Dittills hade kyrkan svarat för folkbildningen genom katekes och psalmbok, och där saknas ännu begreppet fädernesland. Katekesens hustavla förpliktar till lydnad för överheten, men vet ingenting om kärlek till fäderneslandet eller nationen. Först efter 1809 börjar man föra ut idén om fäderneslandet också genom kyrkans undervisning. I Bernadottes Sverige får 1819 års psalmbok ett helt kapitel med fosterländska psalmer. I Finland skulle det ännu dröja några årtionden, innan man började sjunga om fosterlandet i kyrkan, t.ex. i Runebergs psalm Bevara Gud vårt fosterland. Men fr.a. skulle det bli folkskolan, som efter århundradets mitt skulle lära ut den fosterländska lyriken till allmogens barn, i Sverige inte minst genom Folkskolans läsebok. Svenska barn skulle få lära sig att sjunga: »Hur härligt sången klingar på älskat modersmål«. »Modersmålet« blev ett skolämne.
Det är denna utveckling, som leder fram till de starka nationalistiska strömningarna mot århundradets slut, vilka skulle få betydelse också för synen på språket. Det skulle också prägla historieskrivningen. Man möter där en efterrationalisering av det, som skedde vid rikssplittringen 1809: Två redan färdiga nationsbildningar skulle därvid ha skilts ifrån varandra, ungefär på liknande sätt som Norge skildes ifrån Danmark 1814[Not]. Man förbisåg, att »Sverige« resp. »Finland« före 1809 är relativa begrepp. Alltjämt förekommer det, att man i historiska framställningar talar om »egentliga Sverige« i motsats till Finland. Men »egentliga Sverige« användes före 1809 för att beteckna Svealandskapen (utom Värmland). Söder därom låg Göta rike, norr därom Norrland (dit ofta Österbotten räknades) och österut Finland. Men allt detta utgjorde Sverige i motsats till rikets underlydande provinser som t.ex. Svenska Pommern[Not].
Ännu i Fredstraktaten 1809 lyser alla nationella motiv med sin frånvaro. I artikel IV, som handlar om landavträdelserna, heter det, att Konungen av Sverige skall till Kejsaren av Ryssland avträda vissa av sina underlydande län (samt de åländska öarna)[Not]. Vi möter här fiktionen av två feodalherrar, som gör upp inbördes. Feodalherren i Stockholm avstår vissa av sina län till feodalherren i S:t Petersburg. Någon gränsdragning mellan »nationer« eller språkområden är det inte fråga om. Någon »nation«, som heter Finland, nämns överhuvud inte i artikel IV. När kejsar Alexander med rödpenna hade markerat gränsen i norr, gick denna gräns inte bara tvärsigenom Västerbottens län, utan den delade också socknar och byar. Man kan jämföra med gränsdragningen i Tyskland efter andra världskriget. Någon Berlinmur eller järnridå mellan de båda rikshalvorna var det dock inte fråga om. Under de närmast följande åren kunde folket i Tornedalen fritt passera gränsen och t.ex. besöka sin kyrka, om den hade hamnat på motsatt sida. Finsk sjöfart på svenska hamnar kunde enligt överenskommelse fortgå som förut utan nationella tullhinder[Not]. Både Bernadottes Sverige och Kejsarens storfurstendöme fortsatte att styras av samma ämbetsmannasläkter som förut. Gustavianska aristokrater fann sig väl till rätta vid hovet i S:t Petersburg, där det erbjöds bättre karriärmöjligheter för adelns söner än vid den franske uppkomlingens hov i Stockholm. Men under åren närmast efter 1809 flyttade också en rad finska ämbetsmän och kulturpersonligheter över till Sverige. Vibelius i Kuopio, Runebergs »Landshövdingen«, placerades som landshövding i Karlstad. En ung officer, som under kriget tjänat upp sig från korpral vid Österbottens regemente, G.A. Montgomery, placerades vid Värmlands regemente och blev senare landshövding i Västerbotten. Savolaxaren Gabriel Poppius fick, sedan hans domsaga i Satakunta ockuperats, som ersättning en ny domsaga i Södermanland. Han användes i svenska regeringens tjänst både före och efter 1809, fr.a. i lagstiftningsarbetet. Påfallande många av det övre skiktet i Sverige efter 1809 är till ursprunget finnar. Tillspetsat kunde man säga, att Finland fortfor att styras av svenskar, medan åtskilliga av dem, som styrde Sverige, var finnar.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«., vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«., häfte 8 (1991).
