Narkosläkaren fuktar en bomullstuss och tvättar min av min rygg. Tussen är kall och jag skakar, men är det av kyla eller nervositet? Jag försöker dölja min rädsla för Jimmy som sitter mellan mina knän och håller mig hårt i händerna, men jag lyckas inte. Så säger narkosläkaren att han ska lägga en bedövning innan jag får den riktiga spinalbedövningen. Jag känner ett stick och hur det liksom bränner till, jag nyper hårt i Jimmys händer. Visst gör det ont, men obehagskänslan är värst. När han har lagt den så ber han mig krypa ihop så att han ska kunna lägga spinalbedövningen. När den är lagd blir det fart på alla i rummet och jag måste fort lägga mig till rätta så att bedövningen ska ta rätt.
Jimmy sitter vid min vänstra sida och pratar lugnande med mig medans vi alla väntar på att bedövningen ska ta. Operationsläkaren förbereder genom att spänna upp ett skynke över min mage, så att jag inte ska kunna se när de skär i mig. Jag och Jimmy småpratar lite och han säger att jag är duktig, att allt kommer att bli bra och att vi snart kommer att få träffa vårt lilla underverk. Han smeker mig försiktigt över handen och försöker dämpa min rädsla. Jag skulle aldrig ha klarat detta utan honom....
Snittläkaren nyper mig på magen och frågar om jag känner beröringen vilket jag gör så vi måste vänta ytterligare för att vara säker på att bedövningen tar. Hon tvättar av magen med sprit men jag känner inte kylan, bara beröringen och blir rädd. Är jag bedövad eller inte? Jag säger av rädsla att jag känner allt och narkosläkaren blir orolig och säger "tio minuter till sen söver jag!". Nu har operationsläkaren räknat ut att jag inte alls känner något och lurar mig genom att nypa mig i magen utan att fråga, när hon sedan frågar så säger jag att jag känner. Vid det här laget vet alla, inklusive jag själv att jag är bedövad och operationen kan börja.
Klockan 23:13 fattar läkaren skalpellen och jag känner hur det svider till lite i huden på magen när hon skär upp snittet. Efter en stund känner jag hur någon drar och bökar runt inne i mig och efterhand blir de allt mer hårdhänta, jag formligen lyfter från operationsbordet när de rycker i min mage. Det gör inte ont, men känns väldigt obehagligt att känna att någon gräver i mig. Jag börjar hyperventilera och får ingen luft men Jimmy och narkosläkaren lugnar mig snabbt igen. Detta är det värsta jag någonsin har varit med om! Tårar faller från min kind och Jimmy torkar stilla bort dem.
Plötsligt så hör vi ett litet gnyende, det är vårt barn som skriker. Både jag och Jimmy drar en lättad suck, ljud betyder liv i detta läge. Klockan är 23:18 när vårt barn kommer till vår värld, tisdagen den 19/10-1999, alldeles för tidig och alldeles för omogen. Sköterskan springer ut till det väntande barnteamet och ropar i förbifarten "det är en pojke". Vi blir inte förvånade, detta har vi ju känt på oss att det skulle vara. Ett litet hopp tänds i mig i denna stund, vårt barn lever- än så länge iallafall.
Jimmy får gå iväg för att se på sin son, men innan han går så säger jag "säg att han ska heta Linus och be dem skriva upp det på en gång!". Själv får jag allt ligga kvar för att bli ihopsydd, men jag känner ett uns av avundsjuka för att Jimmy får träffa vår bebis före mig.
Jag tycker att det tar en evighet medans de syr ihop mig, men i själva verket är jag ihopsydd och klar redan klockan 23:30- exakt 17 minuter efter att operationen påbörjats, men för mig så kändes det som många, långa timmar. Jag får hjälp med att ta mig över i sängen och efter lite bök så ligger jag där och det bär iväg mot förlossningssalen igen.
Återigen får jag ligga i den ensliga salen och tankarna flyger omkring. Lever han? Mår han bra? Det känns bra att Jimmy är tillsammans med honom, av någon anledning känns det som en garanti- men samtidigt önskade jag att Jimmy var hos mig. Jag får dåligt samvete över mina tankar, varför ska Jimmy vara hos mig? Vår bebis behöver honom mer än vad jag gör!
Slutligen så kommer Jimmy tillbaka. Han berättar att vår son mår bra och att han hittills har klarat sig endast med CPAP och sluppit respirator. Han pratar på om vår son och jag försöker lyssna, men är så trött att orden faller bort. Jag är så glad att Jimmy äntligen är hos mig, hans närvaro lugnar mig och får mig att känna mig trygg. Så kommer han på att han har glömt ett foto på vår son nere på avdelningen och springer dit för att hämta det så att jag ska få se underverket. Jag tittar på fotot, försöker verkligen känna efter men där är det tomt- jag känner inte den där lyckan jag förväntade mig att känna. Återigen får jag dåligt samvete, vad är jag för slags mamma egentligen som inte blir lycklig av att se mitt barn?, frågar jag mig.
Vi får två champangeglas och smörgåsar, själv får jag inte äta ännu men jag dricker ur cidern som är i glaset. Jag var så törstig! Efter det så somnar Jimmy omdelebart medans jag själv ligger vaken, jag vågar inte blunda för alla hemska bilder som dyker upp i mitt huvud då, jag vågar inte....
Efter en sömnlös natt blir det dags att få åka upp till BB. Klockan är 09:00 då vi beger oss dit, jag i säng och Jimmy gående bredvid. På vägen dit så åker vi förbi Linus avdelning och jag ska nu för första gången få träffa min son. Jag känner något av en skräckblandad förtjusning över detta, är så otroligt rädd att få beskedet att han kommer att dö ifrån oss....
