Dagarna flyter på. Linus har väl utvecklade lungor och mot allas förmodan så kan han börja vara utan CPAP:en dagtid redan på tredje levnadsdygnet. Det går jättebra och jag får äntligen se hela hans ansikte, CPAP:en har ju täckt det mesta av det hittills. Den 21/10 äter han 3 ml bröstmjölk som ges till honom via en sond som går ner i magsäcken. Jimmy får äran att sitta känguru med honom, själv så vågar jag inte, är så rädd att något hemskt ska hända. Jag börjar gråta av lycka när jag ser far och son tillsammans, en sådan otroligt vacker syn. Nu vågar jag börja hoppas på framtiden. Ett ultraljud över skallen visar blödning och vi blir rädda, läkarna försöker lugna oss med att den är obetydlig storlek, men för oss är en hjärnblödning en hjärnblödning och vi blir rädda.
4 dagar gammal får jag hålla honom i min famn, det är den 23/10. Jag är inte längre rädd utan bara förväntansfull och nervös. Hans rörelser känns precis som fosterrörelser och jag börjar gråta än en gång av lycka- så otroligt underbart! Vi myser ett bra tag tills vi båda slutligen somnar. De tar bort navelkatetrarna idag vilket känns bra eftersom det börjat se ut som att det fanns en viss infektionrisk där. Sköterskorna skryter om Linus och tycker att han är duktig, vi blir båda så glada och stolta. Men samtidigt så VET vi att det kommer att komma bakslag, vi vet bara inte när....
24/10 och första bakslaget är här. Linus mår illa och får endast näringsdropp eftersom han kräks. Men han får även glukos (har för lågt blodsocker), trombocyter och plasma. De ger honom även antibiotika eftersom han har ett stigande CRP, de vill mota bort ev. infektioner innan de har hunnit ta fart. Jag hjälper till att tvätta honom i kuvösen idag, det känns skönt att kunna göra något vettigt för sitt barn. På kvällen ser både jag och Jimmy att han är otroligt svullen, han ser nästan tjock ut- då får vi veta att han har blodförgiftning och att det ser väldigt allvarligt ut för hans del. Chockade går vi därifrån, visst väntade vi på ett bakslag- men vi trodde aldrig att det skulle vara så här stort och farligt!
Nu börjar en tid med mycket oro. Vi får veta att de inte tror att han kommer att överleva och det värker i våra hjärtan av sorg. Dagarna går som i ett töcken och oron är stor. Den 26/10 läggs han i respirator eftersom han krävt så mycket syrgas de senaste dagarna + för att få en chans att vila sig och slippa jobba med andningen. Han får morfin mot smärtorna och sover relativt lugnt i sin kuvös. Han ser så fridfull ut, är inte alls lika orolig som han har varit de senaste dagarna.
31/10 drar han själv ut tuben och läggs därefter i CPAP. Han mår bättre men inte bra. Denna väntan är hemsk och sliter så otroligt hårt på både mig och Jimmy. Kommer han att klara sig?
Så blir han fri från infektionen men en ny tar vid på en gång. Dagarna fortsätter med oro, hopp och väntan. Den 11/11 är han äntligen infektionsfri. Han har högt bilirubin, men läkarna tror att det är från blodförgiftningen. Jimmy och jag har nu lärt oss att ta dagen som den kommer och glädja oss åt framstegen istället för att stirra oss blinda på bakslagen. Vi är nu helt säkra på att vår son kommer att klara detta, han har visat en sådan otrolig kämparglöd!
Den 15/11 får han flytta ut från sin kuvös till en värmesäng. Det känns så otroligt härligt. Nu kan jag röra honom, prata med honom- ja det är en frihetskänsla. Han känns mer som en bebis nu på något sätt. Nu är det också dags för att ha på sig kläder, och även om de är små så är de alldeles för stora på hans taninga lilla kropp.
19/11. HURRA!! En månad gammal idag! Det flaggas för honom på avdelningen. Vikten är efter en månad 839 gram, han har med andra ord gått upp väldigt dåligt. Men då har han också varit otroligt sjuk så det är förståeligt. 26/11 flaggas den än en gång för honom- Linus har namnsdag!! Han väger nu 908 gram, men CRP:t har börjat stiga igen och han är trött och blek. Inte en ny infektion va?!?
1/12 så äter Linus för första gången ur nappflaska. Han klarar hela 11 ml av sina 15- vilket är jätteduktigt av honom! Dagen efter så slipper han ifrån CPAP:en och det känns otroligt skönt för oss alla. Nu kan vi äntligen röra honom utan att behöva tänka på en massa slangar. Det enda han har kvar nu är saturationsmätaren, jag är så stolt över min lille gosse. Han väger nu 964 gram. Dagarna fortsätter i stilla mak och vi börjar nu känna oss redo för att åka till Boden istället. Linus mår så pass bra tycker vi.
8/12 och för tredje gången flaggas det för honom på avdelningen. Nu väger han äntligen över 1 kg. HURRA!! Dagens vikt är 1010 gram och jag är så otroligt stolt, vilken duktig kille jag har! Vi får även veta att vi får åka till Boden den 13/12 och det känns också rätt bra, men samtidigt en smula nervöst- tänk om de inte klarar av att ta hand om honom där?
Dagarna går fort fram till det magiska datumet, lite för fort kanske? Jag och Jimmy har bestämt för att åka bil ner tillsammans, det är ju ändå 34 mils körning och dåligt väglag så det är nog bra med sällskap så vi kan avlösa varandra. Det känns svårt att säga hejdå och tacka för tiden som varit. Personalen på Barn4 hör liksom till, de har räddat Linus liv så många gånger och jag har verkligen blivit fäst vid dem, jag kommer sakna dem. När vi ska åka kommer en läkare och springer ifatt oss och förklarar att Linus inte kan flygas till Boden förrän imorgon. Besvikna går jag och Jimmy tillbaka till Linus sal.
Slutligen bestämmer vi oss för att åka hem till Kalix idag och sedan möta upp Linus i Boden imorgon. Det tycker sköterskorna är en bra idé och vi tar än en gång adjö, gosar Linus och åker iväg hem- för första gången på 8 veckor.
När vi senare på kvällen ringer till Barn4 för att höra hur Linus har det får vi veta att han har skött sig exemplariskt och att vi lugnt kan lägga oss och sova. Men oron finns ändå där. Skulle något hända nu så skulle vi aldrig hinna fram i tid.
