När Linus föddes så kände jag ingenting, ingenting förrutom en stor rädsla inför vad som komma skulle. Jag kände inte den där stora kärleken som skulle dyka upp så fort man blivit mamma och det gjorde att jag mådde otroligt dåligt. Visst värnade jag om mitt barn, visst ville jag honom allt väl- men kärlek var det inte! Att vi sedan inte heller blev gratulerade till att ha blivit föräldrar gjorde inte saken bättre. Människor ringde hela tiden men det var endast ett fåtal som verkligen gratulerade till vår son. För mig kändes det som att de inte tyckte det var lönt att gratulera till en "sån", ja så kändes det faktiskt. Jag blev så ledsen, även om jag innerst inne förstod att de inte visste hur de skulle hantera situationen så blev jag sårad.
Tyvärr var det ingen som förklarade för mig att det är normalt för nyblivna föräldrar att inte känna 'den stora kärleken' på en gång. Jag kände mig så skamlig och försökte verkligen projicera fram känslor som inte fanns. Nu i efterhand förstår jag att jag var rädd, jag var rädd att jag skulle mista honom om jag älskade honom för mycket- och det skulle göra så otroligt ont. Jag kan önska nu att någon hade berättat lite om detta för mig, då kanske jag inte hade mått fullt så dåligt som jag gjorde. Det var första gången jag fick hålla honom som jag kände "Wow! Det här är min son!" och efter den dagen växte känslorna mer och mer tills jag trodde att jag skulle spricka av kärlek till honom, lyckligtvis så gör man inte det.
En känsla man lär sig känna igen när man har fått ett för tidigt fött barn är rädsla. Jag visste inte om Linus skulle överleva men försökte intala mig själv att han skulle göra det. De första fem dagarna efter förlossningen sov jag sammanlagt endast 8 timmar på grund av rädsla. Så fort jag blundade kom hemska tankar och för att hålla dem ifrån mig så öppnade jag ögonen. När Linus var några dagar sa jag "överlever han första veckan så kommer han att klara detta....", men för varje vecka som gick så blev det "överlever han denna vecka så...." Hur många gånger jag grät under Linus vårdtid är svårt att veta, framförallt skedde detta nattetid- det var då tankarna kom och jag funderade på alla "varför" och "om".
Första gången jag kom ner på Linus avdelning så hände en sak som har etsat sig fast i mitt minne. Jag såg ett par föräldrar som stod i korridoren och skrattade. Det kändes så bisarrt att de kunde skratta när deras barn låg där på avdelningen, svävande mellan liv och död och min tanke var "De kan inte älska sitt barn". För mig tog det flera dagar innan jag kunde skratta och faktiskt flera veckor, innan jag kunde skratta helhjärtat. Men just då, när jag såg dessa föräldrar så trodde jag inte att jag någonsin skulle ha något att skratta åt, det kändes så då. Men som tur var fanns det små glädjeämnen som jag på något sätt lyckades fånga upp.
Det är hemskt att få ett för tidigt fött barn, det är hemskt att tillbringa veckor och månader på sjukhus, ständigt oroad för sitt barn. När man tar hand om sitt barn på det enda sätt man kan, tex matar/sondar, bäddar i kuvösen/sängen, köper ett gosedjur, fotograferar, klär på, tvättar- ja vad som helst så känns det som att man lånar barnet av avdelningen och personalen. Jag kommer ihåg hur arg jag blev när jag såg gravida kvinnor eller nyblivna mammor komma gående. Det kändes så orättvist, ingen visste att jag hade en liten bebis jag också. Jag ville bara skrika rakt ut till dessa kvinnor: "Jag har också en bebis!!". Det tog en enorm tid att komma över detta och länge hade jag svårt att se stora magar, min mage hade aldrig fått bli stor, ingen hade sett på mig att jag var gravid- så otroligt orättvist jag tyckte att livet var.
Nu efteråt kan jag faktiskt tycka att det är positivt att ha upplevt denna tid, jag känner mig utvald på något sätt. Jag är mycket starkare som människa nu och har utvecklats och mognat otroligt mycket. Jag har andra värderingar och prioriterar inte längre saker som egentligen saknar betydelse, visst faller man tillbaka i sina gamla spår ibland, men jag vill tro att jag faktiskt har en liten aning om vad livet egentligen går ut på. Jag vet hur fort livet kan vända, jag har sett det på nära håll och försöker ta tillvara på det som betyder något för mig. Jag kan strunta i disken en kväll för att istället ägna mig åt något som jag tycker är roligt. Jag gnäller inte så ofta över saker som ändå inte går att påverka, tex vädret, utan lever mitt liv här och nu- precis som det är. Ja, att få ett prematurt barn har varit positivt för mig kan jag säga så här efteråt, med facit i hand. Min son har lärt mig så otroligt mycket och gett mig en annan syn på livet än vad jag hade innan. Jag tänker inte längre "Men det där händer bara andra, inte mig", jag vet nämligen att ALLT kan hända mig och mina nära och kära.
Jag är så otroligt tacksam över att Linus lever idag och är en pigg och glad kille. Jag trodde aldrig att denna dag skulle komma, att jag skulle få uppleva den när vi låg på sjukhuset- det var så avlägset och vi var så fokuserade på nuet. Men nu är den tiden här och vi njuter alla tre, Linus, hans pappa och jag!
