Vårt hotellrum såg ut ungefär så här; ett rum så fungerar både som sovrum och vardagsrum där det fanns en säng, en bäddsoffa, ett soffbord, en TV, en fotölj, ett skrivbord och en stol. Det andra rummet är ett badrum som är ungefär hälften så stort som själva rummet.
De första veckorna flyter på rätt smärtfritt, vi är hos Linus hela dagarna och sover endast i rummet så det går bra. Nackdelen är förstås att både sängen och bäddsoffan är osköna, men det finns ju ingenting att göra åt det! På kvällarna innan vi ska sova slötittar vi lite på TV för att komma ner i varv efter en hektisk dag och hela tiden finns rädslan där, "tänk om de ringer från Linus avdelning nu...."
När vi har bott där i några veckor är vi rätt less. I matsalen dyker samma rätter upp om och om igen och det börjar bli rätt enformigt. Att inte heller få städa, bädda sängen (fick vi inte göra när städerskorna skulle bädda rent), diska och laga sin egen mat är också rätt påfrestande. Jag längtar hem till våra rutiner.
Vi börjar klättra på väggarna och eftersom det inte finns något utrymme för ensamhet på rummet så går vi varandra lite på nerverna. Vi försöker båda lämna plats åt varandra, men när ingen plats finns att lämna är det svårt. Vi har en enorm hemlängtan och vi saknar våra nära och kära. Hela tiden, dygnet runt så stampar vi varandra på hälarna och det enda stället där det går att vara ensam är på badrummet. Det är svårt för oss båda, men vi inser att det rör sig om en begränsad tid och att det snart kommer att bli bättre- det får oss att stå ut och orka.
Rastlösheten kommer snabbt smygande och vi försöker att göra något för att stilla den. Går på stan för att shoppa lite åt Linus, går på restauranger för att komma ifrån hotellmaten och liknande saker. Men det är svårt för varje gång vi befinner oss mer än 5 minuter bort från Linus så är vi oroliga.
En sak som är positiv, väldigt postiv är kontakten med andra människor. På hotellet bor många sjuka och vi fick framförallt kontakt med dem som hade cancer. Tack vare dessa kontakter lär vi oss otroligt mycket om livet och vi uppskattar verkligen samtal med dessa personer. Det är människor som dör, som blir friska, som åker hem för att sedan återvända, som får strålbehandling eller cellgiftsbehandling- men en sak har vi alla gemensamt- vi behöver tröst, stöd och styrka. Vi hjälper varandra i sorgen och trots att vi inte är i exakt samma båt så förstår vi varandra. En svårt sjuk man sa till oss "Ingen kurator kan hjälpa mig, men däremot ger ni mig kraft och mod att härda ut". Det var fint sagt och jag och Jimmy kände samma sak, dessa människor gav oss hopp och mod att våga hoppas.
Visst är det svårt för två människor att tvingas leva så tätt inpå varandra som jag och Jimmy tvingades göra, men samtidigt så fick det oss att komma vidare. Vi svetsades helt enkelt samman! Jag är otroligt tacksam för denna tid eftersom jag fick träffa så många underbara människor, människor som lärde mig något viktigt. De lärde mig mycket om livet och dess mening, om människan och hennes behov, om hur mycket medmänniskor egentligen betyder- ja i princip allt jag står för idag. Till dessa människor skulle jag vilja ge en stor bukett med deras favoritblommor, jag tänker ofta på dem och varje gång så känner jag mig så otroligt tacksam över att fått träffa dem. De sträckte verkligen ut en hand när vi som bäst behövde den, de förstod, lyssnade, peppade och stöttade!
