En solskenshistoria

"Allting började egentligen den 30maj i år, när min mamma och pappa som bor i bostadsområdet oxhagen skulle gå på majbrasa.
När dom passerade parkeringen hemma så såg dom en liten röd katt välta ut en sop tunna och raka ut innehållet i en plastpåse, för att få i sig något att äta. En hemsk syn."

1 MAJ: Ganska sent på kvällen ringer telefonen hemma hos mig, det var mamma. Hon berättade att en röd,mager katt. Samma katt som hon sett dagen innan tagit sig till hennes altan och bara skriker. Hon berättade att hon gett katten mat, men att den var skygg så det gick inte att gå fram till den.
Jag bestämde mig för att åka dit, när jag kom fram och fick se katten gjorde det ont i hela mig, stackars katt var det första jag tänkte, vad har du varit med om.
Det är svårt att beskriva hur han såg men jag ska försöka, Ryggen och bakpartiet var alldeles kolsvart, svansen hade han mellan benen eftersom han hade fått ett bett i svansroten. Han var väldigt mager förutom en liten kula på magen. Därför trodde vi att det var en gravid honkatt, men det skulle visa sig vara fel.
Vi lockade in katten på deras inglasade balkong, så att vi skulle ha större chans att fånga den, vi satte på oss var sitt par trädgårdshandskar eftersom katten bara fräste. När vi väl fångat katten kunde vi se en öronmärkning i örat, då visste vi i alla fall att katten hade ett hem.
Första natten sov katten i hopkrupen i mammas och pappas elgrill på balkongen, dom ville inte ta in katten med tanke på deras två egna katter, som inte var storm förtjusta i katten på balkongen.

FÖRSÖK TILL ATT FINNA ÄGAREN: Dagen efter ringde jag till skk för att höra vem som stod som ägare på katten, jag fick till svar att hans ID-nummer inte fanns registrerat. Då ringde jag till Örebro Katthem och fick samma svar där dom hade inte heller någon katt med det ID-numret. Jag frågade vad jag skulle göra och fick rådet att om vi hade möjlighet att ta hand om katten tills ägaren dök upp, vore det bra.
Medan jag ringde åkte min mor runt till Hund och Kattkliniken och Analysen, för att höra om dom visste något men det gjorde dom inte. Men snälla som dom är så fick vi sätta upp en lapp om att vi hade katten.
Vi tog ett familjebeslut och bestämde oss för att, katten skulle få följa med mig hem till Gränby utanför Kumla där jag bor. Pappa och min lillebror är lite allergiska därför kan dom inte ha en katt till.

FLYTTEN: Nästa dag, med lite protest från min sambo hämtade jag hem katten; som vi nu kallade "skorpan". Det var kärlek vid första ögonkastet i alla fall från min sida, skorpan var inte lika förtjust i mig. Han var mer intresserad av min andra katter, jag har aldrig sätt något liknande, när jag öppnade hans resebur började han spinna och gick fram till mina katter. dom vart nog lite chockade för dom fräste inte ens. Dom första dagarna hemma sov och åt han mest. Han höll sig undan, jag gjorde ordning en låda under sängen i extrarummet så han fick vara i fred från oss, våra två hundar och katterna. Efter en vecka ungefär, började han gå runt lite i huset och titta sig om kring, det var i samband med det som han slutade att fräsa åt oss. Efter ca 1,5 vecka fick han gå ut för första gången. Det var inga problem, han kom in igen.

FÖRSTA VETRINÄRBESÖKET: Eftersom jag inte visste var han kom ifrån och att han såg ut som han gjorde tyckte jag att nu när han var mer hemma, och mer hand tam att det var dags för ett besök hos Leif Hogfors min veterinär. Förutom att han fortfarande var lite ful i pälsen så var han frisk. Han tyckte att eftersom vi inte visste något om katten, så var det bäst att vaccinera och avmaska. Och så tyckte han att det var dags att registrera katten på mig. Det gjorde jag några veckor senare och så försäkrade jag honom.

MÅNADERNA GÅR: Tiden går och våran skorpan blir mer och mer hemma hos oss, han älskar att vara ute och busa. Han har hur mycket energi som helst. Han har gått upp i vikt, han är nästan tjock. Skorpan har blivit keligare och keligare hela tiden, med tycker inte om främlingar. Nu mer springer han in och ut som han vill, sitter man och äter sitter han och tigger som en hund. Han mår fruktansvärt bra, och ser ut att njuta av sitt nya liv som bondkatt.

ETT LYCKLIGT SLUT: Den 5 augusti fick jag ett sms, från Örebro katthem. I messet stod det att dom läst min annons på deras hemsida, och att det var en jourhemskatt som rymt, så om jag hade katten inne skulle dom komma och hämta den.
Både jag och min sambo skrek rätt ut, skorpan hade ju fått ett hem här, han trivdes ju och vi trivdes med han, skulle han behöva flytta härifrån och varför hade det tagit så lång tid innan någon hörde av sig, jag hade en annons ute på deras hemsida. Jag ringde upp telefonnumret som stod på messet, hon sa att jag skulle ringa till ordföranden i föreningen och prata med henne om att vi ville ha kvar katten.
Redan samma kväll ringde jag. Det var inga problem att katten skulle få stanna.
Det var lite kul att prata med henne för då fick jag reda på lite om skorpan, eller Lille-Skutt som var hans riktiga namn. Jag fick reda på att han från början var en vildkatt från vintrosa, sedan hade han bott i ett jourhem i Gränby utanför kumla med rymt.
Lite komiskt: han har rymt från ett jourhem i gränby, tagit sig till oxhagen, sedan hämtar jag honom och då kommer han tillbaka till Gränby.

22/8-05 I dag skrev jag på kontraktet, så nu är Lille-Skutt våran. Ingen kan komma och ta honom det känns skönt.
Det är fortfarande mycket man undrar, man undrar vad han varit med om. Antagligen kommer man aldrig få veta. Det allra viktigaste är ju att han mår bra nu, men man undrar än då.

"DET VAR BERÄTTELSEN OM HUR LILLE-SKUTT HAMNADE OCH SENARE VART ADOPTERAD AV OSS"

M.V.H.        Maria och Morgan
                  Ronja och Turbo (hundarna)
                   Zorro, Zimba och Skorpan(katterna)

Inskickat 050822

Här är en sann historia med lyckligt slut som handlar om

en av katterna från Örebro Katthem, Susanne.

Det som jag här har att berätta, har säkert hänt många andra kattägare, men för mig är det första gången något sådant händer.

Först rymmer Sessan (Susanne) hemifrån, precis när husse lyckats övertalat matte om att vi skulle ha en liten katt till som sällskap åt Sessan. Matte gick nu (äntligen) med på det om hon fick välja ut en katt som hon trodde skulle passa. På lördagen bestämde vi att vi skulle vi åka ner till katthemmet på söndagen och se om det fanns en passande kompis till Sessan. Det blev inget besök på katthemmet den söndagen för då fick Sessan spatt. På söndagsförmiddagen rymmer hon hemifrån.

Endera var det vårens ankomst med den fina grönska med gott kattgräs som börjar spira ute, eller kanske det var någon eventuell råtta som lockade, då blev längtan ut allt för stark i den lilla kattens hjärta. Sessan tog till flykten i ett väl valt tillfälle.

Bakom ytterdörrens draperi fanns ett fint gömställe, här skulle husse och matte säkert inte hinna se mig, tänkte Sessan.

Ytterdörren öppnades av husse och ut for en svart blixt, förbi husses ben och matte som kom strax bakefter hann inte se den svarta blixten.

(En svordom från husse) vad var det där? Sessan är ute!! Nu blev det närapå panik. Hur skall vi få fatt i Sessan igen? Matskålar ställdes ut, fällor gillrades, lockande och pockande, men nej då, utelivet verkade vara mycket bättre än att sitta instängd i ett hus, antog nog Sessan.

Här ute finns det säkert massor av småfågel, råttor och möss att fånga, jag har sett dom genom fönstren där jag suttit, så var säkert Sessans första tanke. Men att ha ett tak över huvudet och en varm skön säng att sova i, det hade Sessan glömt vid det här laget. Timmarna gick och Sessan strövade vidare, först runt tomten sedan gav hon sig av längre bort. Klockan 14.oo, hade hon varit ute i det fria drygt fyra timmar, då kom hjärnsläppen hos Sessan och hon stack iväg till skogs.

Följande dagar, ja veckor, blev skogspromenaderna allt längre och längre för husse och letandet. En gubbe på 91,7kg tappade kilon av alla skogspromenader. Om man kan räkna fördelar och nackdelar i detta tillfälle, är inte så vidkommande, men efteråt, nu när historien fått ett slut, så var det en liten fördel, husse gick ner till 84kg. Men då hjälpte inte viktminskningen, för ingen Sessan gick att finna. Grannarna hade inte sett till Sessan, ingen i de närmsta omgivningarna heller, inget gick att finna i en radie av en kilometer. När husse träffade på dygns-gammal lo-spillning i skogarna då befarade han det värsta. Hade lon tagit Sessan, eller har hon lyckats smita undan och överleva lons eventuella anfall?

*

Eftersom husse o matte tidigare enats om att vi skulle införskaffa en liten katt till Sessans sällskap, så kanske skulle en ny katt nu fungera som lockbete så Sessan kom tillbaka hem igen.

Sofus blev den katt som vi bestämde oss för, försök att välja någon annan katt var nästan uteslutet, det var allt för svårt då alla katter är lika rara.

Jag hämtade Sofus på fredagen och det tog inte lång stund hemmavid att fästa sig vid honom. Han är en underbar liten kattpojke som visade sig ha samma egenskaper som vår tidigare katt Linus hade? Sofus busar likadant, leker på samma sätt, beter sig lika, finns det dubbelgångare bland katter? Det är bara en skillnad, Linus åt ur matskålen, medan Sofus fiskar upp maten med tassen och äter den på mattan. Sofus hade första dygnen benägenheten att kissa inne, det hände i fåtöljen och i mattes säng, men det har vi hittat på bot mot. OM husse håller Sofus sällskap vid kattlådan, då går det så bra, då uträttas det som ska uträttas och nu på rätt ställe.

När det gäller torrfoder, då får husse ²leka² lite, Sofus står i mål och husse knäpper iväg torrfodret över golvet. Det tycks smaka lite bättre när maten är nyfångad??

Annars ska Sofus smaka på allt som husse äter, duger det så vill han ha mer, annars vänder han och går. Självklart är räkor, tonfisk och sardiner en delikatess, men det kan man inte äta sig mätt på, bara ha som godis.

*

Tiden gick och nu hade Sessan varit borta i nästan tre veckor, (19 dagar). Telefonen ringer klockan tio på förmiddagen och en dam frågar lite försynt:

Saknar ni en svart liten katt?

Jaa, det gör vi, svarade jag med förhoppning om att det kunde vara Sessan.

Jag har en som vi kallat ²Svarta Maja² här, hon har smugit runt vår tomt i en vecka nu och gubben min höll nästan på att skjuta henne då vi trodde det var en vildkatt! Men i går kväll stod hon på fönstret och jamade och ville in. Så jag öppnade och släppte in henne, det visade sig vara en social katt så när jag gav henne mat såg jag att hon var MÄRKT I ÖRAT. På det viset kom jag fram att du var den möjlige ägaren, sade damen i telefon

Ja visst, det låter som min katt, hon heter Sessan, vart bor ni, jag kommer på en gång.

Damen som ringde talade om adressen och tillade att namnet ²Sessan² fick hon reda på idag genom öronmärkningen.

Jag kommer på en gång, sa jag och ringde av.

Jag tog bilen och åkte till nämnda adress. Det var ungefär 2km fågelvägen dit, vägen var lite längre. Det blev lite svårt att hitta rätt, tyckte jag i min iver, men tänkte också på hur hade Sessan hittat dit? Väl framme kom en dam mig tillmötes.

Hon finns här inne, kom in, kom in.

Jag var väntad, även väntad av någon som fanns där inne. Damen visade mig in i en trevlig liten stuga.

Jag stänger dörrarna efter oss för här finns fler katter, upplyser damen om.

Jag kommer in i ett pittoreskt möblerat kök. Utefter ena väggen fanns en trappa vilken leder till en övervåning. Troligen hörde Sessan husses röst och kom omedelbart ner. Hon stannade mitt i trappen och började trampa på steget då hon såg mig. Husse gick fram och sträckte fram händerna mot Sessan som lade sig direkt i husses famn där hon spinnande började trampa med tassarna i husses ena hand och borrade samtidigt ner nosen mot husses bröst.

Det är ingen tvekan om vem som är hennes husse, sade damen som verkade vara lika lycklig som jag. Vilken känsla, Sessan var återfunnen, (en tår rann nedför min kind) tack vare en snäll dam som visste att genom öronmärkningen får man rätt på ägaren till djuret. Damen som hade ett flertal katter själv, ville visa upp alla sina missar, dom visade sig vara lika mysiga och snälla allihop och dom var öronmärkta!

Tack vare Sessans öronmärkning fick damen tag på Sessans ägare. Så tänk på det ni som har omärkta katter, är ni rädd om era kelgrisar så öronmärk dom.

Nu är Sessan hemma igen och nu återstår föreningen mellan Sofus och Sessan. Som det ser ut nu, efter bara några timmars samvaro, verkar det att gå bra, kanske bättre än vad mina tankar var då jag hämtade hem Sessan.

Så slutet gott allting gott och vi har nu två fina gosiga katter som fått en 7kg lättare husse.

Hälsningar från en glad och lycklig husse och matte.

Gunnar & Lillemor.

PS. Om damen som ringde om Sessan läser detta, vill vi tacka henne än en gång. DS.

Sessan och kompisen Sofus:

Så fick Snuttan från katthemmet i Örebro en ny familj.

Det hade varit en stökig natt, svårt att sova. Jag skulle ju kunna namnge de allra värsta bråkstakarna på katthemmet, men eftersom jag är en varelse som tycker mig vara lite förmer än de andra katterna så avstår jag från att peka ut någon. Jag är väl medveten om att det är söndag och besöksdag idag, jag vet också att det är den 22 maj i nådens år 2005.

Efter en grundlig tvätt och putsning försjönk jag i en förmiddagsslummer, som bara stördes av de trevliga flickorna som städar åt oss i våra burar. De ser till att vi får mat och vatten och sist men inte minst så är dom sällskapliga mot oss. Efter alla månader som jag vistats här har jag snabbt lärt mig rutinerna och besökstiderna. Jag är väl förtrogen med min egen roll i processen. Visst har jag det bra här, massor av andra kattpersonligheter att kommunicera med. Jättefin personal och när människorna kommer är det roligt att se hur dom försöker att hitta rätt (s)katt. Många människor är medvetna om att det är katten som väljer och inte tvärtom.

Klockan börjar närma sig besökstid. Först en rejäl putsning så att min päls blänker och doftar gott. En kontroll att mina klor inte är för vassa, då biter jag av dom lite, för det kommer många barnfamiljer. Nästan aldrig har jag haft några kloproblem för det är alltid någon ”matte” som sköter det åt mig. Hm? Varför ser man inga ”hussar” här på katthemmet?

Nu börjar det komma in människor, och snart är det många familjer som söker en lämplig kandidat. Men vänta, vad är det där för en trio som kommer nu? Dom ser ut att vilja ha en katt som mig. Nu gäller det att få uppmärksamhet. Jag vet hur man gör, jag har gjort det så många gånger tidigare. Men ofta blir jag besviken. Men jag känner hur atmosfären påverkas positivt. Nu står dom utanför min bur och läser eller kanske bara tittar på bilderna. Nu startar jag mitt bästa kurr och kullrar ihop mig så jag blir som en liten platt cylinder. Kikar lite med ena ögat och gör en bedömning av läget. Det är två äldre personer, förvisso pensionärer. En flicka som ser ut att vara deras vuxna dotter. Nu känns det som jag äntligen skulle lyckas att byta katthemmet mot en familj. Min egen familj. Jag är säker på att det blir så. Nu lämnar dom mig och går runt och kelar lite med de andra katterna. Men kom ihåg dom var först till min bur. Dessutom tyckte dom att jag hade ett aristokratiskt namn, Snuttan. Nu blir ”min familj” bjuden på fika. Det är ett gott tecken på att kvällens ”mattar” står på min sida. Åh, snälla, ni väljer väl mig. Jag ska bli den bästa i världen (s)katt för er. Men, vadnu, vad händer ? Min familj ger sig iväg! Hallå, vad är det som gått snett? Jag blir besviken igen. Börjar tvivla på mig själv. Vad gör jag för fel? Trist, men jag är optimist, det kommer fler familjer, dom där pensionärerna var nog inget att ha.

Nu har vi kommit till nästa onsdag och ett nytt öppet hus och det är ganska många människor där utanför burarna. Nytt försök med nya förhoppningar. Ja det kommer fler, ganska många. Asch, jag kan inte få bort mina tankar från familjen jag träffade i söndags. Lika bra att sova på saken. Sagt och gjort, jag rullade ihop mig och svepte svansen över ögonen och somnade ifrån allt.

Efter en stund väcktes jag av att någon kom in i buren till mig. Hon står med ryggen åt mitt håll och reglade nätdörren så ingen annan katt skulle smita in eller jag sticka ut. Det pirrade till i mig, hon såg bekant ut och när hon vänder sig om ser jag till min förtjusning att det var mamman i ”min familj”. Gissa om jag blev glad, nu spelade jag upp hela mitt register av tycka om. Jag spann, kullrade och slickade hennes händer. Jag konverserade verkligen, som det står på mitt anslag på buren. Nu visste jag att ”min familj” skulle bli en realitet. Ett tag var dom inne alla tre i buren, så det blev lite trångt. Då tog dom ut mig och vi satte oss alla fyra i en besökssoffa och gossade. Det blev tid att bryta upp jag tog en sista kontroll i buren så inget viktigt var glömt. Döm om min förvåning när dom stänger in mig igen. Hallå, vänta. Varför sticker ni? Jag skulle ju bli er nya (s)katt. Nu blev jag verkligen deprimerad och kröp in i min låda. Ska jag aldrig få någon familj, det var ju så nära nu tyckte jag.

Ytterligare en besökstid söndag 29 maj. Trots alla besvikelser ger jag inte upp. Jag försöker vara så trevlig som det går när tankarna bara kretsar kring ”min familj”. Plötsligt hör jag ”min familj” prata. Ja jag är säker på att dom är här. Nu ropar dom mitt namn och kommer fram till buren. Har dom inte en transportbur med sig också? Jo, nu börjar adrenalinet pumpa. ”Min familj” vill verkligen ha mig. Jag struntar i att de dröjt så länge för nu har dom bestämt sig. ”Min familj” och en av mattarna sitter och skriver (dom kan skriva också! vilken bra familj) Så fort dom öppnar transportburen kryper jag in i den. Det ska bli spännande att se vart vi ska åka.

Inte ser jag så mycket under färden där jag sitter i buren i baksätet. Resan blir kort så dom bor nog i samma stad som katthemmet. Nu är vi framme, och visst är det skönt att bli buren i buren, och slippa gå. Allt går så fort att jag har svårt att registrera alla dofter och synintryck. Vi går in i ett litet rum som rör sig och vi kommer ut i en annan värld. Vi är ute fast vi är inne, konstigt. Sen öppnar matte dörren till lägenheten och nu förstår jag att detta ska bli mitt nya hem.

Här finns det mycket nytt att kontrollera och sniffa på. Först blir jag förvirrad, det tycks finnas hur många rum som helst. Men sen upptäcker jag att man kan vandra runt i lägenheten. Inspektion av min egen toa fick godkänt. Nu gäller det att undersöka så mycket det går, en del intressanta saker är för högt placerade, men det löser jag nog senare. Efter flera timmar börjar jag att bli trött och lägger mig i matte och husses stora säng.

Men vart tog deras dotter vägen, gäsp. Det får vi lösa en annan dag. Jag måste spara lite till imorgon också.

Jag måste säga något om maten också, på katthemmet fick jag bara knats och vatten. Ibland lite ”blötfoder”. Här i min nya familj fick jag två olika sorter knats, men dom smakade inget vidare, så jag började hungerstrejka. God natt.

I dag måndagen den 30 maj mår jag pyton. Jag är orolig i kroppen, det kryper i skinnet och jag kan inte få någon ro. Jag kastar mig av och an för att bli av med besvären, men det hjälper inte. Jag försöker fördriva demonen i mig med skrik, utan verkan. Det känns jättejobbigt för att jag stör min älskade familj hela natten.

Hela nästa dag har jag samma oro som igår. Jag kryper undan och gömmer mig och skriker. Till natten sätter husse på mig ett halsband med koppel så jag inte kan krypa undan och skrika utan jag ligger i deras säng. Husse och matte har då möjlighet att krama och gossa med mig så att jag mår lite mig bättre och känner mig lugnare.

På onsdagen känner jag mig totalt förvirrad, men jag uppfattade att matte pratade i telefon med den vetrinär som tidigare kastrerat mig (jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det).

Nu hade jag på bara tre dagars matvägran fått matte att koka lite torsk åt mig. Steg ett i ”skäm bort mig” var avklarad. Gott var det också, annat än knats på hemmet.

Det är torsdag och klockan är tio, vi är ute och åker bil igen. Jag sitter inne i transportburen och vet inte vad som ska hända. Det blev en kort tripp. Vi går in i ett litet rum. Här sitter andra djur i transportburar, jag känner igen rummet och dofterna. Det var här jag blev kastrerad förut. Beredd på det värsta fick jag bara ett stick i nacken, det var inte värre än så. Ganska snart började jag känna mig lite lugnare och spänningen i kroppen minskar.

Det är fredag den tredje juni och eftermiddag, min husse och matte har blivit utbjuden på mat av en förening och det är bara jag hemma. Jag börja att må mycket bättre och sover lugnt. Plötsligt vaknar jag av att någon låser upp ytterdörren. Det är Erika och hennes kille Morgan som kommer på besök. Vi leker, busar och gossar om varannat. Sen somnar jag om när dom gått. Efter ett tag kommer matte och husse hem och vi går och lägger oss tillsammans.

Idag lördag den fjärde börjar jag känna mig lite bättre, tack och lov får jag vara för mig själv idag. Mina pensionärer har annat att göra.

På söndagen introducerades jag hemma hos Erika och Morgan. Det är rätt tufft att snoka igenom ett parhus, jag tog nästan två dar på mig. Fast vi åkte hem på kvällen och sov hemma. Sen var vi hemma hela tisdagen.

Onsdagen den åttonde och jag känner mig ok. Utvilad och stark. Nyfiken på vad som skulle hända idag, nej jag vill inte in i den där transportburen igen. Där hade jag inget att säga till om (men vänta bara). Idag åker vi längre än vanligt. Mot slutet av resan var det dålig väg också. Gropigt och eländigt. Jag blev bekvämt inburen i en röd stuga. Väl inne släpptes jag ut ur buren. Jaha en del dofter var ju familjära, men det fanns mycket nytt också. Här under diskbänken till exempel låg det kvar lite av doften möss eller var det råtta. Oj så spännade det var. Nu ska jag få prova på livet utanför stugan, men först måste jag ha en sele och koppel till en löplina. Det hela verkade ju löjligt för det där kopplet snodde ju bara runt bordsben och annat som stod ivägen. Begränsningar som stopp i galopp när linan tog slut, typiskt nog bara några meter från fåglarnas matbord. Från ett lärkträd kom det nerspringandes en ekorre som tjattrade på mig, för han hade fått nötter på fågelbordet som han ville komma åt.

Jag plöjde med nosen genom den daggfuktiga vegetationen och sög in alla nya dofter, vilken upplevelse. Vi hade en mysig kväll med eld i kamin och sen bäddade vi ner oss på kvällen och sa god natt. De bästa var att när dom andra i familjen somnat fick jag tillfälle att att följa händelserna runt stugan via några fönster. I fönstren åt söder och väster ser man ofta djur som springer förbi i mörkret. Soluppgångarna är fantastiskt vackra att beskåda härifrån.

Söndagen den tolfte kom mina pensionärer hem efter en inköpsrunda (skönt att jag slipper följa med) och jag märkte att det luktade katthem om dom. Jag kände igen alla dofterna där plus några nya, men jag förstod ju att mina pensionärer bara ville tala om för katthemmet att allt är väl.

Så började dagarna som formade ett nytt mönster med mig som huvudperson i den nya familjen.

Hälsningar Snuttan

Inskickat 17 juni 2005

Senaste hälsningar:

31 oktober Sudden

Skriv och berätta och bifoga gärna en bild:

Solskenshistorier

Minneslunden

31 okt. Joker

Hosted by www.Geocities.ws