[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Opp: Finntorparna i Mången Jord Bakåt: Utgåvan på Internätet 1999.
Till Hällefors silverbergsting i maj 1790 hade direktören för Hälleforsverket, assessor Detlof Heijkenskjöld, låtit instämma skattlagde torparen Pål Hindersson vid Mången. Under hänvisning till 1686 års kungliga donationsbrev till Hällefors silververks intressenter och flera andra författningar krävde käranden att Pål Hindersson skulle åläggas »avträda dess åboende hemmansdel emot betalnings undfående för röjseln efter mätismans prövning och åtnjuten laga fardag«.
Käranden styrkte sina krav genom att utöver det nämnda donationsbrevet uppvisa även Kongl. Bergskollegii utslag av den 4 sept. 1750, »det senare stödjande sig uppå det förra och båda sammanstämmande däruti, att Hällefors-intressentskapet med alla inom Hällefors-Distriktet liggande och därunder lydande lägenheter ägde så disponera och laga som de det till eget och verkets gagn och nytta finna bäst vara ländande«. Käranden åberopade dessutom ett av Kongl. Kammarkollegium den 30 april 1771 utfärdat skatteköpsbrev, som visade, att hemmanet Mången jämte flera andra i Donationsbrevet uppräknade kronolägenheter »blivit av intressenterne till Skatte inlöste och dem till så mycket större deras säkerhet, under skattemannarätt till evärdelig ägo upplåtne«.
Svaranden, Pål Hindersson, »ville förmoda, att han åtminstone för sin återstående livstid måtte få sitta orubbad vid vad han efter sina förfäder ärfteligen bekommit och åstundade på lika sätt överlåta åt barn efter honom, lämnande därhän huruvida desse kunde sedermera vid samma och enahanda förmån sig bibehålla. Toge således nödigt för egen del någon lösen för röjselen, som skulle medföra avflyttning ifrån torpet på dess annalkande ålderdom, anförande därutöver ett och annat om kolningsarbete och dylikt, som han för sin tid sökt uträtta till herrar intressenternes nöje«.
Assessor Heijkenskjöld »försäkrade dess tanke och avsikt ingalunda vara att för Pål Hinderssons övriga livstid sätta honom ifrån torpet, ej heller att vägra sig antaga vem det helst vore av Pål Hinderssons avkomma till åbo efter honom, så vida de funnes härtill äga erforderlig skickelighet, och ville med trogen och oförtruten tjänst gå verket tillhanda«.
Bergstingsrätten konstaterade, att »1686 års Kongl. Donationsbrev med flera därå sig grundande senare resolutioner och författningar samtelige försätta Hälleforsverkets innehavare uti den ostridiga rättighet att frie och obehindrade disponera om alla inom Hälleforsdistriktet varande egendomar jämte åboernes uppå desamma av- och tillsättande, som det för intressenterne och verket nyttigast falla kan, allenast med den förmån för den avträdande, att efter föregången mätismans prövning och laga värdering njuta ersättning för uppodling och röjselrätt«. Bergstingsrätten ålade därför Pål Hindersson att, efter åtnjuten betalning för röjseln, »sitt torp vid Mången till Hällefors resp. intressenters disposition avträda«.
Domen innebar, att torparen Pål Hindersson tvangs att lämna ifrån sig sin jord, medan Hälleforsverket kunde utöka sin godsmassa. Vad som hände vid Hällefors silverbergsting i maj 1790 ingick därför som ett led i den process, som kallats den ursprungliga ackumulationen. Denna kännetecknas av »de moment, då stora människomassor plötsligt och våldsamt lösslitas från sina existensmedel och som fågelfria proletärer slungas ut på arbetsmarknaden. Expropriationen av den lantlige producenten, bonden, bildar grundvalen för hela processen.«[Not]
När den svenska industrialiseringsprocessen sätter fart omkring 1870, är, som Nils Wohlin uttryckt det, den svenska landsbygden »mättad på folk«.[Not] Jordbruksbefolkningen hade sedan 1750 nästan fördubblats, och huvuddelen av denna ökning hade fallit på jordbrukets underklasser. Enligt Emigrationsutredningen uppgick denna kategoris manliga huvudpersoner år 1775 till 72.041. 1860 däremot utgjorde de manliga huvudpersonerna hos torpare, statare och backstugusittare 220.144, d.v.s. nästan lika många som kategorin »jordbrukare«, 230.901.[Not] I vissa län var denna tendens ännu mera markant än i landet som helhet. I Örebro län, dit Mången i Hällefors socken hörde, sexdubblades antalet backstugusittare och inhyses, och torparnas antal fyrdubblades, medan övriga bönder endast ökade med något mer än en fjärdedel.[Not]
Denna differentierings- och proletariseringsprocess inom bondeklassen har sina paralleller också utanför Sverige, även om utvecklingen i t.ex. Tyskland ligger långt före. Jan Peters, som behandlat jordbrukets underklasser i Svenska Pommern under perioden 1630-1815, kan påvisa, att en tydlig differentieringsprocess och proletarisering är på gång där redan omkring 1700.[Not] Fridlev Skrubbeltrang har undersökt förhållandena på Själland fram till 1809 och kan redovisa en tillväxt av husmansklassen 1787-1801 med över 25%.[Not] Enligt S. Skappel har antalet husmän i Norge fyrdubblats från 1600-talets slut fram till 1825, medan de jordlösa husmännens antal åtta- eller niodubblats.[Not]
Till proletariseringen bidrog en social rörelse nedåt bland besuttna bönder. Redan C.A. Agardh hade funnit, att äldste sonen övertog hemmanet, medan de övriga barnen »övergingo i den egentliga arbetsklassen«.[Not] Nils Wohlin har senare påtalat samma företeelse.[Not]
I sin undersökning av den sociala strukturomvandlingen i Dala pastorat 1750-1850 visar Christer Winberg, hur jordbrukstekniska förändringar och uppkomsten av en marknad för jordbruksprodukter och arbetskraft medverkat till framväxten av ett proletariat. Som svar på den ökade efterfrågan på jordbruksprodukter skedde en omläggning av driften vid storgodsen, varvid frälsebönderna som klass utplånades och ersattes av torpare och statare. Genom att bönderna drogs in i marknadsekonomin, skiktades de socialt. När förbudet mot hemmansklyvning inte längre hindrar delar av bondeklassen att överta hemmansbruk, utgör i stället en marknadsmässig prisbildning en spärr.[Not]
Nils Holmberg har framhållit, att enskiftet i Malmöhus län ledde till en social uppdelning av bönderna. De bäst situerade fick ofta stanna kvar på den gamla bygrunden, medan de utflyttade kunde ha svårt med att skaffa medel till flyttningskostnaderna och ibland därför måste sälja jorden och bli dagkarlar.[Not]
Tillväxten av jordbrukets underklasser innebar, att det på 1860-talet i Sverige fanns ett överflöd av arbetskraft, som till för industrin förmånliga priser kunde köpas över från de agrara näringarna. Gustaf Utterström talar om den »industriella reservarmé«, som fanns på landsbygden vid 1800-talets mitt.[Not] Ur den stora massan av torpare och andra småbönder och tjänstefolk rekryterades en betydande del av industrins arbetskraft, och en industriarbetarklass formerades.
Den svenska landsbygdens proletarisering under förra århundradet kom alltså synnerligen lägligt före den industriella revolutionen. Hur skall detta förklaras? En av de förklaringar, som getts, hänvisar till den kraftiga folkökningen på landsbygden, en förklaring, som väl döljer sig bakom Wohlins uttryck, att landsbygden var »mättad på folk«. En liknande pessimistisk syn på jordbrukets försörjnings- och utvecklingsmöjligheter finns belagd redan på 1700-talet i samband med diskussionen om jordstyckningsfrågan, och Wohlin pekar också på att »malthusianska tankegångar« kom till uttryck redan på 1700-talet. Han nämner bl.a. vissa uttalanden i en enkät 1787, där »idéer, fullkomligt sammanfallande med malthusianismens tydligt gjorde sig gällande. Lika litet som de klassiska engelska nationalekonomerna kunna anses såsom skapare av liberalismen, får Malthus betraktas som upphovsman till den åskådning i befolkningfrågan, vid vilken hans namn sedermera blivit befästat. Malthus systematiserade endast och utformade till en vetenskaplig teori vad redan dessförinnan torde hava varit tänkt och yttrat i hans eget land … «[Not] Georg Schaumann ger också ett exempel på malthusianska tankar före Malthus, nämligen i skriften Upriktiga utlåtelser från 1700-talets mitt, innehållande nationalekonomiska åsikter hämtade från Bacons Essays. Författaren till skriften framhåller som angeläget, att ett lands befolkning ej bör överstiga tillgångarna.[Not] S. Skappel, som uttalat ansluter sig till Malthus teori som »videnskabelig begrundet«,[Not] menar, att de norska husmännen »paa proletariatets vis« inte har »nyttet sine chanser til fremskridt«. Under gynnsamma konjunkturer har de i stället för att spara gått in för att avla fler barn, vilket lett till en »særlig forøkelse av arbeiderantallet, hvilket igjen virker til arbeidslønnens formindskelse«.[Not] Friedrich Lütge är inne på liknande tankegångar: »Die Bauernbefreiung« (d.v.s. de agrara producenternas skiljande från produktionsmedlen) har lett till att gamla hämningar gentemot tidiga äktenskap sönderfallit, och födelsetalen har stigit på grund av »den proletära livsformen, som inte var belastad med något ansvar för arv och egendom.«[Not] Wohlin talar också om »en folkökning, för vilken den moraliska ansvarskänslan och de ekonomiska betingelserna felats«.[Not] Enligt denna syn innebar sålunda det agrara proletariatets »omoraliska« inställning till familjeplanering industriföretagarnas stora lycka.
Mot den pessimistiska synen talar dock det faktum, att den odlade arealen ökade väl så mycket som folkmängden. Emigrationsutredningen uppger den odlade jordens areal år 1750 till 600.000 hektar medan motsvarande siffra för 1850 var 2.025.000.[Not] Eli Heckscher har för perioden 1805-1820 visat på en ökning av totalskörden, som är avsevärt större än ökningen av den odlade arealen under motsvarande tid.[Not] Från 1820-talet har Sverige dessutom börjat exportera spannmål. Att spannmålsproduktionen verkligen ökade per capita har Christer Winberg gett belägg för i sin undersökning av Dala pastorat. Åkerarealen växte minst lika snabbt som befolkningen, och dessutom ökade skörden per hektar.[Not] Detta bekräftas också av de resultat, som Maths Isacson kommit till i sin undersökning av ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680-1860 i By socken i Dalarna. Från 1750 till 1850 ökade där åkerarealen med 325%, och dessutom ökade produktionen av spannmål ännu snabbare. Mot en skörd av 1,02 tunna spannmål per invånare 1750 svarade 3,98 tunnor 1850.[Not] Det är också anmärkningsvärt, att det var först omkring 1830, när Sverige just börjat exportera spannmål, som landsbygdens fattigfråga på allvar började aktualiseras.[Not]
Om orsakerna till landsbygdens proletarisering inte kan sökas i en i förhållande till folkmängden otillräcklig produktion av livsmedel, återstår det att söka den i en förändrad fördelning av tillgångarna och då framför allt av det viktigaste produktionsmedlet, jorden. En sådan differentiering var en förutsättning för industrialiseringen. Viktiga förutsättningar för denna var nämligen, dels att tillräckligt med kapital fanns ackumulerat på ett mindre antal ägare, dels att, som Werner Sombart uttrycker det, » … det i en befolkning finns tillräckligt många personer, som, då de inte vill eller kan bli självständiga producenter, frivilligt försöker tjäna sitt uppehälle genom utförande av lönearbete i en kapitalistisk företagares tjänst … «[Not]
Ytterligare en förutsättning för den industriella revolutionen var en marknad, bestående dels av en välbeställd medelklass, t.ex. lantbrukare med behov av redskap för jordbrukets rationalisering, dels av en från produktionsmedlen skild arbetarklass med behov av för sin reproduktion oundgängliga konsumtionsmedel. »Sålunda skapar bondeklassens förvandling till ett lantproletariat huvudsakligen en marknad för konsumtionsmedel och bondeklassens förvandling till en bybourgeoisie huvudsakligen en marknad för produktionsmedel.«[Not] Proletariseringen inom jordbruket och ett agrarborgerskap förutsätter varandra.
Proletariseringsprocessen satte inte in först med industrialiseringen, utan det finns redan ett proletariat, när industrialiseringsprocessen börjar. Proletariatet uppstod och tillväxte inte främst som en följd av folkökning, otillräcklig livsmedelsproduktion och tilltagande fattigdom utan som ett resultat av att produktionsmedlen övertogs av en borgarklass, medan många av de omedelbara producenterna, bönder och torpare, skildes från dem.
Det är denna den industriella revolutionens förhistoria, framväxten av en proletär, egendomslös samhällsklass, en borgarklass och kapitalistiska produktionsformer inom det agrara samhällets ramar, som det inledningsvis refererade rättsprotokollet komprimerat handlar om. Vi finner här, hur en agrar producent, torparen Pål Hindersson, tvingas lämna ifrån sig det viktigaste produktionsmedlet, jorden, för att därmed ge sitt bidrag till den kapitalackumulation, som var en förutsättning för den kommande industrialiseringen. Han och hans efterkommande förvandlas därigenom till jordlösa proletärer. Vid rättegången mot Pål Hindersson samverkade en offentlig myndighet, bergstingsrätten, med en innehavare av såväl feodala privilegier som ekonomisk makt, assessor Detlof Heijkenskjöld som företrädare för Hälleforsverket.
Vad som hände, när åborna i Mången förlorade sin jord, var inte en isolerad eller unik företeelse. När bruksföretagen tillägnade sig stora markområden i Bergslagens finnmarker, var detta inte enbart en epokbildande händelse i finnbygdens historia. Rättegången vid Hällefors silverbergsting i maj 1790 ingick som ett led i vad Eric Hobsbawm kallat »den dubbla revolutionen«, och som på kontinenten fullbordas mellan 1789 och 1848. Med detta uttryck vill Hobsbawm ha sagt, att det var fråga om dels en politisk, dels en ekonomisk revolution. Bondeklassen framstod som ett hinder för jordens förvandling till en kapitalistisk handelsvara, som kunde bli föremål för privat ägande. Därför måste detta hinder undanröjas genom en kombination av politiska och ekonomiska åtgärder. I England avskaffades sålunda bondeklassen, och i Preußen förvandlades de feodala jordägarna till kapitalistiska företagare, medan bönderna blev lönearbetare.[Not]
I Sverige utsträcktes 1789 genom en borgerlig revolution »ovanifrån«[Not] de feodala privilegierna till en del av bondeklassen, skattemännen, och dessa kom sedan, som privata jordägare, att utgöra en väsentlig del av borgarklassen, en agrar bourgeoisie. Delar av bondeklassen, d.v.s. de agrara producenterna, miste däremot sin jord, och dit hörde finntorparna i Mången.
När jorden sålunda -- i fallet Mången i främsta rummet som bärare av den ekonomiskt betydelsefulla skogen -- blev en privatägd handelsvara, formerades av de bönder, som mist sin jord, ett agrart proletariat.
Även om det var en rättegång den 28 maj 1790, som berövade Pål Hindersson hans jord, får vi inte därför föreställa oss proletariseringsprocessen som »plötslig« och omedelbar. I själva verket sträcker den sig över en lång tid. Det är denna process -- i alla dess dimensioner -- jag skall behandla i den här avhandlingen.
I avhandlingens första del kommer jag att med utgångspunkt från hemmanet Mången rikta uppmärksamheten på framväxten av ett nytt äganderättsbegrepp, varigenom jordägandet privatiseras -- till fördel för den del av bondeklassen, som utvecklas till en agrar bourgeoisie, och till nackdel för de bönder -- torparna i Mången hörde till dessa -- som mister sin rätt till jorden.
I det andra avsnittet visar jag på drivkraften bakom proletariseringsprocessen, nämligen feodalherrarnas, i detta fall det privilegierade Hällefors silververks intressenters, strävan att av producenternas arbete tillgodogöra sig en merprodukt, varvid både utomekonomiskt och ekonomiskt tvång använts som medel. Jag ställer här frågan, om det var möjligt att tillägna sig hela merprodukten, eller om inte den förproletäre producenten under vissa förhållanden kunde behålla ett överskott.
Proletariseringsprocessen kan inte enbart förklaras i ekonomiska termer.[Not] Den får också sin prägel av det förkapitalistiska samhällets inre motsättningar mellan rättsuppfattningar och ideologier och mellan klasser. Vilka var dessa rättsuppfattningar och ideologier, vilka klassintressen motsvarade de, och hur fördes klasskampen? Dessa frågor skall behandlas i den tredje avhandlingsdelen.
Genom att berätta historien om hemmanet Mången och de människor, som levat där, Pål Hindersson och hans föregångare som torpare, och genom att därvid söka avslöja den process, som omdanade denna lilla värld, avser jag också att ge ett bidrag till förståelsen av de krafter, som omdanade den större världen, det svenska samhället, under århundradena närmast före industrialiseringen.
Svaret på frågan varför jag skriver om hemmanet Mången kan formuleras på liknande sätt, som när Keith Wrightson och David Levine motiverar, varför de ägnar sig åt att beskriva den engelska byn Terling under tidsperioden 1525-1700: »Vi intresserar oss här för en enstaka by och dess befolkning. Men när vi berättar dess historia, har vi ett mera vidsträckt syfte.«[Not] Författarnas tes är, att man måste »blotta de förändringsprocesser, som verkar i grevskapets och byns mindre världar«, om man skall förstå de krafter, som danade den engelska nationen under 1500- och 1600-talen.[Not] Wrightson-Levine arbetar, som Eva Österberg uttryckt det, på två nivåer: »en nationell syntes som fungerar styrande på den kommande lokalstudien genom att rikta uppmärksamheten på vissa bestämda frågor.«[Not]
Metodiskt skiljer jag mig från Wrightson-Levine genom att behandla de översiktliga frågeställningarna inte i ett särskilt, inledande avsnitt utan integrerade i studien av det lokala materialet.
Den följande framställningen gör självklart inte anspråk på representativitet i statistisk mening. Därtill är undersökningsområdet alltför litet. Men Mången och dess människor utgör heller ingen främmande värld, isolerad från samhället i övrigt.
Mången är beläget i en trakt, som blev bebodd sent, först i historisk tid, och som dessförinnan helt saknade ekonomiskt värde, men den inlemmades tidigt i rikets bergslager, och dessa kom att utgöra en viktig förutsättning inte bara för den svenska stormaktspolitiken utan också för den svenska industrialiseringen. Den mark, som Pål Hindersson tvangs att ta lösen för, omfattade endast några få hektar, men han hade många likar. Hans jord, och många andra bönders, ingår i dag i ett ägokomplex, »AB Stora«, som till ytinnehållet motsvarar Skåne och Halland. Den släkt, som brukade Mången under så gott som hela dess odlingshistoria, var från början och förmodligen under större delen av 1700-talet finskspråkig, men före rikets delning 1809 gällde detta om 1/4 eller mer av Sveriges befolkning. Även ett så litet och även i vissa avseenden säreget undersökningsområde som Mången utgör tveklöst en integrerad del av samhället i övrigt. Närgranskningen av Mången är ett försök till fördjupning av insikten om det, som samtidigt skedde på det nationella planet. Genom koncentration på en liten grupp människor avser jag att framställa bilden av ett »mikrokosmos«, där jag inte begränsar mig till vissa faktorer, som antingen demografi, odling eller rättsväsen utan söker nå fram till ett helhetsperspektiv.
Lars Olsson bemöter invändningar om bristande representativitet i sin biografi över en lundatypograf: »Ändå finns det skäl för att skriva en enda människas historia. Genom att försöka skapa ett helhetsperspektiv på en enda människas liv kan vi undersöka i vilken mån de olika delarna av hennes liv hänger samman -- hur privatlivet, arbetslivet och den omgivande samhällsmiljön (lokalt och på högre plan) hänger samman och påverkar varandra. Men vi kan också sätta in denna människas liv i ett större sammanhang och se hur en enda människas åldrande (från födseln) påverkas av och i viss mån påverkar de omgivande miljöerna.«[Not]
Mats Lindkvist skriver i sitt arbete om arbetarrörelsen i Svedala: »Närgranskningen av en ort och en industri under denna tidsperiod ger mig möjlighet att gripa det intrikata samspelet mellan materiell verklighet och föreställningsvärld. Det är ett försök att fånga de vardagliga erfarenheter och handlingsmönster som utgjorde basen för arbetarklassens och arbetarrörelsens kamp på det nationella planet.«[Not] I den meningen ingår den här undersökningen av finntorparna i Mången och den kamp de förde mot dem, som ville tillägna sig frukten av deras arbete, i arbetarklassens och arbetarrörelsens förhistoria.
Det finns ännu en och måhända avgörande motivering för att skriva om hemmanet Mången. De människor, som levat där, som i sitt anletes svett skaffat sig näring av dess jord, har sin egen historia. Den förtjänar att bli berättad, alldeles oavsett om den är mer eller mindre representativ för den nationella historien. »Det finns inget, som en historiker glömmer så lätt, som att konkreta människor, ingående i konkreta samhällsformationer, är det centrala i historien«,[Not] framhöll Per Nyström redan på 1930-talet i polemik mot Eli Heckscher. Även om de »konkreta« människorna i dag inte är lika bortglömda, som då var fallet, förtjänar ändå Per Nyströms påpekande att alltjämt bli beaktat. Det bör även tilläggas, att de människor, som historien handlar om, inte bara utgjordes av kungar och statsmän utan ännu mycket mer av bönder och torpare.
