Tack vare dessa omständigheter har det blivit möjligt att få veta mer om Pål Hindersson än vad kyrkoböckernas notiser meddelar. I brukets kontroll över arbetarna ingick, att man förde bok över dem, s.k. avräkningsböcker. Mitt under brinnande krig hade Karl XII 1703 utfärdat en förordning, som gick ut på, att
»var och en brukskarl skulle ha sin bok och däruti visse columner med dag och dato samt daler och öre rätt inrättade till debet och credit«.
Där skulle antecknas såväl förtjänst som arbetslön
»som det han tid efter annan njutit, såväl i contante penningar som i persedlar«.
Därjämte skulle för dem, som inte kunde läsa eller skriva, finnas två karvstockar, den ena på förtjänst, den andra på uttagna varor.
Som kontrollmyndighet fungerade bergstingsrätten, en specialdomstol, som tog upp tvister mellan företag och arbetare, som utdömde straff vid försummelse av arbetet eller vid brott mod de lagar, som reglerade arbetet vid bruken eller i skogen. Rättens ordförande var bergmästaren, en statlig tjänsteman, som hade andra kronans tjänstemän vid sin sida. Som bisittare fungerade de s.k. sexmännen. Vid Hällefors bergsting rekryterades de i allmänhet från brukets torpare, men de var utsedda av bergmästaren och stod i ett starkt beroendeförhållande till bruksledningen. På Pål Hinderssons tid var bergmästaren själv intressent i Hälleforsverket, och allt detta gjorde, att bergstingsrätten knappast kunde döma opartiskt mellan bruksledning och arbetare.
Första gången vi möter Pål Hindersson i avräkningsboken för Sävenfors bruk (som hörde under Hällefors silververk) är år 1765. Han står då antecknad på sin svärfars konto för två rullar tobak, som uttagits från bruksmagasinet. Först arbetsåret 1770-1771 har han ett eget konto. Han är nu inte längre dräng hos sin svärfar utan har delat torpet med denne, så att de brukar 1/16 hemman var. Detta år hade han tagit ut nära tre tunnor råg/korn, 1/8 tunna ärtor och nio rullar tobak. Till detta kommer så på utgiftssidan donationsräntan, d.v.s. fastighetsskatten samt vissa avgifter till kronan. Dessa utgiftsposter balanseras av betalningen för den träkol, som levererats till bruket, 44 storstigar. En storstig kol motsvarade ungefär 4 m³. Man har försökt beräkna, hur många dagsverken i genomsnitt, som åtgick för att producera och leverera en storstig träkol. Somliga beräkningar stannar vid fem eller sex dagsverken, andra vid sju. Om vi här antar sex dagsverken, innebär det, att Pål Hinderssons kolleverans 1770-1771 krävt sammanlagt 264 dagsverken. För det fick han 225 daler kopparmynt, vilket gör i genomsnitt 5 daler per storstig. Året 1772-1773 levererade han 37 storstigar och för det fick han 256 daler kopparmynt. Det skulle ha inneburit 222 dagsverken. Nu har han emellertid fått bättre betalt, 7 daler per storstig.
För att komma åt realvärdet av dessa inkomster, måste vi jämföra med spannmålspriserna. Dessa hade mellan 1770 och 1773 stigit mycket kraftigt. 1770 kunde Pål Hindersson få ut en tunna råg/korn för 48 daler, 1772 var ett missväxtår, och därför steg spannmålspriserna till 78 daler per tunna 1773. Det betyder, att han det förstnämnda året fick arbeta 56 dagar för en tunna, medan han det senare året trots bättre betalning måste arbeta 67 dagar. Prishöjningen på träkol motsvarade alltså inte prishöjningen på spannmål, och realinkomsten sjönk.
Märkligt nog tycks inte Gustav III:s krig 1788-1790 ha medfört någon prishöjning. En tunna råg kostade 1788 54 daler. Den var då t.o.m. billigare än 1784, då den kostade 72 daler. Samma pris hade den fortfarande i maj 1793. Överhuvudtaget berördes inte Bergslagens folk av krigen lika mycket som andra landsändar. De var befriade från skyldighetetn att ställa upp med rotesoldater och drabbades endast sällan av utskrivningar av knektar. Pål Hindersson hade den fördelen framför många andra svenska bönder, att han slapp skicka iväg sina pojkar att dö i fältsjukan.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson«., vilken tidigare offentliggjorts i skriftserien »Arbetets historia«. (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
