|
"Ursäkta, det är jag som är Johnny B. Goode"
Arbetarbladet Den 31 jan 2003 Av Stefan Andersson En riktig rockfarbror kommer till Gävle på onsdag.
Han heter Johnnie Johnson.
Det är han som är "Johnny B. Goode".
Det är rockhistoria som står på scen när den amerikanske pianisten Johnnie Johnson spelar. Boken om hans liv har titeln "The father of rock´n´roll".
Så är han också - enligt fansen, legenderna och självbiografin - den som en av världens mest berömda rocklåtar handlar om - Chuck Berrys "Johnny B. Goode".
Johnnie Johnson fyller 79 år i juli. Vi snackar alltså om en kille som var med i andra världskriget som marinkårssoldat. Som spelade på klubbarna i Detroit och i Chicago bakom namn som Muddy Waters, Howlin Wolf och Etta James.
Mannen som upptäckte Chuck Berry, brukar det också heta.
Det var nämligen Johnnie som tog in den okände Chuck i sitt band, som ersättare för en sjuk saxofonist, i början på 1950-talet.
De båda musikerna turnerade i 18 år ihop och resultatet är Chuck Berry-klassiker som "Roll over Beethoven", "Sweet little sixteen", "No particular place to go" och "Too much monkey business".
Som pensionärer är herrarna dock inte längre lika goda vänner.
Härom året stämde Johnnie Johnson sin forna kollega på mångmiljonbelopp. Johnson hävdar att han varit med och skrivit mästerverken men aldrig fått några royalties. Berry kontrade med "bullshit".
Levde fattigt
Johnnie Johnson levde ett fattigt liv, säger han, fram till slutet av 80-talet när såna som Rolling Stones-medlemmen Keith Richards och Eric Clapton framhöll Johnsons betydelse för rockhistorien och ville spela med honom. Det blev början till en come back. 1989 gjorde veteranen Johnnie Johnsons sitt första egna album, "Blue Hand Johnnie".
Och nu är en av världens främsta rock- och bluespianister alltså på Skandinavienturné. I sällskap med den svenska eliten i The Rockarounds. Det vill säga Sven Zetterberg, gitarr/sång, Micke Finell, tenorsax, Ingemar Dunker, trummor och Tommy Cassemar, bas.
Rockhistoria på scen på Folkets hus i Gävle på onsdag. Det faktumet kan inte ens Chuck Berry protestera mot. Johnnie - the one and only, sa Sven
Gefle Dagblad Den 6 feb 2003 Av Stefan Andersson PÅ SCEN
Ledigt klädd i tröja och jeans, svart keps på huvudet och haltande med stöd av en blåfärgad käpp klev han in på scenen och satte sig tillrätta bakom pianot.
Legenden Johnnie Johnson, född den 8 juli 1924. Mannen som ackompanjerade Chuck Berry på praktiskt taget alla av dennes hits.
- The one and only, som Sven Zetterberg utbrast.
Tyvärr hade bara omkring hundra personer trotsat snöyran och den pinande snålblåsten för att söka sig till Folkets hus denna vinterkväll. Att salongen gapade halvtom tycktes dock inte bekomma mr Johnson, som flugit ända från St. Louis, USA, för att göra tio spelningar på lika många dagar på sin första turné i Sverige som soloartist.
Leendet som han gav ifrån sig emellanåt, sedan antingen Zetterberg briljerat med ett gitarrsolo eller Micke Finell dragit en slinga på tenorsaxen, kan inte tolkas på annat sätt än att han trivdes med sällskapet. Nu var detta således första spelningen och det lär bli tajtare framöver. Antagligen mycket, mycket tajtare.
Fast det gungade tillräckligt skönt redan i denna premiär, där det på förekommen anledning blev en salig blandning av både rock, boogie, blues, en smula country, rhythm & blues och - ja, tidvis ungefär som en jazzigt improviserad och instrumental jam session. Att han en gång i tiden uppträdde med storband som Count Basies och Glenn Millers sken igenom litet lätt emellanåt.
Senast Johnnie Johnson var i Sverige var på 1980-talet, då som medlem av St. Louis Kings of Rhythm tillsammans med bland andra Oliver Sain. Nu har han ett tillfälligt sammansatt The Rockarounds vid sidan av sig, där förutom redan nämnda duo även Ingemar Dunker (trummor) och Tommy Cassemar (bas) ingår.
I ett bluesigt första set visade Sven Zetterberg sin skicklighet både som gitarrist och sångare. Han gjorde Howlin Wolf- och B.B. King-låtar så det stod härliga till och en annan härlig låt var "Homesick James Shuffle". Sven Z kostade också på sig att hylla The Refreshments med en egen låt i Gävle-bandets välkända anda, "Baby You Flunked".
Johnnie Johnson drog igång sin del av showen med klassikern "Kansas City", men lät i övrigt de allra mest kända låtarna vara. Det hade ingen som helst betydelse. Ni som ångrar att ni missade "The father of rock'n'roll" kanske kan ta en sväng till Grand i Falun. Där lirar nämligen gänget i kväll. Go, Johnnie, Go!
Johnnie "B. Goode" Johnson gör unik spelning i Falun
Falu-Kuriren Den 6 feb 2003 Av Åsa Johansson Ett original med en solid vänsterhand, lätt som en midsommarfjäril svävande uppe i diskanten. Så har Johnnie Johnson och hans pianospel beskrivits. I kväll spelar Chuck Berrys legendariske pianist Johnnie Johnson, känd som "Johnnie B. Goode", på Harry's i Falun.
Johnnie Johnson är mannen som förde boogiewoogietraditionen vidare. Med Chuck Berry som frontman gav han rock'n'rollen ett ansikte.
- Mina föräldrar köpte ett piano när jag var fem år och det blev min stora leksak, det kunde man ju i alla fall inte slå sönder. Jag lyssnade på mina föräldrars skivor och kom på att jag själv kunde spela samma låtar på pianot. Det var då jag märkte att det var min gåva från Gud, säger Johnnie Johnson.
En pianist som inte kan spela boogiewoogie ska inte heller kalla sig pianist, menar Johnson som spelat boogiewoogie sedan nio års ålder.
- I just want to get in to the rock'n'roll thing and share my talent with the rest of the world.
Det var 1955 som Alan Freed, producent och dj från New York gav namn åt Johnnies musik som han själv kallar för "standard music". Rock'n'rollen var född.
Det är första gången som 78-åringen från S:t Louis besöker Sverige som soloartist. Tillsammans med The Rockarounds, som är ett hopplock svenska bluesartister, turnerar han runt Sverige under nio dagar. I The Rockarounds ingår Sven Zetterberg, (gitarr/sång), Micke Finell (saxofon), Ingemar Dunker (trummor) och Tommy Cassemar (bas).
- Det här är en unik musikupplevelse utöver det vanliga. Det är häftigt att se en sådan här kille spela piano. Det kan man inte tro när man ser hans kraftiga nävar, säger Claes Yngström som själv spelat med Johnson och Chuck Berry 1987 när de besökte Båstad.
Johnson har nyligen i en omtalad rättstvist försökt stämma sin forne vän och kapellmästare Chuck Berry. Johnson hävdade nämligen att han faktiskt varit med och skrivit 52 av Chuck Berrys låtar. Rättsprocessen började i november 2000 då Johnson krävde Chuck Berry på miljontals dollar retroaktivt, men Johnson fick avslag. Johnsons advokat, Mitch Margo, menar att pianisten inte förstått att ta vara på sina rättigheter. Johnson vill inte ge någon kommentar till händelsen och påpekar att han och Chuck Berry fortfarande har en vänskaplig relation och att de antagligen kommer att spela tillsammans i framtiden.
Johnnie Johnson föddes i Fairmont, West Virginia, den 8 juli 1924. Han spelade med i flera band under tonåren. Men det var när han började spela med Marinkåren som han fick tillfälle att uppträda tillsammans med musiker från Glen Millers och Count Basies band som hans karriär tog fart.
Det framtida samarbetet mellan Chuck Berry och Johnnie Johnson ledde till inspelningar av låtar som "Maybellene", "Roll Over Beethoven", "School Day", "Johnny B Goode" och många fler. Johnnie Johnson kommer att turnera runt i Sverige under nio dagar, något som han ser fram emot.
- Att spela piano är helt fantastiskt. Jag gör bara det jag vill göra, säger Johnson.
Eleganten Johnnie
Falu-Kuriren Den 8 feb 2003 Av Anders Gustafsson Nej, publiken fick aldrig höra "Johnny B. Goode", trots att Johnnie Johnson ska ha gett namn åt låten och enligt egen utsago varit med och skrivit en hel drös av Chuck Berrys låtar. Iskallt. Och knappast någon förlust heller, för spelade gjorde han - med lätthet och elegans.
Johnnie Johnson är en av dessa gamla bluesrävar som aldrig vill sluta spela. Han stegar lugnt över golvet, genom publiken och upp på scenen. Han är stödd på en blå käpp och ledsagad av en från bandet. Han är 78 år gammal, men den musik han spelar är allt annat än trött.
Mest känd är Johnsson naturligtvis som Chuck Berrys gamla pianist, men i torsdags handlade det inte om rock'n'rollstandards. Johnson har en mycket speciell spelstil - samtidigt fjäderlätt som en smula avig och kärv. Mer känsla än teknisk uppvisning.
Förutom flinka boogie woogie-fingrar visar sig Johnson dessutom ha en röst med en glöd och ett djup som hämtad från djupaste södern. Den kommer helt till sin rätt i de långsammare blueslåtarna. Johnson är också en lyhörd och samspelt bandmedlem, helt befriad från divalater. De övriga bandmedlemmarna kan räkna med ett taktfast understöd från Johnny Johnsons vänsterhand. Så agerar en man som är musiker framför allt. Kort sagt är de ett band, inte en stjärna med kompmusiker.
Att The Rockarounds med gitarrfantomen Sven Zetterberg i spetsen står stadigt på egna ben visar sig inte minst när de inleder första halvtimmen ensamma. Det är nästan så man glömmer att man faktiskt väntar på huvudnumret. Zetterberg, som varit en flitig Falugäst med bland annat Chicago Express, har ett tillfälligt ihopsatt band med sig: Micke Finell, saxofon, Tommy Cassemar, bas och Ingemar Dunker, trummor. Bandet levererar en malande effektiv blues med sporadiska funk- och soulinslag.
Att det låter så avskalat kan bero på att Dunker helt har skippat pukorna och använder ett trumset bestående av virvel, bastrumma, hi-hat och cymbaler. Enkelt utan att det blir tråkigt.
Det var många som kommit till Grand för att se Johnnie Johnson denna säsongens första Blå torsdag. Publikens varma mottagande gjorde Johnson märkbart glad och rörd. Efter en snabb boogie, som drog ner en lång applåd, skakade Johnson händerna och skrattade. "Jag är glad att ni gillade det, för snabbare än så här blir det inte i kväll", sa han.
Extranumren körde de utan att den gamle bluesmannen behövde göra sig besväret att gå av scenen.
Johnnie är Johnny
Västerbottens-Kuriren Den 7 feb 2003 Av Staffan Westfal Johnny B. Goode rider in i Umeå i morgon kväll, med ett piano i hölstret.
Bry er inte om att det står Johnnie Johnson på affischerna.
Det här är mannen som Chuck Berrys Go Johnny go handlar om.
Johnny B. Goode rider in i Umeå i morgon kväll, med ett piano i hölstret.
Bry er inte om att det står Johnnie Johnson på affischerna.
Det här är mannen som Chuck Berrys Go Johnny go handlar om.
Nyårsnatten mellan 1952 och 1953 var en av de mest betydande nyårsnätterna i
rockens historia. På kvällen spelade pianisten Johnnie Johnson och gitarristen
Chuck Berry ihop för första gången. Det var på The Cosmopolitan i S:t Louis.
Succén var given och följdes av årtionden på toppen för duon.
Några timmar senare denna nyårsnatt säckade den rockbetonade countrysångaren
Hank Williams ihop för sista gången i baksätet på sin Cadillac.
En legend föddes, en annan dog.
Anledningen till att Chucken pluggade i tillsammans med Johnson och trummisen
Ebby Hardy var att saxofonisten i The Sir John Trio hade insjuknat. En ersättare
behövdes, Johnson kom att tänka på Berry, som han hört på annat håll, och tog
kontakt. Visst, sure enough. Berry ville tjäna en extra slant.
Engagemanget på Cosmopolitan fortsatte ända till sommaren 1955. Då var
affischnamnet redan ändrat till Chuck Berrys. Samma år åkte trion upp till
Chicago och spelade in Maybellene.
Resten känner alla rockälskare till. För övriga kan meddelas att det är Johnnie
Johnson som spelar det druckna pianot som obekymrat men skoningslöst driver
Chucken framför sig på spår som Johnny B. Goode, School days, Rock and roll
music, Roll over Beethoven och mängder av annan högoktanig rock'n'roll som Berry
spelade in fram till slutet av 1970-talet.
Beträffande Johnny B. Goode har Chucken sagt att den handlar om hans
pianokompis. Texten stuvades om så den skulle passa in på en gitarrist.
I dagsläget har Johnnie Johnson spelat med hart när alla som satt avtryck i
rockhistorien. Turnérar gör han då och då, och när han i morgon kväll kommer
till Umeå gör han det i sällskap av bluesgitarristen och -sångaren Sven
Zetterberg, trummisen Ingemar Dunker, basisten Tommy Cassemar och saxofonisten
Micke Finell.
Spelningarna med Chuck Berry har klingat av med åren. Däremot har duon haft en
del med varandra att göra i rättssalarna.
För ett par år sedan stämdes Chucken av Johnson som menade att han medverkat vid
skapandet av odödliga mästerverk som de ovan nämnda. Johnson ville ha
miljontals dollar retroaktivt för uteblivna royalties.
För drygt tre månader sedan fastslog emellertid en domare i S:t Louis att
Johnnie Johnson väntat för länge med att framföra sina krav. Det blev inga
pengar. Chuck Berry har trots rättstvisten förklarat att han och Johnson ska
fortsätta rocka tillsammans.
I kväll spelar Johnnie Johnson i Kalix. Se det som en uppvärmning inför
umespelningen i morgon kväll.
Go, go Johnnie go!
Welcome to Umeå.
Gamling med glöd
Norrbottens-Kuriren Den 10 feb 2003 Av Rolf Nilsén Ännu en stor, generös, robust och tillräckligt råbarkad rock’n roll-kväll i Kalix och dess Folkets hus, i fredags.
Drygt 400 personer slöt upp för att lyssna till den legitimerade legenden Johnnie Johnson (han som är förebilden till Chuck Berrys låt Johnny B. Goode) och hans svenska kompgrupp The Rockarounds, samt till förbandet Gary Primich och hans grupp – som kommit från Austin, Texas, för att avfyra diverse munspelssolon och annat blues-godis i den norrbottniska natten.
Gary Primich, som för drygt ett år sedan kom till Luleå och förgyllde en blueskväll på Färjan, arbetar metodiskt fram en tät och mustig form av bumpig Texas-blues och förser sig flitigt ur den låda med olika munspel som han har placerad intill sig på scenen.
Att sedan den lokal i Folkets hus där spelningen äger rum kanske bäst kan beskrivas som en gatuvägskorsning mellan en honky tonk i västra Texas och en svensk skolmatsal – det rår ju vare sig Gary Primich eller någon annan närvarande för. Den omständigheten kanske rentav kan inspirera, till och med också.
Nåväl: Primich och bandet eldade upp sig och gav sig in i låtar som Nervous Fella, I'm A Ding Dong Daddy och en gungande, krängande, stånkande, ångande Move It On Over; med munspelssolon som satt som tågvisslor i natten och en sorts tillbakalutad energi som aldrig någonsin kändes fel.
Höjden på den musikaliska ribban etablerades på det här sättet. Och sedan kom The Rockarounds, med Sven Zetterberg; Sveriges bäste bluessångare, i extremt god form och den store stadige Ingemar Dunker, på energiska trummor, som en av medmusikerna (Tommy Cassemar, bas och Micke Finell, sax, var de andra).
The Rockarounds, som är en tillfälligt ihopplockad grupp som för närvarande turnerar med Johnnie Johnson i Sverige, är rätt mycket av cremé de la créme av svenska bluesmusiker. De gör inte några fel och när sedan Mr. Johnnie Johnson, 78 år och stödd på en käpp, närmar sig scenen – så är det som om magigränsen utökas ytterligare en bit.
Och Johnnie J. må vara en gammal och fårad man, men när han kommit på plats bakom pianot så börjar tangenterna glöda och det är plötsligt som om det var i början av 1950-talet igen. När Johnnie Johnson anställde en ung Chuck Berry som gitarrist i sin dåvarande grupp.
Nu gör Johnnie och hans betydligt yngre disciplar versioner av Dust My Broom, Kansas City, Don't Worry About It, Baby och Everyday I Have the Blues.
Ibland sjunger Johnnie också, med en släpig och eftertänksam röst som förmodligen kan ha marinerats av bourbon och filterlösa cigaretter.
Han är en väderbiten bluesfarbror i keps som genomför en av sina, vid det här laget, tusentals spelningar den här kvällen i Kalix.
Och det är rätt mycket som att befinna sig mitt inne i den rock'n'roll-musikhistoriska processen och att bevittna en av dess arkitekter i arbete, att nu se hur Johnnie Johnson bestämt och kärleksfullt polerar de svarta och vita tangenterna och lockar ur dem ett rullande och evigt ljud.
Efteråt är det fritt fram till Mr. Johnson i hans loge, där han sitter med en cola i handen och verkar alldeles oberörd av den nyss avslutade spelningen.
– Jag kommer aldrig att sluta med musiken. Vad skulle jag göra i så fall – jag vet inte av någonting annat, säger han med flegmatiskt lugn och tittar förbi mig och vidare bort mot evigheten samt tar en klunk av colan.
– Jodå, jag håller på med en ny skiva också. Bonnie Raitt är med och sjunger på den. Hon är en av de bästa och jag är glad att jag känner henne.
– Och så har jag med pianisten Bruce Hornsby också. Ännu en bra musiker.
För några år sedan stämde Johnnie Johnson sin mångårige vän och arbetsgivare Chuck Berry, med motiveringen att denne var skyldig honom för uteblivna royaltypengar.
Johnson förlorade. Och vill nu inte närmare kommentera den saken.
– Men det är mycket möjligt att jag och Chuck ändå kommer att arbeta tillsammans i framtiden.
Johnnie Johnson säger sig uppleva varje ny spelning som "speciell" och arbetar aldrig enbart på rutin.
– Jag har aldrig haft en dålig publik, säger han ödmjukt.
Och han har haft, och har i flera fall även fortfarande, gamla vänner som B.B. King, Keith Richards och Bonnie Raitt som stöttar honom. Och då känns det inte så hårt att tänka på de år i början av 1950-talet, när han och så många andra blues- och rockmusiker blev grundligt blåsta av den dåvarande musikindustrins ofta gangsterassocierade makthavare.
– Jag har min plats i rockhistorien och den är jag stolt över, säger den här mycket värdige gamle farbrorn och läskar sig med ytterligare en klunk cola.
That's It, så är det bara.
Rock On, Johnnie, Rock On. |