[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Hemmanet Mången som kameral Opp: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Bakåt: Från stadgehemman till dagsverkstorp.
Mången är beläget inom det område, som kallats Noraskoga, och som utgjorde Nora sockens utmarker. Den del av Noraskoga, som i dag hör till Hällefors kommun, var under medeltiden till största delen obebyggd vildmark. Området får sin prägel av Svartälven och dess sjösystem. Vid några av de tillrinnande bäckarna har de första hyttorna blivit anlagda.[Not] I södra delen av området, nuvarande Grythytte socken, kan hyttbebyggelse ha förekommit redan under medeltiden.[Not] Först med jordeböckerna 1539 och 1540 kan man få en någorlunda säker uppfattning om bebyggelsen, då ännu koncentrerad till sjöstränderna i områdets södra del.
Områdets norra del, vad som senare skulle komma att utgöra Hällefors socken, har börjat bli befolkad först omkring 1600 och då huvudsakligen av finnar.[Not] Finnar omtalas redan under Gustav Vasas regering både i Nora och Värmlandsbergs socknar, men benämningen torde därvid avse personer, som inflyttat från landskapet Finland, »Egentliga Finland«.[Not] Den stora inflyttning, som resulterade i finnbygder, började först på 1570-talet. Det är då fråga om östfinnar, framför allt savolaxare. När den finnmark, som omfattar Hällefors socken, koloniserades, skedde detta som ett led i den migration, som kallats den savolaxiska expansionen.[Not]
När denna utsträcktes över Bottniska viken till Mellansverige, skedde det helt i linje med centralmaktens kolonisationspolitik,[Not] inte minst hertig Karls. Inom hans hertigdöme tog finnkolonisationen fart, sedan han i ett brev den 10 sept 1579 gav en allmän tillåtelse att anlägga nybyggen på kronans skogsmarker. Nybyggena skulle efter sex frihetsår skattläggas. Nybyggaren utlovades hjälp t.ex. med utsäde.[Not] Ett av denna kolonisations huvudcentra fanns i gränsområdet mellan Närke, Västergötland och Värmland.[Not] Jan Brunius har belagt finsk kolonisation i Närke, i skogstrakten mot gränsen till Värmland, under perioden 1570-1600. Före 1600 svarade finnar för 1/3 av nyodlingen i de Närkesocknar, som gränsar mot Värmland.[Not]
Lars-Olof Larsson, som har undersökt befolkningsutvecklingen i Visnums härad 1500-1640, har kommit till ett helt annat resultat än Brunius, när det gäller finnkolonisation. Han framhåller, att det inte finns »något som talar för att finländsk immigration och kolonisation skulle ha betytt något väsentligt« för de regioner han undersökt. Förklaringen torde vara den, att Visnums härad till större delen utgöres av sedimentbyggd med endast marginella inslag av moränmark, och det var främst moränmark, som finnarna koloniserade.[Not] Lars-Olof Larsson ingår uttalat i den från Eli Heckscher emanerande forskningstradition, som nedvärderat betydelsen av finsk kolonisation.[Not]
Några finnar bosatte sig under åren 1579-1582 vid sjön Möckeln och koloniserade den trakt, som senare blev Karlskoga.[Not] Därifrån följde kolonisationen Svartälvens dalgång norrut ända till Svartälvens källor i Nås sockens utmarker i Dalarna. Omkring 1600 har finnkolonisationen gett upphov till ett femtiotal torp inom det område, som senare kom att utgöra Grythytte och Ljusnarsbergs socknar.[Not] Därifrån koloniserades den del av Nås socken, som senare skulle ingå i Säfsnäs.[Not] Inflyttningen avstannade på 1630-talet, men kolonisationen fortsatte med utflyttning från de tidigaste nybyggena till nyanlagda torp.[Not] Mången uppstår som resultat av en sådan utflyttning.
I undervisning om årliga räntan för Noraskoga 1624 nämns en Nils Finne, som uppges ha börjat bygga vid Sandsjön 1620, medan Erik Mattsson och Erik Eriksson skall ha börjat anlägga Tomsjötorp (Stora Tomsjön) år 1621. Det omtalas också två ännu oskattlagda torpare i Silken. I 1640 års jordebok för Noraskoga och Ljusnars bergslag uppges 40 »finnetorpare«, bland dem »Lille Erik« i Tomsjön. I Nora läns jordebok för 1642 nämns två torpare i Silken och en i Tomsjön. Första torpet i Gränsjön har troligen anlagts omkring år 1600. Enligt mantalslängd finns där då en Per Finne med hustru.
Finnkolonisationen gav upphov till nya sockenbildningar. Sedan 53 järnbergsmän och 54 finntorpare år 1633 byggt kyrka vid Grythyttan och genom biskop Johannes Rudbeckius i Västerås erhållit en präst kunnig i finska språket, utfärdade förmyndarregeringen brev angående församlingsbildning.[Not] Den nya församlingen kom att omfatta större delen av det område, som i dag utgör Hällefors kommun. Sedan Hällefors silverfyndigheter upptäckts på 1630-talet, kom finntorparna i området att framgent vara knutna till och beroende av silververket och dess efterföljare Hällefors järn- och manufakturverk. Norra delen av Grythytte socken avskildes 1645 till Hällefors bruksförsamling med kyrka och brukspredikant vid Hällefors bruk. Året dessförinnan hade Grythytte socken bildat eget tingslag, där halva nämnden skulle bestå av finnar.[Not]
Till följd av den savolaxiska expansionen fanns sålunda vid 1600-talets mitt i gränstrakterna mellan Värmland, Västmanland och Dalarna ett sammanhängande område, som var präglat av savolaxiskt näringsliv -- svedjebruk -- och savolaxiskt språk och kultur, en finnmark.[Not] Det var inte järnet utan finnarna, som här bröt bygd.
Området eller delar därav har i äldre litteratur skildrats av bl.a. Abr. Hülphers i hans Dagbok öfwer en Resa igenom de under Stora Kopparbergs Höfdingedöme lydande Lähn och Dalarne, 1762, och P. Mozelius i Försök till en beskrifning öfver Nora och Lindes bergslagers fögderi uti Örebro höfdingedöme, 1791 [PM 1791]. Av stort personhistoriskt intresse är C.A. Gottlunds resedagbok. Gottlund, själv finne, som 1817 som ung student bl.a. besökte Säfsnäs socken, meddelar uppgifter om finnarnas då ännu i viss utsträckning bevarade kultur och språk. Detsamma gäller Frantz D. Craelius Beskrifning öfwer Säfs socken, 1830 [FDC 1830].
Flera kulturgeografer har behandlat området. Så har Helge Nelson främst intresserat sig för Ljusnarsbergsbygden. Ernst Ture Ström har skildrat Hällefors och Grythytte bergslager från år 1640 till omkring 1700. Han behandlar näringsliv och bebyggelse, arbetsliv och arbetare med särskild hänsyn till Hällefors silververk. Hans arbete har för mig haft den största betydelse som introduktion till undersökningsområdets ekonomiska och sociala problematik.
Sigvard Montelius har behandlat Säfsnäsbygden i Säfsnäsbrukens arbetskraft och försörjning 1600-1865 och Erik Falk har skildrat Säfsnäsfinnarnas bygd i början av 1700-talet med särskild hänsyn till finnarnas förhållande till bruksrörelsen.
