Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)
… „Genom att skapa en polsk republik med en nationell armé, som avskär de röda vägen emot Väst. Lettland och Estland ges »självständighet« och tillsammans med Polen och Rumänien skall de utgöra en väpnad buffert emellan Ryssland och Väst, under Frankrikes protektorat. England kommer ju att ta Murmanområdet och Archangelsk. Allierade landstigningstrupper kommer att tränga bort de röda från norr, deras flotta från Östersjön. Den andra engelska zonen blir Norra Kaukasus, Baku, Mellersta Asien. Franska flottan skall ju vid första möjlighet gå in i Svarta Havet och inta Odessa med övriga hamnstäder. Japanerna har intagit Vladivostok och rycker redan fram emot Sibirien. I samma riktning verkar den ryska vita armén och den tjeckoslovakiska kåren. Vid denna tid skall Polen försöka ta resten av Ukraina på högra stranden, Litauen samt Vitryssland men, ifall detta icke lyckas, där skapa stater, som är fientliga mot sovjeterna. Inklämt i denna ring kväves Moskva. Men vi polacker måste skynda oss, innan vårt land gripes av kaos. Vi måste förbereda väpnade styrkor, som kan ge alla dem, som efter tyskarnas uttåg tänker sig att skapa sovjeter i Polen eller något i den stilen, en näsbränna. Vi måste besegra tiden, samla ihop styrkor, beväpna dem, skapa maktorgan, ett gendarmeri. Frankrike skall ge oss ammunition och vapen på kredit; de skall skicka halvannat tusende officerare. Då skall det bli annat ljud i skällan. Men nu är det nödvändigt att handla, och det med bestämdhet. Desto mer som detta ju inte bara är en fråga om politik i allmänhet, utan det kan även bli vårt öde; om vi inte utrotar de polska bolsjevikerna, så skall de utrota oss!“
roman av Nikolaj Ostrovskij.
Denna översättning är utförd av Erik Jonsson 1999—2004. Här förhandsvisas än så länge endast första kapitlet. Se i anslutning till denna text även:
Första boken.
Första kapitlet.
En lätt knackning på dörren. Ludwika såg opp
ifrån boken och lyssnade. Den mjuka men enträgna
knackningen upprepades. Det var bara gubben Józef, som brukade
knacka så — försiktigt och förstulet,
såsom både han i förväg om ursäkt,
för att han störde. Ludwika kastade ofrivilligt en blick
på det ålderdomliga urets visare.
»Klockan ett … Vad kan föranleda gubben att
komma så sent?«
Boken av Żeromski gled över täcket ner på mattan;
och sedan den hade hamnat i stålampans ljuskrets,
glänste det till i pärmarnas gyllene bokstäver. En
nätt och jämnt förnimbar köldilning, som
härrörde endera ur beröringen med sidentyget i den
kimono, Ludwika hade kastat över de bara skuldrorna, eller
också ur den plötsliga sinnesrörelsen, fick henne
att rysta till.
„Är det du, Józef?“
„Ja, nådiga pani.“
Redan därför, att gubben hade kommit in i sovrummet men
glömt att först buga sig djupt, och på hans
förvirrade uppsyn, förstod Ludwika: någonting
ovanligt hade inträffat.
„Pan greven Edward har kommit, hennes
nåd …“
„Vad sade du … Edward? … Men var är
han då?“ nästan viskande frågade Ludwika,
fastän hon själv tyckte sig ropa högt.
Ludwika väntade sig vad som helst, blott icke makens
återkomst. Under en följd av ögonblick
försökte hon betvinga sin stämma men utan
framgång. Hon förlorade fattningen och rusade ut ur
rummet. I den enorma salongen lyste där ett skumt sken
ifrån ett ljus, som stod på pianot. En man i
grå soldatkappa var i färd med att lyfta ner
persedelsäcken ifrån axlarna. Han snurrade hastigt runt
vid knackningen på den öppna dörren. Ludwika svepte
instinktivt kimonon om sig; framför henne stod där en
okänd karl med en oformlig pälsmössa nerdragen till
ögonen och skymde ljuset. Ludwikas blick hejdade sig undrande
på den obekantes stora, yviga skägg. Soldaten grep
Ludwika i armen och drog henne intill sig. Hon försökte
slita sig loss, men de manliga armarna höll henne i ett fast
grepp.
När det främmade, skäggiga ansiktet kom närmare
hennes ögon, försvann förskräckelsen lika hastigt,
som den hade uppstått. Nu kunde varken pälsmössan
eller det förfärliga skägget vilseleda henne
längre. Hon skulle ha känt igen Edwards ögon ibland
tusen andra ögon: hans nästan kisande ögon och de
fina, krökta ögonbrynen ovanom dem. Likväl var detta
icke hennes Eddi, den städse så elegante med
gardesöverstens guldglänsande epåletter.
Nu avgav hans mustascher och skägg, hans smutsiga kläder
en skarp os av machorka blandad med de motbjudande utdunstningarna
ur den fuktiga soldatkappan. Mogielnicki insåg hustruns
belägenhet. Sedan han hade kysst en fjunig lock vid hennes
tinning men ej de skälvande, fylliga läpparna,
släppte han henne. Józef hade kommit fram och ställt sig
vid sidan om.
„Det är hans fel, att jag möter dig så
här. Józef borde inte ha talat om för dig, att jag hade
kommit, förrän jag hade tvättat mig och klätt
om“, sade Edward sakta och liksom ursäktande sig, mens
han tog av sig pälsmössan. Trött drog han handen
igenom det rufsiga håret. Denna välbekanta rörelse
väckte i Ludwika den forna känslan av närhet till
maken. Det smärtade henne, att de smutsiga kläderna och
denne käre mans frånstötande yttre under en kort
minut hade väckt motvilja och avsky inom henne. Glömsk av
Józefs närvaro kysste hon de kära, oförändrade
ögonen. Och nu sköt han henne redan ifrån sig
försiktigt men bestämt:
„Sedan, Ludwis, senare … Jag måste ta av mig
all denna lump och framförallt tvätta mig ren. Det
känns, som om smutsen hade trängt rätt igenom mig;
de senaste två dagarna har jag åkt på ett
lokomotiv och sovit på kolen, eller rättare sagt —
inte sovit alls.“
När Edward efter en timme kom in i hustruns sovrum,
förundrade hon sig på nytt: skägget var
försvunnet, men lika avrakat var även hans svallande
hår. Huvudet med sina kraftiga, regelbundna former
tillsammans med pannans skarpa hörn såg ut som vore det
polerat. Han var åter inte lik sig, eftersom han aldrig
tidigare hade rakat huvudet, emedan han visste, att detta inte
klädde honom. Den gråa kostym, som Józef hade
framskaffat ur den gamla grevliga garderoben, påminde Ludwika
om deras äktenskaps första månader, vilka de hade
tillbragt tillsammans i Nizza. Det var där, hon första
gången hade fått se honom i civila kläder.
„Nå, nu behöver du inte vara rädd för
för mig, glädjen min, utan kan till och med kyssa
mig“, sade han.
* * *
Morgonen smög sig in i sovrummet med en strimma ljus, som
slank in igenom en springa mellan gardinerna. Ludwika vaknade, men
då hon var rädd att väcka maken, rörde hon sig
ej utan låg stilla och betraktade den sovande. Edward drog
djupa andetag, och i takt med hans andhämtning höjde sig
sidenskjortan på hans breda, håriga bröst.
Sömnlösa nätter, ständigt väntande
på fara — allt detta tog nu på en gång ut
sin rätt. Trött, rusig av det starka vinet, den rikliga
födan och hennes ömhet hade han fallit i sömn efter
att nätt och jämnt ha hunnit berätta det allra
viktigaste för henne.
Han var här därför, att hon var
här. Självfallet hade han aldrig glömt henne. Denna
långa och farliga väg ifrån Paris igenom två
fronter hade han tillryggalagt för hennes skull. Visserligen
hade man givit honom vissa uppdrag … Men skulle han
då ha lämnat Paris och arbetet i krigsministeriet
för att underkasta sig risken och umbärandena, om ej
Polens vackraste kvinna hade väntat på honom här?
De sista orden uttalade han gäspande. Av de brottstycken,
hennes man hade hunnit berätta för henne, förstod
Ludwika, att stora tilldragelser stod för dörren, och hon
gissade redan själv, att någon fara var i
antågande — en tillintetgörande,
förfärlig en, som hotade krossa hela deras
levnadssätt och själva grundvalen för deras liv!
Likväl var hon lycklig. Vad som än skulle hända,
så länge han var där, så funnes ingenting att
frukta. Allt, som behövdes, skulle avgöras och
utföras av honom, så som det alltid hade varit
förut. Bakom hans breda skuldror skulle hon gömma sig
undan nödvändigheten att själv avgöra
några som helst allvarliga, praktiska frågor.
Edward vaknade lika plötsligt och oväntat, som han hade
somnat. Deras blickar möttes, och bägge log.
„Hur tror du, det känns att vakna i samma ögonblick
som man känner, hur de försöker skära i en med
en slö kniv, och så plötsligt får man i
stället för en bovfysionomi se ditt ansikte? …
Men nu är det redan sent, dags att stiga upp.“
„Blunda, Edward, jag skall strax klä på mig.“
Han log överseende.
Han tog opp den bok, som hade fallit till mattan, och
låtsades läsa i den. Żeromski. »Den trogna
floden« Upprorsromantik, självuppoffring,
trofasthet … Hon har inte förändrats. Hon till
och med ber mig blunda. Ett vuxet barn! Romantiska varelse!
* * *
I grevarna Mogielnickis gamla palats, i alla dess tjugosju rum, tog
det sedvanliga morgonlivet sin början. På nedre
våningen, varav tjänstefolket bebodde en del, hade man
redan för länge sedan vaknat. I köket tillbereddes
morgonmålet. Två kammarjungfrur och en ung lakej
städade hallen och den stora salongen. En trappa opp sov man
alltjämt. Ludwikas kammarjungfru, den söta,
sextonåriga Hella, barnbarn till den gamle Józef, skulle
städa sin matmors budoar men fann dörren låst. Hon
frågade farfadern varför. Gubben förbjöd henne
att störa pani grevinnan och att städa rummen denna dag.
Mens Edward väntade på Ludwikas återkomst,
betraktade han de välbekanta, kära småsakerna
på hustruns toalettbord. Hon kom snart tillbaka i
sällskap med Józef. Gubbens gråa huvud bugade sig djupt.
Under hans mörkblåa kosackrock avtecknade sig hans magra
skulderblad tydligt. Józef hade tjänat Edward, sedan denne
ännu hade varit barn. Gubben var den grevliga familjen
så tillgiven, som blott gamla gårdvarar plägar
vara, redo att kasta sig över envar, som vågar sig in i
husbondens hem. Man kunde inte föreställa sig palatset
utan Józef. I familjen Mogielnicki var de vana vid honom på
samma vis, som de var vana vid de två medeltida riddarfigurer
i rustning, vilka stod vid ingången i hallen. Riddarfigurerna
gick, liksom sådana som Józef, i arv ifrån
släktled till släktled.
Gubben var lakej. Även hans söner och sonsöner hade,
liksom genom arv, blivit lakejer hos grevarna Mogielnicki. Som
femtonårig gosse hade Józef för första gången
börjat tjäna Edwards farfar. Det var därför,
som Edward i sina mellanhavanden med hovmästaren, för
vilken han hade fullt förtroende, tillät en viss
familjär närhet.
„Har du gjort allt, Józef, som jag har sagt dig?“
„Ja, ingen vet något om nådig herrns ankomst. Jag
skall själv städa grevens rum. Här, var så
god, är nyckeln till dörren emellan arbetsrummet och
nådiga fruns sovrum. Sedan dagen för herr grevens
avfärd har ingen — förutom jag och fru grevinnan
— gått in där … När Hella skall
städa rummen, så får nådig pan vistas i sitt
arbetsrum. Självfallet skall mitt barnbarn ingenting säga
till någon, men det blir ändå bäst
så … “
Józef talade med sakta och gammelmanshes röst. Nu först
märkte Edward, när han betraktade det magra ansiktet med
dess långa, gråa polisonger, hur Józef hade
åldrats under de senaste tre åren.
„Gott, Józef. Berätta nu för mig om den tyske
majoren. Vad är det, han heter?“
„Adolf Sonnenburg, nådig pan. Majoren bor i
guvernörens rum. Han har en kalfaktor. Den slashasen
ränner till köket i ett kör och övernattar
tillsammans med Adam i lakejkammaren. Pan majoren är av adlig
släkt och, med förlov sagt, en ordentlig
människa. Han har förbjudit sina soldater att föra
busliv i fågelgården, annars hade de ju slaktat alla
våra gäss, höns … “
„Hur många tyskar är här på
godset?“ avbröt honom Edward.
„En hel skvadron. Det är redan en hel månad, som
deras hästar har hållit på och ätit av
vår havre. Hans excellens tillät det först inte,
men då arresterade tyskarna pan förvaltaren och de
lyckades öppna ladorna. Nu, när vi har pan majoren boende
här hos oss, så har tyskarna börjat skaffa sig
hö i byarna, men det är ju vårt
alltsammans … “
„Var är soldaterna inkvarterade?“
„På lantgården.“
„Gott. När skall du åka till pater Hieronim?
Jag vill träffa honom redan idag.“
„Jag skall åka nu strax. Inga fler befallningar?“
„Nej.“
Józef hejdade sig vid dörren.
„Pater Hieronim, får jag berätta för honom om
att nådig herrn har kommit?“
Edward tvekade några ögonblick, därpå nickade
han bekräftande.
Familjen Mogielnicki var lämnad ensam. Edward gick in till
hustrun.
„Förlåt mig, Eddi, men jag förstår inte,
vad du skall med pater Hieronim? Jag kan faktiskt inte sätta
någon tro till, att du skulle ha beslutat bikta dina synder
för honom!“ Hon gav till ett klingande skratt.
Edward omfamnade henne ömt.
„Du har väl ingenting emot pater Hieronim?“
„Nej, men det är lite konstigt. Varken din far, din bror
eller Stefania vet om, att du har kommit hit.“
„Pater Hieronim får en särskild inbjudan. Bli inte
förvånad över det. Jag kunde inte väcka alla
om natten. Här är ju tyskar i huset, men jag …
jag är ju fransk officer. Förstår du inte det,
Ludwis? I morgon måste jag åka till Warszawa, och ju
färre som vet om min ankomst, desto bättre.“
„Vad, skall du resa igen?“
„Jag kommer snart tillbaka, Ludwis.“
„Och så, i stället för att tillbringa dessa
timmar med mig, så kallar du till dig den där ryslige
jesuiten.“
Edward log.
„Jag behöver pater Hieronim till ett visst uppdrag. Det
är en angelägenhet, som inte intresserar
dig. Förlåt mig, men när pater Hieronim kommer,
så måste han och jag talas vid emellan fyra
ögon. Det är någonting, han har bett kardinalen
om. Det är alltså kyrkliga
angelägenheter … Det är en hemlighet, han har,
och han vill inte gärna ha någon annan
närvarande. Men låt mig ställa dig några
frågor.“
„Jag lyssnar, Eddi.“
„Säg mig, äter denne major middag tillsammans med
er?“
„Ja, pappa och Stefania brukar bjuda honom till vårt
bord. Han för sig oklanderligt. Han talar rätt god
franska … Det är bara det, att ibland har han med
sig en annan officer, en Oberleutnant Schmultke. En sådan
ohyvlad bajrare! Du skulle bara höra hans vulgära,
klumpiga komplimanger! Han låter hela tiden
förstå, att det inte är vi, som är herrar
här, utan de. Pappa säger, att Schmultke gör honom
stora tjänster, men jag kan i alla fall inte med honom.“
Edward anade bakom hennes ord någonting större än
det, som hon sade, och hans ögonbryn höjde sig
långsamt. Ludwika uppfattade makens sinnesstämning,
kände med fingertopparna på hans ögonbryn och
försökte släta ut det skarpa vecket tvärs
över pannan. Denna tysta rörelse brukade alltid kunna
lugna dem utan ord. När hennes fingrar sedan närmade sig
hans läppar, gick hans blick ofrivilligt till ljusspelet i
hennes fingerrings stenar.
„Ludwis, var förvarar du dina värdesaker?“
Hennes täta ögonfransar fladdrade förvånat.
„Så konstigt, Eddi! Du frågar inte, hur mitt liv
har varit under dessa tre år, utan du intresserar
dig …
„Du är ett barn, Lu … Jag frågade dig
därför, att jag behöver veta, hur stora
tillgångar vi har i värdesaker. Jag skall tala om
för dig sedan, varför jag behöver veta detta. Kommer
du kanske ihåg, hur mycket dina briljanter kostade i
guldrubler?“
„Mamma har visst sagt till moster, att de värdesakerna,
som jag fick i hemgift, de är värda omkring
hundrasjuttitusen. Men hur mycket de där briljanterna, du har
gett mig, är värda — det vet väl du
själv.“
Edward gjorde ett hastigt överslag i huvudet:
»Hundrasjuttio plus hundratjugo, det blir
tvåhundranittiotusen. Kaggen med tiorubels guldmynt, vilken
är nergrävd i parken, det gör tvåhundratusen
därtill. Sexhundratusen francs på banken i
Frankrike. Tolvtusen pund i Ludwikas namn på banken i
London. Och så de sjuttontusen tyska mark, som jag har i
fickan … Det är allt att räkna med ifråga
om pengar. Närmare omkring en million i guldrubler. Härav
är det blott hälften, som tillhör Ludwika och
mig. Detta är således allt, som återstår
utav min personliga förmögenhet på sju
millioner! … Numera är det ju svårt att
räkna tiotusen desiatiner jord med ekonomibyggnader och
herrgård, ångkvarn, garveri och sextonhundra desiatiner
skog såsom kapital, när allting knakar i fogarna och
hotar att störta samman. För allt detta
återstår det oss ännu att kämpa …
Men än så länge förfogar vi över en halv
million i guldrubler, och det är i värsta fall
bättre än ingenting.«
Från andra sidan dörren hördes någons
röster och skratt.
„Władek, kan du någon gång lära dig lite
hyfs!“ tjatade en kvinnoröst.
Till svar hördes fnitter.
„Det är Stefa och Władysław“ viskade Ludwika
oroligt. „Józef har meddelat dem, att jag inte mår bra,
men de har kommit i alla fall.“
Edward begav sig till hustruns sovrum och drog henne med
sig. Hastigt öppnade han dörren till sitt arbetsrum.
„Berätta tills vidare ingenting för dem och
försök bli av med dem så snart som
möjligt“, sade han, mens han stängde dörren.
„Hur är det fatt, kära du? Det sägs, att du
inte är riktigt kry?“ pladdrade Stefania på under
sin väg in i rummet.
I släptåg hade hon Władysław Mogielnicki, som
vältrade in hack i häl efter henne.
„Men hon är ju lika förtjusande som vanligt,
svär jag på min ära!“ skorrade han, slingrade
sig vigt förbi Stefania och ilade fram till Ludwika.
När hans klibbiga läppar vidrörde hennes hand,
kände Ludwika som vanligt äckel. Hon visste själv
inte varför, men denne ljusblonde yngling blev henne alltmer
motbjudande efter hand, som han växte från gosse till
man.
„Som du ser, Ludwis, så har det varit helt
förgäves att förslösa en sådan ofantlig
massa pengar på vår svågers uppfostran. Han
är som en jockey på galoppbanan, alltid
försöker han tränga sig före!“ sade
Stefania med ett halvt föraktfullt leende.
Władek rättade självbelåtet till sin fluga.
„Snabbhet och stormangrepp — det är stora
härförares valspråk!“
Władysław ledde så över det obehagliga samtalet till ett
annat ämne, i det han föreslog Stefania att visa Ludwika
det nyligen ifrån maken emottagna brevet.
„Vad skriver Stanisław?“ undrade Ludwika intresserat,
lade armen om Stefanias axlar och satte sig hos henne i soffan.
Władek slog sig ner mitt emot och betraktade med kännarmin
Stefanias fylliga, med silkesstrumpor tätt omslutna vader samt
Ludwikas välbyggda ben.
» Min kära Stefoczka,« läste Ludwika med
avsiktligt hög röst, för att Edward i sitt arbetsrum
skulle kunna höra på, »vår stab befinner sig
nu i Kiev. Det är en stor och tämligen kultiverad stad;
här finns en opera, som inte är så illa. I
går afton, till exempel, åhörde vi >Faust<, och
vår överste, gubben Behlendorf, förundrade sig:
>Alldeles som i München! Men detta är dock ett barbariskt
land, som myllrar av banditer!< Jag har redan skrivit till dig och
berättat om, hur vi intog staden Ostrog. Jag fick två
veckors permission och begav mig till vårt volynska gods vid
Borowitz. Du kan inte föreställa dig min vrede över
allt, jag där fick se. Huset var plundrat — rummen tomma,
fönsterrutorna utslagna. Till och med järnet var
bortrivet ifrån taken. Alla maskiner var
försnillade. På lantgården hade bönderna lagt
beslag på hästar och boskap, sädesmagasinen var
uppbrutna. Där fanns ingenting, förutom de kala
byggnaderna. Runtomkring härskade smuts och
förödelse. Förvaltaren var dödad,
tjänstefolket hade skingrats. Med hjälp av den pluton
frankfurtare, som intagit Borowitz, genomförde jag rannsakan
och husundersökning. Fader Paisij, den ryske präst, jag
bodde hos, berättade för mig, hur plundringen av godset
gått till och vilka, som var skyldiga till den. Det var
på hans inrådan, vi gjorde allmän
husundersökning i byn. Det, vi fann, var förstås
bara de ynkliga lämningarna. Allt fick plats i tre rum. Jag
erbjöd frankfurtarna inkvartering i vårt hus. Chefen
för hetmansvakten (kommer du ihåg krögaren
Mazurenkos son?) med sin familj har också flyttat över
till vårt hus. Jag har utnämnt honom till
förvaltare för godset tills vidare. Han har svurit mig
att återställa godset, alltsammans ända till sista
smula. Bättre förvaltare kan jag inte få för
trettio mark nu. I kyrkbyn känner han alla, och allt, som kan
hämtas åter, skaffar han också tillbaka. För
honom och frankfurtarna är det bekvämast att bo litet
avsides ifrån byn; här är de tillsammans, så
om de blir överfallna, kan de lättare försvara sig.
Apropå det, så myllrar det av partisanband
häromkring. Tyvärr hade alla de, som prästen
utpekade för mig, inför vår ankomst begivit sig
till skogs. För att vänja de kvarvarande av med att
plundra, så befallde jag Mazurenko att prygla de skadligaste
av dem. Jag var förstås inte själv närvarande
vid orderns verkställande … «
„Så förskräckligt!“ framviskade Ludwika
och lät handen med brevet falla ner i knäet.
„Ja, det har fullkomligt ruinerat Stanisław och Stefa. I
Borowitz är knappt bara byggnaderna kvar, och det galiziska
godset är nerbränt till grunden. Jag kan bara inte
begripa, hur han har kunnat vara så skonsam där? Jag
skulle ha hängt halva kyrkbyn, tagit ifrån dessa bestar
all boskap, alla hästar och allt spannmål“, tillade
Władysław.
„Jag säger, det är förskräckligt, när
man piskar folk, och några av dem kanske inte är
skyldiga. Och det är det, Stanisław har gjort! Jag vet
inte … Men det är ovärdigt en sann
aristokrat“, avbröt honom Ludwika upprört.
„Det är lätt för dig att döma! Du och
Edward har allt ert i behåll, men Stanisław och jag är
nästan utfattiga nu“, suckade Stefania.
„Det vore intressant att få veta, vad du menade med
orden »sann aristokrat«!“ brusade Władysław
opp. „Skulle det bara vara ni, Czernecki, som är
värdiga denna ära … “
„Nog, Władek, nog!“ höjde Stefania handen
avvärjande. „Jag ser, att ni inte vill höra på
brevet.“
Hon var dotter till en skogsindustriägare, för vilken
millionerna inte så illa uppvägde avsaknaden av adlig
vapensköld, och Władysławs tuppaktiga högfärd, som
alltid syntes henne löjlig, retade henne nu.
Władysław skulle säga ytterligare någonting, men det
knackade på dörren; den inträdande storvuxne
tjänaren förkunnade, att hans nåd önskade
träffa hennes nåd; han trädde vördsamt till
sidan och släppte förbi en fet, pussig gubbe, vilken
långsamt och med möda asade fötterna efter sig
på sin väg in i rummet.
»Nu kommer Józef snart med pater Hieronim, men så
kommer alla hit på en gång och skingras antagligen inte
så snart igen. Måste varna Józef, så att han
ledsagar pater Hieronim direkt till Eddis arbetsrum. Men det
är över huvud taget underligt, allt detta: Eddi har
kommit, men ingen vet om det! Kan det verkligen vara så
farligt för honom? Och så till råga på allt
denne ryslige gosse!« tänkte Ludwika uppretat.
„Förbannade höst! Det gör ont överallt,
och så, blir jag till på köpet förkyld.
Adam, täck över mina ben och så kan
du gå. Gör sängen färdig“, tryckte den
gamle gubben hest och mödosamt fram orden. Astman kvävde
honom; han andades tungt och visslande.
Adam gick ut.
„Vi höll just på att läsa ett brev ifrån
Stas, pappa“, sade Stefania, när hon satte sig ner vid
sidan om gubben.
Grevens färglösa ögon levde opp.
„Nå, vad nytt därifrån? Berätta!“
Man fick upprepa brevets första hälft för
gubben. Därpå fortsatte Stefania läsningen:
»Jag kan inte skriva om allt, även om brevet skickas med
fältpost. Tyvärr kan jag inte säga någonting
till tröst. Ukraina har blivit som en bikupa, vari man har
stuckit in några käppar. En av dessa käppar är
vår tyska armé. Bina har börjat stickas allt
oftare. Utan stålbrynja är det farligt att gå
utanför porten. Vem vet, jag kanske snart får
träffa er. Låt oss hoppas, att ödet inte har oss
någon tragedi i beredskap och att vi får ses igen
levande och oskadda. Har ni hört något om Edward?
Är ni alla friska? En hälsning till er alla, mina
kära Ludwika, far och Władek. Och dig, Stefoczka, kysser jag
och … « „Å, så glad jag är,
för att Stanisław skall komma. Annars är här
dödligt tråkigt. Detta oändliga krig börjar
redan tråka ut en, särskilt de senaste
åren. Här har bara varit en eller två baler
på hela säsongen. De allra intressantaste
människorna är vid fronterna. Vart man går,
så träffar man på dessa soldater. Särskilt
här, på ukrainska bondvisjan. Jag tror, att i Berlin och
i Paris lever man ett riktig liv, men här kan man bli galen av
leda.“
„Jag kan inte se något att glädjas över“,
sade gubben vresigt.
„Hur så? Stas kommer ju.“
Kazimierz Mogielnicki kastade en missnöjd blick på
Stefania.
„Man kan anlända hit på olika sätt. Brevet
säger klart, att tyskarnas belägenhet är ytterst
instabil. Det är heller inte svårt att
föreställa sig, vad som kan inträffa, om de
lämnar Ukraina. Efter dem kommer ju bolsjevikerna hit.“
Władysław höll det för nödvändigt att fnysa
föraktfullt.
„Vad menar du, pappa! I Ukraina står trehundratusen
tyska soldater. Det är världens bästa armé, medan
bolsjevikerna är en hop bondlurkar beväpnade med
räffelbössor, en hjord, som skall skingras inför
första anblicken av en pansarautomobil. Schmultke har
berättat för mig, att de har jagat denna boskap
ifrån Brest-Litovsk till Rostov. Löjtnanten är
övertygad om, att tyskarna snart skall inta Baku samt
därefter även Moskva.“
Gubben viftade bort det.
„Ack, var så god och tig med dig, du och din Schmultke!
Han lyckas inte ens komma till rätta med de bondlurkar, han
har rakt framför näsan! När bönderna hos
Zajonczkowski stal hö på ängarna, vad gjorde
då dina Schmultke och Sonnenburg? De sa, att med en enda
skvadron vore det farligt att komma dit. Eller hur var det på
Barankiewicz' sockerfabrik? Löjligt! En flock pojkspolingar
med kulspruta hindrade dem under tre timmar ifrån att komma
in på fabriken. Och för dig är detta
småsaker! Vilken dag som helst kan vi vänta oss att
vakna vid skottlossning. Jag kan inte sova lugnt. Jag vet, vad
dessa vilddjur är mäktiga, de har redan lärt sig att
döda. Det är bara kraft, som kan hålla dem
tillbaka. Jag fasar för att tänka på, vad som skall
hända, om denna kraft inte framträder. Tyskarna är
vårt enda stöd. Om de lämnar oss, så skall vi
gå under!“
Gubben flämtade. Vid tinningarna svällde ådrorna till en
likhet med mörkblåa maskar. Han hostade med tydlig
smärta, så att han skakade i hela kroppen.
Alla teg.
Ludwika gick fram till fönstret.
Vid uppfarten stod där en kalesch.
„Förlåt, jag skall bara lämna er en kort
minut“, sade Ludwika och begav sig emot dörren.
* * *
„Jag står helt och hållet till er tjänst, pan
Edward!“ framsade pater Hieronim med låg röst,
sedan Ludwika hade lämnat dem ensamma.
De satt vid skrivbordet i djupa fåtöljer mitt emot
varandra. Pater Hieronims små, svarta och glänsande
ögon granskade försiktigt Mogielnicki, gömda bakom
halvslutna ögonlock. Edward kände detta, fastän det
föreföll, som vore pater Hieronim helt enkelt trött
och satt där halvsovande.
„Ni är en smula förundrad över min ankomst,
pater Hieronim?“ Edwards blick följde den andres krokiga
fingrar, mens de ryckte i tofsen på det tvinnade band, han
bar om livet.
„Förundrad? Hm … Kanhända det!“
Deras blickar möttes. Detta var en tyst konfrontation, som
varade några ögonblick; det kändes för Edward,
liksom vidrörde han en skarp rakkniv.
„Jag tror, att ni och jag skall vara uppriktiga och strax
gå in på det väsentliga i saken“, avbröt
Edward tigandet.
Pater Hieronim betraktade honom frågande.
„Hans helighet kardinal Camarini har bett mig överbringa
hans hälsning och överlämna er ett litet brev. Var
så god.“
Pater Hieronim genomläste några gånger
papperslappen, där det på latin stod skrivet något
i stil med ett recept.
»Av honom skulle man ju ha kunnat göra en god
boxare«, kom Edward att tänka, mens han iakttog pater
Hieronim. Pater Hieronim hade verkligen ett stort huvud med
kraftig, fyrkantig käke och tjock nacke. Under den svarta
sutanen kunde man ana en välfödd, kraftig kropp.
„Såvitt jag har förstått, så
önskar hans helighet, att jag hjälper er, till och med mer
än så — fullgör allt, som ni håller
för nödvändigt att ge mig i uppdrag“, yttrade
pater Hieronim slutligen.
„Ni har förstått det rätt. Men såvitt
jag vet, så är inte Vatikanens nya orientering helt klar
för er. Ni skall få mer ingående förklaringar
vad den saken angår, men tills vidare skall jag berätta
för er, hur saken förhåller sig“, svarade
Edward.
„Ja, det intresserar mig synnerligen.“
„Nå, så här är det, pater
Hieronim“, började Edward nästan viskande. „Ni
känner förstås till tyska arméns läge?“
„Ja, i allmänna drag … “
Edward drog ur innerfickan fram en karta och bredde ut den på
bordet. De lutade sig bägge över den. Edwards finger
kröp långsamt ifrån Svarta Havet till
Östersjön.
„Här går till exempel gränsen för den
tyska ockupationen: Rostov-vid-Don, Charkov, över huvud taget
hela Ukraina … och hit, till Polen, därefter
Vitryssland, Litauen, Lettland och den slutar med Estland. Detta
är nästan tre gånger så stort som själva
Tysklands eget territorium. Jag talar bara om Tyskland“,
fortsatte Edward. „Österrike-Ungern spelar här en
andraplansroll. Enligt uppgifter ifrån franska generalstaben,
fullkomligt exakta, så förfogar den
österrikisk-tyska ledningen på denna yta över inte
mindre än tjugonio infanteri- och tre
kavalleridivisioner. Deras armé räknar sammanlagt
trehundratjugotusen man.“
Pater Hieronim log knappt märkbart.
„Jag förstår, varför ni ler, pater Hieronim:
ni tror, att det inte lönar mödan att lämna Paris
för att räkna, hur många hundratusen soldater
Tyskland har på ett territorium, där Frankrike inte har
en enda. Jag säger — än så länge,
eftersom kriget fortsätter. Men kriget, pater Hieronim, skapar
inte enbart nya gränser utan även nya stater. Nu skall
jag avslöja för er något, som är en
krigshemlighet och som har föranlett min ankomst hit. För
det första, så har Tyskland redan förlorat
kriget.“
„Förlorat kriget?“ Pater Hieronim dolde inte sin
förundran. „Har verkligen Ententen krossat Tyskland
på västfronten?“
„Nej, fronten håller sig än, men det är ju
dödsryckningarna. Deras undergång kommer
inifrån. Vår militära
underrättelsetjänst rapporterar om en hel rad arbetar-
och soldatmanifestationer i Österrike såväl som i
Berlin och Hamburg. På ett av pansarskeppen har uppror brutit
ut. För var dag, som går, blir det tätare mellan
myterierna, och kaiserns regering är redan ur stånd att
ta itu med dem. Det kan inte råda något tvivel
därom, att de närmaste dagarna kommer att bringa
vittnesbörd om revolutioner i Österrike och
Tyskland. Tyskarna är slagna. Ingenting skulle kunna
hjälpa dem: varken erövring av Rysslands fruktbaraste
områden eller transporter av spannmål och boskap
ifrån Ukraina till det utsvultna Tyskland; nationen är
ur stånd att längre fortsätta kriget, eftersom dess
bakland står i brand och Österrike överhuvudtaget
inte kan hålla ut annat än med Tysklands hjälp. Som
ni ser, så sker detsamma med Tyskland som med Ryssland. Det
vore oförnuftigt att tro, att den revolutionära smittan
ifrån Ryssland inte skulle tränga in i Europa. Den har
redan trängt in. Ludendorff själv har erkänt, att
tyska förband, som har förflyttats ifrån Ukraina
till franska fronten, är anstuckna med bolsjevism och odugliga
till strid, till och med farliga, eftersom de desorganiserar de
övriga … “
„Säg mig, pan Edward, gäller detta endast
Tyskland?“ avbröt honom pater Hieronim.
Flera sekunders tigande. Edward märkte först nu, att
där var kallt i det oeldade arbetsrummet. Det hördes, hur
Ludwika spelade piano i salongen. Han flyttade sig tungt i
fåtöljen och mörknade; förjagande allt varmt,
ömt och livande i musiken framsade han dovt och hårt:
„Bolsjevismen kan komma att uppsluka hela den civiliserade
världen, om den inte utrotas redan i fosterstadiet.“ I
Edwards röst klang en hård beslutsamhet och något,
som den framför honom sittande jesuiten blott med sitt skarpa
sinne kunde uppfatta — fruktan. Edward reste sig, tog
några steg, ställde sig framför pater Hieronim och
fortsatte: „Hela det tyska kejsarrikets byggnad rasar
ihop … Vad här vidare skall bli, det är
svårt att säga. Om Berlin tar efter Moskva och bildar
råd, så kommer det att utgöra ett
fruktansvärt hot. Att införa allierade trupper i ett
land, som behärskas av revolutionen — det innebär
att upprepa tyskarnas öde i Ukraina. Ifall ändå
socialdemokraterna — nu talar jag om
högersocialdemokraterna — lyckas behålla makten i
sina händer, då avlöser den demokratiska hönan
de kejserliga örnarna, så att Tyskland under en rad
år skall upphöra med att spela någon roll som
stormakt.“
I pater Hieronims ögon anade Edward en stum fråga.
„Ni frågar, varför jag har kommit hit, där
tyskarna kan arkebusera mig som fransk spion?“
„Det har jag nog inte sagt något om. Men jag får
tillstå, att det intresserar mig.“
„Förträffligt. Förlåt mig min långa
inledning. Således, varför är jag
här? … Så snart eldsvådan bryter ut i
Berlin, så upplöses den tyska armén i Ukraina och
Polen. Detta står utom tvivel. Tyskarna avtågar, och
hela det av dem ockuperade territoriet övergår i
Röda Arméns händer. Kan ni föreställa er vad,
som då kommer att inträffa? Ett rött Moskva —
ett rött Berlin! Detta är — slutet för
Europa. Varken Frankrike eller England kan tillåta
detta. Situationen förändrar sig skarpt. Tidigare gjorde
den österrikisk-ungerska armén tjänst såsom en
barriär, som skilde Europa från det kommunistiska
Ryssland. Nu har denna barriär raserats. Om inte vi
tillsammans bygger upp en annan, så överränner
sovjeterna allt … “
„Hur kan man då förhindra detta?“
frågade den spänt lyssnande pater Hieronim.
Edward tog kartan i händerna.
„Genom att skapa en polsk republik med en nationell armé, som
avskär de röda vägen emot Väst. Lettland och
Estland ges »självständighet« och tillsammans
med Polen och Rumänien skall de utgöra en väpnad
buffert emellan Ryssland och Väst, under Frankrikes
protektorat. England kommer ju att ta Murmanområdet och
Archangelsk. Allierade landstigningstrupper kommer att tränga
bort de röda från norr, deras flotta från
Östersjön. Den andra engelska zonen blir Norra Kaukasus,
Baku, Mellersta Asien. Franska flottan skall ju vid första
möjlighet gå in i Svarta Havet och inta Odessa med
övriga hamnstäder. Japanerna har intagit Vladivostok och
rycker redan fram emot Sibirien. I samma riktning verkar den ryska
vita armén och den tjeckoslovakiska kåren. Vid denna tid
skall Polen försöka ta resten av Ukraina på
högra stranden, Litauen samt Vitryssland men, ifall detta icke
lyckas, där skapa stater, som är fientliga mot
sovjeterna. Inklämt i denna ring kväves Moskva. Men vi
polacker måste skynda oss, innan vårt land gripes av
kaos. Vi måste förbereda väpnade styrkor, som kan
ge alla dem, som efter tyskarnas uttåg tänker sig att
skapa sovjeter i Polen eller något i den stilen, en
näsbränna. Vi måste besegra tiden, samla ihop
styrkor, beväpna dem, skapa maktorgan, ett
gendarmeri. Frankrike skall ge oss ammunition och vapen på
kredit; de skall skicka halvannat tusende officerare. Då
skall det bli annat ljud i skällan. Men nu är det
nödvändigt att handla, och det med bestämdhet. Desto
mer som detta ju inte bara är en fråga om politik i
allmänhet, utan det kan även bli vårt öde; om
vi inte utrotar de polska bolsjevikerna, så skall de utrota
oss!“
Edward tystnade och kastade en blick på kartan. Därefter
tillade han, liksom hade han dragit sig något till minnes:
„Förresten, hans helighet kardinalen har gett mig i
uppdrag att underrätta er därom, att ifall ert arbete
visar sig framgångsrikt, så kan han inte finna
någon, som vore bättre lämpad än ni för
ämbetet som generalvikarie i Volynien.“
Pater Hieronims små ögon bytte ut sitt sedvanliga uttryck.
„Jag inväntar era befallningar, pan Edward.“
„Förträffligt, pater Hieronim!“ Edward satte
sig. „Således, till verket … Om en eller annan
dag skall jag resa till Warszawa för att delta i
överläggningar. Under tiden skall ni sätta era
kollegor här i kretsen in i läget. Var försiktig,
när ni gör detta.“ Då han märkte
jesuitens otåliga fingerrörelse, förstod Edward,
att de sista orden inte borde ha uttalats.
„Säg än så länge ingenting om min ankomst
och min mission. Om tre veckor infaller min frus
födelsedag. Under denna förevändning skall vi
här samla kretsens bästa familjer och sådana av de
förmögnaste människorna, som intresserar sig
för vår verksamhet. På samma gång skall ni
samla prästerna till rådplägning hos er. Sedan
skall ni anstränga er att få till stånd personliga
sammanträffanden med ortens politikusar. Vad är det
för en, som är hövding här?“
„En PPS-are — advokaten Sładkiewicz.“
„Är han redan socialist? Det gick snabbt! En
förslagen kanalje! Var mycket försiktigt med honom, pater
Hieronim! Innan situationen har klarnat, kan han tre gånger
ha förrått oss till tyskarna. Jag tar ifrån
Warszawa med mig några officerare, som jag måste
placera i ordentliga familjer. Vi skall hitta några utvalda
personer och i tysthet beväpna dem … Låt
någon av era kollegor framträda med predikningar, som
manar till kamp för fäderneslandet och ett stort
Polen. Till och med om han blir arresterad, så gör det
inte så mycket; vi löser ut honom! Jag skaffar
pengar. Här är femtontusen mark så
länge. Förresten, förvarna lämpliga personer
om, att den tyska marken snart skall rasa. I Warszawa skall jag
träffa en påvlig nuntie och be honom om råd
beträffande hur, vi vidare skall handla. Men nu är den
grundläggande uppgiften att samla krafter … Det
är, såvitt jag kan se, allt, jag ville säga er. Nu
ber jag er att åka till furst Zamojski och
överlämna honom mitt brev.“
Bägge reste sig.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)
