Den statliga språkpolitiken gick fram på två linjer. Det framgår av sakkunnigbetänkandet 1921. Där uppges å ena sidan, att finska språket »genom sin egen natur och byggnad förmår tränga igenom på svenskans bekostnad«, och att de flesta barnen från finnbygden endast kan finska vid sin skolstart. Men å andra sidan hävdar man, att det egentligen inte alls existerar någon språkfråga i finnbygden. Finskan är på väg att försvinna[Not]. Kanske är det ett uttryck för tendensen att förtiga finska språkets existens, när den geografiska läseboken Nils Holgerssons underbara resa, tillkommen som ett beställningsarbete åren efter unionsupplösningen 1905, överhuvud inte nämner den finska befolkningen, medan lappbefolkningen däremot ägnas åtskilliga sidor. I den s.k. Tornedalsutredningen 1958 finns inte en rad om att Tornedalen genom sina språkförhållanden skulle skilja sig från landet i övrigt.
I den nämnda sakkunnigbetänkandet 1921 understrykes, att det är finnbefolkningen i Norrbotten, som själv begärt, att deras barn skall lära sig svenska och endast svenska i skolan. Detta bestyrkes med en rad protokoll från möten med befolkningen i finnbygderna, där denna i det närmaste enhälligt kräver, att deras barn skall bli förskonade från undervisning i det egna modersmålet[Not].
En av de sakkunniga, agronomen W.L. Wanhainen, har i ett reservationsyttrande förklarat orsaken till att befolkningen intagit denna ståndpunkt. Det var försvenskningsåtgärderna, som enligt Wanhainen hade försatt befolkningen i den situationen, att den själv bad om försvenskning. Alla vägar till utbildning för deras barn hade genom myndigheternas åtgärder blivit totalt spärrade, så länge man endast kunde behärska finska[Not].
Exemplet från Tornedalen visar, att svenska myndigheter ännu i vårt eget århundrade använt liknande metoder, som användes på 1600-talet vid försvenskningen av Skåneland. Genom en blandning av hot och löften lyckades man då få ståndens representanter att själva begära införandet av svenskt språk.
Det fanns också en annan orsak till att Norrbottensfinnarna gav upp sitt modersmål. I samband med Ålandsfrågan hade ett rykte spritts ut, att Sverige kunde tänkas byta till sig Åland mot finnbygden. I fruktan för att bli utlämnad till Finland vågade inte befolkningen kräva några rättigheter för det egna språket[Not].
Biskop J.R. Koskimies i Uleåborg underströk i en artikel i Kristen gemenskap 1929, att när den finska befolkningen förklarade sig nöjd med språkpolitiken, var detta typiskt för hur ett »förskrämt och underkuvat folk« handlar[Not]. Biskop Bergqvist i Luleå, vars domkapitel betonat försvenskningen som »en fosterländsk plikt«, gick i svaromål. Därvid framhöll han, att finskan skulle ha »smugit sig allt längre in på svenskt område«, men han förnekade på samma gång, att det överhuvud fanns någon finsk »nationalitet« i Norrbotten: Befolkningen är visserligen finsk till språket, men svensk till rasen. Man hade enligt biskop Bergqvist gjort ett stort nummer av, att bestraffning tilldelats barn, som beträtts med att tala finska. »Men skulle det någon gång ha hänt, att en lärarinna t.ex. luggat en eller annan pojke för att de talat finska under leken på rasterne, har det säkerligen inte skett an andra än pedagogiska skäl … Sådant tillhör det sanna lärarnitet, vad ämne det gäller.«[Not]
Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«., vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«., häfte 8 (1991).
