[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Romersk rätt och bergsrätt. Opp: Rättsuppfattning och klasskamp. Bakåt: Rättsuppfattning och klasskamp.
Kärande vid rättegången 1790 var direktören för Hälleforsverket, assessor Detlof Heijkenskjöld d.y. och svarande torparen Pål Hindersson vid Mången. Pål Hindersson och hans klass av finntorpare känner vi från föregående avsnitt, men vem var Detlof Heijkenskjöld?
Hällefors bruksherrgård erinrar alltjämt om Detlof Heijkenskjölds livsverk. Han lät uppföra den 1778-1779, och han bodde där med sin familj till sin död 1824.[Not] Herrgården inrymmer i dag bl.a. en matservering, där arbetarna vid det finnägda företaget Ovako Steel fyller sina middagsbrickor. Hade man frågat dem, vilka intressenter på aktiemarknaden, som tillägnar sig merprodukten av deras arbete, hade de sannolikt haft svårt att ge ett uttömmande svar. Men när Pål Hindersson levererade sina kolstigar till hyttor och smedjor, eller när han och hans familjemedlemmar år efter år strävade för att få debet och kredit i avräkningsboken att gå ihop, var det inte, som för dagens arbetare, en anonym grupp kapitalägare, som de arbetade åt. När Pål Hindersson vid rättegången enligt protokollet »anförde ett och annat om kolningsarbete, som han för sin tid sökt uträtta till herrar interessenters nöje«, visste han, vem den främste bland dessa intressenter var. Vid rättegången stod han öga mot öga med honom. Var gång Pål Hindersson på väg till Hällefors kyrka passerade bruksherrgården, kunde han peka upp mot byggnaden och säga till sina barn: »Där bor han, till vars nöje vi arbetar.« Efter den 28 maj 1790 kunde han tillägga: »Där bor han, som tagit ifrån oss den jord, som vi ärvt från våra fäder.«[Not]
Detlof Heijkenskjölds farfarsfar, kopparsmedmästaren Detlof Heijke, hade invandrat från Tyskland på 1620-talet. En son till honom började som bruksbokhållare och övertog sedan genom giftermål Gammelbo bruk. Dennes son, Detlof Heijke, blev efter studier i lagfarenhet och bergshantering auskultant i Bergskollegium. Sedan han företagit utlandsresor, bl.a. till Tyskland och Norge för att studera bergsbruk, utnämndes han 1737 till bergmästare i Nya Kopparbergs bergmästardöme, dit Hällefors silverbergslag hörde. Han adlades Heijkenskjöld. Sonen, Detlof Heijkenskjöld d.y., föddes 1751. Sedan han i Uppsala fått juridisk utbildning, uppehöll han tjänster i Bergskollegium, där han 1776 erhöll avsked med assessors titel.
Från sin far hade han och hans syskon ärvt mer än hälften av andelarna i Hälleforsverket. Vid tiden för rättegången 1790 hade han löst in syskonens andelar. Efter hand löste han in också övriga andelar för att slutligen bli ensam ägare.
Varken Pål Hindersson eller de andra torpare, som miste sin jord, har lämnat något skriftligt dokument efter sig, som redovisar deras uppfattning om Detlof Heijkenskjöld. Deras kommentarer på hemväg från bergstinget kan bara bli föremål för gissningar. Men det finns andra källor, som omvittnar, vilket eftermäle Detlof Heijkenskjöld fått. Inte långt efter hans död reste hans barn en minnessten, vars inskription omtalar hans »tänkesätt för människans förädling genom inbördes välvilja och högaktning«.[Not] När Greifswaldprofessorn Friedrich Wilhelm von Schubert 1817 hade besökt Hällefors, skrev han i sin reseberättelse om Detlof Heijkenskjöld: »Hans namn välsignas av alla, som känna honom, för hans milda behandlingssätt mot sina underhavande [ … ] Bruksarbetarna äro i ganska god belägenhet [ … ] Dessa torpare äro till största delen välmående, varföre de huvudsakligen hava att tacka Hr Heijkenskjölds milda behandlingssätt.«[Not]
Än i dag berömmer sig Hällefors kommun av att ha landets äldsta »folkpark«, Krokbornsparken, anlagd av Detlof Heijkenskjöld för att bereda de underlydande ett nöje på söndagseftermiddagarna.
Även om de positiva omdömena om Detlof Heijkenskjöld avgetts av personer ur hans egen klass, ger inte den omständigheten oss rätt att helt underkänna deras källvärde. Han kan mycket väl ha varit inte bara en driftig bruksägare, utan också en, i jämförelse med andra, god och omtänksam husbonde. När han drev den ena processen efter den andra för att lägga under sig torparnas hemman, får vi utgå ifrån att han handlade så, som han fann riktigt utifrån sin klassposition och med hänsyn till sin klass intressen.[Not]
För den bruksägarklass, till vilken Heijkenskjöld hörde, var det ett intresse att trygga brukens tillgång på skog och arbetskraft. Bättre och mera kostnadskrävande teknik vid gruvbrytning, masugnsdrift och smide fordrade större enheter och effektivare utnyttjande av mark och arbetskraft för att ge vinst, än vad som kunde åstadkommas med hjälp av feodala privilegier och utomekonomiskt tvång. Därför motsvarade tidens från romarrätten övertagna föreställningar om en odelad äganderätt bruksägarnas intressen. Mot denna bakgrund skall vi förstå Hälleforsverkets skatteköp 1771, förvärven av torparnas röjselrätter liksom rekognitionsskogarnas förvandling till privat egendom.
Genom att beröva bönderna deras jord och sammanföra stora markområden till privatägda domäner lade man grunden till den ekonomiska struktur, vilken blev en av förutsättningarna för de industrialiserade bruksföretag, som så småningom växte fram mot 1800-talets slut.
Som ett led i denna ackumulationsprocess kunde Hälleforsverkets ägare, i kraft av feodala privilegier, tillägna sig böndernas arbete och böndernas jord. Detta möjliggjorde senare tillkomsten av det kapitalistiska industriföretaget Hällefors bruks AB. Detta skulle upphöra som självständigt företag 1958, varvid skogar och trävaruindustri övertogs av Billerudsbolaget (numera AB Stora) och järnbruksdriften av SKF (numera Ovako Steel).
Vi finner här ett exempel på hur det kapitalistiska samhällets struktur växt fram ur det feodala samhällets.[Not] När de härskande i det feodala samhället avtvang bönderna deras arbete och deras jord, skedde det i kraft av de lagar och institutioner och den rättsuppfattning, som upprätthöll feodala produktionsförhållanden.
Var hade denna rätt sitt ursprung? I vilken utsträckning var det en klassrätt? Vilken roll spelade den i klasskampen? Hur bidrog rätten till framväxten av kapitalistiska produktionsförhållanden? Dessa frågor skall här ställas inför de båda dominerande rättstraditioner, som vi möter i feodal tid: den romerska och den mosaiska.
