Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket,
det gav mig två ögon och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja det svarta från det vita
och högt där uppe himlens mantel strödd med stjärnor
i mängden mänskor mannen som jag älskar.
Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket,
det gav mig hörseln som i all sin vidhet,
fångar natten och dagen syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn
och röstens ömhet hos den som jag älskar.
Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket,
det har gett mig ljudet och hela alfabetet
så att jag får orden för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser,
den karga väg min älsklings själ ska vandra.
Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket,
det gav mig lång vandring för så trötta fötter
Jag gick genom städer, genom öknar och i slättland,
hem till ditt hus, din väg och dina gröna ängar.
Jag vill tack livet, som gett mig så mycket,
det gav mig ett hjärta som i grunden darrar,
när jag ser på frukten av det hjärnan skapar
och det goda så avlägset från det onda,
när jag ser djupt i dina klara ögon.
Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket,
det har gett mig skrattet, det har gett mig smärtan,
så att jag kan urskilja lyckan ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
|: och [era/allas] sånger som är mina sånger :|