|
Johnnie Johnson går än
Norrländska Socialdemokraten Den 10 Feb 2003 Av Magnus Edholm Han har spelat med dem alla - Buddy Guy, Albert King och Chuck Berry. Trots sin ålder slutar inte legenden Johnnie Johnson att turnera, istället är det roligare än någonsin.
Det är inte varje dag man intervjuar rockens musa och symbol numro ett, nämligen "Johnny B. Goode", men den här kvällen sitter han bredvid mig nere i lobbyn på Hotell Valhall i Kalix. För det var pianisten Johnnie Johnson som inspirerade Chuck Berry att skriva denna minst sagt klassiska låt, även om Johnny i låten råkar spela gitarr. Det var med Johnnies band som Chuck gjorde de klassiska inspelningarna för skivbolaget Chess för snart femtio år sedan, resten är, så att säga, historia.
Vad frågar man en 79-årig bluesmusiker som framlevt större delen av sitt liv på scenen och umgåtts och spelat med legender som Chuck Berry, John Lee Hooker, Buddy Guy, Albert King och Eric Clapton, och så sent som förra veckan tillsammans med The Rolling Stones i Houston.
Det blir Johnnie som öppnar. Lite oväntat, från någon i Keith Richards närmaste umgängeskrets, kommer det stilla: "Det vore gott med en kopp te", och när en nervös reporter uppfyllt önskemålet, följer en intervju med en lättpratad artist som gärna berättar om ett liv i musikens tjänst.
- Jag började spela piano i femårsåldern när mina föräldrar köpte ett piano, säger Johnnie som växte upp som enda musikern i sin familj.
-På familjens vevgrammofon spelade jag Ethel Wallace, Bessie Smith, och andra populära skivor, och lärde mig pianopartierna.
På frågan om vilka pianister han influerats av, tänker han efter och svarar
- Art Tatum, och även Earl "Fatha" Hines, senare kom Count Basie och Oscar Peterson.
Johnnie som för närvarande gör en tiodagars turné i Sverige, berättar att han precis köpt ett hus i St. Louis, att han har en ny skiva på gång med både egna låtar såväl som bidrag från Bonnie Raitt och Bruce Hornsby, samt att han är väldigt nöjd med det svenska bandet som följer honom på turnén.
-De är helt makalösa! Vilka låtar vi än spelar så lägger de sitt hjärta i dem. Jag är väldigt nöjd med dem, säger Johnnie och berömmer i samma andetag gitarristen Sven Zetterberg, som han tycker är något alldeles extra.
-Det är ingen skillnad på svenska och amerikanska musiker, säger Johnnie. Alla bra musiker spelar med hjärta, det är viktigast.
När jag frågar om det finns något särskilt speltillfälle han minns så nämner han hur han fick spela med Little Milton i St. Louis på femtiotalet, men också hur stolt han är över att ha spelat med Eric Clapton i Royal Albert Hall.
- Och förra veckan i Houston spelade jag med Rolling Stones inför 48 000 personer. Så fort mina och Keith Richards vägar korsas försöker vi spela ihop, säger Johnnie och berättar om efterfesten med Mick Jagger och Keith.
Naturligtvis har Johnnie spelat av och till med Chuck Berry, som nog de flesta förknippar honom med, ett samarbete som de senaste åren solkats av rättegångar kring upphovsrätten till låtarna, men som mer verkar beröra inblandade jurister än Chuck och Johnnie.
Spörsmålet verkar inte bry Johnnie nämnvärt. Han har sin egen karriär och berättar stolt att man hemma i West Virginia döpt både broar och vägar efter honom, och inte minst en bluesfestival. Johnnie har dessutom fått motta Life Achievements Award för sina insatser i branschen och blivit invald i The Rock'n'Roll Hall of Fame.
Jag frågar honom om han inte tycker det är jobbigt med turnerandet när han snart fyller åttio.
- Nej. Jag sover på planet, åker till spelningen och gör min grej och sen vidare. Det är också roligare idag eftersom jag förstår musiken bättre.
Jag tackar för mig och avslutar med en fråga om vad som händer härnäst.
- Några spelningar i Florida, sedan blir det tre veckors turné i Australien.
Go Johnnie.
Det svänger makalöst om The Rockarounds
Norrländska Socialdemokraten Den 10 Feb 2003 Av Magnus Edholm En helkväll för alla älskare av riktigt svängig blues blev det för den som sökt sig till Kalix Folkets hus på fredagskvällen.
Kalix musikförening bjöd på två akter varav den hetast efterlängtade nog var pianolegenden Johnnie Johnson, en gång kapellmästare i den grupp som kom att ge Chuck Berry hans stora genombrott, men även artist på egna ben.
Först ut denna kväll var munspelaren Gary Primich med sitt band, som bjöd på en uppvisning i jumpblues och virtuost munspel med rötterna i Chicagoskolan.
Bandet fick en dansant publik att svänga både ben och höfter till såväl klassiska blueslåtar som eget material, allt under ledning av Gary Primich offensiva munspel.
Publiken jublade och skanderade "Johnson, Johnson" när den åldrige pianisten äntrade scenen efter Primich inledande två set. Med sig hade han ett för sverigeturnen speciellt ihopsatt band bestående av rutinerade musiker som Sven Zetterberg, Tommy Cassemar, Ingemar Dunker och Micke Finell, och tillsammans bjöd man på nästan en timmes hårt svängande blues och boogie med Johnnies flinka pianospel i fokus. Kansas City, Stormy Monday Blues och några egna instrumentala nummer avhandlades med bravur där the grand old man from St. Louis fick visa varför han blivit legendarisk. Det svänger något makalöst om farbrorn.
Det har varit en underbar kväll som inte hade kunnat vara mycket bättre! pustar eldsjälen och arrangören Johan Hasselberg fram efter konserten.
- Vi försöker inom Kalix Musikförening att ideellt jobba fram ett utbud som på längre sikt innebär bättre arrangemang och mer publik. Tyvärr så räcker det inte med idéellt arbete. Vi är tacksamma för all yttre hjälp vi kan få, ekonomisk såväl som annan.
- Folk trivs och vill gå ut och ha roligt, det är det viktigaste.
Visst är det så. En kväll som denna borde fler få ta del av.
En levande legend kom till stan
Västerbottens-Kuriren Den 10 Feb 2003 Av Staffan Westfal Johnnie Johnsons pianospel kan höras i yttre rymden för den som kommer åt.
Men även umeborna kunde höra liret i förrgår kväll, livs levande.
När 78-årige Johnnie Johnson sakta traskar fram till elpianot tystnar sorlet på
Droskan för ett ögonblick. Alla som har en aning om någonting vet att det är en
legend som just slår sig ned på stolen.Johnson ställer undan sin bruna träkäpp, placerar fötterna så han sitter bra.
Någon räknar in. Legenden känner sig för. Han lyfter huvudet och kollar på sina
medmusiker, karlar som inte ens var födda när Johnson trimmade in Chuck Berry i
sitt kombo i St. Louis för rätt precis 50 år sedan.
Ingemar Dunker bakom kaggarna, Tommy Cassemar på basen, Micke Finell på sax och
Sven Zetterberg på sång och gitarr river igång sin shuffleblues utan åthävor.
Det svänger som man kan förvänta sig, och framför allt spelar Johnson precis som
man vant sig att höra honom på alla gamla hits med Chuck Berry. Pianot porlar
på som en liten fjällbäck, och redan i andra numret är kompet spänstigare än det
var i första set, som var på egen hand.
Johnnie Johnson tar hand om sångmikrofonen, Kansas City avverkas med en strupe
som har ganska trångt register. Det är som en korsning mellan Fats Domino och
Moose Alison, lite mjuk sammet med aningen rasp. När han sedan sjunger om att
hänga i gathörnet av 12 street and Main låter det precis som om han gjort just
det.
Med ögon som sett rock'n'rollen födas tittar Johnson hastigt ut över den
fullsatta och rökfria Droskan. Publiken är med på noterna.
Så lägger han in en stadig dos rumbarytm i pianospelet, det jublas till och
Zetterberg drar iväg ett solo som är ett av kvällens mer inspirerade.
Det blir också något storbandsartat med Count Basieslut innan det är dags att
dra ur. Men först ett extranummer, åter i rumbarytm. Och där, just där i sista
versen, är det möjligt att mannen vars piano kompar Chuck Berrys originalversion
av Johnnie B. Goode, som sedan några år tillbaks är på väg ut i bortre rymden i
en Voyagerkapsel för att kunna glädja utomjordingar någon gång i framtiden,
just där tycker jag mig uppfatta att Johnnie B. Goode nämns.
Men det kan ha varit ett hörfel.
Faktum är att Johnnie Johnson inte framför ett enda av Chuckens paradnummer.
Kanske är han sur för att han inte fått räknas som medkompositör, kanske är han
i rätt ålder för att ägna sig åt tillbakalutad blues.
Han tackar för sig, tar käppen, skriver några autografer och går vidare i livet.
Gungig underhållning av gott märke
Västerbottens Folkblad Den 10 Feb 2003 Av Nils Widing NÄSTAN 80-ÅRIGE Johnnie Johnsons framträdande på ett välfyllt Droskan dominerades av blues och åter blues. Gamle vapenbrodern, och numera trätobrodern, Chuck Berry syntes inte till i låtlistan.
Men det må vara förlåtet, det blev istället gung-gung för hela slanten, från en man som gjort en lyckad comeback på äldre dar. Rankad som en av världens bästa då det gäller att få pianot att tjäna som en god uppbackning visade Johnnie att de gamla takterna fortfarande sitter i. Det lät ljuvligt när han och den mycket goda rytmsektionen i Rockarounds fick Droskan att svänga ordentligt. Som i "Kansas City", framförd i ett lite annorlunda tempo.
Rockarounds med Svenne Zetterberg i spetsen inledde med ett set där Svenne hade svårt att göra sin gitarr ordentligt hörd. Det blev förvisso bättre när han plockade fram slidemodellen men Svenne har låtit bättre. Det som, precis som vanligt, gör honom till en stor musiker är utspelet, känslan och sången.
När Johnnie äntrade scenen fick han dominera och det blev den ena bluesen efter den andra. Man ska komma ihåg att tiden med Chuck innehöll mera än bara rock, nämligen många blueslåtar. Ett område som Johnnie behärskar och visst känns det rätt att han upplever en ny vår på ålderns höst.
Det blev gungig underhållning av gott märke, en extra blomma till det goda kompet från Tommy Cassemar på bas och Ingemar Dunker på trummor. |