[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Skatteköpet 1771. Opp: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Bakåt: Bergskollegii utslag 4 sept.
När vi betecknar skuldsättning som karakteristisk för kapitalistiska produktionsförhållanden, innebär inte detta, att skuldsättning inte skulle ha förekommit inom det feodala samhället, som kännetecknades av utomekonomiskt tvång. Anders Florén har framhållit, att det utomekonomiska tvånget inte nödvändigt behöver vara »icke-ekonomiskt«. Skuldsättning av producenten spelade en viktig roll redan under förlagssystemet.[Not] Det nya är nu, att skulderna inte bara får löpa från år till år, utan att de också utkrävs. Maria Ågren har kunnat konstatera en sådan ny »strategi« också inom sitt undersökningsområde, låt vara senare, först under 1800-talets förra hälft. Bruksledningen vid Grängshammars bruk började då »hantera skulder [ … ] på ett medvetet och vinstkalkylerande sätt«.[Not]
Säfsnäsbruken, som förgäves sökte lägga under sig en del av Hälleforstorpen, började redan vid mitten av 1700-talet lösa in röjselrätter av skuldsatta bönder, men också skatterätter av de bönder, som själva skatteköpt, och detta, enligt Montelius, till »vrakpriser«. 1775 försålde kammarkollegium till Fredriksbergs bruk skatterätterna till stubb- och röjseltorpen inom brukets privilegieområde.[Not]
Samma metod användes tidigt också av Uddeholmsbolaget. Under förra hälften av 1700-talet placerade dåvarande disponenten Bengt Gustaf Geijer omkring 25.000 daler smt. i hemmansköp, varvid han, enligt Ingvar Andersson, »utan alltför många skrupler« använde sig av metoden att utnyttja det ekonomiska beroende, vari många bönder råkat.[Not] Enligt bouppteckningen efter Bengt Gustaf Geijer utgjorde smeders, torpares, bergsmäns och andra bönders skulder sammanlagt 150.000 daler kmt.[Not]
Vid rättegången mot Pål Hindersson finns ingenting nämnt om någon skuld till Hälleforsverket, som käranden kan åberopa. Den förre åbon, Pål Hinderssons svärfar Anders Hindersson, hade vid sitt frånfälle enligt bouppteckningen 1780 efterlämnat en skuld till ett av Hälleforsbruken, Sävsjö bruk, på 249 daler 15 öre kmt, ett obetydligt belopp i relation till värdet av hans fasta egendom, 2.250 daler kmt. Pål Hindersson hade enligt konceptavräkningsboken med Sävsjö bruk i oktober 1788 en skuld på 15:38:7 riksdaler specie, d.v.s. föga mer än hans svärfar haft. Åbon på hemmansdelen väster om sjön, Anders Mattsson, var däremot sämre ställd. I oktober 1788 belöpte sig hans skuld till Sävsjö bruk på 201:47:3 riksdaler specie,[Not] betydligt mer än han fick vid försäljningen av sin röjselrätt 1790: 156:2:8 riksdaler specie.[Not] Han har tydligen godvilligt gått med på inlösen utan att saken behövt leda till rättegång. Försäljningssumman blev honom gottgjord i hans »vid Sävsjöverken ägande räkning«. En betydande del av skulden kan han ha övertagit från sin far, Matts Mattsson d.y., som vid sin död 1768 enligt bouppteckning efterlämnat skulder på tillsammans 2.118 daler 13 öre kmt, vilket föga understeg den i bouppteckningen upptagna fasta egendomens värde, 2.250 daler kmt.
Under åren 1752-1809 avkunnades vid bergstingsrätten ett fyrtiotal domar mot såväl skattlagda som oskattlagda torpare, avseende tvångsinlösen av röjselrätter, och i de flesta fall var det därvid fråga om skuldsättning till något av Hälleforsverkets bruk. Följande exempel kan här anföras.
1756 dömdes Matts Nilsson i Sävsjön, 1/8 hemman, att ta lösen för röjselrätten till betalande av sin skuld till Hällefors silververk.[Not]
1770 var Hindrik Nilsson i Sävsjön, 1/8 hemman, instämd till bergstinget, varvid det konstaterades, att han var skyldig Sävsjö bruk 1994 daler 8 öre kmt. 1783 var han åter instämd och måste nu vidgå en skuld på 135:16 riksdaler specie. Räknar vi om det i daler kmt, finner vi, att skulden ökat sedan 1770 med över 400 daler kmt. 1790 följde värdering av hemmanet, varvid fasta egendomen skattades till 164:37:4 riksdaler specie. Det fanns sålunda full täckning för skuldbeloppet. För att kunna gälda skulden, tvangs emellertid Hindrik Ersson att sälja sin röjsel- och besittningsrätt för ett pris motsvarande värderingsbeloppet.[Not]
Samma dag som rättegången mot Pål Hindersson var också Erik Hindersson i Rönnhöjden, 1/16 hemman, Erik Nilsson i Rönnhöjden, 1/16 hemman, Nils Jansson i Stora Tomsjön, 1/6 hemman, Matts Mattsson i Stora Tomsjön, 4/9 hemman, instämda och dömdes att efter betalning avträda sina respektive hemmansdelar. Samtliga dessa, utom den förstnämnde, uppges vara skuldsatta till Hälleforsverket.[Not]
Även utan omedelbart samband med inlösen av röjselrätter togs skuldindrivningar upp vid bergstinget. 1783 ålades på en gång fjorton torpare att betala sina skulder till Sävsjöverket, 1790 nio.
Bönders och torpares ökade beroende av borgenären-bruksföretaget sammanfaller med den utveckling av kreditmarknaden, som kännetecknar frihetstiden. Under 1730-talet började Riksens ständers bank med kreditgivning mot i lag högsta tillåtna ränta, 6% .[Not] Efter hattarnas maktövertagande 1738-39 började en expansiv lånepolitik.[Not] 1773 inrättades ett nytt kreditinstitut, Diskontkompaniet.[Not] Det finns också exempel på lokala kapitalägare, som bedrev egen kreditverksamhet. En sådan var gästgivaren Anders Örnberg i Grythyttan. Bouppteckningen efter honom 1779 upptar utestående fordringar på mer än 120.000 daler kmt. Låntagarna är 180 stycken, från torpare till köpmän i Örebro eller Göteborg. Beloppen varierar mellan några daler kmt. till över 8.000 daler på en enda låntagare.
Enligt Kurt Samuelsson har köpmanshusen i Göteborg och Stockholm betytt mer för kreditmarknaden än de statliga kreditinstituten. Flera av storköpmännen var finansiärer till brukshanteringen. Det var emellertid inte själva bruksdriften, som enligt Samuelsson behövde kapitaltillskott, utan distributionsledet på grund av den långa väntetiden mellan produktionsprocessens slut och betalningstransaktionen.[Not]
Den ovan nämnde brukspatron Hans Olsson Ström var köpman i Göteborg och gick in som kompanjon till Sebastian Grave, när denne grundade Säfsnäsverken.[Not] När Ströms ekonomiska ställning på 1730-talet var hotad, erhöll han hjälp av Stockholmsköpmannen Claes Grill.[Not] Också bland Hällefors silververks intressenter finner vi köpmannaintressen företrädda. En av verkets »herrar Directeurer« hette på 1720-talet Carlos Grill, farbror till och kompanjon med Claes Grill.[Not]
Karl-Gustaf Hildebrand[Not] och Artur Attman[Not] har gett en något annorlunda bild än Kurt Samuelsson av förhållandet mellan förläggaren-köpmannen och bruksföretagen. De exempel, som de anför, visar snarare på ett köpmännens beroende av bruksägarna. I de fall, då brukens ägare eller delägare själva är storköpmän, blir det dock mindre intressant att utreda, vem som är mest beroende av vem. Båda parterna är indragna i ett europeiskt kreditsystem, till vilket också brukens arbetare och bönder är uppbundna. Per Nyström har sammanfattat köpmannakapitalets betydelse för 1700-talets kreditverksamhet: »De svenska köpmännen var invävda i ett kreditnexussystem som hade sina rötter i Västeuropa. De var beroende av krediter därifrån. De gav i sin tur förlagskrediter till bruken, vilket band upp bruket vid kreditgivaren. Bruken band en arbetarstam till sig genom krediter till bergsmän, som bröt malmen och drev hyttorna.«[Not]
