Där var en högljudd knackning på min dörr för att väcka mig. Klockan är sju på morgonen. Idag är jag trött. Jag var orolig att jag skulle ha störande drömmar. Så jag är glad att jag sov så tungt. Jag drömde inte alls.

Jag satt på kontoret i två och en halv timma och gick igenom infor-mation och höll möten för att förstå organisationerna.

Båten var försenad. Till slut kom ett samtal. ”Tid att röra på sig!” Jag högg tag i min ryggsäck. Ytterligare en halvtimma har gått. Vi fick en liten påse med lägerutrustning. ”Om ni får motorstopp…”

Vår bil var på verkstaden hela morgonen för underhåll. Det är ingen vidare verkstad. Bilen är inte klar än.

Allt här tar lång tid. Att registrera flyktingarna på båten tar också sin tid.

Där fanns många statliga och icke-statliga organisationer (NGO), tre till fyra personer från varje grupp.

* International Medical Corps.
* Red Cross (Röda Korset)
* Save the Children (Rädda barnen)
* UNHCR
* World Vision
* International Organization for Migration

Ända sedan jag vaknade i morse har flyktingarna väntat i hamnen i den heta solen och fått den mat som fanns (en liten limpa bröd och sardiner).

Jag frågade dem hur lång tid båtresan skulle ta nu på morgonen.

"Elva timmar!"

Trots att sjön var lugnare än vanligt kräktes många barn. Tvåhund-ratvå personer räknades.

En kvinna gick dit idag för att möta båten. Hon letar efter sin man. Han var inte där. Hon hänvisades till registreringen – ett litet bord.

När vi kör genom gatorna vid början av vår fem-timmars resa – nästan varje gång vi stannar – kommer tiggare fram till fönstren. Där fanns blinda eller sårade barn – barn som är allvarligt handi-kappade för livet. Jag frågade om det gick för sig att ge dem peng-ar. ”Nej inte på den här allmänna platsen. Alla kommer hit. Det skapar ett dåligt exempel”.

Där fanns över 200 personer på den här resan. Bakom oss kör två små lastbilar som är lastade med alla deras tillhörigheter. Dessa två små U-Haul-liknande lastbilar innehåller 200 personers samlade ägodelar. De innehåller allt de har i världen.

Jag vet inte hur människorna i lastbilarna klarar sig efter allt de gått igenom, bara med den här resan från Guinea. Jag kan inte föreställa mig hurdant det var när de flydde. Hur lyckades de ta sig till Guinea till att börja med?

Vi hämtade upp fler flyktingar i Waterloo. Nu är antalet 387 perso-ner.

Vi ska köra tillbaka till stan och köpa vad vi kan.

De här människorna är på väg hem. De var flyktingar i Guinea, men nu är de inte säkra där.

De kommer hem för att bo i läger. Deras hem har alla blivit förstör-da. Områdena de bodde i ockuperas nu av rebellerna.

De har inget realistiskt val annat än att bo i läger med mycket litet, och inget verkligt löfte om att de människor som förstörde och dö-dade och våldtog och stympade deras familjer och vänner inte kommer att anfalla igen.

Jag kan inte föreställa mig vad de måste känna.

De packas i lastbilar och körs genom gator där de brukade leva fria och lyckliga.

Sex lastbilar fulla med människor.

Två mindre lastbilar med alla deras tillhörigheter.

Vi har följt efter i vår lastbil som skydd och stöd. Vi har just kört fram för att visa vägen. Vi är det enda skyddsfordonet, så varje halvtimma kollar vi alla genom att flytta från första till sista plats (byter position varje halvtimma)

Vi har just fått vet att man glömt ta med vatten på resan. En kvinna (en UNHCR-tjänsteman) har försökt ta kontakt via radion. Det är en dålig mottagning. Hon frågar efter hur man kan skaffa förnödenhe-ter utmed vägen. Vi behöver räkna ut hur mycket vatten vi behöver.

Vi har också fått höra att vi kommer fram när det är mörkt, efter-som det tog längre tid att komma iväg än väntat.

Man frågade mig om jag fortfarande var säker på att jag ville åka.

De sade att det inte fanns någon anledning till oro, men att de skulle föredra att jag steg av en hållplats före slutstationen. De sade att det skulle kännas bekvämare för dem.

Jag vill inte utsätta mig för onödiga risker eftersom jag förstår att UNHCR skulle känna sig ansvariga. Vi kom överens om att fatta det beslutet när vi kom dit. Vi skulle också försöka ta reda på var vi ska bo.

Ytterligare ett skyddsfordon har just anslutit sig till konvojen. Vår förare gjorde tecken åt dem att ta slutändan.

UNHCR är också här för att se till att de kommer förbi alla vägspär-rar och checkpoints.

Vi kör just genom ett område som britterna hjälpt till att rensa ut.

The Westside Boys.

Nu kör vi på en annan väg, men den är inte bra. Vi måste köra ös-terut. Vi sträcker ut armarna genom fönstren för att teckna åt lastbilarna efter oss att öka farten.

Jag såg en man som gick utmed vägen. Han hade på sig shorts och var mycket smutsig. Han höll ett maskingevär och skrek – pratade för sig själv.

Det finns skal av nedbrända hus överallt.

Bilar och lastbilar måste ha exploderat här och bara lämnat rostiga upp och nervända skal.

Vacker djungel.

Lite nu och då ser jag små byar som är till hälften nedbrända och till hälften återuppbyggda med trä och jord (lera).

De få gamla skolorna och kyrkorna utmed den här vägen verkar tomma och är fulla av skotthål.

Efter klockan åtta på kvällen får vi inte köra in.

Många är upprörda över hur fort vi kör. ”Ledsen. Håll i era barn. Ju snarare vi kommer fram kan ni få mat och vila. Vi vill inte köra för mycket i mörkret.”

De förstod. Ändå tycks det inte finnas något slut på deras besvärli-ga resor. Även efter idag är det långt ifrån över. Kanske lite bättre – forfarande vid liv.

Nu har vi rest i två och en halv timma. En av bagagebilarna fick just motorstopp. Allt måste lastas ur och lastas in i den andra bagage-bilen. Jag kan inte se hur allt ska få plats i en lastbil. Den verkade redan vara fullpackad.

Vi fortsätter medan de flyttar över alla väskorna. De blir tvungna att försöka komma ifatt.

Jag kommer aldrig att kunna uttrycka eller översätta vilka dessa människor är, vad de genomgår, eller varför det är så viktigt att hjälpa dem.

Jag föreslog att någon skulle ordna en videokamera så att de kan tala för sig. Det ville de mycket gärna göra.

De vill inte bara att pressen ska skriva vad som är viktigt. De vill tala för sig själva.

Jag trodde att när jag kom hit så skulle jag känna mig ledsen och sjuk över allt som hänt dessa människor och hur de lever.

Istället ser jag hur de överlever, deras ännu leende ansikten, bar-nen som håller varann i handen, människor (det verkar vara alla) som arbetar. Jag är djupt imponerad av dessa människor.

Deras Viljestyrka.

Deras Hoppfullhet.

Vi stannar för att släppa av några personer i ett område. Maten tycks vara i lastbilen som är långt efter oss – bagagebilen.

Vi sitter alla tillsammans utomhus. Hettan är outhärdlig. Jag ser så många av flyktingarna som arbetar – bär på ved och andra saker och försöker slå sig ner i det här nya området. Jag vet inte hur de klarar det.

Någon förklarade för mig att på morgonen skaffar man det som behövs till frukost (vatten - ved), mat, städning och försäljning eller tillverkning av saker om man kan.

På eftermiddagen skaffar man vatten och ved och lagar lunch.

Det är samma sak med middag.

Hela dagen handlar om överlevnad.

UNHCR har förlorat fyra tjänstemän i år.

Varje vecka dödas en hjälparbetare någonstans i världen. Det finns ett stort behov av mycket mer säkerhet och skydd. Den begränsade tillgången till hjälp orsakar dagliga frustrationer.

UNHCR har bland de högsta antalet skilsmässor, självmord och de-pression.

När vi kör in i Områder 91 står det på en skylt:

PLEASE DO NOT CUT HANDS (Var snäll och hugg inte av händer)

LET'S JOIN HANDS (Låt oss hålla varann i hand)

Vi blev tvungna att gå till marknaden för att köpa mer sardiner och bröd. Vi hade bara med oss hälften så mycket som behövdes.

Vi fick höra att en pojke i den tredje lastbilen är mycket dålig. Skö-terskan har mycket lite läkemedel – ingenting, egentligen.

UNHCR behöver så mycket mer pengar till läkare, sköterskor och läkemedel. Operationer förflyter sällan lugnt här.

Jag är här tillsammans med Nyambé, en kvinna från UNHCR som har följt med mig på mina olika möten och aktiviteter. Detta är hennes första konvoj och hennes första besök i ett läger som inte ligger nära ett transit center.

Vi försökte få tag på läkemedel. Vi såg att FN-soldater var station-erade i området. Det visade sig att de var från Bangladesh

En av soldaterna ville inte hjälpa oss. Han sade, ”Gå och leta upp NGO.” Vi tittade tillbaka på de dammiga vägarna, de fattiga invån-arna och de små skjulen.

”Var?” frågade vi.

Nyambé förklarade att vi alla är bröder och systrar under FN-flaggan.

De frågade om vi var läkare.

Vi förklarade, ”Nej, bara arbetare.”

De gav oss en liten påse med smärtstillande medicin och medicin mot uttorkning.

Efter det att maten delats ut kollar vi våra väskor.

Familjeöverhuvudena kommer fram åt dem som inte finns på regi-streringsblanketterna. Ett gult papperskort ger dem en bulle och en halv burk sardiner per person.

Solen håller på att gå ner. Vi försöker ringa till ett ställe i Bo, en timma härifrån och be dem bereda torra matransoner åt 400 personer.

Vi kommer inte fram till vårt slutliga mål. Vi får fortsätta i morgon bitti.

Den andra av de två bagagebilarna fick punktering. Vi var tvungna att fortsätta medan de bytte däck. Den första bagagebilen fick vi lämna tidigare på dagen – mekaniska problem.

UNHCR må ha problem, men de är de enda som skulle försöka sig på en sådan här konvoj.

Här finns det ingen som tar bilder åt CNN. Det är bara en dag som alla andra.

Nu är kockan 7:40 på kvällen. Det är becksvart ute. En man går fram mot oss. Han var från en av lastbilarna framför oss. Vi stan-nar.

"Vad är det?" frågade vi.

Han sade, "Min lastbil har inga strålkastare."

Vi stoppas vid en checkpoint av unga pojkar. De lyser med sina ficklampor på vår lastbil och våra ansikten. De låter oss passera.

Det är 9:30 på kvällen. Vi hade kommit fram till Bo. Här skulle vi tillbringa natten och köra vidare klockan 7 på morgonen.

Vi träffade Muhammad som arbetade där. Han (tillsammans med de andra) hade lagat tre stora skålar bulgurvete och tre stora skålar bönor.

Vi började dela ut mat tillsammans med kvinnan som tydligt var gruppens ledare. Det hade redan tagit en god stund att lasta alla flyktingarna ur lastbilarna och alla var mycket hungriga.

Jag kan inte föreställa mig hur de mår. Jag var illamående. Jag skulle antagligen ha kräkts av själva resan, men jag hade inga vätskor och åt bara bröd under de senaste timmarna. Det fanns inga toaletter utmed vägen så jag drack inget vatten.

Jag försökte hjälpa till att dela ut muggar och skedar och se till att de som serverade hade tillräckligt med tallrikar. Det fanns inte tillräckligt med metalltallrikar, så vi försökte se till att diska dem när de som fick äta först ätit färdigt.

Barnen fick mat först, sedan kvinnorna och slutligen männen.

En del kallade mig “pumwi,” vilket betyder ”vit människa”.

Andra kallade mig "Sistah."

De var mycket vänliga mot mig. Medvetna om att jag var där för att hjälpa till.

De flesta människor skulle ha knuffats och skrikit och varit arga över all den tid det tog och deras strapatser.

Men de hade genomgått så mycket i åratal nu, och om något tyck-tes det mig att de hjälpte mig förstå hur man gjorde eftersom jag var ny.

Nyambé och jag blev tillsagda att sova i ett motell i närheten. Det känns inte rätt att jag får detta privilegium, men jag är så trött. Jag är djupt tacksam.

Vi fick rum med fläktar men min fungerar inte.

Utanför fönstret hör jag folk prata och mycket obskyr amerikansk 80-talsmusik.

Jag såg just en fet hoppande spindel.

Sänghuvudet var en gång täckt med plast, som nu till större delen är avsliten.

Det finns inga lakan på sängen, bara ett madrassöverdrag.

Jag måste älska detta rum. Mannen som visade mig hit log när han öppnade dörren och sade ”Fint! Bra!” Sedan visade han mig toaletten och sade, med ett ännu bredare leende, ”Titta!” Och sedan spolade han toaletten.

Ett ögonblick senare återkom han och gav mig tändstickor och ett stearinljus. Det finns ingen elektricitet mellan ett och half fem på natten.

Nyambé kom till mitt rum och vi delade det som fanns kvar av en limpa bröd. Det var för varmt för att äta, så jag sparade min del till frukost.

[...forts.]

Hur man citera denna artikel:
"Anteckningar från mina resor"
© Angelina Jolie, 2003-2005, http://www.geocities.com/medeltiden/jolie.html

För mer om Sierra Leone och hur du kan hjälpa till besök:

Köp bokenCry Freetown

Vad du kan göra

För mer om Angelina Jolie besök:

Angelina Jolies biografi

Angelina Jolie, UNHCR Goodwill Ambassadör

Angelina & SIDA

Amazing Angelina

IMDB.com

Academy of Motion Picture Arts and Sciences

New York University

Flera av hennes journaler [på eng.]

Om ni har tips på flera relevanta webbsidor (gärna på svenska) hör av er!

Vill ni veta ännu mer? Titta på den medeltida tidaxlen.