[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Jordens frigörande till privat Opp: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Bakåt: Torpares anhållan om skatteköp.
När det i rättegångsprotokollet heter, att Pål Hindersson ålägges »efter åtnjuten betalning för röjseln« »sitt torp vid Mången till Hällefors resp. interessenters disposition avträda«, måste han, som en nödvändig förutsättning för transaktionen, vara ägare av torpet.[Not] Men var Pål Hindersson verkligen, enligt den numera gängse terminologin, »självägare«? Denna beteckning brukar förbehållas innehavare av skatterätt, och vi har redan sett, att det var Hälleforsverket, som nära tjugo år tidigare erhållit skatteköpsbrev på bl.a. Mången. Därigenom hade de skattköpta hemmanen blivit »under skattemannarätt till evärdelig ägo upplåtne«. Trots detta måste nu »skattemannen«, d.v.s. Hälleforsverkets intressenter, processa för att kunna genom köp förvärva samma egendom, som de redan genom skatteköpsbrevet tillerkänts »till evärdelig ägo«, »med hus, jord, fiske och fiskevatten, kvarn och kvarnställen, torp och torpställen, åker, äng, skog samt alle andre tillägor i våto och torro, närby och fjärran, intet undantagandes av allt det, som därtill lyder, med rätta ligga bör och lagligen tillvinnas kan, att njuta, bruka och behålla«. Man har skäl att fråga: Om allt detta redan var Hälleforsverkets egendom, vad var det då, som återstod för Pål Hindersson att sälja? Protokollet svarar, att det var röjselrätten. Stadgerätten til hemmanet hade redan tidigare gått förlorad genom en administrativ åtgärd (sidan [*] här eller s. 30 i pappersboken), men i kraft av donationsbrevet hade åbon rätt att få betalning för sin röjselrätt.
Av den värdering, som gjordes 1792 av Pål Hinderssons fasta egendom, framgår vad som ingick i begreppet röjselrätt: En spisstuga med kök jämte vedlider under tak, två »fenster« och innanrede i gott stånd, en rökstuva[Not] jämte en liten kammare under ett tak, gamla, två visthusbodar, en välvd källare, stall och fähus med lador, hälften i ett torkhus,[Not] badstuga[Not] och klensmedja, ett par kvarnstenar jämte hälften i en kvarn med damm, fyra skogsslogar och ett kolhus väster om sjön, hälften i ett antal moss- och ängsslogar med lador samt röjda åkerjorden »så väl hemma som uti 2:ne täppor den ena söder och den andra öster om sjön och tillsamman kunde utgöra 4 tunnor utsäde«. Allt detta värderades till 2.580 daler kmt. eller 143 daler 16 skillingar specie.[Not] Vid denna värdering innehade Pål Hindersson 1/16 hemman, d.v.s. en fjärdedel av fjärdedelshemmanet Mången. Vid mantalsskrivningen närmast före rättegången 1790 är han emellertid i mantalslängden upptagen som åbo på 1/8 hemman, d.v.s. hälften av hemmanet Mången. För att få en uppfattning om vad röjselrätten i detta fall innebar får vi gå till den värdering, som gjordes redan 1779, då Pål Hinderssons och hans svärfar Anders Hinderssons fasta egendom, tillsammans 1/8 mantal värderas till 4.100 daler kmt. eller c:a 230 riksdaler specie.[Not] Åbon på västra hemmansdelen, Anders Mattsson, sålde 1790 röjsel- och besittningsrätten till Hälleforsverket för riksdaler specie 156:2:8.[Not] Skatterätten för hela Mången hade förvärvats för knappt 20 daler smt (sidan [*] här eller s. 51 i pappersboken), vilket motsvarar något mer än 3 riksdaler specie. Ställer vi samman priset för röjselrätten, omkring 380 riksdaler specie, med priset för skatterätten till samma hemman, omkring 3 riksdaler specie, ter sig onekligen priset för skatterätten närmast som symbolisk.
Vad som köptes och såldes var olika slag av rättigheter till jord och byggnader. Både skatterätt och röjselrätt var föremål för ägande. Både Hälleforsverket och Pål Hindersson var alltså var på sitt sätt »ägare« till hemmanet Mången, även om ingenderas ägande var odelat. Mellan dessa två slags ägande förelåg ingen absolut men väl en relativ skillnad. Skatterätten hade förvärvats till så mycket »större säkerhet«, till »evärdelig ägo«. Men trots detta förblev också röjselrätten en form av ägande, visserligen av underordnad betydelse i jämförelse med skatterätten, men ekonomiskt faktiskt långt högre värderad.
Processen mot Pål Hindersson bidrar till att understryka, hur vilseledande det är att sätta likhetstecken mellan skatterätt och äganderätt, och hur angeläget det är att i historiska texter problematisera äganderättsbegreppet.
Mauritz Bäärnhielm har riktat kritik mot nutida historiker, för att de talar om bönders äganderätt till jord också för tiden före 1800. Han menar, att dessförinnan existerade inget jordägande, i varje fall inte för bönder, i den mening, som man i vår tid lägger in i begreppet. Vår tids äganderättsbegrepp är en produkt, hävdar han, av lagstiftningsåtgärder åren 1789-1810.[Not]
Vid Nordiskt rättshistoriskt symposium i Åbo 1983 diskuterades äganderättens historia. Bäärnhielm underströk där, att bondens rätt till jorden inte låter sig »klarläggas bara genom ord som äganderätt eller nyttjanderätt. Hans rättsställning måste analyseras. Vilka möjligheter hade han att överlåta, upplåta och utnyttja sitt hemman«. Rättsutvecklingen går »från samfälld drift till enskild och från en mer eller mindre kollektiv rätt till en alltmer individuellt präglad rätt, utformad i nära anslutning till den klassiska liberalismens idé om äganderätt.«[Not] Thomas Lindkvist relaterade vid samma tillfälle ägandebegreppets förändring till övergången från ett feodalt till ett kapitalistiskt samhälle: »Äganderätt är inte, och framför allt inte äganderätt till jord, någon term som tillhör en evig och överhistoriskt oföränderlig kategori. Det har haft skilda innebörder i skilda samhällsformationer. Som stundom påpekats i forskningen är användandet av 'äganderättsbegreppet' ofta anakronistiskt. Vi använder ett sentida, för det kapitalistiska samhället avpassat äganderättsbegrepp. Ägande har inte samma innebörd i det feodala samhället.«[Not]
Detta har också påpekats av Aron J. Gurevitj: »Inte sällan händer det, att ett historiskt begrepp, som bildats i ett land och motsvarat förhållanden under en bestämd period, sedan överförts av historikerna till andra perioder och tillämpas på helt andra former av sociala förhållanden. Framkallar inte en sådan utvidgad användning av begreppen en deformering av den historiska verklighetsbild, som tecknats med hjälp av dessa begrepp?« Bland sådana begrepp nämner Gurevitj också »egendom«.[Not]
Vänder vi oss till det kamerala källmaterialet före 1810, ger detta inget svar på frågan vilka bönder, som ägde jorden. Jordeböckerna betraktar bönderna utifrån ett kameralt intresse och uppger en mängd bondekategorier: skatte-, sämje-, stadge-, stubberätts-, krono- och frälsebönder o.s.v., men de har därmed inte givit något svar på vår tids frågor om äganderätten till jorden.[Not]
Vanligt är, att man väljer ut någon eller några av de kamerala beteckningar, som innebär starkare besittningsrätt än de övriga, och säger: Dessa bönder var självägare. I Behre-Larsson-Österbergs handbok Sveriges historia 1521-1809 indelas bönderna i avsnittet om stormaktstiden (av Larsson-Österberg) i två huvudkategorier: »skattebönder som ägde sina gårdar« och »landbönder till adeln eller kronan som hade skyldigheter till jordägaren«.[Not] I bokens senare del, som behandlar Frihetstiden och Gustavianska tiden (av Behre) hänföres däremot såväl skattebönder som kronobönder till kategorin självägande: »Skattebönderna ägde själva sin jord (även om det före 1789 fanns restriktioner i förfoganderätten) och betalade skatt till kronan. Kronobönderna arrenderade i princip sin jord av kronan men var i praktiken hemmansägare.«[Not]
De författare, som betecknar skattebönder som »självägande«, är dock i regel medvetna om att man därvid måste göra vissa reservationer. Kurt Samuelsson talar om skattebönder som självägande »i den mening man med de invecklade äganderättsförhållandena till jorden kan tala om självägande bönder«.[Not] Erik Brännman, som behandlat frälseköpen under Gustav II Adolfs regering, utgår från att »skatterätten innebar full äganderätt«, och han stöder sig därvid på att uttrycket »jordägende« användes i dåtida dokument. Han tar därvid för givet, att uttrycket hade samma betydelse då som nu.[Not] Han har dock själv förut i samma arbete framhållit de villkor, som var knutna till »ägandet«: Skattebonden hade äganderätt till sin gård blott så länge och försåvitt han erlade sina utskylder.[Not] Skattebonden kunde nämligen utan rättegång och på rent administrativ väg avhysas.[Not] När C.G. Ihrfors påpekar, att allmänningsbonde ej kunde anses som ägare till sin gård av den anledningen, att han kunde förverka rätten till den, måste detsamma sägas om skattebonde. Som kronans skattebonde innehade han sitt hemman på kronans villkor.[Not]
Aleksander Loit hävdar, att bördsrätterna enligt 1582 års plakat var lika med skatterätt, och att landbönderna genom bördsköpen skulle ha förvandlats till »självägande skattebönder«, och att det »var jord som landborna köpte av kronan«[Not] Men han är dock medveten om att äganderättsbegreppet är underkastat förändringar. Bördsrättsköpen är inledningen till den utveckling, som innebär förvandling av jorden »ifrån ränteobjekt i periodens första del till ett produktionsmedel i den andra«, »en kursändring mot fysiokratismens 'naturliga ordning' som kännetecknades av uppfattningar om den privata äganderätten som samhällets grundval [ … ]«.[Not]
Birgitta Olai förutsätter, att »den ursprungliga, inhemska uppfattningen om skattebondens fullständiga och odelade rätt till jord«[Not] kan beläggas. Hon medger dock, att begreppet ägande, under den epok, hon behandlar, hade en vidsträcktare användning än i nutida språkbruk. Sålunda konstaterar hon, att även rusthållarna på kronohemman betecknades som »ägare av rusthållet«, vilka kunde överlåta sina rusthåll till andra precis som annan egendom. De ägde nämligen rätten till rusthållsskyldigheten -- liksom skattebonden var ägare av rätten att betala skatt för sitt hemman.
»Rustningen renderade kronorusthållarna ägarstatus [ … ]. De kom att inta en mellanställning mellan ägare och brukare. Deras besittningsrätt till rustningshemmanet [ … ] värderades och upptogs som tillgång vid bouppteckningar [ … ]«[Not]
Detta exempel belyser ett utmärkande drag hos »ägandet« i förkapitalistisk tid: Objekt för ägandet var inte så mycket själva jorden utan rättigheter, som var knutna till den. Aron J.Gurevitj har understrukit »det oberättigade i att tillämpa begreppet 'privategendom' på jordägandeförhållanden under den tidiga medeltiden«. »Det verkliga objektet för de kungliga förläningarna överallt var inte de ofria människorna och inte jorden, som var kungens egendom, utan de fullmakter och rättigheter, som han reellt förfogade över i relation till sina fria undersåtar [ … ].«[Not] Detsamma är tillämpligt också efter medeltidens slut. Det, som förlänades av kungen till Hällefors silververks intressenter, var inte ett antal hemman eller en kronoallmänning, alltså äganderätt till ett markområde, ty allt detta förblev kronans egendom, utan vissa preciserad rättigheter i förhållande till jorden och de människor, som brukade den.[Not] Rättighet knuten till jord kunde dock jämställas med fast egendom. Detta kunde få som konsekvens, att lagfart på frälseränta också innebar lagfart på den jord som räntan utgick ifrån, även om skattebonde samtidigt hade lagfart på samma jord.[Not] Sådan röjselrätt, som den Pål Hindersson tog lösen för, upptas i bouppteckningar genomgåene som fast egendom.[Not]
När Birgitta Olai talar om »den ursprungliga, inhemska uppfattningen« om äganderätt till jord, förutsätter hon, att den numera rådande uppfattningen om en privat, individualistisk äganderätt är den ursprungliga. Den skulle då vara identisk med begreppet »odal«, fäderneärvd jord, som »man hade full äganderätt till«. Gentemot denna förment ursprungliga rättsuppfattning sätter hon så den »för svenskt rättstänkande främmande« naturrättsliga doktrinen, som, representerad av 1700-talsjuristerna David Nehrman-Ehrenstråle och Anders af Botin, skulle ha tagit sig uttryck i inskränkningar i skatteböndernas frihet. I och med bondeståndets privilegier 1789 segrade emellertid den »inhemska doktrinen och skatteböndernas äganderätt till jorden erkändes definitivt«.[Not] Redan Geijer talar om »Odalbondens i Sverge urgamla rätt såsom jordägare«.[Not] För den tidiga liberalismen kan det ha varit angeläget att förankra tidens liberala idéer om den privata äganderätten i ett ursprungligt, fritt bondesamhälle.
Jan Eric Almqvist har visat på Nehrman-Ehrenstråles beroende av de vid universitetet i Halle verksamma representanterna för naturrätten, Chr. Thomasius och N.H. Grundling. Tvärtemot Olai menar dock Almqvist, att naturrätten med dess dubbla ägandebegrepp inte innebar en inskränkning av skattebondens rätt utan snarare en utvidgning av densamma. Den innebar nämligen en utvidgning av den romerska rättens ägandebegrepp. Enligt denna var äganderätten, proprietas, odelad. Även om man skilde på dominium directum och dominium utile, så var dock endast den förra identisk med proprietas, äganderätt.[Not]
Distinktionen mellan dominium directum och dominium utile göres enligt Ihrfors för första gången i svensk rättsdoktrin år 1585 i Erik Sparres Pro rege, lege et grege.[Not] Men enligt en på 1700-talet framförd uppfattning skedde det under Gustav Vasas regering genom hans tyska rådgivare. Enligt en skrift tryckt 1769, Oförgripeliga Bewis Emot Adelens Rättighet öfwer Skattegods, skall Gustav Vasas rådgivare Conrad Puhy ha tillämpat den redan under tidig medeltid införda jus emphyteticum också på skattebönderna: »[ … ] allt vad som egenteligen hörer de Bonis Emphyteuticarius, det drager han till skattegodsen [ … ]«[Not]
Detta innebär, att dominium directum, motsvarande romarrättens proprietas, äganderätt, frånkändes skattebonden, som endast tilldelades dominium utile, nyttjanderätt. Inom den medeltida italienska doktrinen hade nämligen emfyteusis jämställts med dominium utile.[Not] Inom tysk medeltidsrätt ombildades emellertid begreppet emfyteusis eller dominium till att också beteckna äganderätt, låt vara av lägre dignitet än dominium directum. Man skilde på »das mehrer eygenthumb« och »das minder eygenthumb«. Dominium directum betecknas som »Hauptgerechtigkeit«.[Not] Det är i linje med denna utveckling, som Nehrman-Ehrenstråle i enlighet med naturrätten betecknar både dominium directum och dominium utile som äganderätt: »Icke heller duger den skillnaden något, som göres emellan dominium et proprietatem, ty bägge betyda de äganderätten.«[Not] Helt i anslutning till det tyska uttrycket »Hauptgerechtigkeit« betecknar af Botin antingen kronan eller frälseman som »huvudägare, att jag så må säga« till alla svenska hemman.[Not]
Adolf Åström, som också menar, att »odal« betecknar »fullkomlig äganderätt«, drar likväl av bestämmelserna om treårigt skattevrak den slutsatsen, att kronan därigenom »tillerkänt sig äganderätt till skattejordens grunder«.[Not] »Av det föregående framgår, att man, vad tiden från Gustav Vasa till 1789 angår, icke kan tala om annan privat jordäganderätt i Sverige än å frälsejord. All annan jord i enskild hand innehades under en eller annan form av nyttjanderätt [ … ].«[Not]
Hur skall vi då ställa oss till uppfattningen om begreppet odal i betydelsen av skattebondens ursprungliga och odelade rätt till jord, alltså lika med den romerska rättens dominium ex jure Quiritium?
Aron J. Gurevitj polemiserar mot Friedrich Engels jämställande av alloden med den romerska rättens privategendom: »Allod är en besittningsform som grundas på tillhörighet till samfälligheten, medan den romerska jordäganderätten tillhörde medborgaren.«[Not] Vad som här säges om en allod, gäller också begreppet odal. När bonden betecknas som »ägande«, är det därför, att han ingår i en bysamfällighet och som medlem av en viss släkt äger bördsrätt.[Not] Bonden kunde egentligen inte sälja jord utan att först den »lagliga Frändom sinom uppbjuda«.[Not] Bäärnhielm har understrukit, att ättegemenskap och byalagsgemenskap ännu spelade en betydande roll i 1734 års lag.[Not]
Odal, den inom släkten ärvda jorden i motsats till avlingejord, förvärvad genom köp, innebar bördsrätt, ärftlig besittningsrätt, och inskränkte den enskilde bondens rätt i förhållande till släkten. Det var bördsrätten, som skilde skattebonde från kronobonde och skattefrälsebonde från frälsebonde. Även om bördsrätten inte innebar individuell äganderätt, kom den »att bli det frö ur vilket bondens äganderätt växte fram«.[Not] När Mången 1749 upphörde att vara stadgehemman hade dess åbor dock alltjämt kvar sin bördsrätt, d.v.s. den ärftliga besittningsrätten, röjselrätten. Donationsbrevet hade nämligen fastslagit, att för åbornas besittnings- och röjselrätt skulle »efter mätismans ordom av bergslagen refunderas och betalas«.
Pål Hindersson var ingen »självägare«, och det var före 1789 knappast några andra bönder heller. Men så länge han ägde röjselrätten, var inte heller Hälleforsverket, skatterätten till trots, odelat ägare av jorden. Genom domstolsutslaget 1790 fick det däremot, i sin egenskap av skatteman, en odelad äganderätt och detta i överensstämmelse med 1789 års författningar, som innebar jordens frigörande till privat ägande.
