Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Torparna och regalrätten. Opp: Rättsuppfattning och klasskamp. Bakåt: Kyrkans undervisning och samhällsförändring.


Finntorparens egen rättsuppfattning.

Vi har sett, hur torparna i Hällefors finnmark i allmänhet inte godvilligt tog lösen för sina röjselrätter utan tvang Hälleforsverket til en rad processer vid bergstinget (ett fyrtiotal från mitten av 1700-talet), och att 22 av dem så sent som 1790, alltså nära 20 år efter skatteköpet 1771, ingick till länsstyrelsen och begärde att själva få skattköpa sina åboende hemman. Av detta kan vi dra den slutsatsen, att de ansåg sig vara i sin fulla rätt att bevara och stärka sin ställning som relativt självständiga producenter.

Det finns ett, för Hällefors bergslag förmodligen unikt, dokument, vilket, tillsammans med en åtföljande rättegång i bergstinget, låter oss få en inblick i hur en torpare uppfattade den rättsvårdande myndigheten, i synnerhet bergstingsrättens sexmän.

Till bergstingsrätten hade år 1808 inlämnats en skrivelse från torparen Jan Ersson i Stensjöhöjden, ett torp beläget ett par km öster om Mången. Denne har inte själv varit skrivkunnig, utan en annan person har varit honom behjälplig att uppsätta skrivelsen. Jan Ersson nämns både i tredje och första person. Den, som hållit i pennan, kan möjligen ha varit en bror till Jan Ersson, nämndemannen Sven Hellsten i Björkbo, Nya Kopparbergs socken. Denne uppträder nämligen vid den följande rättegången den 13 maj 1809 som Jan Erssons ombud. Skrivelsen återges här in extenso och med bibehållen stavning.

På begäran av Jan Ersson vid Stensjöhöjden och Hällfors socken[Not] lemnas detta till bevis angående förhållande vid inspectoren Olf Walmos vid Säfsjön som han höl En upskattning på Jan Erssons fasta Egendom Stensjöhöjden d. 8Juni 1808 tillika med tvene sexmän Jan Andersson i Damshöjden och Jan Jansson i Gillershöjden i Hälfors.

1. frågade Jan Erson Walmo af hvilken de är beordrade att hålla En sådan upskattning. Inspektorn svarade Jag är asesor haikenskylts order Eller vet du intet det at han får jöra huru han vil med alt som hörer under selfver donattion

2. frågade spector Walmo Jan Ersson om de skulle håla uppskattning neij svarade Jan Ersson jag bestrider aldeles En sådan skattning som Eij Kronfogden Eij har beordrat förrättningsman at hålla men de skattade all befintelig fastighet lika väl Imot Jan Erssons villia och när det blef värkstalt tilsade specktor Walmo huru högt det steg all fast Egendom bestigande til Etthundrade Riksdaler i Banco mynt. äfven frågade Wallmo Jan Ersson om han ville nöia detta wärdii neij Ingalunda svarade Jan Ersson men jag är eij imot at taga röisel Rätten med det Eij mindre utan at få trehundrade Riksdaler Banco om så är at asäsor haikenskyldt är Rätt Egare af sielfva grund. men i annat fal Kan jag Eij taga mindre än sexhundrade Ricsdaler Banco för min fasta Egendom om jag skulle sälia i Rent Kiöp.

Begerte Jan Ersson at få bevis af förrättningsmännena af hvilken de var beordrat att hålla En sådan upskattning på min fasta Egendom imot min willia. men där på svaras intet, hvarken af Inspectorn Olf Walmo Eller af de andra förre nemnde förRättningsmännerna Eii eller lemnades något bevis mindre någon del af det Skattnings Instrument. Detta kan vi med liflig ed besanna om så skulle fodras.

Stensjöhöjden den 8de Juniij 1808

Eric EEB Biörk

vid Silken

wittnen

Olf OOS Olsson

vid nitten i Grangärdets socken

Mats MMS Matsson

uppsättare vid Norrhörks hytta i Kopparbergs socken

Skrivelsen är som synes dagtecknad samma dag som syneförrättningen ägde rum. Tydligen har Jan Ersson varit varskodd i förväg och därför tillkallat ett par vittnen, som ej var underställda Hälleforsverket.

Enligt redogörelsen i skrivelsen är det endast inspektor Wallmo, som för dialogen med Jan Ersson, medan sexmännen synes inta en mera passiv roll.

Vid den efterföljande rättegången 1809 förklarade Jan Ersson genom sitt ombud, att han inte kunde gilla den verkställda värderingen utan krävde, att ny syn och ny värdering »måtte av oväldige män« verkställas. Han erkände alltså inte sexmännen som opartiska värderingsmän. Han hänvisade till bouppteckningen efter sin far från 1806, där torpet värderats till 200 riksdaler specie, alltså 100 riksdaler mer än vid den år 1809 gjorda värderingen. Inspektor Wallmo genmälte, att kritiken mot värderingsmännen var obefogad, då dessa »i egenskap av ledamöter uti Hällefors lovl. bergstingsrätt voro behörige«. Jan Erssons ombud däremot »ville det oaktat icke anse dem annorlunda än som herr assessorns underhavande (kurs.här) och såsom varande i samma belägenhet med andra underliggande torpare jäviga och mindre pålitelige värderingsmän«.

Detta yttrades visserligen nära tjugo år efter rättegången mot Pål Hindersson, men de värderande sexmännen hade suttit i rätten redan då, och uppfattningen om deras beroende av bruksägaren kan rimligtvis också då ha varit densamma.

Varför möter vi då först 1808 uttryck för kritik mot sexmännen och deras värderingar? Vi får givetvis inte utifrån bristen på källmaterial dra den slutsatsen, att kritik inte har förekommit. Bristande skrivkunnighet har säkert varit en orsak till att Jan Erssons inlaga till rätten inte tycks ha haft någon föregångare. När det av rättsprotokollen förefaller, som om torparna utan protester fogat sig, kan detta också vara ett tecken på att de nu blivit så disciplinerade, att de avstår från att driva en hopplös kamp. Jan Ersson hade emellertid en bror, som var nämndeman, och som därför hade erfarenhet av syneförrättningar och processer, som troligen varit skrivkunnig (som nämndeman har han tydligen tillägnat sig brottstycken ur den kuriala stilen), och som utifrån sin fria ställning i förhållande till Hälleforsverket kunnat intala sin bror att agera.

Utifrån torparnas resignerade tystnad får vi inte sluta oss till att de accepterat sexmännen som opartiska värderingsmän. Det är mycket möjligt, att de i likhet med Jan Ersson betraktat dem som redskap i händerna på »herr assessorn«.

Är det härutöver möjligt att veta något om våra torpares rättsuppfattning? Vi har sett, vilka lagar och förordningar, som gällde, vilka kunskaper, som krävdes, och även vad som förväntades, att de skulle tänka och tro, men kan vi därav dra några slutsatser om deras egen uppfattning om rätt och orätt, vad de själva tänkte och trodde?

Eva Österberg har talat om det »normsystem som manifesterade sig i människornas närmiljö och som inte behöver vara identiskt med lagverket«, ett normsystem som kan belysas med hjälp av t.ex. domboksmaterialet.[Not]

Vilket normsystem hade då torparna i Mången? Var det identiskt med det, som myndigheterna förväntade av dem, eller hade de ett eget? Präglades deras rättsuppfattning av antikens Rom eller den mosaiska lagens Jerusalem, d.v.s. det kyrkliga normsystem, vilket också satt sin prägel på lagstiftningen?




[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Torparna och regalrätten. Opp: Rättsuppfattning och klasskamp. Bakåt: Kyrkans undervisning och samhällsförändring.


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«..
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).