| m å l | arkiv | länkar | kontakta | hem |  |
av Angelina Jolie Goodwill ambassadör för UNHCR Översättningen Mindmasters Consultants
Måndagen den 26 februari. Frukostsamtal klockan sju på morgonen I länder som inte har diamanter kan de inte lägga vantarna på bra vapen. En del regeringar och individer blir rika på att göra affärer med RUF. Förenta Staterna och flera länder i Europa borde hjälpa sierraleons-ka armén, såsom den brittiska armén och S.A.S. för närvarande hjälper till med att utbilda sierraleonare i att försvara sig mot rebellerna. FAWE Flickor utbildas och får lära sig yrken. De får hjälp så att de ska kunna bli självständiga. De flesta av dessa unga kvinnor blev bortförda och våldtagna. Jag gick in ett litet rum. Två kvinnor såg efter omkring 10 småbarn. Många av kvinnorna blev gravida när de blev våldtagna. Bebisarna hade inga leksaker eller mjuka färgglada saker. De var på golvet. Vackra ansikten. När jag närmade mig började en baby gråta, nästan skrek. Kvinnorna bad om ursäkt och sade, “ han är rädd på grund av din hudfärg.” I klassrummet presenterades jag som good will-ambassadör vid UNHCR. Maya, kvinnan som var med mig, presenterades som UNHCRs skyddstjänsteman. Alla de unga kvinnorna välkomnade oss varmt. Sedan förklarade man för dem att jag också var skådespelerska från Kalifornien. Kvinnan som sköter skolan berättade för dem att jag var där för att lära mig om dem så att jag kan stödja deras program. De känner knappast till några filmer. Jag ville inte dra fram det, men det verkade som om mitt besök var roligare för dem för att jag var skådespelerska. Det jag sysslar med är ett underligt yrke för dem att föreställa sig. Ibland är det underligt för mig också att vara skådespelerska men idag var jag lycklig över det. Efter en stund tillsammans vörjade vi kommunicera även utan tolk. Lite Krio är som mycket snabb, kondenserad engelska. De bad om min adress. Ett ögonblick tänkte jag på att skydda mitt privatliv som de hade sagt åt mig att göra i USA, men de delade med sig av sig och jag ville göra detsamma. Jag är så angelägen att dess unga kvinnor ska lyckas. Jag vill också vara en vän. Jag gick till svarta tavlan och skrev mitt namn och min privata adress. Jag tänkte på min man, men jag vet att han kom-mer att förstå och kanske också tycka om att läsa breven. En flicka höll min hand och sa sakta, ”Jag skulle vilja vara din vän.” Hon skrev upp sitt namn så att jag skulle kunna känna igen hennes brev Jui Transit Center Plasttält, jordgolv. Det känns som ingenstans. Folk går omkring. De kan inte hjälpa sig själva. De kan inte åka hem. En man rusade fram till UNHCR-tjänstemännen. Hans händer, som gjort mycket grovt arbete, bad att de skulle skynda sig att komma. De förklarade att han ville att de skulle titta på en pojke. Jag mötte pojken. Han såg ut att vara ungefär 12, men kunde ha varit 16. Det är svårt att avgöra, på grund av undernäring. Han var mycket sjuk. Jag ville inte luta mig över honom och titta. Jag höll mig på av-stånd. Jag var en kvinna han inte kände. En läkare höll på att un-dersöka honom. Han var så ung och verkade ändå medveten om vad som hände med honom. Hans ben var förlamade. Hans mage och revben ver-kade för breda. Senare berättade man för mig att det såg ut som om han blivit opererad. Hans ryggrad är svårt skadad. Sjukdom äter upp hans kropp. Allt började med ett skottsår och en usel ope-ration. Här blev han utskriven från sjukhuset. Det finns inga pengar och ingen plats att ta hand om honom utöver vad som anses vara akut (enligt deras normer). För mig var detta akut. Nu kommer hjälparbetare att försöka finna hjälp för honom – men den här pojken är bara en av miljoner andra. Jag kommer aldrig att kunna glömma hans ansikte. Jag kommer aldrig att glömma hur han flyttade sina ben med händerna. UNHCR är i Afrika för att hjälpa dessa förföljda människor och för att fortsätta att stödja dessa flyktingars många behov. Det är alltid bekymmer för att pengar till alla dessa nödvändiga program ska ta slut. Jag satt tillsammans med ledare och hövdingar och unga kvinnor som bor i lägren. Jag frågade, "Vad vill ni att folk ska känna till?" En ung kvinna svarade, "Vi fortsätter att leva i skräck. Vi är rädda att fler flickor ska föras bort och våldtas. Vi är rädda att våra unga pojkar ska tvingas ut i krig. Vi vill att det här kriget ska sluta.” En UNHCR-tjänsteman frågade, "Tror du att Amerika kan hjälpa till?" Den unga kvinnan varade snabbt, "Ja, de är en supermakt! Vi vill åka hem. Våra barn behöver gå i skolan. Vi behöver ordentlig mat." Om bara Amerika vore den plats de tror att det är. Det skulle kunna vara det. Någon frågade den äldre hövdingen, "Hur känns det i lägret?" "Det är genant." Jag har fått höra att det finns allt mindre pengar eftersom UNHCR måste utöka sin aktivitet. Asylländer har börjat få problem – som Guinea. UNHCR har nu hand om Internationally Displaced People (IDPs) tillika med flyktingar. Många andra organisationer har medel för långvariga aktiviteter. UNHCR är temporärt. De kan inte räkna med medel i det långa lop-pet; därför är det svårt att etablera starka och långvariga lösningar. De vet faktiskt inte om deras program kommer att fortsätta att få medel under månaderna som följer, och ändå tycks det finnas fler människor som behöver hjälp än någonsin. Problemet (behovet) kommer inte att försvinna. Jag träffade en UNHCR-tjänsteman från Jordanien. Han talade om att bygga ett slags FAWA- center för kvinnor i flyktinglägren eller nybyggena i hans område. Waterloo Transit Center Barnen här tar en i handen och går med en och ler och sjunger. De har ingenting. Deras kläder är trasiga och dammiga, men de ler. Barnen kom springande. De är så glada att ha det lilla de nu har. De är inte längre ensamma eller rädda och otrygga. De flesta av dem tvingades gå många, många kilometer i dagar, utan mat eller vatten. Deras små händer högg tag i mina. Jag hade en liten barnahand kring var och en av mina fingrar. Fler barn höll i mina handleder – mina armar. Det var nästan omöjligt för mig att gå. Jag ville ta var-enda en av dem med mig hem. De såg mina tatueringar. De tyckte de var roliga. De frågade, "Vem stämplade dig?" En kvinna berättade sin historia för mig. Medan hon talade lösgjor-de hon sitt barnbarn från ryggen och började amma barnet. Hennes dotter (barnets mor) misstänktes som rebell i Guinea på grund av sina ärr. Hon blev dödad. Plötsligt stod en av männen jag kom med framför mig och räckte ut handen, "Dags att gå. Var snäll och res dig upp." Jag hörde slagsmål. Det var bråk om förflyttning till ett annat läger. En flykting ville inte ge sig av. Jag har fått höra att en del flyktingar kräver att bli placerade i vissa läger där de tror sig kunna finna släktingar. Vi tog oss fram till bilen förbi bråket. Jag såg att en man bankade på väggen. Min följeslagare skrek, "Lås dörren!" Jag var inte rädd. Jag kände för folket i lägren och även för UNHCR-tjänstemännen som inte kan tillfredsställa alla flyktingarnas behov. När flyktingarna blir arga får UNHCR-arbetarna ibland skulden. Dessa tjänstemän lider med krigsoffren. Det är svårt att vara redo när antalet flyktingar och situationer alltid växlar. Så många människor behöver hjälp för att överleva. Många skolbarn behöver hälsovård - vaccineringar. Det finns 22 miljoner flyktingar. För två månader sedan hade jag ingen aning. Vi måste hjälpa dem som tvingas fly för att överleva. Problemen och antalen offer kommer att öka tills vi stoppar dessa krig. Många av barnen i Waterloo-lägret har skabb. Jag skulle hellre smittas än någonsin tänka tanken att dra bort mina händer från dessa små barn. Den större insikten är att detta bara är en av de många saker dessa barn lever med. Deras synliga tillstånd är inte bra. Om jag ska vara ärlig är det hemskt. Jag är säker på att de värsta grymheterna inte ens är synliga. Jag gick helt enkelt tillbaka till rummet där jag sover. Jag tvättade ansiktet och händerna. Jag fann att jag stirrade på mina händer. Jag åkte till lägret för de amputerade. (IDPs som stöds av andra NGO) Jag har bara hållit pennan på den punkten de senaste få minuterna. Jag vet inte vad jag ska skriva. Nej – jo det gör jag. Jag är arg. Jag hatar människorna som gjort detta. Jag hatar att alla lider – de am-puterade, flyktingarna, de omplacerade, människorna som lever i krigshärjade områden – alla. Det finns så många överlevande med nära och kära som blivit stympade eller dödade. Ingen lever som de gjorde före RUF. I kan inte förstå hur det får fortsätta – hur mitt land kan påstå att det hjälper dessa behövande länder – när alla människorna här lever varje dag i vetskapen att det inte skett någon rättvisa – ingen hämnd – och att det inte finns någon verklig fred. Så, hur säger man till dessa flyktingar att de ska börja återuppbyg-ga sina liv när de är säkra på att rebellerna bara kommer att ta dem igen? En man berättade sin historia för mig, hur han förlorade sin hand (från armbågen ner). "De som har tur är amputerade. Vi får leva – men inte alla – många amputerade dog av blodförlust eller infek-tion”. Den yngsta amputerade jag träffade var en liten flicka på ett år. Hon var tre månader gammal när de högg av hennes arm och våld-tog hennes mor. Så många människor. En ung man jag satt med en stund berättade sin historia. Han var affärsman. ”Jag sover på golvet. Jag har inte tillräckligt med mat. Jag är tacksam för att jag lever, men jag kan aldrig åka hem. Hur ska jag kunna idka handel igen?” Det var uttrycket i hans ögon som jag inte kan glömma – desperat, traumatiserad, skakad. En man utan händer förstod att jag var där för att försöka hjälpa. (Jag presenterades som en kvinna från Amerika som är här för att ta med information tillbaka till USA för att försöka få mer hjälp). Jag har aldrig i hela mitt liv varit så angelägen att lyckas med nå-got. Mannen utan händer sträckte ut sin arm och log mot mig. Jag ska-kade hans handled. Jag kände mig ödmjuk bland alla dessa modiga människor. Middag i huset Ikväll åt vi fisk och sallad. Det var en stor lyx, och jag var tacksam, men hade svårt för att äta. Jag kände mig så ihålig. Skyddsofficerare kom och åt med oss. I två och en halv timma tala-de vi om problem. Alla delade olika projekt de arbetar på eller all-varliga händelser de bevittnat. Så mycket diskuterades – alldeles för mycket för att jag ska kunna skriva ner det – och allt dokumenteras förresten väl av UNHCR. En man från Jordanien sade, "Med kärlek och förståelse är allt möj-ligt.” Det är en så skön känsla att sitta tillsammans med olika tjänstemän från alla världens hörn – olika ålder, kön, nationalitet – alla med oli-ka berättelser om varför de arbetar med UNHCR. Några av UNHCRs anställda var en gång flyktingar. De talade om pojken som jag såg Jui transit center. En annan per-son tillade, "Pojken med det fridsamma ansiktet” … " - "Kanske det inte var ett skottsår..." - "Kanske han föll från en stor höjd..." En kvinna sade, "Han kommer inte att klara sig." Jag borde inte ha blivit förvånad över det, men det blev jag. Några i lägren kommer att dö utan ordentlig sjukvård. Vi behöver stöta på om mer pengar från Geneve (FN). Allt detta tar tid. Man förklarade för mig att det finns andra offer i lägren som man sällan diskuterar. Jag hade aldrig läst eller hört om vad de avslöjade för mig. Många flyktingar tvingas att utföra stympningarna. De hål-ler en pistol mot deras huvuden eller en kniv i sidan. De får rostiga svärd eller vasst glas. De tvingas skära av händer, fötter eller hela armar och ben på människor de känner – ganska ofta familjemed-lemmar. Dessa människor håller på att bli sinnesjuka. De kan inte fungera längre. I många fall blir det omöjligt för dem att leva med skuld-känslorna. Det finns knappast någon rådgivning för dem. Det finns knappt tillräckliga medel för fysisk överlevnad för att inte tala om mental eller känslomässig hälsa. Jag kan se hur flyktingarna kämpar för att försöka ta hand om varann.
Hur man citera denna artikel: |
|
För mer om Sierra Leone och hur du kan hjälpa till besök: För mer om Angelina Jolie besök: Angelina Jolie, UNHCR Goodwill Ambassadör Academy of Motion Picture Arts and Sciences Flera av hennes journaler [på eng.] Om ni har tips på flera relevanta webbsidor (gärna på svenska) hör av er! Vill ni veta ännu mer? Titta på den medeltida tidaxlen. |
