Torsblot:

avsvärjelse och bekännelse

©2004 Ingeborg S. Nordén

 

 

 

 

Del 1.   Helgningen

 

[Hammarhelgning:  försvenskad version efter Edred Thorsson, med kort tillägg]

 

Del 2.   Åkallandet

 

Hell dig, Tor, mäktigaste bland asarna, Jordens son och människans vän!  Du har skyddat många trogna människor såväl i nutiden som i forntiden, såväl i utlandet som i Norden.  Då Vitekrists präster kom för att krossa och besegra den forna seden, styrkade du mina trosfränder och lät dem stå emot.  Då korsets skugga började falla över de gamla helgedomarna, hjälpte du många att minnas din kraft genom hammarens heliga tecken.  Och jag, som lever på en annan tid och ett annat ställe, minns din kraft och dina gärningar:  jag åkallar dig i dag, som svearna gjorde förr då seden blev hotad.

 

Del 3.   Första läsningen

 

[Ur Snorres Edda; min egen översättning:]

 

Hur skall man omtala Tor?  Genom att kalla honom Odens och Jordens son; Ulls styvfader; Mjöllners, styrkebältets och Bilskirners härskare och ägare; Asgårds och Midgårds beskyddare; jättars och trollkärringars fiende och baneman; Hrungners, Geirrods och Trivaldes dråpare; Tjalves och Roskvas herre; Vingners och Hloras fosterfader.

Del 4.   Andra läsningen

 

[Ur Adam av Bremens skildring av Uppsalatemplet och nioårsblotet:]

 

 

(--) Nu övergår jag till att säga några få ord om sveonernas hednatro.

 

Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej. Man säger att de har följande betydelser: Tor, säger man, härskar i luften och råder över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Oden, det vill säga raseriet, styr krigen och ger människan kraft att bekämpa sina fiender. Den tredje, Frej, skänker de dödliga fred och njutning. De förser också hans bildstod med en väldig stående manslem. Oden framställer de beväpnad, liksom våra landsmän Mars. Tor däremot med sin spira tycks likna Jupiter. De dyrkar också till gudar upphöjda människor, som de skänker odödlighet till tack för stora bedrifter. […]

 

Del 5.   Avsvärjelsen och bekännelsen

 

Jag förnekar Israels främmande Gud, som de kallar en allsmäktig Fader.

Jag förnekar Israels främmande Messias, som andra har kallat hans Son.

Jag förnekar den Gudens främmande Ande, fast många håller den helig!

 

Kalla honom Lo-eli:  »icke min Gud»,

ty jag har aldrig varit hans

och han har aldrig varit min:

låt Israels barn dyrka honom,

men deras folk är ej heller mitt folk.

 

Må jag hädanefter räknas

varken som får eller som get,

varken som brudens eller skökans barn,

varken som Lammets eller som Drakens undersåte.

 

Jag förnekar alla änglar och djävlar, som hör till den främmande seden.

Jag förnekar alla skrifter och bruk, som hör till den främmande seden.

Jag förnekar alla ord och gärningar, som hör till den främmande seden.

 

Från Norden kom min tro och mina seder,

från ett land som Israels barn aldrig kände–

varken i lagens eller i korsets tid.

Må jag hädanefter följa

Svithjods gudar, som är äkta gudar

trots andras ord och bruk–

Svithjods seder, som är goda seder

trots andras ord och bruk.

 

Jag tror på Oden, segerguden, den åldrige Gautatyr.

Jag tror på Tor, Odens starke son och människans vän.

Jag tror på Yngve-Frej, svearnas blotgud, som skänker äring och frid–

och på alla högheliga varelser som följer med dessa tre.

 

 

Del 6.   Laddningen

 

[Jag tar upp hornet i den ena handen och fyller det.  Nu höjer jag hornet mot altaret i norr och säger:]

 

Ett horn skall du få, min hedersgäst,

med guldäpplets glänsande dryck:

till blot har jag blandat det bästa jag har

med lovord och lyckorunor.

 

Hell dig, Tor, Jordens och Allfaderns son, som styrkar oss—alla sedens anhängare—då andra hotar vår frihet, våra rättigheter till att tro och dyrka de gudarna som vi själva har valt!  Må du krossa dem som försöker omvända oss med tvång, som norrmännens neslige konung tvingade in etterormen i sin fiendes strupe!

 

Med hammarens heliga tecken signar jag hornet, dig till heder...Tor vige!   Tor vige!   Tor vige!  

 

 

Del 7.   Drickandet

 

[Jag dricker halva hornets innehåll och sparar resten för de senare delarna.]

 

Del 8.   Stänkningen

 

[Jag doppar grenen i hornet, stänker både altaret och mig själv medan jag säger:]

 

Må Tor signa och styrka mig! Må han bevara detta ställe från alla makter som hatar Nordens tro!

Del 9.   Gåvan

 

[Jag häller ut resten av hornets innehåll i blotskålen, som skall senare hällas ut på jorden då jag går ut.  Sedan säger jag:]

 

»Den som giver vill jämt ha gengäld,» har Oden i urtid sagt:  tag då emot min gåva i vänskap och fred, du som har unnat mig allt gott!

 

 

Del 10. Avskedet

 

Farväl, mäktige Tor, som har varit min hedersgäst i dag:  mina vänskapsgåvor skall du bära hem till Bilskirners blixtrande, höga sal.  Men min trohet till dig sliter aldrig, förrän alla länder har härjats av Muspells lågor och släckts av havets böljor!