| m å l | arkiv | länkar | kontakta | hem |  |
av Angelina Jolie Goodwill ambassadör för UNHCR Översättningen Mindmasters Consultants
Söndagen den 25 februari Jag hade en underlig dröm – inte hemsk – men tillräckligt för att kallas mardröm. Jag befann mig vid en vägspärr och stod på en trottoar tillsammans med många kvinnor. Jag försökte förstå vad som pågick. Jag hade tankar om att vara försvunnen, och kom ihåg alla berättelser om plötsliga attacker – att tvinga folk att springa – några med bylten – några utan någonting – inte ens sin familj. Jag har försökt somna om i säkert en timma nu. Tupparna skriker. Här verkar det som om ljuden ekar. Jag hör fotsteg och knarrande golvtiljor. Jag hör ljudet av något djur, men jag känner inte igen det, kanske det är en apa. Jag försöker sluta ögonen lite längre. Idag är de söndag och det händer inte mycket förrän efter guds-tjänsten. Jag satte på min lilla freestyle som jag köpte på flygplatsen. Jag lyssnade på Billy Bobs musik. Jag saknar hans röst. Jag skulle inte vara här utan hans styrka och stöd. Jag saknar min bäste vän – att bara vara nära honom. Jag kom precis tillbaka från en promenad. Efter frukosten beslöt jag mig för att ta mig tid att se var jag befann mig. De sade att det är tryggt här. Så fort jag kom ut stoppade jag undan solglasögonen. Trots att solen var mycket stark kändes det säkrare om folk kunde se mina ögon. Kanske de skulle känna att jag inte är något hot. Jag hade inte heller på mig något av värde, inte för att jag var rädd för tjuvar, utan för att det kändes fel. Jag gick ju omkring bland människor som levde med så lite. Ganska snart var mina fötter och byxor täckta med röd jord. En av UNHCRs säkerhetsvakter, en sierraleonare som hette William, frågade om han kunde visa mig området (arméns baracker och sjukhuset). Vi började gå utmed vägen och stötte på George. George har jobbat hos UNHCR i över ett år och lagat frukost och middag. Det är ett bra jobb men ger ändå inte tillräckligt med in-komst för att han ska kunna försörja sig, för att inte tala om hans familj. Men han klagade inte. Det enda dessa båda män talade om var hur vackert det en gång varit här. En gång i världen var alla snälla mot varann. Nu lider alla. De hoppas att livet här ska bli bra igen en vacker dag, men det är svårt att hålla hoppet uppe eller verkligen tro att det en dag verkligen kommer att bli mycket bättre. Jag frågade George om hans familj. Han berättade att hans mor just kommit från ett flyktingläger i Guinea. Jag frågade om hon var OK. Han sa att hon mår bättre nu, men att hon fortfarande får förkylningar eftersom hon måste sova på golvet där hon nu bor. När rebellerna tog George berättade han, "De kom på natten. Vi försökte fly. Vi bara sprang och då tappar man naturligtvis bort varann. Min mor var så orolig för mig." George har tre barn, “en har jag inte träffat” sa han. Vi gick förbi sjukhuset. Det är en mycket gammal liten byggnad vars färg nästan helt flagat av. Där finns två Rödakorstält. Jag skulle gissa att ungefär fem tält-sängar skulle få plats i varje tält. Kanske anledningen till att det inte fanns några sängar alls var så att fler människor skulle få plats på golvet. Många är ute och går idag – de flesta i vad som måste var deras finaste söndagskläder – färgglada och rena. Jag vet inte hur de lyckas ha fina kläder, men denna söndagstradition är viktig för dem. Det är vackert att se. Vi fortsatte att gå på grusvägen förbi klippor och vatten och bäckar med vad jag antog var avloppsvatten på grund av den hemska lukten. Jag hörde sång och trummor. William och George pekade och sa, "Kyrkan!" Kyrkan var en liten cementbyggnad med spillror runt omkring. Jag tittade in och såg många förgranna silhuetter som rörde sig till trummans rytm. Vackra människor som bad! Sedan jag kom hit är detta första gången jag började gråta. Jag behöll det för mig själv och gick vidare. Små barn gick vid min sida. Jag log mot dem och i gengäld gav de mig de ljuvligaste, största leenden jag någonsin sett. En liten pojke frågade i en mycket allvarlig ton – lite näbbigt, ”Vem är du?” "Angie." Han fnittrade, log och gick sin väg.
Saint Michael's Lodge Någon lade en liten baby i min famn. Det finns inte ord som kan ut-trycka hur det kändes. Senare tog ett litet barn min hand och lade den i en annan kvinnas hand (en amerikanska som arbetade hos en NGO). UNHCR samarbetar med FHM för att hjälpa återvändande sierra-leonska barn som skiljts från sina familjer. En ung afrikan hjälpte till att sköta stället. Han var mycket omtänk-sam mot de andra, en utmärkt ledare och vårdgivare. Han hade mycket vänliga ögon. Jag frågade honom det man frågar någon man vill lära känna. Vad tycker han bäst om? Vilken är hans familj? Jag ville veta vem han var. Han har en familj. Många av hans syskon studerar vid universitet i Italien. Han tycker om att resa, men tycker att han kan göra något gott, och behövs här. Han sade att han snart skulle få några månaders semester och att han skulle vilja ta kurser i terapi för trauma-offer. Han vill hjälpa förädralösa barn, flyktingbarn, och barnsoldater med deras trauma. Dessa behov glöms ofta bort. "Kanske de väntar sig att de helt enkelt ska bli som vanligt igen." Han förklarade för mig att terapi och rådgivning finns att tillgå i andra delar av världen när någon behöver hjälp. Det är annorlunda i Afrika. Man får hoppas att man får hjälp och stöd genom att komma in i eller bli del av ett samhälle. Jag mötte en pojke som just fått en benprotes. Han stod och lyss-nade på nyheterna på radion. Jag fick höra att han är en av de mest lovande eleverna. Han går redan bra. En pojke som kan vara ungefär elva år ger nunnan som visar oss runt en high-five. "Sistah!" UNHCR tillsammans med Saint Michaels hjälper till att registrera och spåra familjer och återförena dem. Det finns knappast några internationella nyheter här. Man hör bara om allt det hemska som händer alldeles inpå. Om allt som rapporteras på nyheterna är om krigen och de värsta människorna här, kommer folk att dra sig för att investera i att bygga upp Afrika. Det är ett sådant översvallande problem. Vad kan man göra? Folk blir beroende och vill inte lämna lägren. Jag förstår varför. Deras hemland är fortfarande farligt och tomt. Det finns inga jobb därhemma. Vid dagens slut körde vid till stranden, eftersom det var söndag. Stränderna här är så vita! Vilken vacker syn – vit sand, ljusblått vatten omgivet av berg täckta med lummig grönska! Någon gav mig en pinne. "Skriv ditt namn och namnet på den du älskar i sanden. När vattnet sköljer över era namn – kommer ni att vara tillsammans i evighet” Jag skrev våra namn, blev knappast klar innan vattnet kom och sköljde över dem. Det här landet kallades Sierra Leone, eftersom när man först kom till dessa stränder, åskade det (som rytande lejon).
Hur man citera denna artikel: |
|
För mer om Sierra Leone och hur du kan hjälpa till besök: För mer om Angelina Jolie besök: Angelina Jolie, UNHCR Goodwill Ambassadör Academy of Motion Picture Arts and Sciences Flera av hennes journaler [på eng.] Om ni har tips på flera relevanta webbsidor (gärna på svenska) hör av er! Vill ni veta ännu mer? Titta på den medeltida tidaxlen. |
