Graviditeten fortlöpte väl och jag mådde toppen. Jag längtade tills att magen skulle börja puta så att alla skulle förstå vad som dolde sig där inne, mitt lilla barn. Jag förstod inte vad alla gravida klagade över, visst hade jag ont och foglossning- men det var ju så härligt att vara gravid!
19/7-99 skulle vi äntligen träffa vår lille "bebster" med hjälp av ultraljud. Vi var som två små barn, jag och Jimmy, när vi gick dit, fnissiga och förväntansfulla. Allt visade sig vara bra med bebisen och den vinkade till och med lite förstrött till sina blivande föräldrar. Glada gick vi därifrån. Livet var verkligen härligt!
Men så hände något i vecka 24. Jag blev plötsligt otroligt dålig. Jag fick en enorm huvudvärk, väldigt ont i magen, samlade vätska, fick flimmer framför ögonen och så började jag kräkas- jag som inte hade kräkts under hela graviditeten hittills kräktes nu varje dag. Jag var så trött, så trött, sov i genomsnitt 16 timmar/dag och förstod inte alls vad som fattades mig. Vid den här tidpunkten började jag också känna av bebsters sprakar allt mer sällan, men jag förklarade det som att han var inne i en tillväxtperiod.
I vecka 27 stod jag inte ut längre med att må som jag mådde så jag ringer min barnmorska och förklarar hur jag mår. Jag får komma dit samma dag, inte för att hon tror att det är någon fara, utan för att lugna mig.
Jag åker dit och sätter mig på britsen för att dra av mina strumpor, när det är gjort så hör jag ett "OJ!!" och ser barnmorskans förvänade ansiktsuttryck. Jag är verkligen svullen! Hon tar blodtryck och det är lite högre än vanligt, jag får lämna urinprov, vi får lyssna på bebsters hjärta och jag drar en lättad suck när jag hör det slå. Jag har inte känt något liv på flera dagar och var rädd för att den skulle ha dött. Hon mäter även sf-måttet som visar sig vara för litet för veckan jag är i, så för säkerhets skull så får jag en återbesökstid veckan efter. Hon vill hålla koll på både vätskan och livmodermåttet, säger hon.
Veckan efter, tisdagen den 19/10-99 har jag inte sovit en blund på hela natten på grund av min oro för dagens besök. Jag vet vid det här laget att något är fel, väldigt fel. Jag åker till min barnmorska så jag är där klockan 10:00. Blodtrycket ligger nu på 155/95 som är en aning för högt, men inte alarmerande. Bebisens hjärtljud låter bra, men sf-måttet har inte vuxit något under veckan som gått. Nu blir det fart på henne och ett tillväxtultraljud bokas för att göras samma dag.
Klockan 14:00 sätter jag och Jimmy oss i väntrummet på SMVC (specialistmödravården) där vi ska göra ultraljudet. Den här gången är vi inte alls lika glada, utan stämningen är spänd och vi båda inser nog att något är galet. Efter att ha väntat ett bra tag så får vi veta att vi har blivit bortglömd, men som tur är stannar en sköterska och en läkare för att genomföra undersökningen.
Jag får ta av mig tröjan och lägga mig ner på britsen. Min blick är fastnaglad vid skärmen och jag tänker "så stor han har blivit sen sist". Rätt snart får jag bekräftat att något verkligen är fel. Sköterskan och läkaren stirrar på skärmen och det får mina farhågor att växa. "Vad är det?", vill jag skrika, men inte ett ord kommer över mina läppar. Efter vad som verkar som en evighet vänder sig läkaren mot mig och säger "Veronica, ditt barn mår inte bra i magen". Jag stirrar på henne, vad är det hon säger? Varför säger hon så? Min blick söker sig till Jimmy och när vi ser varandra i ögonen så kommer tårarna. Jag gråter för att jag inte kan få mitt barn att må bra i magen, för att jag är rädd för att Jimmy ska hata mig- för allt! VARFÖR händer detta mig? VARFÖR?
Kommer till BB och får dropp plus en kortisonspruta som ska påskynda lungmognaden. Får veta att jag måste åka till Umeå för att förlösas eftersom Boden inte klarar ett sånt litet barn. En helikopter ska hämta mig klockan 17, så nu återstår väntan. Får berättat för mig att jag kommer att bli snittad på en gång jag anländer, och det känns som en tröst- då får jag sova och komma bort från allt det här.
Jimmy får inte åka med i helikoptern utan måste köra efter i bil, bara det skrämmer mig. Varför får vi inte vara tillsammans när vi behöver varandra som mest? Under hela helikopterfärden så önskar jag av hela mitt hjärta att den ska störta så jag får dö, jag är så rädd för vad som komma skall.
Väl i Umeå så beslutas det att vi ska försöka vänta med förlossningen tills Jimmy anländer. Det känns skönt. Ungefär 19:45 hör jag hans röst i korridoren utanför mitt rum och lättnaden jag känner då går inte att beskriva. Han kommer in, går fram till min säng och kramar mig- vi gråter båda två. Vi är så rädda.
Tiden går och ungefär 22:30 säger någon att det är dags. Jimmy får ta på sig operationskläder och sen bär det av mot operationen. Jag är så rädd, så fruktansvärt rädd....
