Varje vecka så var det dags för besök hos BVC för viktkontroll samt mätning. Linus ökade i snitt 250 gram/vecka så vi var inte alls oroliga. Vi tyckte att 1 kg i månaden var mer än okej, vilket det också är. Varje vecka fick vi också gå till barnmottagningen här i Kalix för att ta blodprov, detta var inte alls roligt.
Dessa prover skickades till Sunderbyn så att de skulle se att han mådde bra. Vi gick med bävan dit för det var inte alls roligt att behöva se dem sticka honom. Vi tyckte att han hade haft nog med sånt nu. Ibland tog det upp till en timme innan de hade fått ihop sina rör, vilket var otroligt jobbigt för oss alla.
Så i februari, drygt en månad efter utskrivningen hade vi återbesök i Boden- eller rättare sagt Sunderbyn eftersom sjukhuset hade flyttat. Vi åkte dit och Linus läkare tyckte att han var jätteduktig. Men när vi nämde dessa provtagningar i Kalix så såg hon ut som ett frågetecken, hon hade inte ordinerat något sådant eftersom hans värden var normala och det ansågs onödigt. Hon skrev ett argt bre till dem och sedan dess så slapp vi komma dit.
Tiden gick och vår blev sommar. Linus log medveten, jollrade lite grand, upptäckte världen. Han gillade att ligga under sitt babygym och titta på sakerna som hängde ovanför honom. Han var en sån glad och lättsam liten baby.
