Första veckan i augusti 2003 var jag i en liten by i de andalusiska bergen, mitt emellan Málaga och Granada i landskapet Axarquia. Det var en helt vansinnig tid att åka på, hettan var näst intill outhärdlig, runt 40 grader i skuggan om dagarna. Likafullt var det en intensiv upplevelse. Byn, som heter Alcaucin, har ungefär två tusen invånare och ligger 500 meter över havet i kanten av bergskedjan Sierra Tejeda, som sedan 1999 är nationalpark. Det är en by där man förflyttar sig antingen uppåt eller nedåt och där de vitmålade husen bildar ett kubistiskt mönster med väggar i alla tänkbara vinklar, tak med det karakteristiska enkupiga teglet och terrasser i flera plan, prydda med knoppar i blå- eller grönglaserad keramik i hörnen. Gränderna är smala men asfalterade och möjliga att ta sig fram på med bil, det finns elektricitet och därmed också kylskåp, frysar, eldrivna kaffemaskiner och grillar. Men bortsett från det känns det som om livet i byn följer ett mönster som inte har har ändrats mycket de senaste hundra åren.
Huset
med lägenheten "La Chica" där jag bodde.
Alcaucin rustade för flamencofestival. För var dag som gick kom det upp allt fler kulörta glödlampor, små pappersflaggor och papperslyktor. En morgon var det lilla torget med kyrkan och citrusträden till hälften upptaget av ett uppbyggt estradgolv. Nästa dag började man sätta upp ett litet tivoli på det enda någorlunda plana torget. Ett gnisslande pariserhjul i miniatyr, en rostig karusell och två, tre radiobilar. På kvällen samlades byns alla barn på torget för att titta på förberedelserna samtidigt som de med en imponerande snits knäckte torkade pumpafrön mellan tänderna och spottade ut skalen i mungipan och utanför glasskiosken satt några tonårsflickor med siktet mer inställt på två av de yngre, manliga tivoliarbetarna.
I den förlamande hettan var de tidiga morgnarna små guldkorn. Kvinnorna tog ut stolar i grändens skugga och satt och småpratade med varandra, växlade några ord med dem som passerade. Under eftermiddagens siestatystnad kunde man skymta någon av dem bakom dörröppningens draperi, halvsovande på en trästol. Mot siestans slut samlades alla kring det största torgets springbrunnar med friskt vatten från ådror i bergen. Kvinnorna fyllde alla upptänkliga kärl, barnen drack och blötte håren, de gamla sköljde av händerna och nacken. Då och då kom en man ridande på en av de vackra andalusiska hästarna på väg till eller från odlingsmarkerna. Och på de två barerna, Enriques och Silvios, samlades man för en kaffe, tapas, chupitos – pyttesmå glas med starkt – och lite lindring från luftfläktarna. Hos Silvio fylldes barens öppnare del under eftermiddagen av de män som var lediga och de spanska kortlekarna och dominospelen kom upp på plastborden. Och det hördes – i den här delen av Spanien ska det smälla så högt som det bara är möjligt av dominobrickorna mot borden. Annars var tystnaden och lugnet påtagligt här, i kontrast mot kustens hektiska folkliv. På morgonen blev jag väckt av en tupp ett par kvarter från mig och av de små, fina svalorna som svischade runt hustaken i jakt på insekter i den relativa svalkan och när jag steg upp ur sängen mötte mig en förtrollande utsikt över byns vita hus med terrasserade odlingar till vänster, höga, blågrått tonade berg rakt fram och till höger och däremellan den djupa dalgången med Viñuelasjön, den stora vattenreservoaren för hela det här området ända ned till kusten, i botten.
Alcaucin är ännu en andalusisk by. Människorna är raka, enkla, naturligt vänliga. Turister bemöter de som besökande medmänniskor. Men längs vägen till byn bygger man i nästan samma rasande tempo som nere vid kusten. Priserna skjuter i höjden, inte minst i den här delen, eftersom det finns gott om vatten. Än så länge finns det rymd uppe i bergen men frågan är hur länge. Trots detta vill jag varmt rekommendera en eller två veckors besök i Alcaucin. . Jag hittade hit genom ett svenskt reseföretag som kallar sig Andalusien Direkt. De bor själva i Alcaucín sedan några år, så de har god lokalkännedom. Företaget arbetar mycket via Internet men även telefonledes och är medlemmar i Svenska Bilresearrangörer och i den spanska Costa del Sol – Patronato de Turismo. Deras affärsidé är att tillhandahålla lägenheter och hus och hjälpa till med exempelvis biluthyrning, i övrigt reser man på egen hand. De finns på webben på adress www.andaluciadirecto.com och deras e-postadress är: [email protected] . Priset för lägenheten jag hyrde, La Chica, ligger i år på 2.850:-/vecka för 2 personer under maj, juni, september och oktober. Alla lägenheter har kök eller pentry med spis och kylskåp samt gaskamin för uppvärmning. Flera flygbolag har billiga biljetter till Málaga, bland dem Sterling Ticket och SAS Snowflake och det är relativt billigt att hyra bil i Spanien. Andalusien Direkt har också lägenheter i några mindre orter vid kusten i Axarquía. Men jag rekommenderar inte augusti som resmånad. Däremot måste våren vara underbar, när alla fruktträden står i blom och likaså september, när vinskörden - la vendimia - börjar.
Margareta Pellijeff