det folk där för att anfalla och de kom in. Lyck-ligtvis finns det många olika nivåer där inne. Säkerheten på amerikanska ambassaden var enormt hög. Jag vet inte varför jag trodde att det skulle vara som att komma hem. Mitt land. Det kändes inte så alls. Jag fick stå utanför medan Nyambé frågades ut och hennes I.D. kollades. Sedan viftade man in mig. De torkade av min väska och stoppade svampen i en dator. Jag blev också tvungen att gå genom en metalldetektor. När jag väl kommit in var alla vänliga. Vi diskuterade om hur det fanns 400 amputerade i lägret jag såg och många fler i Bo och Kenema. De flesta av dem bodde tillsam-mans, med de har inget stöd och inga medel. Jag fick höra att det fanns två nyamputerade. Det hade inte funnits några alls under det senaste året. Det hade slutat. Men runt Rama-dan hade ett barn på ett och ett halvt år och en åttaåring färska sår. Deras händer hade huggits av. Vi satt tysta ett ögonblick. Sedan sade han, "Det är mycket sorgligt. Det finns alltid någonting som behöver göras." Senare satt jag med i ett möte om hur man skulle fixa problemen med konvojer och se till att det flöt jämnare. Bristen på medel gör att man måste skifta runt saker och ting. De väntar sig att NGO eller FN-agenturer ska hjälpa till vad tiden lider. Man måste anpassa sig och göra kompromisser. Många människors liv påverkas av vartenda beslut och alla blir lidande varje gång man avslutar ett projekt. Antalen är så höga - 400 per dag. Kan vi klara mer? Var kan vi pla-cera dem? Dessa flyktingar delar redan sina matransoner. De är trångbodda. De välkomnar inte nyanlända. Detta är inte deras val, men de kom-mer att slåss med de nyanlända om mat. Det låter hårt, men det är en fråga om överlevnad. Medan alla talar, lägger jag märke till deras frustration och deras kamp för att finna lösningar. Det finns ingen luftkonditionering så de öppnar fönstren. Nu måste alla tala mycket högt, för på gatan utanför kör många lastbilar förbi. Bakom mig står ett bord med fyra fotografier av de UNHCR-anställ-da som dödades i arbetet 2000. De ser ut som goda människor. Snälla ansikten. Jag åt en underbar middag med Joseph Melrose. Andra NGO-tjäns-temän ver med – de flesta av dem arbetade åt UNHCR. Vi pratade hela natten om olika länder och situationer. Vi lyckades också vara mycket mänskliga och skrattade tillsam-mans. Jag vet inte vad jag borde eller inte borde skriva om. Där fanns många olika uppfattningar. Jag kan skriva att det kändes som om alla i rummet arbetade mycket hårt för att finna lösningar. Att förstå eller förklara RUF, eller hur eller när de ska handskas med är mycket svårt. Alla tycks vara ense om att de inte litade på att RUF skulle ge lejd från Guinea till Sierra Leone – genom deras territorium. Jag hade själv undrat varför rebellerna skulle vilja göra det. För att stjäla förnödenheter? För att ta gisslan? För att skapa mänskliga sköldar? Det finns ingenting annat i det för dem, så varför skulle de annars göra det? Inget svar. Det finns en hel del medel för flyktingar, med de mesta är öron-märkta för områden där en del projekt redan får bra stöd. En del läger har mer än nog medan andra områden knappast har något. Organisationerna har inte rätt att flytta omkring dessa pengar. De amputerade har fått mycket stöd och mycken press. Det är un-derbart att folk brydde sig om dem och hjälpte till med medel. Men som jag förstår det bättre nu, var många av de som sårades under kriget, - även många av de amputerade – inte alla offer för direkt tortyr av rebellerna. Jag har hört att många läkare gjorde en del av skärandet och stympandet under pistolhot av rebellerna. Om de vägrade lyda dessa brutala omänskliga order kunder läkarna och deras familjer bli dödade. Lägren för krigsskadade områden behöver definitivt mer pengar.
DAG 11 Jag är på ett plan från Freetown, Sierra Leone på väg till Abidjan Côte D'Ivoire. Jag vet inte vad jag känner. En kvinna som reste tillsammans med sin dotter sade, "Det är roligt för oss att veta att man tänker på oss." Hon arbetade hos UNHCR och hade också varit i Guinea. Jag ville tacka henne för hennes styrka. Jag ville tacka detta land för att jag fick komma hit och lära mig om en sådan underbar plats och ett sådant underbart folk. Men jag kunde inte prata. Jag var rädd att jag skulle börja gråta. När jag lämnade Sierra Leone sade man, "Håll kontaken är du snäll. Jag hoppas att du inte glömmer bort oss här." Man sade det leende - vänligt. Naturligtvis kommer jag aldrig att glömma, men det gör många. Det finns platser världen över som behöver hjälp. Jag var till och med förvånad att höra om problemen i Etiopien. Jag trodde att situationen i det landet var bättre. Jag trodde att det värsta var över på grund av alla rapporter om världsomfattande hjälp på ny-heterna. Pengar samlades in och man hörde mycket om Etiopien och sedan försvann det bara. Jag påminner mig om att dessa problem inte försvinner bara för att vi inte hör om dem. Och i den tanken – det händer så mycket mer i världen än vad vi får veta genom de nyheter vi hör Vi behöver alla söka djupare och själva upptäcka det … Vad är problemet? Var är det? Hur kan vi hjälpa till att lösa det? När vi höll på att gå av planet talade piloten om ett det varit en ex-plosion i Conakry. Olyckshändelse eller attack? Vi vet inte. Många på planet hade just kommit därifrån. Det var därifrån planet börjat sin resa den morgonen. De hade varnats att det skulle kunna bli en attack. Vi alla som just hade pratat och varit glada att ha kommit fram satt plötsligt alldeles tysta. Vi gick ut ur planet mycket långsamt. Nu väntar jag i passkontrollen. Många pratar i sina mobiltelefoner. Jag vet inte vad de säger, eftersom de talar franska – men det är uppenbart att det finns anledning att vara djupt oroad. Slutligen fick jag höra att en del av arméns ammunitionsdepå sprängts. Var det ett anfall eller en olycka? Det låter som om inga människor blev skadade. Det är flera timmar senare. Jag känner mig illamående. Jag vet inte om jag ätit dålig mat eller om jag är upprörd. Trots att jag är på ett hotell har jag inte kunnat ringa hem än. Jag lämnade ett meddelande och upptäckte att jag grät. Jag är mycket orolig över allt jag sett. Och jag förstår att om jag är rädd, hur klarar sig då dessa modiga kvinnor när de tvingas fly från sina hem på grund av kriget. En del av dessa kvinnor har varken sett sina män eller sina barn på åratal. Jag kan inte sluta tänka på deras olika ansikten. Jag minns också pojken med det ljuva ansiktet som har en svår ryggradsskada. Han kommer aldrig att kunna gå igen. Jag vilar mig på ett hotell och han ligger fortfarande i hörnet på det dammiga jordgolvet. Jag grät aldrig när jag var i Sierra Leone. Trots allt jag såg grät jag aldrig. Ikväll verkar det som jag inte kan sluta gråta. [...hem]
Hur man citera denna artikel: |
|
För mer om Sierra Leone och hur du kan hjälpa till besök: För mer om Angelina Jolie besök: Angelina Jolie, UNHCR Goodwill Ambassadör Academy of Motion Picture Arts and Sciences Angelina Jolie Secures Unprecedented Public Commitments from Sierra Leone President Flera av Angelinas journaler [på eng.] Om ni har tips på flera relevanta webbsidor (gärna på svenska) hör av er! Vill ni veta ännu mer? Titta på den medeltida tidaxlen. |