Djur�lskaren Dian Fossey
Dian Fossey f�ddes den 16 januari 1932 i San Fransisco, USA. Hennes f�r�ldrar skilde sig n�r hon var sex �r. Ett �r senare gifte hennes mamma om sig, men den unga Fossey gillade inte sin styvfar. Hon k�nde sig ofta ensam och i likhet med andra ensamma barn �lskade hon djur och fann tr�st i att de kravl�st accepterade henne. Sj�lv fick hon inte ha n�gra husdjur med undantag f�r en guldfisk, p� vilken hon sl�sade all sin k�rlek. N�r fisken dog gr�t hon i en vecka men hennes f�r�ldrar tyckte att det bara var sk�nt att bli av med den s� hon fick aldrig n�gon ny. En av hennes skolkamrater erbj�d henne en hamster men Fosseys f�r�ldrar tyckte att den var �cklig, s� det kom inte i fr�ga. En av ljusglimtarna i hennes barndom var n�r hon fick l�ra sig rida. Tack vare sitt goda handlag med h�star fick hon ett sommararbete p� en turistranch n�r hon var tjugoett �r, men hon miste det jobbet n�r hon fick vattkoppor. En av dem som jobbade med henne den sommaren minns henne som �helt tokig i allt vad djur hette - h�star, hundar, en tam pr�rievarg, ja allt som r�rde p� sig. Visst gillade hon folk, men hon f�ref�ll inte f�rlita sig p� dem i samma utstr�ckning som vi andra.�
1950 b�rjade Fossey en f�rberedande kurs i veterin�rmedicin vid ett universitet i Davis. Hon var fast besluten att viga sitt liv �t arbete med djur. Hon klarade sig lysande i vissa �mnen men de rent naturvetenskapliga �mnena saknade hon intresse f�r. Under andra l�s�ret kuggades hon i tv� �mnen som helt enkelt inte klarade av, kemi och fysik.
D� best�mde hon sig f�r att b�rja arbeta med handikappade barn ist�llet. 1954 tog hon examen i arbetsterapi. De f�ljande nio m�naderna praktiserade hon p� olika sjukhus, bland annat fick hon arbeta med tuberkulospatienter.
Sen b�rjade hon arbeta p� ett sjukhus f�r barn med handikapp eller barn som �r utvecklingsst�rda. Trots att Fossey bott st�rre delen av sitt liv i storstaden trivdes hon inte d�r, s� hon bosatte sig p� en hundra �r gammal bondg�rd utanf�r stadens gr�nser. G�rdens �gare uppmuntrade henne att ta del i g�rdens sk�tsel, och hon fick tillf�lle att anv�nda sina veterin�rmedicinska kunskaper.
Dian var nu �ver tjugo �r. Hon var inte vacker i traditionell mening men m�nga av de m�n hon tr�ffade fann henne attraktiv. Hon var ovanligt l�ng och slank, hade m�rkt, gl�nsande h�r, intensiv och forskande blick och v�lformade anletsdrag, och hon uppvisade en charmerande ysterhet. N�gra av stadens mest framst�ende m�n uppvaktade henne men ingen av dem f�ll henne i smaken.
Inf�r f�rsta resan till Afrika
1957 tr�ffade hon en journalist som just kommit tillbaka fr�n Afrika. Hans h�nf�relse �ver resan smittade av sig p� Fossey som blev f�r�lskad i den v�rld han beskrev och kanske lite i honom ocks�. Journalisten flyttade till Florida och var d�rmed borta ur hennes liv men dr�mmen om Afrika stannade kvar.
Under tiden hade hon skaffat sig en beundrare, som kallades Pookie, han var den yngste sonen i en �sterrikisk flyktingfamilj med omfattande intressen inom jordbruket och aff�rslivet i Afrika. Fossey tyckte om honom men inte mer. Han erbj�d henne en enkel biljett till Afrika, men hon tyckte att �ven om erbjudandet l�t lockande s� var det ett alltf�r h�gt pris, att gifta sig med honom, f�r att komma till Afrika.
Ist�llet sparade hon allt hon kunde. Hon var fast besluten att innan 1963 hade g�tt skulle hon �ka till Afrika. I juni fattades det 5.000, hon f�rs�kte f� sina f�r�ldrar att g� i borgen f�r ett bankl�n. Och f�rst gick de med p� det, men tog sedan tillbaka det med motiveringen att hela f�retaget var dumdristigt och farligt. Som en sista utv�g intecknade hon sin l�n fr�n sjukhuset de kommande tre �ren till en r�nta p� tjugofyra procent!
Hon l�ste allt hon kunde komma �ver om Afrika. Speciellt f�ngslad blev hon av den amerikanske zoologen George B. Schallers bok �The Year of the Gorilla�,/1/ i vilken han beskriver sina studier av bergsgorillorna i Belgiska Kongo./2/ �mnet erbj�d s�dana journalistiskt sp�nnande m�jligheter att Fossey besl�t sig f�r att f�rl�nga safarin fr�n fyra till sex veckor f�r att bes�ka Virungavulkanerna i Centralafrika, d�r bersgorillorna lever. Hon hade �ven lovat att bes�ka Pookie och hans familj p� deras egendom i Sydrhodesia.
Fossey hade haft allergiska besv�r i hela sitt liv och oroade sig �ver att f� k�nna av dem under vistelsen i Afrika. Hon led ocks� av astmaattacker som gjorde henne utmattad, och hon insjuknade g�ng p� g�ng i lunginflammation. En viktig detalj i hennes safariutrustning var d�rf�r en medicinl�da p� 20 kilo. En m�nad f�re den planerade avf�rden fick hon lunginflammation igen.
Mot Afrika!
Den 26 september 1963 avreste hon med stora f�rv�ntningar � och tjugosju kilos �vervikt. D� de mellanlandade i Kairo, k�nde hon sig febrig och m�dde illa. De f�ljande 36 timmarna genomlevde hon som genom en dimma. Men symptomen f�rsvann lika fort som de hade kommit, och tre dagar senare for hon med buss fr�n Nairobi till Treetops, hotellet d�r hon skulle tr�ffa sin guide/chauff�r. Medan hon v�ntade tittade hon p� djuren runt omkring hotellet.
Tv� dagar senare kom hennes guide/chauff�r John Alexander, med tv� andra uppdragsgivare i sl�pt�g. Han var s� upptagen av dessa tv� att han knappt tittade �t Fossey. Hon hade v�ntat sig en varm gemenskap med en legendarisk, afrikansk hj�lte, men h�r var ist�llet �Den Store Vite�, som hon d�pte honom till, en man som var allt f�r upptagen f�r att yttra ett endaste ord till henne f�rr�n n�sta dag. N�sta dag var hon p� b�ttre hum�r. Hon var redo att ge sig av s� snart hennes reseledare kom, men timmarna gick utan en skymt av honom. Till slut kom han, flera timmar f�rsenad.
N�r resan v�l b�rjade undrade Fossey om hon inte hade haft fel om honom, f�r han visste var de kunde hitta de djur hon ville se.
Hon f�rs�kte ta till vara varje �gonblick av resan, hon fotograferade skoningsl�st allt som r�rde p� sig. Det vill s�ga, inte �Den Store Vite� som hade b�rjat sl�a till. Hon var inte n�jd med honom.
Efter en veckas f�rd gjorde hon i ordning kamerautrustningen och snyggade till sig s� gott det gick, inf�r ett bes�k i Olduvaiklyftan. Hon hoppades p� att f� tr�ffa dr Louis Leakey. Fossey hade best�mt sig f�r att f�rs�ka tr�ffa honom d�r, fast�n det knappast var troligt att han skulle vara d�r. Han var ju nu sextio �r och f�redrog att bo i Nairobi.
S� fick hon se en gnu komma trippande med en markatta p� ryggen, hon k�nde igen dem som tv� av Leakeys ber�mda husdjur. Sen fick hon se Leakey sj�lv, som kom emot henne. Medan han tryckte hennes hand fr�gande han ut henne om var hon hade varit och vad som fanns kvar att se och g�ra, och hon ber�ttade att hon var speciellt angel�gen om att fara till Virungakedjans vulkaner f�r att se bergsgorillorna. Han undrade om det var i egenskap av �sk�dare eller reporter som hon intresserade sig f�r dem, och hon svarade att det var mer �n s�. �En dag t�nker jag komma hit f�r att leva och verka h�r�, sa hon och Leakey h�ll med om att studierna om de stora aporna var ett f�rsummat och v�ldigt viktigt omr�de.
Han erbj�d henne att stanna ett tag och titta p� utgr�vningarna och hon tyckte att det skulle vara underbart. N�r hon tittade p� utgr�vningen av en j�ttegiraff r�kade hon halka och stuka ena vristen. Med hj�lp av �Den Store (Sure) Vite� kom hon tillbaka till l�gerplatsen d�r Leakey sj�lv tog hand om hennes fot.
��k och titta p� era gorillor om ni klarar det med den d�ra vristen. Och det tror jag att ni g�r. Ni f�refaller vara av s�dant virke. Och h�ll kontakten� sa Leakey innan de skildes och Fossey visste inte om han hade menat allvar, men ett som var s�kert var att hon var i sjunde himlen.
De fortsatte mot Uganda. Och den 15 oktober kom de till staden Kisoro och hotellet Traveler�s Rest, som l�g n�ra gr�nsen mellan Uganda, Za�re (d�varande Belgiska Kongo) och Rwanda. Hotellet ligger inom g�ngavst�nd till bergsgorillornas land och �garen hade blivit n�got av en expert p� dessa djur. Just d� var tv� ber�mda naturfotografer, Alan och Joan Root, uppe hos gorillorna och filmade djuren. Tv� dagar senare kl�ttrade de upp till dem. Det tog sex och en halv timme att kl�ttra upp och Fossey trodde att hon skulle d� p� kuppen. Det sved i br�stet, knarrade i de v�rkande benen och det k�ndes som om en krokodil kl�mt �t k�ftarna runt hennes vrist. Hur deras b�rare kunde klara av det med 14 kilos packning p� huvudet �vergick hennes f�rst�nd. F�rst f�rs�kte hon hitta gorillorna p� egen hand, men det gick inte s� bra. S� n�gra dagar senare fick hon f�lja med fotograferna och d� gick det mycket b�ttre, d� tr�ffade de fem-sex vuxna gorillor. Dagen d�rp� l�mnade hon l�gret utan att tvivla p� att hon en dag skulle �terv�nda f�r att l�ra sig mer om bergsgorillorna.
I slutet av sin resa h�lsade hon p� Pookie och hans familj, som hon hade lovat. N�r hon kom till deras farm tr�ffade hon f�r f�rsta g�ngen Pookies storebror Alexie. De fann varandra, och Pookie tjurade hela kv�llen eftersom Fossey och Alexie struntade i honom mer eller mindre.
Hemma
Alexie fortsatte h�lla kontakten med Fossey n�r hon hade kommit hem, och sedan kom han till USA f�r att studera. Efter mycket om och men tr�ffades de hos henne. Och de inledde ett f�rh�llande. Men han var v�ldigt upptagen med sina studier s� det blev inte s� bra med det.
Under tiden f�rs�kte Fossey f� sina artiklar om Afrika publicerade, till en b�rjan gick det inte s� bra men till slut lyckades hon.
Alexie kom �nnu en g�ng p� bes�k och ville gifta sig med henne. Fossey visste inte riktigt om hon ville det, men de skulle �nd� inte kunna gifta sig f�rr�n tv� �r senare p� grund av hans studier s� hon hade bet�nketid.
I mars 1966 kom Leakey till Fosseys stad p� en f�rel�sningsturn�. Utrustad med de artiklar hon hade skrivit for hon och h�rde p� Leakeys f�rel�sning. Efter�t gick hon till skaran av m�nniskor som ville tala med honom. N�r det blev hennes tur k�nde han igen henne. Hon gav honom artiklarna samtidigt som hon sa n�got om att det kanske skulle vara kul att l�sa om Olduvai. Han bad henne v�nta tills han var f�rdig med ett par andra personer. Efter ett tag kom han fram till henne och b�rjade bombardera henne med fr�gor. Bland annat om hon hade n�gra planer f�r framtiden. Hon svarade att hon inte inget h�gre �nskade �n att f� arbeta med djur, och att hon intresserade sig speciellt f�r gorillorna i Virungabergen.
Precis som f�rra g�ngen Leakey tr�ffade Fossey, slogs han av hennes intensitet och han bad henne komma till hans hotell n�sta morgon. Han n�mnde �ven att hon kanske var just den person som han hade s�kt f�r en l�ngtidsstudie av gorillorna.
N�sta morgon rusade hon iv�g till hotellet innan hon gick till arbetet. Leakey stod f�r det mesta av pratet, han h�jde Goodall till skyarna och han hade redan �testat� tjugotv� s�kande till arbetet med bergsgorillorna utan att bli n�jd med n�gon av dem.
�ven om Fossey sj�lv var helt �vertygad om att hon skulle kunna klara av jobbet, s� la hon fram en rad anledningar varf�r han inte skulle v�lja henne. Men Leakey sa att han inte hade n�gon anv�ndning f�r �verkvalificerat folk. Han f�redrog folk som hade ett �ppet sinne till det jobb de ska utf�ra. Pl�tslig fr�gade han om hon hade tagit bort blindtarmen. Om hon inte hade gjort det m�ste hon det, f�r det fanns folk som hade f�tt blindtarmsinflammation i avl�gsna trakter och p� grund av detta hade g�tt en l�ngsam d�d till m�tes.
S� n�gra veckor senare opererade hon bort den. N�r hon sedan kom hem igen hittade hon ett brev fr�n Leakey d�r han f�rklarade att hon inte hade beh�vt operera bort den, det var bara hans s�tt att pr�va kandidatens beslutsamhet. Och samtidigt erbj�d han henne jobbet om hon fortfarande ville ha det och om han kunde f� fram pengar.
Efter �tta m�nader lyckades Leakey f� fram pengar s� att hon skulle kunna starta. S� den 15 december 1966 tog hon farv�l av sl�kt och v�nner, �ven av Alexie som var arg p� henne f�r att hon �kte, och reste till Afrika. Men innan hon for fick hon lunginflammation igen!
Tillbaka i Afrika
Den 22 december kom hon till Nairobi d�r hon skulle tr�ffa Leakey. Men hon for inte iv�g till Za�re genast f�r Leakey tyckte att hon skulle fira jul med Goodall och hennes man. En polioepidemi hade nyligen d�dat m�nga schimpanser vid Goodalls forskningsstation i Gombe. En dyrbar s�ndning av poliovaccin hade kommit, s� Goodall och hennes man var ivriga att �ka tillbaka och dela ut vaccinet. Leakey tyckte att det var l�mpligt att Fossey f�ljde med dem till Gombe f�r att se hur deras l�ger sk�ttes.
N�r Fossey sedan skulle ta sig till Virungabergen fr�n Nairobi erbj�d sig Alan Root, en av de fotografer som hon hade tr�ffat tre �r tidigare, att f�lja med henne dit. Fr�mst f�r att se till att hon kom till r�tt land och f�r att hj�lpa henne med formaliteterna f�r att f� tillst�nd att bygga upp ett forskningsl�ger.
Fyra dagar senare kom de fram till Traveler�s Rest i Kisoro. �garen �nskade henne v�lkommen �ter. Han f�rs�kte �ven varna henne f�r att kivuprovinsen i Za�re (numera Shaba) h�ll p� att g�ra uppror mot regeringen och arm�n behandlade inte utl�nningar v�l! �garen och Root hoppades b�da att gr�nsen skulle st�ngas s� att de inte skulle kunna ta sig upp till l�gret, s� att Fossey skulle ta sitt f�rnuft till f�nga och inte f�rs�ka komma in i Za�re.
Men gr�nsen f�rblev �ppen, och den 6 januari kom de �ntligen upp till l�gret p� Kabara. Root kunde bara stanna i tv� dagar s� de arbetade allt de kunde f�r att f� i ordning l�gret. Fossey fick �ven en snabbkurs i att sp�ra. N�r sedan Root f�rsvann ner f�r berget tv� dagar senare fick Fossey �klamra sig fast vid t�ltst�ngen f�r att inte rusa efter honom.� Han var ju hennes sista kontakt med den civilisation som hon var van vid. K�nslan av total isolering dr�jde sig kvar i veckor.
Den 19 januari 1967 s�g hon sin f�rsta gorilla p� tre �r. Fossey och Sanweke, en av hennes sp�rare, tr�ffade p� en hel grupp gorillor som Fossey d�pte till Grupp 1.
Hennes f�rs�k att n�rma sig gorillorna den h�r f�rsta tiden var ganska klumpiga. Hon var alltf�r inriktad p� att lyckas, och det oroade och provocerade dem. Av Schallers bok hade hon l�rt sig att det b�sta var att hela tiden h�lla sig inom synh�ll f�r djuren och akta sig f�r att skr�mma dem genom ett pl�tsligt uppdykande. Hon fann snart att den metoden dessutom �kade gorillornas nyfikenhet p� henne och d�rmed skapade ett band mellan dem och henne. F�r att ytterligare �ka deras intresse f�r henne talade hon mjukt till dem, men detta skr�mde bara bort dem.
Hon b�rjade ist�llet imitera gorillornas egna l�ten, s�rskilt d� det mullrande naooooom, ett spinnande l�te som hon brukade beskriva som deras �n�jda� l�te.
Hon h�rmade ocks� deras maner, som att putsa sig och knapra p� vildselleristj�lkar, och hon gick alltid nerhukad i djurens n�rvaro. Men allt gick inte bra, naturligtvis. En dag attackerades Fossey och Sanweke av tv� gorillor. Men det slutade lyckligt som tur var, om man bortser fr�n att Fossey d�k ner bland massa grenar i flykten och det tog en kvart att komma loss.
Allt eftersom gorillorna b�rjade uppvisa individuella drag gav hon dem namn. Den f�rsta kallade hon No-nose, eftersom hon s�g ut att sakna n�sa. Hon d�pte �ven en hanne till Alexie. Och det dr�jde inte l�nge f�rr�n Fossey utvecklat en skarpsyn som kunde j�mst�llas med de fr�msta afrikanska spanarnas n�r det g�llde att uppt�cka sp�r.
Tv� m�nader efter hennes ankomst kom det ett brev fr�n National Geographic, inneh�llande riktlinjer f�r det som de f�rv�ntade henne att g�ra. De ville ha artiklar som var helt�ckande, precis som d� det g�ller Jane Goodall; en tevefilm, en serie artiklar f�r tidskriften och en popul�rvetenskaplig bok. Chansen att bli publicerad i National Geographic hade lockat henne fr�n alla f�rsta b�rjan, och hon satte genast ig�ng.
Det var vid ungef�r den h�r tiden som hon fick problem med tjuvj�gare. Ett annat problem Fossey hade var hennes relationer till afrikanerna i l�gret. Eftersom hon hade levt ensam i l�gret s� l�nge b�rjade de hunsa henne d� hon enligt deras s�tt att se bara var en �gammal nucka�. De hade b�rjat skjuta p� djuren i parken och sluta lyda henne. S� hon slutade att vara v�nlig mot dem, gav dem order och gr�lade p� dem och det hj�lpte till en stor del.
Nytt l�ger i Rwanda
Den 9 juli 1967 kom hon tillbaka till Kabara efter att ha studerat gorillorna hela dagen. L�gret var omringat av bev�pnade soldater som sa att det p�gick ett uppror i Kivuprovinsen och att hon skulle evakueras f�r sin egen s�kerhet. Hon satt inst�ngd i tv� veckor i Za�re, sen lyckades hon fly till Uganda. Hon stannade p� Traveler�s Rest i n�gra dagar. Sen �kte hon till Nairobi f�r att tr�ffa Leakey.
Efter en kort diskussion kom de �verens om att hon skulle resa tillbaka till Virungabergen hellre �n att arbeta med l�glandsgorillorna i V�stafrika eller orangutangerna i Asien. Men till Za�re kunde hon inte �terv�nda f�r ryktet sa att hon skulle bli skjuten direkt om hon kom dit. S� hon for till Rwandas omr�de av Virungabergen. Efter att ha letat i elva dagar �ver st�rre delen av Rwandas sida av Karisimbi (ett av Virungakedjans berg) blev hon besviken �ver att det fanns s� mycket boskap och s� m�nga tjuvj�gare i hela parken och inte ett enda sp�r av gorillor. Hon var tvungen att g� �nda upp till 4.000 meters h�jd innan hon kunde sl� ett tillf�lligt l�ger. Hon hittade ett f�rskt gorillasp�r som ledde till en av de tre grupper hon hade tr�ffat p� i Kabara. Kontakten var en av de finaste v�lkomstpresenter hon kunde ha dr�mt om. Gorillorna k�nde igen henne och en unge hade f�tts sedan hon l�mnat dem. Till slut hittade hon ett perfekt st�lle att sl� fast l�ger p�. Hon kallade sitt nya l�ger f�r Karisoke, efter de tv� berg hon s�g fr�n l�gret, Karisimbi i s�der och Visoke som reste sig �t norr.
Under hela den h�r tiden hade Fossey och Alexie h�llit kontakten med brev. Han kom en dag i slutet av september 1967, och st�llde ett ultimatum: han eller gorillorna. Sj�lvklart valde hon gorillorna, men han ville inte ge med sig. Men det ville inte heller Fossey, och det slutade med att han for iv�g igen, f�rtvivlad. Men hon var l�ttad �ver att aff�ren tagit slut.
Veckorna gick och hon blev antagen till doktorandstudier vid Cambridge i England. Hon b�rjade f�rbereda sig f�r sin f�rsta termin d�r h�sten 1968. (Hon doktorerade 1974.) Under tiden nj�t hon av Virungabergen. F�r trots de fysiska p�frestningarna och ensamheten trivdes hon d�r.
Sommaren -68 byggde de en stuga, s� att hon skulle slippa sova i t�lt. Och i och med den nya stugan blev Karisoke ett �riktigt� l�ger.
Den f�rsta v�nskapliga fysiska kontakten n�gonsin mellan en m�nniska och en vild bergsgorilla hade Fossey med en ung hanne vid namn Peanuts 1970.
Han kl�ttrade ner fr�n ett tr�d och b�rjade �spela teater� f�r henne och helt pl�tslig fann hon honom bredvid sig. Hans ansiktsuttryck sa att nu hade han underh�llit henne och nu var det hennes tur. Hon b�rjade klia sig i huvudet, s� ljudligt som m�jligt. N�stan omedelbart b�rjade �ven han klia sig. Sen la hon sig p� rygg och r�ckte fram handen med handflatan upp�tv�nd, eftersom handflatorna hos apor och m�nniskor �r mer lika �n handryggarna. Han verkade �verv�ga att ta henne i handen, och till slut tog han ett steg n�rmare, str�ckte fram sin egen hand och r�rde mjukt vid hennes fingrar.
Allt sedan barndomen hade Fossey varit r�dd f�r att f� tbc, och det hade f�rv�rrats av att arbeta med tbc-patienter. S� fick hon sv�ra sm�rtor i br�stet och p� en g�ng trodde hon att det var tbc. Det var inte enda g�ngen hon trodde att hon hade f�tt det, hon trodde det flera g�nger under resten av sitt liv. Det visade sig alltid att det inte alls var tbc. Men hon br�t ben och fick lunginflammation titt som t�tt ist�llet. Klimatet d�r var inte det b�sta f�r henne. Och hon hade lidit av svindel sen hon var liten och att kl�ttra upp och ner i raviner som sluttade i sjuttio graders vinkel var inte hennes favoritsyssels�ttning, men hon var tvungen att g�ra det f�r att komma till gorillorna. Hon struntade i allt s�dant och fortsatte bara s� gott hon kunde, allt f�r att tr�ffa sina gorillor.
Kring 1970 b�rjade Fossey ta emot studenter i l�gret. En del kom �verens med Fossey och en del kunde verkligen inte komma �verens med henne. Hon tyckte att de f�rst och fr�mst skulle l�ra sig att skydda gorillorna innan de b�rjade studera dem p� riktigt. Bara fyra av ungef�r ett dussin studenter som kom till Karisoke fr�n universitet i England och USA mellan �ren 1970 och 1974 vann hennes gillande. Bara fyra stycken, tyckte hon, satte gorillans intressen f�re sina egna. De var villiga att riskera liv och lem i det st�ndigt p�g�ende kriget mot boskapssk�tare och tjuvj�gare.
Tjuvj�gare
Ett stort problem som Fossey hade var boskapssk�tarna som hade boskapen i parken. Men tjuvj�garna var �nd� ett mycket st�rre problem.
Hon k�nde trots allt en viss sympati f�r boskapsherdarna, �ven om hon inte �vers�g med deras intr�ng i parken. Mot tjuvj�garna var hon betydligt h�rdare.
De var oftast ute efter de olika bockarna i skogen, men ocks� andra djur kunde de f�rs�ka f�nga och d�da. De anv�nde mest st�ltr�dssnaror, och det var inte bara bockarna som fastnade i dem utan ocks� st�rre djur.
En del gorillor fastnade i dessa snaror, och oftast kunde de slita sig loss men de hade fortfarande en st�ltr�dssnara om vristan eller handleden. Oftast fick de kallbrand och lunginflammation p� grund av snaran. Men vissa gorillor hade l�rt sig att ta tag om snaran med h�rnt�nderna s� att den gled av. Andra grupper hade l�rt sig att undvika f�llorna.
Tjuvj�garna anv�nde �ven 3,5�4 meter djupa jaktgropar, med vassa bambuk�ppar i botten. En dag f�ll Fossey ner i en s�dan grop. Som tur var var det en f�r l�nge sedan bortgl�md grop s� k�pparna hade ruttnat och fallit ner. Halssnaror anv�nde de f�r de lite st�rre djuren. En bes�kare i l�gret hittade av en slump en annan sorts f�lla. Han kr�p p� alla fyra genom t�t vegetation och skulle just s�tta fram en hand och luta sig fram, n�r han s�g en listigt g�md st�ltr�ds�gla. Han st�llde sig upp och drog i st�ltr�den och tre stora tr�dstammar f�ll ner framf�r honom.
Allteftersom villebr�det i de l�gre partierna av parken minskade i antal blev kampen mot tjuvj�garna ett allt viktigare inslag i verksamheten vid Karisoke, d�r de varje dag stred f�r att gorillor och de andra djuren i skogarna p� sadeln skulle f� �verleva.
Tjuvj�garna kunde tj�na ganska mycket p� gorillorna ocks�. M�nga v�sterl�nningar vill ha en trof� att visa upp n�r de kommer hem fr�n Afrika, eller s� tycker de att det skulle vara snyggt med en askkopp i form av en gorillahand. Men det tycker inte gorillorna som m�ste ge bort sitt huvud och sina h�nder. M�nga djurparker vill ha gorillaungar, f�r det finns inte en enda bergsgorilla som har �verlevt i f�ngenskap. (Deras sl�ktingar l�glandsgorillan finns i djurparker �ver hela v�rlden.)
Sagan om Coco & Pucker och Bonne Ann�e
En dag f�re julen 1968 kom parkens f�rest�ndare upp till l�gret. Fossey trodde att han kom f�r att �verta ansvaret f�r arbetet med att utrota tjuvjakten, som hon hade klagat p� flera g�nger. Men ist�llet bad han henne att hj�lpa honom f�nga en gorillaunge fr�n en av �hennes grupper�. Representanter fr�n K�ln var p� bes�k i Rwanda och de hade bett om att f� en bergsgorilla till deras zoo. I utbyte lovade de sk�nka en ny Landrover och pengar till milj�v�rden i parken. Hon v�grade s�klart, och f�rs�kte f�rklara f�r dem att gorillans familjeband var mycket starka och att de flesta i flocken m�ste d�das innan de l�ter en av ungarna f�ngas. Men de brydde sig inte. Tre m�nader senare fick hon reda p� att en ung gorilla hade blivit tillf�ngatagen av tjuvj�gare cirka sex veckor tidigare, och nu h�lls inst�ngd p� f�rest�ndarens kontor. Fossey k�rde genast ner f�r berget till f�rest�ndaren. Bakom parktj�nstem�nnens byggnad nere i byn hittade hon en likkisteliknande tr�l�da mellan den nya landrovern och en h�g med virke. I l�dan l�g den lilla gorillahonan. Fossey gick in p� f�rest�ndarens kontor och sl�ppte ut ungen som genast rusade fram till f�rest�ndaren och bet honom i benet. Hon fr�gade hur han hade f�tt tag p� ungen, och han svarade att han hade bett parkens ledande tjuvj�gare att f�nga en �t honom. M�nnen hade valt en familj p� m�f�. Alla gruppens tio medlemmar d�dades n�r de f�rs�kte r�dda ungen. Ungens ben surrades fast med st�ltr�d runt bambuk�ppar, sen bars den ner till en liten by n�ra parkgr�nsen. Hon satt inst�ngd i en specialgjord n�tbur, som var s� liten att hon inte kunde st� eller v�nda p� sig i den. Det enda hon fick �ta var majs, bananer och br�d. Efter tv� veckor flyttades hon �ver till tr�l�dan. D� ut�kades �ven menyn med soppa. Hon hade suttit i tr�l�dan �nda tills Fossey hittade henne. Det var ett under att hon hade �verlevt s� l�nge. N�r Fossey talade om att hon t�nkte ta med apan till l�gret verkade f�rest�ndaren bara l�ttad �ver att hon tog ansvaret f�r ungens liv - eller snarare d�d. Ungen beh�vde vitaminer och glykos, men framf�r allt mycket v�tska. Ungen som var 3�4 �r d�pte Fossey till Coco efter en gammal hona i grupp 8 som nyss hade d�tt en naturlig d�d. Om ungen �verlevde t�nkte Fossey sl�ppa ut den i det fria.
N�r de kom tillbaka till l�gret hade de andra gjort om det andra rummet i Fosseys stuga till en miniatyrkopia av en gorillas hemvist.
Efter sex dagar verkade Coco lite piggare. Samma dag kom n�gra m�n med en gorillaunge till, som hade f�ngats ungef�r samtidigt som Coco, men den h�r hade f�tt tillbringa n�stan en hel vecka till i f�ngenskap.
Den kom fr�n en grupp p� sju djur, �ven de hade alla d�tt n�r de f�rs�kte skydda ungen. Ungen, som hon d�pte till Pucker, var mellan fyra och fem �r. Hon var mycket mer utm�rglad �n vad Coco hade varit. Var sipprade fr�n n�got som s�g ut som panga-s�r/3/ p� huvudet, fr�n handleder och vrister och fr�n djupa sk�rs�r som hon troligen hade f�tt medan hon var bunden med st�ltr�d.
Efter en tid blev Coco tillr�ckligt frisk f�r att b�rja v�nja sig vid livet i frihet. S� Fossey tog med henne p� korta promenader varje dag. Samma dag som hon hade t�nkt att ta med Pucker ocks� kom n�gra parkvakter upp till l�gret. De kr�vde att ungarna skulle �terl�mnas till dem f�r att sedan forts�tta till K�lns zoo.
Hon lyckades �vertyga dem om att ungarna inte var tillr�ckligt friska f�r att h�mtas, vilket delvis var sant, eftersom Pucker inte var tillr�ckligt frisk. Efter �nnu en tid kom parkf�rest�ndaren upp f�r att h�mta dem. Han hotade med att om de inte utl�mnades skulle han l�ta h�mta tv� nya ungar. S� hon var tvungen att g� med p� det. En m�nad senare for de iv�g. I flera �r skrev en i personalen p� K�lns zoo regelbundet till Fossey och ber�ttade, b�de i ord och i foton hur de m�dde. Fotona visade att de n�tt och j�mt klarade sin inst�ngdhet.
Coco och Pucker dog i K�lns zoo 1978, b�da inom samma m�nad.
Elva �r efter det att hon hade tagit hand om Coco och Pucker fick hon ta hand om en unge till, som hade f�ngats av tjuvj�gare och sedan s�lts till en fransk l�kare. Denna hona p� tre �r var lika illa d�ran som de andra tv�. Men Bonne Ann�e, som hon d�ptes till eftersom det var ny�r n�r hon kom, fick komma tillbaka till naturen. Hon accepterades i en grupp som saknade starka sl�ktskapsband. Allt var frid och fr�jd, �nda till i maj 1981, d� hon dog i lunginflammation.
Digit (1962?-1977)
Det fanns en grupp och en gorilla i den gruppen som Fossey hade ett speciellt f�rh�llande till, Grupp 4 och dess sj�lvutn�mde f�rste vaktpost Digit.
P� f�rsta dagen i Karisokes historia hade tjuvj�gare f�rt henne till just den gruppen. Den g�ngen hade gruppen best�tt av 14 medlemmar och letts av en gammal hanne, som dog ett �r senare. I gruppen fanns det d� tv� andra k�nsmogna hannar, Uncle Bert och Amok. Uncle Bert blev d� den som fick �verta ledarskapet eftersom Amok led av en kronisk sjukdom som gjorde honom lite ober�knelig ibland. 1967, n�r hon tr�ffade dem f�r f�rsta g�ngen, fanns det �ven en liten ulltott d�r. Ulltotten som fick namnet Digit var troligen fem �r d�, och var som alla andra gorillaungar: vild.
Fossey blev ofta mobbad av de yngre djuren i gruppen som behandlade henne p� n�stan samma s�tt som de behandlade varandra. Speciellt Digit tycktes v�lkomna hennes s�llskap. Hon putsade dem och de putsade henne. Hon kittlade ungarna och utbytte medk�nnande rapljud med de �ldre honorna. Hon fick intrycket att Digit s�g fram emot de dagliga m�tena med observat�rerna fr�n Karisoke, att han betraktade dem som en form av underh�llning.
Om hon var ensam f�rs�kte han locka henne att leka genom att kasta sig p� rygg, vifta med sina korta ben i luften och titta p� henne med ett leende som tycktes s�ga: �Hur kan du motst� mig?�
Digit v�xte upp och blev mindre lekfull, men bandet mellan dem bestod. En kall och regnig dag stod han hopkrupen ett tiotal meter fr�n de andra. Eftersom hon inte ville st�ra honom l�mnade hon honom ifred och satte sig ner en bit bort. N�gon minut senare k�nde hon en arm runt skuldran, hon v�nde sig om och m�tte blicken ur Digits varma och v�nliga bruna �gon. Han stod stilla en stund och s�g p� henne. S� klappade han henne p� huvudet och satte sig bredvid henne.
Senare n�r han hade mognat lite mer var han inte l�ngre lika intresserad av m�nniskor. Men han accepterade fortfarande dem som han k�nde. Med �ren hade Digit och Uncle Bert v�xt ihop till ett samarbetande f�rsvarslag och litade starkt till varandras st�d vid oroligheter.
Digits sj�lvutn�mda jobb som f�rste vaktpost klarade han galant, �nda till ny�r 1977�78, d� de hittade hans leml�stade kropp. Han hade stupat p� sin post. Han hade tr�ffats av fem d�dande spjuts�r och hade h�llit sex tjuvj�gare och deras hundar i schack f�r att hans familj, d�ribland hans partner och deras of�dda dotter, skulle kunna fly.
Efter m�nga om och men best�mde de sig f�r att f�rs�ka stoppa tjuvj�garna med hj�lp av att ber�tta f�r hela v�rlden om Digits d�d. Fossey var mycket tveksam om det skulle fungera, och de n�rmaste �ren fungerade det inte som de hade t�nkt sig att det skulle g�ra. Men efter ett par �r lyckades de bek�mpa tjuvjakten n�stan helt.
Den 7 mars f�ddes Digits enda unge, hon fick heta Mwelu, ett afrikanskt ord som betyder �En glimt av klarhet och ljus�.
Den 24 juli 1978 d�dades �ven Uncle Bert av tjuvj�gare. Troligen var de ute efter en gorillaunge. Nu n�r gruppen inte hade n�gon speciell ledare tog de andra grupperna i n�rheten tillf�llet i akt och tvingade speciellt honorna och ungarna att �verg� till deras grupp. Under en av dessa sammanst�tningar med en annan grupp d�dades Mwelu.
Ingen som vistats i vilda bergsgorillors s�llskap kan undg� k�nslan av sl�ktskap med djuren, och f�r Fossey var likheterna sj�lvklara. Hennes k�nsla av sj�lsfr�ndskap med gorillorna var p� det hela taget obegriplig f�r andra. Dessutom hade hon sv�rt att formulera den. Men ibland var det n�ra att lyckas.
�Jag h�rde ett prasslande i l�vverket och fann att jag s�g rakt in i Machos underbart tillitsfulla ansikte. Hon hade l�mnat gruppen f�r min skull. Vid �synen av mildheten, lugnet och f�rtroendet i hennes blick k�nde jag mig �verv�ldigad av det s�llsynta djupet av v�rt samf�rst�nd. Betydelsen av hennes g�va till mig kommer aldrig att f�rminskas.�
Den 28 december 1985 hittades Dian Fossey m�rdad. Hon hade d�dats med en panga, som hon en g�ng hade tagit ifr�n en tjuvj�gare och sedan h�ngt p� v�ggen i sitt vardagsrum. M�rdaren hade kluvit hennes huvud, men f�rst efter en vild strid inne i hennes stuga. Mordet �r fortfarande ouppklarat, men m�nga tror att det var en tjuvj�gare som m�rdade henne.
Hon begravdes p� den lilla begravningsplatsen, vid l�gret, bredvid sina k�ra v�nner Digit, Macho, Uncle Bert och alla de andra som dog. Hon kommer alltid att betyda v�ldigt mycket f�r vetenskapen, men framf�rallt f�r gorillorna.
Efter hennes d�d fanns det de som ville skicka tillbaka hennes kvarlevor till USA, men det hade aldrig Fossey g�tt med p�. Hennes sj�l hade aldrig accepterat det. De kunde inte k�ra bort henne medan hon var i livet. Och de kan inte g�ra det nu d� hon �r d�d.
__________________________
1/ P� svenska, �Gorilla � Ett �r Bland Kongos Bergsgorillor� - 1965
2/ 1971 bytte Belgiska Kongo namn till Za�re, i slutet av 1990 bytte landet �nnu en g�ng namn till Demokratiska Republiken Kong eller Kongo Kinshasa
3/ En panga �r en slags stor �djungelkniv�
