"Prinsessa
på vift", "La dolce vita", "Vi som älskade varann så
mycket". Colosseum och Fontana di
Trevi, gladiatorspel och världsherravälden,
påvar och Lucrezia Borgia, katakomber och Fellini…
Associationerna är så många och förmodligen har varje människa i västvärlden någon beröring med Rom. Reser man dit blir det fler. Första gången jag kom till Rom och klev ut från flyghallen i den ljumma februarikvällen var det första jag kände dofter, dofter från de rundade pinjerna och några tveksamma regnstänk mot svalnande asfalt. Men där fanns också något mer, något odefinierbart, mjukt och sensuellt i luften. Jag föll pladask. Där befinner jag mig fortfarande.
På egna ben i Rom
Det här är ingen komplett
resehandbok, egentligen ingen resehandbok alls, bara en sammanställning av mina
egna erfarenheter, upplevelser, glädjeämnen och problem under några promenader
på egna ben i den eviga staden. Lust att följa med? OK, häng på!
Mitt första besök i Rom var i februari 1998. Då hade
jag av olika anledningar inte rest på några år och Rom var en gammal resdröm. Jag behövde inte ångra mig. Rom är en gammal stad, van vid
turister sedan nära tvåtusen år och det
var inga som helst problem med att vara ensam kvinnlig turist där. Dessutom
tycker jag om att strosa omkring i inspirerande omgivningar och
Rom är en stad som gjord för promenader.
Den gamla delen av Rom är inte större än att du kan gå till fots från Capitolium via Piazza Venezia, Piazza Rotonda och Pantheon, Piazza Navona och Fontana di Trevi till Spanska trappan på en eftermiddag. Min allra första dag i Rom någonsin bjöd på många överraskningar – en av dem var att jag hela tiden bara "ramlade på" den ena välkända synen efter den andra. Runt ett hörn – och där var ju Spanska trappan! Nerför en smal gata – och där till höger ser jag Fontana di Trevi! (Dessutom bjöd den på ett riktigt rejält regn. Det låter kanske inte så kul men hade faktiskt sin charm – alla dessa stora, svarta paraplyer och alla hoppande, droppande möten på trottoarkanten….)
Första dagen i Rom
Om du bor en bit från det gamla Roms stadskärna – centro storico – ger jag rådet att ta en buss till kvarteren runt Piazza Venezia. Väl framme där har du det mesta inom gångavstånd. Via Nazionale, Via del Corso och Via del Plebiscito är tre större matargator som mynnar där och de är oerhört trafikerade och tämligen tråkiga, i synnerhet V. Nazionale.
Skyltningen vid busshållplatserna är bra – du ser lätt var du befinner dig. Den hållplats där du står är inramad och alla linjens hållplatser är utsatta, så att du slipper riskera att åka åt fel håll..
Det romerska bussbolaget heter atac och de flesta bussarna är orange. Man kliver på bussen genom bakdörren och pressas sedan sakta men obevekligt framåt mot utgångsdörren vid mitten. OBS! Biljett måste du köpa i förväg på någon tobaksaffär (tabaccheria). Det finns biljetter som är giltiga en hel dag för ca 30 kronor – biglietto integrato giornaliero. Passa på och fråga efter busskarta samtidigt, de är behändiga. (Finns ibland på hotellen också.)
Vid P. Venezia är du i hjärtat av det centrala Rom och har det mesta inom bekvämt promenadavstånd. När du står vid torget ungefär där Via del Corso mynnar ut i Via del Plebiscito, ser du i fonden det mäktiga Viktor Emanuel-monumentet mot en (förhoppningsvis) blå himmel. Detta kolossalmonument, uppfört till minne av Viktor Emanuel II, det enade Italiens förste kung, bryter med sin kalla, vita marmor rätt illa mot omgivningens varma ockrafärger och bryter också renässansens genomtänkta stadsbild med en öppen linje från Colosseum till Sankt Peterskyrkans kupol. "Bröllopstårtan" och "Skrivmaskinen" är två lokala epitet på skapelsen. Men som riktmärke för orienteringen i stadslandskapet är det bra.
Piazza Venezia, mellan 26 och 32
Vid torgets högra sida från dig sett ligger Palazzo Venezia med den välkända balkongen, där Benito Mussolini brukade tala till folket. Till höger om Viktor Emanuelmonumentet
Om du går V. Plebiscito fram något kvarter och sedan svänger in till höger på någon av de mindre gatorna, exempelvis Via del Gesù, och håller något till vänster så kommer du till Piazza Minerva med Berninis Elefantobelisk och kyrkan Santa Maria sopra Minerva. Du är nu strax bakom Pantheon, på dess sydvästra sida. På andra sidan ligger torget Piazza Rotonda med sina kaféer och barer där du kan slå dig ner och njuta av folklivet runt fontänen och framför Pantheon. Här börjar jag ofta dagen med en cappuccino och en cornetto, en giffel med vaniljkräm eller aprikosmarmelad.
Torget framför Pantheon
Pantheon (”Alla gudars hem”) byggdes under kejsar Hadrianus tid strax efter
Kristi födelse på resterna av ett tidigare Agrippatempel. Det är det bäst
bevarade av Roms alla tempel, ett rundtempel med kupoltak, ca 43 meter i både
höjd och diameter. I mitten av kupolen finns en ljusöppning som är nio meter
i diameter.
Templet är gravplats för många kända personer ur Roms historia, bland dem
Rafael. Vill du gå in och titta är det säkrast att försöka tidigt på
förmiddagen.
Området bakom Pantheon
med dess smala gator rymmer många vackra torg och palats. Gå en liten bit åt
höger (om du har ryggen mot Pantheon), så kommer du till kyrkan Sant’ Ignazio Loyola (Jesuitordens grundare) och torget vid
den, som anses vara det finaste exemplet på romersk rokokoarkitektur. Gå i
stället åt vänster och du kommer till
det ljuvliga lilla torget S. Eustachio, med Palazzo Madama intill. Nu är vi
mitt i det gamla Rom, renässansens, barockens och rokokons Rom. Ta dig tid at t
stanna till då och då för att bara betrakta.
Från baksidan av Pantheon leder Via dei Cestari – Korgmakarnas gata – ner till Largo Argentina. I mitten av denna trafikbrusande plats har man gjort en större utgrävning av ett tempelområde. Mitt bland ruinerna finns en imponerande samling av Roms katter i alla de färger och teckningar. Här har de fått en fristad och till och med en egen sjukstuga, och representanter från Roms miljövårdsmyndighet gör regelbundna kontroller på platsen. En misse, som tar sin middagsvila behagfullt hoprullad på en kolonnfot, fullkomligt likgiltig vad gäller både antika minnesmärken och dagens trafikkaos, är en god påminnelse om att allting är relativt och att livet går vidare.
Följer du en av de hårt trafikerade gatorna på ömse
sidor om utgrävningsplatsen, korsar Via delle Botteghe Oscure (De mörka bodarnas gata) och går ytterligare
ett kvarter framåt har du, hoppas jag,
hamnat på ett av mina favorittorg, Piazza dei Mattei. Mitt på torget
står en verklig pärla bland Roms mindre fontäner, Fontana delle Tartarughe (Sköldpaddsfontänen). Den gjordes av en man
vid namn Matteo Landini på 1580-talet. Torget och fontänen tillsammans är en upplevelse, där alla ens
sinnen är med. Titta gärna på fontänen från olika håll och gå sedan närmare –
de unga pojkarnas händer är små mästerverk, liksom sköldpaddorna, som är gjorda
av Bernini vid en restaurering 1658. Tyvärr är de kopior, de ursprungliga stals
någon natt på 1900-talet.
På Piazza dei Mattei står du mitt i den gamla judiska stadsdelen, Il Ghetto. Den är liten och numera inte så synbart judisk, även om det lär finnas en och annan kocherslaktare kvar, men fram till 40-talet var det annorlunda. Om du går i riktning mot floden, korsar Via Portico och Via Catalana, kommer du till Synagogan vid stranden av Tibern. Bredvid huvudingången, ständigt bevakad av carabinieri (Italiens militära polis), finns en stentavla med namnen på de cirka 2000 judiska medborgare som Mussolini lät deportera till förintelselägren efter det att Italien gått med i kriget på den nazi-tyska sidan den 9 juni 1940.
Tillbaka till utgångspunkten: Piazza Venezia med Viktor Emanuel-monumentet i fonden.
Här är du som sagt nära mycket, bland annat
Capitolium.
Gå ner längs torget utmed Palazzo Venezia och korsa sedan den hårt trafikerade
Via d. Teatro Marcello. Först har du där trappan upp till kyrkan Sa Maria in
Aracoeli och alldeles till höger om den trappan upp till Capitolium, trappan
som kallas la Cordonata. Och uppe på Capitolium finns Roms varginna, La
Lupa di Roma. Du minns väl berättelsen
om hur Rom skapades?
Roms skapelseberättelse handlar om de båda tvillingbröderna Romulus och Remus, söner till krigsguden Mars och vestalen Rea Silvia. De blev i späd ålder utsatta i ett tråg i Tibern men upphittade av en varghona, som gav dem di och värmde dem, och senare omhändertagna av en herde och hans hustru, där de växte upp.
Efter ett ovanligt häftigt syskonbråk dödade Romulus sin bror Remus och påbörjade därefter uppbyggnaden av Rom, först på den kulle som kallas Palatinen (Palatino) och därefter på de övriga av Roms ursprungliga sju kullar – Capitolium, Aventinen, Quirinalen, Viminalen, Esquilinen och Monte Celio.
Enligt historieskrivaren Livius (som levde runt år 0 och skrev sammanlagt 142 böcker om Roms historia) grundades Rom den 21 april 753 f. Kr. Arkeologiska utgrävningar i modern tid har uppenbarat rester av forntida bebyggelse på alla sju kullar, som tillsammans var det äldsta Rom - nedanför kullarna fanns det i stort sett bara sumpmark - och omkring år 750 f.Kr verkar Rom ha varit en någorlunda sammanhållen statsbildning. Så långt tycks vi alltså kunna lita på den gode gamle Livius!
(Campidoglio)
Högst upp på Capitolium, till vänster om Senatorspalatset, står statyn av Roms Varginna – la Lupa di Roma - diande sina skyddslingar Romulus och Remus. Den är liten men ett mästerverk. När jag senast såg den i september 2000 stod den utomhus men allt som oftast flyttas konstverken in i de kapitolinska muséerna för översyn och renovering.
Själva varghonan är med all säkerhet från etruskisk tid men tvillingarna har kommit till i början av 1500-talet och vid den tiden flyttades också skulpturen till Capitolium. Jämför den etruskiska varginnan med de romerska barnskulpturerna och se, vad du tycker. Titta gärna närmare på hur hennes päls har arbetats fram. Hon har en skada på ena bakbenet – enligt Cicero blev en staty vid Jupitertemplet träffad av blixten år 65 före Kristus.
Om du vill se mer av etruskisk konst ska du bege dig till Villa Giulia i parken Villa Borghese i Roms nordöstra del. Villan (ursprungligen ett sommarlusthus) inrymmer Museo Nazionale Etrusco, med en stor samling antik, förromersk konst.
På den öppna planen högst uppe på Capitolium står ryttarstatyn av Marcus Aurelius, den äldsta bevarade ryttarstatyn av brons i världen, på sin sockel av vit marmor. Framför byggnaderna och högst upp vid trappan finns flera, mer eller mindre groteska, frodiga och besynnerliga skulpturer. Planen, Piazza del Campidoglio, och trappan följer Michelangelos ritningar från 1530-talet. I Senatorspalatset rakt fram finns idag Roms kommunala myndigheter och i Palazzo dei Conservatori till vänster de kapitolinska muséerna. Till höger ligger Palazzo Nuovo och där stod under antiken ett tempel helgat åt den främste guden i den romerska religionen, Jupiter.
Intill Piazza del Campidoglio ligger den mycket gamla
kyrkan Santa Maria in Aracoeli. Om du går över piazzan och svänger till
vänster, hittar du en trappa i avsatser (bra vilo- och utsiktsplats) som leder
till en sidoingång till kyrkan. Riktigt hur gammal den är vet man inte men att
den genomgick en restaurering redan på 500-talet. Under kyrkan finns rester av
ett tempel helgat åt Juno Moneta, Jupiters maka , himladrottningen och
äktenskapets beskyddarinna. I Junos tempel förvarades bland annat stadskassan,
vilket har gett upphov till orden ’moneta’, ’monnaie’, ’money’ och så vidare
för pengar. Men i den romersk-katolska världen är nog kyrkan mest känd som den
helgedom där Il Santo Bambino finns, en liten träskulptur av Jesusbarnet,
enligt legenden snidad i olivträ från Getsemane och sedan 1700-talet med rykte
som välgörare. Det är ganska rörande att se alla de brev som årligen kommer
till kyrkan från barn och vuxna i hela den katolska världen. Du ser dem i en
inglasad monter i förrummet, som vetter mot den höga huvudtrappan, parallell
med Cordonatan. Själva kyrkan är också
sevärd, inte minst det praktfulla kassettaket i trä med sina målningar. (Och så
finns det fräscha toaletter där också – passa på, när du i större kyrkor och på
muséer.)
Roms två viktigaste tempel låg alltså uppe på Capitolium, som därmed kom att bli hela det romerska rikets centrum. Själva ordet Campidoglio (’caput mundi’ = världens överhöghet) blev en symbol för Roms auktoritet och fördes vidare i historien med idén om en huvudstad.
La Cordonata, som trappan ner till Via del Teatro Marcello kallas, är en samlingsplats, dagtid kanske mest för turister med kameror, kartor och vattenflaskor i högsta hugg. Men prova att gå dit när skymningen börjar falla en varm kväll! Då fylls trappan av människor som småpratar, strosar upp och ner, spanar in folklivet från någon av trappavsatserna. Det är ljuvligt! Välplacerade, låga spotlights ger ljus åt olika mindre mästerverk, som de två egyptiska svarta granitlejonen, som lättjefullt utsträckta flankerar den nedre delen av trappan och man känner den svaga doften från Roms bulliga pinjer.
Några ord om trafiken i Rom
En av Italiens många filmskapare, Federico Fellini, ska en gång ha sagt:
Rom är på det hela taget en hygglig plats att invänta världens undergång på.
Jag tror jag förstår vad han menar. Men om man inte till varje pris vill komma före den dagen, bör man till att börja med se upp med den romerska trafiken. Ja, jag kan höra dig –aj, aj, nu kommer hon med pekpinnar! Och det gör jag. Trafiken i Rom är jobbig och måste tas med respekt. De stora matargatorna är flerfiliga, trafiken har hög hastighet och mellan bilarna tar sig alla ’motorinis’ fram med en förvånansvärd fart och skicklighet. Om man har ätit en god middag någonstans i trakterna av Piazza Navona, druckit vin och lite annat gott till kaffet och sedan ska tillbaka till hotellet i låt säga närheten av Piazza della Repubblica, kan det vara en bra idé att kosta på sig en taxi. (De är något billigare än i Sverige.) Annars måste man skärpa sig ordentligt innan man korsar gatorna, hålla sig till övergångsställena, ha ögonkontakt med förarna och is i magen och komma ihåg att en motorcykel plötsligt kan dyka upp från – ja, gud vet var. Det är ett faktum och olycksstatistiken talar sitt tydliga språk.
Forum Romanum tillhör kanske ett av ”måstena” i Rom, men jag tycker det är helt okej att hoppa över denna stora och svåröverskådliga plats om man inte känner för den och tiden är knapp. Men visst är det en upplevelse att gå igenom detta enorma utgrävningsområde.
Från Capitoliums baksida har man en fin utsikt över hela Forum Romanum med den .grönskande Palatinen till höger och i fonden Colosseum.
Det är frågan om inte just Capitolium är den rätta startpunkten för ett besök i det antika Roms hjärta. Följ någon av de smala gångvägarna nedför kullen och håll lite till höger, så får du en vacker och avstressande promenad, samtidigt som du når en av ingångarna till Forum. Om du såg Ettore Scolas film "Vi som älskade varann så mycket", kanske du känner igen den lilla Piazza di Consolazione ("Tröstens torg") med den lilla krogen. Väl framme vid Forum är det bara att traska in i det stora utgrävningsområdet och ta in så mycket (eller lite) som du orkar av alla ruiner av tempel, basilikor och triumfbågar.
Om du är arkeologiskt och historiskt intresserad gör du klokt i att skaffa en detaljerad plan över området, för det är som sagt stort och svårt att överblicka. Det är näst intill omöjligt att beskriva så här i skrift men i Forums första hälft (sett från Capitolium) finns den mäktiga Konstantinusbasilikan till vänster. I den delen står också Castor och Pollux-templet och Cesars tempel, på den plats där han kremerades efter mordet år 44 f.Kr. Vestas tempel hittar du i samma del, det tempel där de sex jungfruliga vestalerna vaktade den heliga elden, Roms stadshärd och symbol, och höll den vid liv i alla väder.
Något längre fram, nära den välbevarade Titusbågen, kan du köpa entrébiljett för ett besök på Palatinen (Palatino). Har du tid och ork – gör det! Där uppe möter lugn och ro, grönska, lite friskare luft och flera fina utsikter. Här, på det antika Roms gräddhylla, byggde många berömda män sina hus i förnäm avskildhet, bland dem skalden Catullus, filosofen Cicero, kejsarna Augustus, Caligula, Nero, Septimus Severus med flera. Det finns rester kvar av både Augustus och hans hustru Livias hus med fresker daterade till Augustus tid runt Kristi födelse. Här finns också de botaniska trädgårdar som anlades av kardinal Farnese vid mitten av 1500-talet, romerska par av idag promenerande arm i arm och många av Roms alla brokiga katter.
Ta gärna med lite att äta och dricka när du går upp på Palatinen – det är en härlig plats för en picknick!
Colosseum är verkligen ett byggnadsverk av kolossala mått, sin tids Globen fast utan tak och elliptisk till formen. När det stod färdigt år 80 efter Kristus rymde det 55 000 åskådare samt arenan och de stora kamrarna runt om och under arenan, där de uppträdande väntade på sin tur att uppträda. Någon större likhet med dagens artistloger hade de emellertid inte; där vrålade fastkedjade lejon och andra vilda djur och lika fångna slavar måste ha lidit helvetets alla kval. "Bröd och skådespel" var receptet för att hålla ett utplundrat och plågat folk i schack. Som grädde på moset kom så kejsarens enväldiga domarroll – en skadad gladiator kunde skonas eller dödas, allt efter det kejserliga humöret just den kvällen; tummen upp, och han skonades, tummen ner, och han dödades.
Du kan nå Colosseum från tre håll – från norr, söder och väster. Om vi tänker oss att du börjar dagen i trakterna runt Piazza della Repubblica och Stazione Termini med alla dess hotell, föreslår jag att du tar en lugn förmiddagspromenad genom kvarteren söder om P.Repubblica och Teatro della Opera. Den här delen av Rom kallas Suburra och är en labyrint av små hus och smala gränder i de mest udda vinklar. Området var de prostituerades domäner under antiken och har kvar lite av den etiketten än idag. Här möter ett annat Rom, ett Rom med en lugnare rytm i en egen liten värld. Det kan kännas lite halvskumt i vissa kvarter men du kan lugnt strosa igenom där, åtminstone i dagsljus. Det som kan vara svårt är att komma ifrån de hårt trafikerade gatorna utmed stationsområdet, så ta det lugnt. Håll ögonen öppna efter någon av gatorna Via Torino, Via del Viminale och Via Urbana. (Under den gatan finns ruinerna av en av Roms allra tidigaste kyrkor, flera meter under gatunivån!) Fortsätt så bort från Terminiområdet och håll något till vänster, korsa den större gatan Via Cavour och fortsätt längs smågatorna i samma riktning. Via dei Annibaldi, Via Frangipani, Via del Colosseo, Via del Oppio och Via N. Salvi är vinkar om rätt riktning, och tro inte att du måste gå så särskilt långt; det är ungefär tusen meter fågelvägen från P. Repubblica.
Du har nu förhoppningsvis kommit till en grönskande plan ovanför Colosseum med fin utsikt över hela arenan, Konstantinusbågen, Forum Romanum och i fonden Palatinen. Via några stentrappor tar du dig så ned till alla de andra turisterna, souvenirstånden och hästdroskorna som omger dagens Colosseum.
Lite om kaffe och kaféer
Ibland måste man få sätta sig och vila fötterna och finns det bättre ställen för det än de många kaféerna i Rom. Romarna är kafémänniskor och där kan man studera dem i lugn och ro. Den italienska kaffekulturen har ju invaderat övriga Europa under de senaste åren men här helt kort några kaffeord:
Un caffè och du får en liten kopp starkt, nybryggt kaffe
Caffè lungo bryggt kaffe med extra varmvatten (liknande vårt kaffe)
Caffè stretto extra starkt, ungefär som det orientaliska kaffet
Cappuccino starkt bryggkaffe, blandat med ångad mjölk
Caffelatte ångad mjölk med en aning bryggkaffe i
Caffè freddo iskaffe
På ett inomhuscafé eller en bar går du först till
kassan och beställer och betalar. Sedan går du med kvittot till disken och
upprepar dina önskemål. Det är billigare att dricka kaffet stående vid disken
än sittande vid ett bord. Och när du går iväg igen – spar kvittot en stund!
Italien har nämligen en finanspolis med befogenhet att få se kvitton. (Om du
inte har det kvar, är det ingen fara för dig. Däremot kan barägaren åka på
rejäla böter.)
När det gäller vatten har Rom genomgående bra dricksvatten, men om du känner dig osäker, beställ en flaska mineralvatten (acqua minerale) tillsammans med kaffet eller teet. Om du vill ha kolsyrat vatten, heter det ’gassata’, annars ”non gassata”.
Staden på andra sidan floden
Tillbaka till Synagogan och floden igen. Strax intill den leder den gamla stenbron Ponte Fabricio över floden till ön Isola Tiberina och på andra sidan ön Ponte Cestio till stadsdelen "på andra sidan Tibern", Trastevere (betoningen på det första e:et). Här ändrar staden karaktär. Trastevere kom till på medeltiden och det märks på myllret av gränder och torg, utan någon egentlig stadsplan. Husen ligger tätt och man delar systerligt och broderligt tvättlinor och matos. Däremot inte TV-antenner – jag har räknat till tretton stycken på ett enda hus.
Korsa den stora trafikgatan längs strandpromenaden och kasta dig in i myllret av människor och gränder. Även om du går med kartan i handen är det långt ifrån säkert att du kommer dit du har tänkt dig. Å andra sidan gör det inte så mycket, för allting är så levande och nära i den här stadsdelen. Men om du vill prova en sväng i mina fotspår så håll lite till höger, korsa den större genomfartsgatan Viale di Trastevere, passera ett sjukhus och se, om du inte hamnar på ett mysigt torg med ett café, omgivet av korgar och fat dignande av apelsiner och andra citrusfrukter. Då är du vid kyrkan Santa Maria di Trastevere och på hennes torg. På caféet kan du få nypressad apelsin i höga glas, härligt friskt och vitaminrikt som motvikt till allt kaffe! Citrusfrukterna har dessutom sin historia eller snarare legend. Bakom kyrkan växer citrusträd som ska vara direkta avkomlingar till dem som en gång planterades av Den helige Franciskus av Assisi. Och har du tur, kan du få höra mandolin, spelad av någon äldre trasteverebo!
Det finns mycket att se i Trastevere och västerut ligger det stora grönområdet Villa Doria Pamphili, en underbar gammal park som vi kan jämföra med Stockholms Djurgården. Trastevere är också stadsdelen med många trevliga restauranger och där det mest intensiva nattlivet utspelar sig.
Om att gå vilse i Rom
Rom är staden som man går vilse i, det kommer du ganska snart att upptäcka. Alla gör det. Det hjälper inte hur mycket man än tittar på kartan, vänder och vrider på både den och sig själv, resonerar logiskt. Plötsligt har det bara hänt – man står på en plats där man inte alls skulle stå.
Kan det vara så att Rom i sig är en ”ologisk” stad? Kanske. Den är i alla fall gammal och, som sagt, mycket mindre än man väntar sig. Man tappar alla begrepp om avstånd och det är bara från de högsta kullarna som man har en viss utsikt och översikt. Den hetsiga trafiken kräver också ens koncentration i så hög grad, tyvärr. Men låt dig inte helt luras av det här med avstånden, de kan ibland vara längre än man tror också. Vid ett tillfälle fick jag för mig att jag skulle göra en mysig promenad längs ringmuren i den södra delen av staden och sedan, om det kändes långt, ta en buss tillbaka. Och till en början gick allt väl. Jag tog en buss från Terminiområdet och steg av vid den stora basilikan San Giovanni in Laterano. Där köpte jag lite dricka och gav mig iväg i riktning mot Porta San Sebastiano. Och visst såg jag flera ganska imponerande rester av den stora ringmuren men mest ändlösa bilköer på väg söder om staden eller in till den och stora, öppna ytor, omgivna av cirkulerande trafik utan någon som helst tanke på fotgängare i planeringen. För att inte tala om odören i det kompakta skiktet av avgaser som samlas mot muren i den här låga delen av Rom.
Nej – bort från all denna trafik så fort det gick. Och då hände det – jag gick vilse och hamnade i ett ganska stort bostadsområde med nyare hus, en del villor och långa kvarter. När jag för tredje gången gick över en och samma gata, började en viss panik ge sig tillkänna. (Till råga på allt var det hemresa dagen därpå och tiden kändes dyrbar.) De första två bussgatorna jag kom till var enkelriktade - givetvis åt fel håll. Till sist fick jag lov att sätta mig på ett kafé och lusläsa kartan och acceptera faktum att enda säkra sättet att komma till en större gata i nord-sydlig riktning var att gå en längre sträcka utmed en gata, som likaväl kunde ha legat i Norrköping…
Så kan det också gå. (Jodå, jag kom tillbaka till Piazza Repubblica, ömfotad, svettig, hungrig och irriterad.) Mitt råd blir följaktligen: Undvik längre, ensamma promenader i den här delen av Rom.
Fakta
Alla
gator i det gamla Roms kärna har namnskyltar i ljus marmor med namnet
ingraverat men de flesta är gamla och åren och den dåliga luften har gjort de
oläsbara.
Vid platser som fontäner, palats och utgrävningar finns det små skyltar uppsatta, ofta i markplanet, med kort information. Om tidsangivelsen är uttryckt i århundrade, har italienskan samma sätt att ange det som engelskan, det vill säga XV secolo = 1400-talet. a.C (avanti Cristo) är ‘f.Kr.’, d.C. (davanti Cristo)‘e.Kr.’.
Och så går det ju faktiskt att fråga efter vägen också. Spana in någon eller några som inte verkar stressade och du får säkert hjälp. Pekningar och karta är goda hjälpverktyg, om inte språket fungerar.
Klarar jag mig med engelska i Rom?
Du klarar dig rätt långt inom ’turistnäringen’, det vill säga på hotell, restauranger, muséer, större kaféer. För övrigt är det lite si och så. Här kommer några ord och fraser:
Miniparlör
Var är?, var finns? dov’è? [dåvvä] ( med betoning på è)
busshållplats la fermata dell’autobus
gata via
kyrka la chiesa
till höger a destra
till vänster a sinistra
rakt fram sempre dritto
tack grazie
förlåt, ursäkta scusi
ursäkta, kan jag få
komma fram… Permesso!
Talar ni engelska? Parla inglese?
toalett toilette (vårt uttal)
damer signore
herrar signori
öppet aperto
stängt chiuso
ingång entrata
utgång uscita
taxi! Tassì, per favore!
nota Il conto, per favore!
goddag, hej buongiorno
godkväll buonasera
godnatt buonanotte
hej ciao
på återseende arrivederci
Några gator och
torg
Området öster om Tibern och fram till Via Corso, med Capitolium söder och Piazza Navona i norr (ungefär) kallas Marsfältet - Campo di Marzo. Det är här som gatorna är som smalast och den finaste renässans- och barockarkitekturen finns. Ursprungligen låg det ett stort fält här, helgat åt krigsguden Mars, där man i förkristen tid förrättade olika reningsoffer till gudens ära men också höll de stora härmönstringarna. Med tiden flyttade allt fler människor hit och Marsfältet blev tidigt i Roms historia ett tättbefolkat område.
Bebyggelsen fortsatte sedan åt norr, öster och även söder. När den aurelianska ringmuren byggdes runt de centrala delarna på 270-talet, sträckte dessa sig en bit ovanför Piazza Repubblica i öster (Porta Pia) och ner till Porta San Sebastiano i sydöst. På medeltiden bebyggdes den västra sidan av flodstranden (Trastevere) och något senare Gianicolo. Man har tänkt sig att bebyggelsen innanför murarna ska bevaras i sitt gamla skick enligt en stadsplan från 1965. Hur det sedan blir i verkligheten, med den ständigt ökande trafiken och bristen på parkeringsplatser och garage, återstår att se.
En promenad från Tiberns östra strand genom Marsfältet och norrut mot Villa Borghese via några välkända gator och torg kan bli en härlig dag. Varför inte börja på Campo dei Fiori (”Blommornas fält”), ett salutorg en bit till vänster ner från Corso V. Emanuele om du kommer från P.Venezia. Om du vill handla något eller gå runt och titta på grönsakerna, frukten och blommorna, bör du vara där senast vid 10-tiden. Ett par timmar senare är de flesta stånden nedplockade och stenbeläggningen översållad av salladsblad och kålstjälkar. Här finns ett par bra caféer och lunchrestauranger med vy över torglivet och den mörka och tunga statyn av Giordano Bruno som brändes på bål år 1600, anklagad för kätteri, vid den gamla avrättningsplatsen i de här kvarteren. Bakom torget finns rester av den gamla Pompejusteatern inbyggd i de stora bostadskomplexen och där, i någon smal gränd, var det som Cesar blev mördad. Lite småtrevliga saker att tänka på, medan man avnjuter sin ’Saltimbocca alla romana’, vinbräserat kalvkött med parmaskinka.
Från Campo dei Fioro är det nära till Piazza Navona. Gå tillbaka till Corson och över den. En liten bit in till vänster, parallellt med den större gatan Corso del Rinascimento, ligger det stora, avlånga torget med sina fontäner (en av dem Berninis ’fyrflodsfontän’, där figurerna representerar de då kända kontinenternas största floder Donau, Ganges, Nilen och Rio de la Plata) samt kyrkan Sant’Agnese in Agone. Torget är gammalt, byggt på resterna av en antik kapplöpningsbana, men det är det myllrande människolivet som skapar Piazza Navona. På smågatorna runt torget finns det flera trevliga restauranger och caféer, och kvällslivet på torget kan bli nog så intensivt. Vill du se torget i lite mer lugn och ro bör du vara där rätt tidigt på förmiddagen.
På Piazza Navona är du nära Pantheon och jag föreslår att du fortsätter dit som nästa punkt på torgpromenaden. Gå till nordöstra hörnet av torget (vid Palazzo Madama), korsa den stora gatan Corso del Rinascimento (’rinascimento’ betyder ’renässans’) och vik sedan tillhöger in på Via Ciustiniani, som leder till Piazza Rotonda och Pantheon. Gå till framsidan av templet och därifrån Via Seminario*/ till vänster ett par kvarter fram till den stora gatan Via del Corso. Följ så den till vänster ett par, tre kvarter fram till Piazza Colonna (på vänster sida) och Galleria Colonna (höger sida). Ta dig över Corson och intill höger på någon av de mindre gatorna före Gallerian. Några steg och du är vid Fontana di Trevi.
(*/ Alldeles i början av Via Seminario, på högra sidan, ligger ett hus som idag är Roms postministerium. Under 1600-talet inrymde det inkvisitionen och det var där som Galileo Galilei tvingades avsvärja sig sin ”kätterska” teori att solen är medelpunkten i vårt planetsystem.)
Fontana di Trevi
Torget vid Fontana di Trevi är överraskande litet men desto mer fascinerande. Här på den lilla platsen framför den pampiga fontänen möts turister från alla världens hörn och i alla åldrar i en glad och avslappnad atmosfär för att se den berömda fontänen, där Anita Ekberg tog sitt nattliga bad… Ack ja. Första gången jag såg fontänen kände jag en lustig äganderättskänsla som svenska, som om den vore en del av vårt kalla, nordliga land. Kanske är den det?
Vill du komma tillbaka till Rom, måste du offra ett mynt till havsguden Neptunus, det vet du väl? Han lovar att det alltid fungerar, så när som på en gång…Däremot avråder han från alla bad – då är polisen där snabbt - och från att dricka av vattnet. Det är numera kemikalietillsatt för att förebygga missfärgning av marmorn och även återanvänt. Vattnet kommer sedan tvåtusen år tillbaka från en naturlig källa utanför Rom genom några av de allra äldsta akvedukterna. ’Acqua Vergine’ kallas det och det betyder ’Det jungfruliga vattnet’. I backen till höger om Fontana di Trevi finns en liten fontän, Fontanina degli Innamorati (’De förälskades fontän’), där du kan smaka på jungfruligt vatten.
Fortsätt uppåt längs gatan vid Fontanina degli
Innamorati. (Först ska jag bara nämna att
vid Piazza di Trevi ligger Spagettimuséet, ett helt museum inrättat för
nationalrätten nummer ett!) Fortsätt tre, fyra kvarter upp till Via del
Traforo, ta till vänster och korsa den stora gatan Via del Tritone och fortsätt
på Via Due Macelli på andra sidan. En kort promenad längs den och du är framme
vid Piazza di Spagna och Spanska
trappan (Scalinata di Spagna), som
leder upp till kyrkan Trinità dei Monti.
Trappan är gjord på 1700-talet och har fått sitt namn av att den spanska vatikanambassaden ligger i närheten. Det är en mycket ”gåvänlig trappa” – man går gärna upp och ner några gånger och stannar till allt emellanåt. Högst upp vid kyrkan har man en härlig utsikt, likaså på dess västra sida, en plats som gjord för att se solnedgången. Det gäller förresten hela trappan – den är som allra bäst, när solen går ned.
Området runt Piazza di Spagna kallades på 1700- och 1800-talen för ’er ghetto de l’inglesi’, ’engelsmännens ghetto’. Det här var främlingskvarteren, där unga män av finare familjer bodde när de var i Rom under sin ’Grand Tour’. På Via delle Carozze rakt fram från torget stod hyrkarosserna och väntade på kunder och i trappan stod konstnärsmodeller och väntade på konstnärerna. I huset till höger om trappan hade den svenske läkaren Axel Munthe sin mottagning under tiden han bodde i Rom och där bodde också den engelske skalden John Keats, när han kom till Rom 1820, svårt sjuk. Året därpå dog han i ett av hörnrummen med utsikt över trappan och nu finns där ett litet men mycket fint museum, The Keats and Shelley Memorial House. Axel Munthe skriver i början av sin bok om San Michele en del om sin tid i Rom, där han lyckades få en liten fanclub av rika och uttråkade kvinnor som patienter. Han ger en rapp och levande bild av det fashionabla Rom vid förra sekelskiftet.
Den lilla fontänen nedanför trappan (en av mina favoriter) heter La Barcaccia, vilket betyder ’Båtvraket’. Enligt legenden ska nämligen en båt ha strandat här efter en av Tiberns otaliga översvämningar. Det är inte så längesedan man höjde och förstärkte flodens kajkanter.
Några steg ner längs butiksgatan Via Condotti, parallell med Via Carozze, låg då och ligger ännu, Caffè Greco, där många av Europas kulturkändisar under ett par sekel suttit med sina kaffekoppar vid borden. Även vi skandinaver har anknytning dit – Atterbom, Heidenstam, Ibsen och H.C. Andersen är några. Andra kända kafégäster var Gogol, Wagner, Liszt och Stendhal.
Och så sänker sig mörkret kring Spanska trappan
och det är dags för en ’aperitivo’ före maten. Buona notte…
Om att bli
irriterad i Rom
När jag läser igenom vad jag hittills har skrivit, märker jag att allt är så bra, så bra och bara vackert och positivt. Du som läsare måste börja undra vid det här laget: Finns det ingenting som är negativt med den här staden så när som trafiken? Är turistandet i Rom alltid så idylliskt – trappor i solnedgång, picknick på gröna kullar? Naturligtvis inte. Rom är en storstad bland andra i Europa, med samma problem – trafikproblem med buller och avgaser, utslagna människor, kriminalitet, droger, främlingsfientlighet och nyfascism, segregation i boendet, oro över hur långt månadens lön ska räcka.
Trafiken har jag skrivit om tidigare och den är, som sagt, förfärlig. Den medför en mängd avgaser och en ljudnivå, som enligt gjorda beräkningar ligger på mellan 70 och 90 decibel en vanlig vardag. Och det märks! Vissa dagar kan jag känna mig helt blockerad i huvudet frampå eftermiddagen, blockerad och avtrubbad så till den milda grad att jag till slut knappast reagerar, när en ylande ambulans svänger runt gathörnet på skrikande däck. Det sägs att de vithandskade trafikpoliserna som dirigerar trafikkaoset på Piazza Venezia inte så sällan svimmar och undra på det – du kommer att märka själv att man inte stannar alltför länge på det torget.
Bilarna blir nyare och bättre när det gäller avgasrening men det tar tid. Detsamma gäller alla motorcyklar och scootrar; fortfarande puttrar det runt en hel del gamla Piaggio och Lambretta som tar sig fram i de smalaste gränderna och parkeras i ändlösa rader vid och på trottoarerna. Och trehjuliga japanska flakfordon skakar fram över stenläggningarna med alla gastuber som ska levereras till hushållen och restaurangerna.
Så nog finns det irritationsmoment i staden. Jag var där senast i mitten av september och det var fortfarande varmt. Heta pustar med kväljande lukt från dagvattenbrunnarna slog upp i ansiktet –större delen av centrala Rom har ju en hel ruinstad under sig, med katakomber och annat, ner till minst fyra meter ner under gatunivån.
Den eftermiddagen satt bomullstoppen som klistrad mot huden, huvudet kändes söndersprängt av buller, sirener och smattrande italienska och avgaserna låg som ett lock någonstans neråt bronkerna. När det började mörkna tog jag taxi från Piazza di Trevi till hotellet, duschade länge, åt lite bröd och ost och kröp ner mellan lakanen med en bestämd känsla av att det här var sista gången i Rom för min del. Och somnade snart och sov gott, trots ljudet av en familjediskussion tvärs över bakgården.
Dagen därpå
…vaknade jag utvilad och pigg, helt inställd på att använda dagen på bästa möjliga sätt. Jag tog mig ner till Piazza Rotonda och den vid det laget obligatoriska koppen cappuccino. Fast det ännu var lite morgonsvalka, kändes det att det skulle bli minst lika varmt och klibbigt som dagen innan. Så – dags för ett av ”dagsmålen för varma dagar”. Och det fick bli Ostia Antica, den gamla hamnstaden sydväst om Rom.
Jag tog en buss längs Via Teatro Marcello och Via del Circo Massimo söderut och därifrån tunnelbanan, linje A, från Pyramides till Ostiensestationen och Ostiensetåget. Roms tunnelbana består bara av två linjer som korsar varandra vid Terministationen och det är sällan man använder sig av den som turist. Men linje A har metrostationer vid Termini, Via Cavour och Colosseum innan den når Circo Massimo. Ostiensetåget är ett mindre pendeltåg med slutstation vid kusten, Lido di Ostia. Du byter till det och åker, på samma biljett, ca sex, sju stationer fram till Ostia Antica. Väl där går du tvärs över stationsområdet och till höger över vägarna, så är du snart vid ingången till utgrävningsområdet.
Ostia Antica var alltså Roms gamla hamn och låg vid den plats där floden Tibern mötte kusten. Den tidigaste stadsmuren stod klar på 300-talet f.Kr. och vid slutet av 200-talet uppgick befolkningen till mer än 100 000 personer. Muren gav skydd på den östra sidan och på den västra låg Tyrrhenska havet och hamnen blev den första landningsplatsen för rikedomarna från imperiets alla hörn. Men med tiden blev den mindre viktig på grund av nya hamnbyggen. Detta tillsammans med upprepade piratöverfall och svåra malariaepidemier ledde till att den övergavs helt. Sedan dess har avlagringar av flodslammet och sand från kusten ”flyttat upp” Ostia Antica in mot fastlandet och begravt den gamla staden i flera århundraden. Tack vare det är Ostia en av de bäst bevarade gamla romerska städerna.
Så det är en fascinerande tidsresa vi kan göra nu, 1500 år senare, när vi vandrar huvudvägen fram under kronorna av mjukt bulliga pinjer, cypresser och många olika slag av lövträd. Området är stort med välbevarade grunder av byggnader i antik romersk arkitektur, gator med släta, mjuka stenar att gå på, romerska mosaiker och en nästan intakt amfiteater. I den västra delen av området finns det en liten cafeteria och det är bra, för man kan gå omkring länge i Ostia.
Väl tillbaka i Rom tidig kväll promenerade jag en stund längs Tibern och kände doften från sycomorerna. Vid det laget hade jag förlåtit allt och alla och kände det, som jag kunde ta hela staden i famn.
