Benspatt -vad beror det på?

Hösten -02 skrev jag ett arbete om benspatt. Nedan följer den största delen av arbetet, men jag har uteslutet diskussionen med mina egna tankar och åsikter. Eftersom det inte finns något vetenskapligt framtaget bevis på vad spatt beror på så är detta endast spekulationer. När jag inte hittade något material efter år 2000 ringde jag Hans Broström som har forskat en del på benspatt. Han berättade att det sista, (som han visste om), som forskats var det som Mats Axelsson skrev om i sin avhandling år 2000.
Om ni har frågor angående spatt kan ni maila mig så ska jag försöka svara!

Vad är spatt?

Benspatt är sedan urminnes tider en känd ledsjukdom hos hästar. En mer korrekt medicinsk benämning på benspatt är osteoartros eller osteoartrit i hasens glidleder. Spatt är en ledsjukdom som oftast leder till hälta. Anatomiskt består hasleden av sex mindre ben, se bild 1, som tillsammans med skankbenet, skenbenet och griffelbenet bildar fyra ledavdelningar; tarsocuralleden, som har stor böj- och rörelseförmåga, och under den tre stötdämpande s k glidleder med relativt liten rörelseförmåga (Axelsson, 1999). Benspatt innebär en kronisk inflammation i glidlederna, som så småningom leder till s k deformerande osteoarthros. Alla ledytor är beklädda med ledbrosk och vid spatt bryts detta brosk ner, vilket leder till en kronisk inflammation och en smalare ledspringa. Inflammationen medför i sin tur att ämnesomsättningen i omkringliggande ben rubbas, vilket leder till både nedbrytning och nybildning av ben. Benförändringarna syns på röntgen, så en säker diagnos kan endast ställas via röntgen av hasens glidleder. Alla hästar med benspatt är inte halta och det finns halta hästar som inte uppvisar några röntgenförändringar (Paulsson, 1997, A).

  bild 1.

Utläkt spatt

Utläkt spatt innebär inte att spatten har läkt. Om man på en veterinärklinik tagit röntgenbilder vid flera tillfällen och förändringarna har ett inaktivt utseende, dvs inflammationen verkar ha stannat upp, kallas detta för utläkt spatt (Paulsson, 1997, A)

Hur vanligt är spatt?

Ungefär var 4:e islandshäst får spatt. Det är inte alla av dessa som får besvär av spatt eller som rent av måste avlivas. Många hästar som har spatt får aldrig några symptomer till hälta. De rids som vanligt men kan om de står en period bli stela och ”halta” i början av ridpasset.

VAD BEROR SPATT PÅ?

Ärftligt och belastning?

Hans Broström, veterinär i Uppsala, berättar i en artikel att benspatt förekommer hos de flesta hästraser, dock verkar islandshästen klart överrepresenterad. Islandshästen skiljer sig från andra hästraser bl a genom sin förmåga att gå i tölt. Sannolikt beror sjukdomen på många faktorer, där en ärftlig disposition i förening med vissa typer av belastning är de viktigaste. Man kan ju spekulera i om tunga ryttare och ett intensivt ridande i tölt kan gynna uppkomsten av sjukdomen. Islandshästen börjar dessutom arbetas relativt sent jämfört med andra raser, men då blir många gånger arbetet desto intensivare, vilket kan ge en inflammation i ”oförberedda” glidleder. Vår forskning angående riskfaktorer kommer förhoppningsvis att ge svar på en del av dessa frågor. (Paulsson, 1997, B)

Veterinär Mats Axelsson, SLU, institutionen för kirurgi och medicin stordjur har disputerat om benspatt hos islandshästen. Orsakerna till benspatt är inte helt klarlagda. Sannolikt har både belastningsfaktorer – överbelastning – och arv betydelse. Glidlederna drabbas av överbelastning och det utvecklas successivt kroniska förändringar som så småningom kan påvisas med röntgen. Olika hästar är olika benägna att drabbas. Av svensk försäkringsstatistik framgår att benspatt är en av de vanligaste orsakerna till bakbenshälta hos både arbetshästar och ridhästar i Sverige. I samband med att antalet islandshästar ökade kraftigt i Sverige under 1980- och 1990-talen noterades också att benspatt var en relativt vanlig diagnos hos halta islandshästar. (Axelsson, 2000) Mats skrev även om bakbenshälta som inte visade pålagringar på röntgen. Vid en studie om detta visade det sig att bakbenshälta var en riskfaktor hos hästar som reds in sent (6 år eller äldre). Övriga testade rutiner för inridning och träning som hade använts, påverkade dock inte förekomsten av hälta eller benspatt. Det var en stark koppling mellan fadershingst och bakbenshälta. Med ledning av detta och det funna starka sambandet mellan bakbenshälta och benspatt anses det föreligga en direkt genetisk koppling till benspatt även om detta inte kunnat påvisas driekt i studien (SLU´s hemsida).

Hasvinkeln, har den betydelse?

Veterinär Mikael Holmström har forskat på hästens biomekanik under 10 års tid. Under hingstbedömningen 7-9 maj 1999 gjorde han mätningar på 30 hästar varav 10 elithästar, 10 normalhästar och 10 spatthästar. Resultatet stämde bra överens med de mätningar han hade gjort på dressyrhästar. Elithästarnas hasvinkel var störst (154,20), sedan kom normalhästarnas (153,70) och minst var spatthästarnas hasvinkel (149,70). Denna studie var endast en pilotstudie med ett mycket begränsat hästmaterial, men ändå stämde värderna överens med dressyrhästarnas index (Johansson, 1999).
År 2000 hade Holmström gjort mätningar på sammanlagt 250 islandshästar. Mätningarna stämmde överens med den pilotstudie han gjort under hingstbedömningen 1999. I sina studier har Holmström kommit fram till att lutningen på bäckenet, lårbenslutningen, bakknäts vinkel, hasens vinklar och vinklar mellan lederna i hela skelettkonstruktionen som påverkar om hästen kan få spatt. (Helmersson, 2000)

I en större forskning som omfattade 379 islandshästar i Uppsala och Stockholmsområdet och en liknande men mer omfattande studie på Island med 614 hästar fick man fram att hasvinkeln hade betydelse. Ju mindre vinkel desto högre frekvens benspatt påvisades. (Axelsson, 1999)

Hingsten Orri frá Thufu med markeringar inför en mätning på Island. foto:Björn Jerdborg (Helmersson, 2000).

Åldersförknippat?

Under ett forskningssamarbete som hölls av veterinärerna Mats Axelsson, Hans Broström, Johan Carlsten, Per Eksell, Jens Häggström, Bengt Ronéus och agronomen Thorvaldur Arnason på SLU samt de två veterinärerna på Island; Sigridur Björnsdottir och Helgi Sigurdsson fick man fram många intressanta resultat. Studien omfattande 379 islandshästar i Uppsala och Stockholmsområdet, alla i olika åldrar (0-19 år), olika kön och med olika arbetsbelastningar. 23 % av de undersökta hästarna hade tecken på spatt. Hos 53 % av dessa hittades ledförändringar i båda haserna. Krokhasighet och stigande ålder var förknippade med en ökad risk för spatt. Förekomsten ökade från 0 % till 33 % mellan 4 och 8 års ålder. Andelen hästar med benspatt ökar med stigande ålder. Inga hästar under 5 år visade tecken på spatt vid röntgen. Inget samband avseende skelettyp och spatt, ej heller mellan typ av arbetsbelastning och spatt kunde påvisas (Axelsson, 1999).

Kraftfoder under uppväxtperioden?

Margareta Paulsson (1997) har gjort en egen studie gällande spatt på islandshäst. Hon uteslöt den ärftliga orsaken då varenda hingst på Island i så fall skulle nedärva spatt. Istället har hon kommit fram till att spatt kan bero på hur vi utfodrar våra hästar. Fölets normala tillväxttakt är c:a 65-70 % av sin vuxenvikt och 85–90 % vid ett års ålder. Får den inget fodertillskott måste kroppen ta från skelettet, börja urholka sig själv. För att hästens skelett ska kunna växa samtidigt som muskelmassan ska kunna öka, nervsystemet utvecklas, senor och ledband stärkas behövs energi, protein, mineralämnen, spårämnen och vitaminer. Mineral- och vitaminbehovet hos en växande häst är lika stort som den vuxna hästens underhållsbehov (Paulsson, 1997, A).

Tina von Dardel (1997) motsäger Margareta och menar på att man inte ska överutfodra sin häst under uppväxtperioden. Tina har fått råd från erfaret hästfolk, hästuppfödare samt travtränare som avråder  från att ge det växande fölet annat än hö och mycket sparsamt, om ens något kraftfoder, så att unghästen växer i den av naturen programmerade takten, det vill säga fem år för en islandshäst (von Dardel, 1997) Utifrån en höanalys avseende proteiner, mineraler och kolhydrater i höet och ifrån det kan man få reda på hur mycket och om det är brist på något. (von Dardel, 1997)

KÄLLFÖRTECKNING  

• Axelsson, M. 1999. Spatt hos islandshäst. Islandshästen, 7, 4-6

• Broström, H. Veterinär, Uppsala. 018-39 61 31. Intervju 2002-11-29.

• Helmersson, S. 2000. HES – Spännande forskning på gångarter och hållbarhet. Islandshästen, 6, 20-21.

• Johansson, S. 1999. Hästens biomekanik. Islandshästen, 5, 4-6.

• A) Paulsson, M. 1997. Spatt och eksem –många hästars problem. Islandshästen, 2, 24-25.

• B) Paulsson, M. 1997. Vad jag fick ut av min artikel om eksem och spatt?. Islandshästen, 3, 27.

• SLU´s hemsida [www.slu.se/forskning/disputationer/disp00/disp000407ma.html] 2002-11-10

• Von Dardel, T. 1997. Fortsatt debatt om sommareksem och spatt.... Islandshästen, 3, 26.