Pål Hindersson var född 1735 på ett av de till Hälleforsverket donerade torpen, Sandsjöhöjden. Dessa hade under slutet av 1500-talet och första hälften av 1600-talet blivit upptagna av finska kolonister, vilka flyttat över ifrån Savolax eller norra Tavastland. Det har varit vanligt, att man kallat denna flyttningsrörelse för »invandring« och de finska inflyttarna för »invandrare«. Det är ett vilseledande språkbruk, då invandrare i dag är en beteckning på en person, som flyttat in ifrån ett annat land. Men dessa finnar behövde inte passera någon riksgräns. Savolax och Tavastland ingick i det svenska riket lika väl som Värmland och Västmanland. Finnarna var till nationaliteten svenskar. De behövde inte byta överhet, när de flyttade. Finland var aldrig något lydland under Sverige, som t.ex. Norge under Danmark. Till de svenska riksdagarna kom ombud inte bara från Småland eller Västergötland utan också från Nyland och Österbotten. Åbo låg mera centralt i riket än t.ex. Göteborg. Finnarna måste inte lyda några nya lagar, när de kom till Bergslagens skogar, ty samma lag gällde hemma i Savolax. För savolaxarna utmärkande var deras behov av nya skogsmarker för deras svedjebruk, och därför utbredde de sig i alla väderstreck och slog sig ner, där det fanns orörd skog, det må nu ha varit i Karelen eller i Värmland. Till detta kom, att det mellansvenska bergsbruket behövde arbetskraft, och därför uppmuntrades deras flyttning av kronan.
När de första finnarna kom till det skogsområde, som senare blev Hällefors socken, var det emellertid inte för att tillfredsställa bergsbrukets behov av arbetskraft. Där fanns då ännu inget bergsbruk. Silverfyndigheterna var ännu inte upptäckta. Men kronan behövde ett vidgat skatteunderlag, för att kunna tillgodogöra sig överskottet av fler människors arbete. Då skatten huvudsakligen utgick ifrån jorden, gällde det att få jord uppodlad och indelad i skattlagda hemman. När det gällde att odla upp den skogbevuxna moränmarken, behärskade savolaxarna en överlägsen teknik för det, nämligen svedjebruket. Svedjebruket innebar ett växelbruk med lång omloppstid, ofta flera årtionden. Det krävde mycket mark, men det gav också ofta betydligt rikare avkastning i förhållande till mängden utsäde än det vanliga åkerbruket.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson«., vilken tidigare offentliggjorts i skriftserien »Arbetets historia«. (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
