[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: »Sedan deras egen näringsgren Opp: Svedjefinne eller kolbonde. Bakåt: Svedjefinne eller kolbonde.
Enligt rättegångsprotokollet 1790 skall Pål Hindersson inför rätten ha anfört »ett och annat om kolningsarbete och dylikt, som han för sin tid sökt uträtta till herrar interessenters nöje«. Han talar alltså här om sig själv i sin egenskap av arbetskraft, och han är medveten om att han inte bara arbetat för sin och sin familjs reproduktion eller för att kunna behålla ett överskott. Han vet också, att han utfört ett merarbete »till herrar interessenters nöje«.
Också ett annat yttrande tillskrivs i protokollet Pål Hindersson. Han skall ha yppat som sin önskan att »få sitta orubbad vid vad han efter sina förfäder ärfteligen bekommit«.
Om ordet »förfäder« skall förstås i strikt biologisk mening, är yttrandet inte sant. Pål Hindersson hörde nämligen inte till den släkt, som brukat Mången sedan 1666 (se sidan [*] här eller s. 26 i pappersboken) utan var ingift i den. Han var född på finntorpet Sandsjöhöjden (återfinnes på kartan s. 298 i pappersboken) sydost om Mången mellan Sävsjön i väster och Grännsjön i öster). Pål Hindersson avser här den släkt, som hans hustru tillhörde, och han betraktar hustruns förfäder som sina egna.
Den äldste med visshet kände medlemmen av den släkt, som Pål Hindersson blivit ingift i, var den nämnde Matts Jakobsson (sidan [*] här eller s. 26 i pappersboken).[Not] Det är möjligt, om än inte tillräckligt bestyrkt, att Matts Jakobsson var son till den förste skattlagde åbon i Mången, Jakob Pedersson. Om denne finns en notis i Grythytte bergslags dombok för vintertinget 1657. Han och mer än sextio andra av allmogen blev då dömda till böter för att de varit »mäkta treske och nödige att komma på broning och vägröjning«.[Not] Matts Jakobsson var från Håberget i Nås finnmark. Enligt mantalslängd fanns där på 1640-talet en Jakob Bertilsson, som i annat sammanhang också kallats Jakob Pedersson.
Matts Jakobssons finska släktnamn har av allt att döma varit Muhoinen. C.A. Gottlund, som besökte Bergslagens finnmarker 1817, uppger sig då ha träffat en äldre man i Äppelbo socken med släktnamnet Muhoinen. Lars-Olof Herou har konstaterat, att denne på manssidan härstammade från en bror till Matts Jakobsson, Jakob. Att Gottlunds uppgift är riktig, bekräftas av att denne Jakob i en dombok från 1697 kallas »Jakob Muckelin«.[Not] Namnet Muhoinen finns belagt i domböckerna från Savolax, där en »Erick Mwhon« från Sääminki socken ofta förekommer i rättsprotokollen på 1560-talet.[Not] Namnet kan beteckna härkomst från Muholla by i Sääminki socken.[Not] I samband med rannsakningarna med anledning av de bestraffningsåtgärder, som följde på upprorsrörelser i Rautalampi på 1590-talet, nämns en »Henrich Muhoijnen«.[Not]
Matts Jakobsson hade bl.a. sönerna Matts, Erik och Gustav (Gösta) och dottern Anna, gift med Lars Olsson, bördig från finnhemmanet Drafsen i Nås sockens finnmark (senare Säfsnäs socken). Denne tillhörde den »kanske allra mest namnkunniga« finnsläkten i Nås, Puuroinen.[Not] Petrus Nordmann meddelar en uppgift om att en Henrik Puuroinen varit en av de tre första finska kolonisterna i Nås.[Not] Namnet finns belagt i tre byar i Rautalampi socken.[Not] En mera känd medlem av släkten Puuroinen var Matts Zachrisson (»Rik-Matts«) i Drafsen, kusin till Lars Olsson.[Not] En dotter till Matts Zachrisson, Maria, blev 1720 gift med Matts Mattsson d.y., son till Matts Jakobssons son Matts, och bosatt i Mången väster om sjön.
Matts Jakobssons söner, Matts och Erik, som först övertog hemmanet efter fadern, fick uppleva, att deras hemman donerades under Hällefors silververk. Det innebar för deras del, att en merprodukt avkrävdes dem, större än den ränta, som de förut haft att erlägga till kronan. Dessutom skulle nu räntan erläggas omräknad i dagsverken. Den 15 sept. 1687 var Matts och Erik Mattssöner inkallade till silververket tillsammans med silververkets övriga bergfrälsetorpare, och enligt »Kongl Commissions Protocoll« »ackorderades med dem om dagsverken emot årliga räntan«. Räntan för Mången, som belöpte sig till 3 daler 12 öre smt, omräknades nu till 25 dagsverken eller 1/2 dagsverke pr. vecka. I penningar motsvarade emellertid dessa dagsverken 6 daler 8 öre, alltså i det närmaste en fördubbling av räntan.[Not]
De under Hällefors silververk donerade finnbönderna kan jämföras med de skattebönder, som kommit under frälset därigenom, att deras hemmansräntor donerats, de s.k. skattefrälsebönderna. Till skillnad från tidigare framförda uppfattningar, att skattefrälsebönderna hade sämre villkor än kronans behållna bönder, har Kurt Ågren gett en ljusare bild utifrån en undersökning av uppländskt material 1650-1680. Skillnaden i dagsverksbörda mellan kronans bönder och skattefrälsets har enligt denna undersökning inte varit stor.[Not] Skattefrälsebönderna hade i vissa avseenden bättre villkor än kronans bönder.[Not] Hällefors donerade bönder erbjuder en tydlig motbild till den av Ågren behandlade bondekategorin.
Det visade sig redan i början svårt för silververket att få dagsverkena utförda. De dagsverkspliktiga blev därför tidigt skuldsatta. Redan 1688 var finnbygdens åbor skyldiga mer än 50% av dem ålagda dagsverken.[Not] Enligt silververkets huvudbok 1689 hade Matts Mattsson i Mången endast fullgjort 21 av 25 ålagda dagsverken detta år.[Not]
I samband med silververkets nedgångsperiod på 1730-talet och ett nytt participantskaps övertagande 1733 bönföll åborna på de under silververket donerade skattlagda hemmanen genom sin fullmäktig, herredagsmannen Jacob Olsson i Djupdalshuset, Grythytte socken, att deras hemman »måge reduceras och åboerne förunnas, efter Jordeboken och förvandlingen, att få till Kronan utgöra sin skatt«. Ansökan avslogs 1735 av Kungl. Maj:t.[Not] 1739 försökte åborna igen, denna gång genom häradets riksdagsman Otto Olofsson Agorelius på Saxhyttan. De bad nu att återfå sin »av ålder innehavda bergsfrälsefrihet på sina åboende hemman«, och de önskade alltjämt få erlägga den årliga räntan direkt till kronan. Agorelius hänvisade i sin skrivelse till att det nya participantskap, som 1733 hade övertagit silververket, inte hade funnit någon malm att tala om, medan dagsverkena, som hemmansbrukarna måst prestera, »i penningar räknade stiga mer än dubbelt emot den jordeboks- och hemmansränta, som hemmanen förut varit påförd och de årligen till Kongl Majt och Kronan erlagt«. Han frågar, med vad rätt Hällefors silververk av dessa torpare och hemmansbrukare, som alla var skattlagda, kunde fordra mera än den vanliga kronoräntan och menar, att bergslagen eller dess participanter handlat, som de själva behagat, medan torparna å sin sida ej rätt förstått innehållet i 1686 års kungliga brev. Enligt detta har Kungl. Maj:t inte förlänat åt silververket mera, än vad hemmanen var skyldiga att utgöra till Kungl. Maj:t och kronan, och de hade därför inte bort betungas med fler dagsverken, än som motsvarade deras årliga ränta. På skrivelsen har antecknats: »Kongl Majt vill i nåder hava häröver inhämtat dess och Riksens Kammar- samt Bergskollegiers underdåniga utlåtanden.«[Not]
Från Bergskollegium har skrivelsen sedan remitterats till bergmästaren i Nya Kopparberg. Bergmästare där sedan 1737 var Detlof Heijkenskjöld d.ä., far till den Detlof Heijkenskjöld, som var kärande vid rättegången 1790. Detlof Heijkenskjöld d.ä. efterlämnade vid sin död till sina arvingar huvudparten av andelarna i Hällefors silververk. Bergmästaren anmodade intressenterna att yttra sig. Vad som sedan blev skrivelsens öde är inte känt.[Not]
Åborna blev också i fortsättningen skyldiga att utföra ett merarbete »till herrar interessenters nöje«.
Att dagsverksplikten var en så tung börda, att den ibland övergick torparnas förmåga, visar ett exempel från 1690-talet. I augusti 1698 var flera finntorpare instämda till bergs- och gruvetinget med Hällefors silverbergslag. Bland dem befann sig också åborna i Mången. Medan Erik Mattsson varit intagen på Marstrands fästning, har hans svåger Lars Olsson övertagit hemmansdelen öster om sjön, och det är denne och hans svåger på hemmansdelen väster om sjön, Matts Mattsson d.ä., som nu står anklagade. Deras brott bestod i att de försummat koldagsverken. De flesta av de anklagade, däribland Lars Olsson, blev »denna gången förskonte för det straff, som deras försummelse meriterat«. Lars Olsson hade för sin del till sitt försvar anfört, att »han intet haft att lägga i matsäcken«. Åren 1697 och 1698 har betecknats som missväxtår i stora delar av landet.[Not] Att utkräva dagsverken, d.v.s. merarbete, av en arbetskraft, som saknade mat för dagen, hade inneburit en överexploatering, som i längden varit ödesdiger för bergsbruket.[Not] Det var alltså i silververkets intresse, som rätten i detta fall var mild i sin dom.
Vid bergstinget 1719 »fördes discours om gruvornas tillstånd, varvid ingen förbättring spörjes«. Verket syntes nu »förfalla till undergång, det Gud nådeligen avvände!« Medan verksamheten låg nere, skulle dagverksräntan likväl erläggas till silververket, men nu som penningränta.[Not]
Genom att leverera kol och även utföra andra arbeten till de närbelägna och till Säfsnäsverken hörande Gravendals och Strömsdals bruk kunde nu de donerade torparna i norra finnbygden skaffa kontanter för erläggande av dagsverksräntan. Tack vare avräkningsböcker förda vid Gravendalsverken, dit Strömsdal också hörde, kan torparnas arbete följas. Utöver kolleveranser förekom även frakter av t.ex. järn eller malm.
Lars Olssons uppslag i avräkningsboken vid Gravendalsverken för räkenskapsåret 1729-1730 upptar följande belopp i daler kmt:[Not]
+--------------+--------+-------------------+--------+ | Debet | | Credit | | +--------------+--------+-------------------+--------+ +--------------+--------+-------------------+--------+ |Balance Conto | 309:25 | Kohl Conto | 74 | +--------------+--------+-------------------+--------+ | Cassa | 12 | Leer Fract Conto | 12:16 | +--------------+--------+-------------------+--------+ | Extract | 28 | Extra omcostnader | 12 | +--------------+--------+-------------------+--------+ | Dito | 27 | | 98:16 | +--------------+--------+-------------------+--------+ | | 67 | Balance Conto | 278:9 | +--------------+--------+-------------------+--------+ +--------------+--------+-------------------+--------+ | Summa | 376:25 | | 376:25 | +--------------+--------+-------------------+--------+
»Cassa« betyder kontantuttag och »Extract« uttag av varor. »Leer Fract«: Lera användes bl.a. i masugnarna. De första dygnen av blåsningen i en masugn kallades lerblåsning. Man lerslog en masugn utan och innan.[Not] »Extra omcostnader« kan innebära ett tillägg på kolpriset, ett sätt att kringgå prisregleringen. »Balance Conto« på debetsidan är den skuld, som förts över från föregående räkenskapsår. Lars Olsson har under året lyckats betala en del av skulden, vilket framgår av kreditsidans balanskonto. Det anmärkningsvärda är, att denna skuld hunnit bli så stor på de få år, som Gravendalsverken ägt bestånd. Strömsdals bruk hade anlagts så sent som 1727. (Jfr. sidan [*] här eller s. 44 i pappersboken)
En väsentlig orsak till kolbönders skuldsättning torde ha varit den fasta prissättningen på träkol. Alltsedan järnbergsordningen 1649 var kolpriset reglerat.[Not] Priserna på den kol, som bönderna levererade, följde inte med vare sig i tillfälliga eller långsiktiga prisstegringar.
Eli Heckscher har konstaterat, att kolpriserna inte ens i början av 1800-talet kommit upp i samma nivå relativt till stångjärnspriserna, som på 1730-talet, och att »ingen annan grupp avspisades med lika genomfört minskad ersättning som kolbönderna«.[Not]
Ett längre transportavstånd kunde dock medföra ett högre pris. Enligt en Bergskollegii resolution 1682 sattes »ett visst pris på kolen, proportionerad efter vägen och orten för dem, som kolen sälja, så att de bruksförvaltare, som köpa sine kol längst bort, skola giva 5 daler, men de närmaste till 3 à 4 daler kopparmynt för en storstig, dock så att den intet stegras över 5 daler«.[Not] Den, som bröt mot denna förordning, skulle plikta enligt punkt 17 i 1649 års järnbergsordning. Enligt denna skulle köparen böta 40 mark och säljaren 20 mark, och godset skulle vara »under Bergslagen förbrutit«.[Not]
Allmogen gjorde under förra hälften av 1700-talet en rad framstötar för att befrias från tvånget att leverera sina kol till visst bruk och för att prisregleringen på kol skulle lättas, men utan framgång. I synnerhet vid riksdagen 1723 togs kolhandeln upp i allmogens besvär. Sålunda begärde allmogen från Skinnskattebergs och gamla Norbergs bergslager m.fl. att »få njuta för deras tillverkade kol en skälig och emot järnets värde proportionerad betalning efter överenskommande med Bergslagen och således undslippa det svåra straff uti de många skedde pålysningar utsatt är för den, som begärer eller tager mer än 10 marker kopparm:t för stigen efter järnbergsordningen och gamla vanan«.[Not] (Med stig avses här tolvtunnorsstig, och 10 marker=2 1/2 daler kmt.)
Vid samma riksdag begärde allmogen i Gästrikland en »tillökning på det här tills vanlige kolpriset till 1 mark kopparmynt på tunnan eller 1 dal. silvermynt på stigen, samt att allmogen måtte stå fritt att föra deras kol till bruk, som närmast äro belägne«.[Not] Även allmogen i Kinnevalds härad begärde tillökning på kolpriset.[Not] Kungl. Maj:t avslog samtliga krav.
Frågan om kolhandeln återkommer också vid senare riksdagar. 1734 är det allmogen i Frösåkers härad, som vill ha högre pris och rätt att föra kolen till närmaste bruk »och få dem där bättre betalte«.[Not] Samma sak tas vid samma riksdag också upp av allmogen i Örebro härad.[Not]
Även allmogen i Grythytte bergslag (innefattande Grythytte järnbergslag och Hällefors silverbergslag) var politiskt-parlamentariskt aktiv i denna fråga. Vid riksdagen 1734 anhöll de till silververket donerade torparna att »på hemmansskogarne bruka någon liten kolning till salu vid nästgränsande hyttor, vars skogar äro ganska ringa och mycket utbrukade«. Det är tydligt att med »angränsande hyttor« avsågs bl.a. Gravendalsverken. Den kolleverans, som redan pågått i flera års tid, önskade torparna nu få legaliserad. Bergskollegium yttrade sig och uppgav, att åborna på de donerade torpen redan åtskilliga gånger förut ansökt att få disponera över skogen efter behag. Bergskollegium hade emellertid inte beviljat sådana ansökningar, då man hoppades, att silververket åter skulle komma sig. Därför kunde inte heller Kungl. Maj:t samtycka till att skogarna hädanefter skulle hanteras annorlunda, än vad hittills skett. »Den skog, som silververket en gång är vorden underlagd, skall därunder framgent förbliva, så länge allt hopp om verkets tilltagande ej är ute, som ock Kongl. Maj:t och Kronan ägt att däröver, såsom en Kronan tillhörig egendom och allmänningsskog, göra en sådan disposition.«[Not]
Silververkets intressenter besvärade sig hos Bergskollegium över torparnas och bruksfolkets »myckna kolning under sken av husbehov«. Bergskollegium vidarebefordrade klagomålen i ett brev till bergmästaren 1737.[Not]
Lars Olsson från Mången förekommer i Gravendalsverkens avräkningsbok sista gången räkenskapsåret 1734-1735, men sista gången han levererar kol eller eljest utför något arbete åt Gravendalsverken är 1731-1732. Han står där upptagen för en kolleverans, som inbragt honom 33 daler kmt.[Not] Orsaken till de upphörda kolleveranserna är i Lars Olssons fall av allt att döma hans ålderdom. 1732 är han 67 år, och han har lämnat över torpet till en måg. Trots förbud skulle torparna länge än fortfara att leverera kol till Gravendalsverken, som vi skall se i det följande.
