Mestarios Ögon

Laila gick sakta genom den mörka skogen. Hon visste mycket väl vad som sades om att vandra ensam genom den i skymningen men hon hade aldrig låtit sig skrämmas av det förut. Det hade alltid antagits av ungdomarna som föräldrarnas rädsla för rövare eller att de skulle råka gå vilse. Fast hon hade å andra sidan bara vandrat genom den om dagen med en massa kompisar och skvallrat och hon insåg nu att det var helt annorlunda att vandra själv medan mörkret sakta sänkte sig över nejden.
Trädens tjocka grenar gjorde mörkret ännu tätare men hon såg solens sista strålar långt framme vid skogsbrynet och hon skyndade på stegen. Lailas föräldrar hade varnat henne för att vandra genom denna skog vid mörkrets inbrott men hon hade aldrig riktigt förstått varför. Det gjorde hon nu. Det ruvade nånting spökligt över allting. Inget ljud hördes. Inga insekters visslande och surrande, inga nattfåglar som flög förbi och inget prassel i buskarna av smådjuren.
Laila fortsatte gå snabbare och snabbare tills hon nästan halvsprang. Hon hade börjat tvivla tidigare på idén att anta sina vänners utmaning att ensam gå genom skogen och nu ångrade hon det helt.
Snart kände Laila, snarare än hörde hur något närmade sig henne bakifrån men hon vågade inte vända sig om. Istället började hon springa för allt vad hon var värd, men hon kom inte långt. En hand lades över hennes mun och hon slogs omkull av en tung kropp som kastade sig mot henne. Laila försökte kämpa emot men den andra var för stark. Hon kände ett par händer ta tag i hennes hår och dra nacken bakåt så att halsen blottades och nånting lutade sig fram mot den. Hon kände ett stick i halsen som av ett par vassa nålar och det sista hon såg var solens strålar som förvandlade de av vinden dansande trädgrenarna till guld i skogsbrynet innan allt blev svart.

Mestarios njöt av blodet som välde ner i strupen från den lena halsen. Han drack girigt som om han inte ätit på evigheter och när han var klar kastade han lättjefullt iväg kroppen. Den slog emot ett träd och fick löven att falla och täcka den på marken. Han såg sig inte om när han mätt och belåten gick därifrån.
Han gick långt in i skogen men inte fram till sitt hem. Det var som sagt skymning och han ville se sig omkring. Mestarios hade inte varit i denna delen av skogen på flera veckor och ville se vad som förändrats. Han gick på den osynliga stig inga dödliga kunde se och lyssnade till de ljud inga dödliga kunde höra. Efter ett tag stämde han upp i en omänsklig sång som var så hjärtknipande att inga dödliga skulle ha överlevt om de hört den. Han log vid tanken på det och blottade sina två huggtänder i den övre tandraden. Ljuvligt var de ord som rörde sig i hans tankar och han sjöng igen. Funderade på att ta sig in i staden och sjunga på scenen i nåt värdshus och skrämma folk från vettet men besinnade sig. Såna nöjen hade han roat sig med förr, men inte nu. Om andra av hans sort skulle upptäcka det skulle de nog ta honom för galen och det ville han inte. Han hade sitt rykte och han ville behålla det som det var. Obefläckat. Ändå skrattade han lätt vid tanken. Skrattet tystnade när han hörde skriet från Lascer.

Skriet från hingsten störde tystnaden. Den stegrade sig och kastade av ryttaren och sprang iväg över fältet. Ingen dödlig skulle ha kunnat komma ikapp den men den av- kastade ryttaren nästan flög fram och hade snart dess tyglar i ett fast grepp. Så svingade han sig upp igen, hann knappt sätta sig tillrätta i sadeln innan hingsten än en gång reste sig upp på bakbenen och kastade iväg honom. När han fick tag på hingsten den här gången gav han den en ordentlig smäll på nosen innan han satt upp. Han höll tyglarna alldeles för korta och tvingade Lascer att stanna på alla fyra. Han tog fram ridpiskan och skulle just smälla till hästen ordentligt över halsen när en handskklädd hand grep tag i den och slet den ur hans grepp. Han tittade ner och fick se sin herre stirra på honom med glödande ögon.
Om en odödlig hade kunnat se ertappad ut så var det nog den minen Nensam uppvisade när Mestarios drog ner honom från sadeln och släpade in honom genom slottsporten. Bakom sig hörde han Lascer gnägga gäckande.
Nensam stod på knä framför stolen med huvudet nerböjt övertygad om att han måste gjort nåt dåligt. Mestarios var alltid tyst när nånting fel hade gjorts. Men vad hade han gjort för fel? Han hade ridit sin herres häst men hade inte Mestarios sagt honom att han var en bra vän? Och hade inte vänner rätt att låna varandras ägodelar? Hade de inte rätt att undersöka vad som skulle tillfalla dem när vännerna dog? Och Mestarios skulle försvinna. Så som alla gjorde. Och Nensam skulle axla manteln och leda de andra. Det var förutbestämt så varför förnekade Mestarios honom det? Och det var ju bara en hingst. Nensam hade ju bara försökt rida Lascer och försökt förstå vad det var för en kraftfull varelse som Mestarios höll så kär och vårdade så ömt.
Nensam väntade en lång stund men började så småningom bli otålig. Han ruskade lite på det huvudet och det långa blonda håret flög lite som det ville och samlades sedan i mjuka lockar runt hans axlar. Vad tänkte hans herre på? Han sneglade förstulet upp mot stolen och såg att hans herre Mestarios drack ur pluntan. Det gjorde honom hungrig och han slickade sig om läpparna utan att tänka sig för.
Mestarios reste sig sakta från stolen och gick makligt runt i salen och Nensam såg efter honom.
- Jag behöver ro att tänka, sa Mestarios tyst. Jag skulle bli tacksam om ni ville lämna mig ensam allesammans. Sedan gick han mot dörren ut ur salen, medan de andra satt och stod kvar. Nensam var förbryllad. Vad var det som gjorde hans mästare så frånvarande? Han försökte tänka efter men hans hjärna var inte helt utvecklad än så tillslut gav han upp ansträngningen. Han började istället tänka på nästa gång han skulle kunna ta ut odjuret till häst och försöka tämja den. Han log.

Mestarios vandrade ut ur salen och gick mot sin våning i tornet men ändrade sig sedan och stryrde stegen mot källaren. Han gick sakta medan han förundrat tänkte över lyckan att äga detta slott. Han tänkte tillbaka och mindes tiden då han fann det.
Han hade varit en utarmad yngling helt nyinvigd i Sällskapet och fast besluten att vara egen. Att inte låta sig styras av någon annan. Den röda drycken var då bara något han behövde för att överleva, njutningen av den söta smaken hade ännu inte kommit honom till insikt. Han hade vandrat runt planlöst i flera år innan han hittade det gamla slottet, som då inte var mer än en gammal utnött ruin. Den låg långt inne i skogen bortom alla möjligheter en plats där inga snokande mästare skulle kunna hitta honom, men ändå nära till den plats där han skulle kunna finna sin föda.
Sakta hade han börjat rusta upp slottet, bygga upp det först för hand men sedan med de arbetsredskap och människor som råkade vandra för nära. Han lärde sig samtidigt att bruka de krafter som tillföll honom då han gick med i Sällskapet och han experimenterade mycket. Snart var han mäktig. Så mäktig att andra, svagare av samma sort började känna hans styrka på miltals avstånd och sluta upp bredvid honom. De började tjäna honom som undersåtar och han vande sig snart vid att bli uppassade som en kung. Han trivdes med sitt liv. Experimenen fortsatte, han skickade ut andra för att skaffa honom böcker och hans kunskap växte och i takt med den styrkan i hans gåva. Inom loppet av tvåhundra år hade han blivit någon att räkna med. Mästare av Sällskapet fann honom och uttryckte sitt beröm. Han hade blivit det han ville som yngling och han var lycklig. Men hans begäran efter mer kunskap svalnade aldrig och han satt ofta djupt försjunken i en bok omedveten om omvärlden. Av andra räknades han fortfarande som ung. Och det var han. Den yngste mästaren som nånsin blivit och nu vandrade över jorden. Och han var stolt över att vara det. Nu var han förstås äldre. Men han var fortfarande den yngste mästaren.
Mestarios kom fram till källardörren, låste upp den och gick in. Han såg bra i mörkret och gick nerför den branta trappan utan att bekymra sig om att tända facklan som de andra behövde. Han kom fram till en mörk korridor och gick i maklig takt frammåt, djupt försjunken i tankar. Mestarios kom fram till en dörr och öppnade den. Innanför den fanns en vacker sal, rikt utsmyckad med allehanda konstverk, målningar, urnor och statyer. På väggarna satt hållare med vackra vaxljus och facklor. Han viftade förstrött med handen och allting tog eld. Hur mycket han än trivdes i mörkret fick han aldrig glömma att ljuset även det behövdes.
Han gick fram till ett bord översållat med böcker och kartor och satte sig tungt ner på stolen. Han suckade och tittade upp mot väggen. Där satt en stor blankpolerad spegel och ansiktet han såg i den var otroligt vackert och ögonen skulle kunna förtrolla vilken liten flicksnärta som helst, drottning som slav, och det hade de också gjort.
Ansiktet som såg tillbaka på honom var blekt, nästan vitt och inramades av ett midjelångt svart, blänkande hår, hopsatt i en hästsvans som hängde ner på ryggen. Ögonen var svarta och genomträngande, munnens läppar blodröda. Hans kropp var den vältränade atletens med rak rygg, breda axlar, smal midja och starka ben. Under armarna på tunikan kunde man märka muskler som spelade så fort han rörde på sig. På många sätt var han favoriten bland sina kvinnliga vänner bland Sällskapet och han trivdes med det. Han log ett glädjelöst leende och avslöjade det som fått de flesta förskräkta människor han närmat sig att hoppa till ännu mera. Hans två hörntänder var lite längre än de övriga och sylvassa.
Mestarios tittade åter ner och såg på sina händer han lagt upp på bordskivan. De var bleka även de, förutom de långa krökta naglarna som var lika svarta som håret och ögonen. Han gnuggade sig trött i ögonen och tänkte åter på Nensam. Han visste att han var tvungen att göra nånting åt denna yngling som trodde att han kunde göra vad som helst med sin mästares beskydd. En tanke dök upp men han förkastade den lika snabbt. Straffet för Nensams olydnad måste vara hårdare än så. Fick Nensam gå för långt skulle det snart vara omöjligt att stoppa honom.

Dagen grydde sakta och med det drog sig de flesta av de inneboende i slottet iväg till mörkare delar där varken fönster eller tittgluggar fanns och kunde släppa in dagljuset. Det var dags för dem att sova. Mestarios hade en gång tillhört dem, men inte längre. Han hade lixom de andra stora mästarna funnit ett sätt att överleva i dagljus, ett sätt han inte delade med sig av. Gjorde han det skulle det bli för många om dagen och konkurrensen för stor. Så när de vandrade iväg för att sova så gick han helt enkelt ut i slottsträdgården medan de andra som ännu dröjt sig kvar avunsjukt och längtansfullt följde honom med blicken. Detta var ett av hans sätt att demonstrera sin makt på och den hjälpte betydligt mer än något annat. Mestarios var en mästare och detta var beviset för det.
När han tänkte på det kom han också på att det kunde vara ett bra sätt att straffa Nensam på. Att dra ut tjänaren i fullt dagsljus skulle lära de andra att inte ta efter. Givetvis skulle vännen dö, vilket skulle vara beklagligt, men det skulle komma nån ny som kunde ta hans plats. Det gjorde det alltid. Mestarios hade nu levat i femhundra år och han hade aldrig en nära betrodd tjänare i mer än femtio av den enkla anledningen att den skulle kunna lära sig för mycket. Visserligen hade han bara haft Nensam som trogen tjänare i tjugo men det spelade ingen roll. Skulle Nensam få sota för det han gjort och samtidigt visa vad som hände den som inte lydde order skulle det ske på det här sättet. Men han skulle vänta några år och bida sin tid innan straffet utmättes. På så sätt skulle det bli bekvämare, och trevligare.
Mestarios log ett glädjelöst leende nu när han äntligen kommit fram till vad han skulle göra. Nu var detta huvudbry ur vägen och han behövde inte bekymra sig mer om det. Han klappade förstulet en kråka som satt på en låg trädgren och såg ut över gården. Den hade en gång varit vacker men var nu så vildvuxen att man knappt kunde ana vad det var. Han hade anställt några människor att ta hand om den men av någon anledning var de aldrig kvar mer än ett dygn eller två. De försvann alltid lika spårlöst. Visst visste Mestarios vars de tog vägen, han hade hittat några saker som liknade rester av dem men han tog inte illa upp. Han gillade egentligen trädgården som den var. Det var för damernas skulle han velat få den tillfixad.
Kråkan flaxade till med vingarna och flög iväg. Mestarios kände sig manad att följa efter och snart flög ännu en stor svart kråka efter den första fågeln. De flög långt över den svarta skogen till utkanten och såg hur soltstrålarna lekte tafatt med de översta grenarna. Han flög fram till skogsbrynet och gjorde sig beredd att vända tillbaka när ett ljud fick honom att stanna till. Han flög in i skogen och landade försiktigt på en låg trädgren. Han kikade ner på marken och hörde ljudet närma sig. Med huvudet på sne såg han hur en vacker, lång, blond flicka vandrade in under träden. Han såg hur hon tog tag i det långa löshängande håret och drog det bakom axlarna. När hennes bleka hals då kom synlig och han såg ådrorna under den stannade pulsen häftigt upp. Mestarios märkte hur hungern närmade sig och han förvandlade sig sakta tillbaka till sin rätta gestallt och hoppade strax ner på marken och gick efter henne. Han log ett livlöst leende och följde efter vad han tänkte skulle bli ett härligt skrovmål.

Han såg på kroppen. Vacker och fridull i döden. Om man inte tänkte på ögonen som var uppspärrade i skräck. Ren och skär skräck. Mestarios log nöjt. Att leka med flickor var inte så svårt. Ett sött ord här och ett rart ord där fick dem flesta att falla och sedan var det för sent. Han såg på ögonen igen. Tittade på de djupblå irisarna och smekte dem med nageln. Studerade dem och insåg att han tyckte om dem. Han vart mer och mer intresserad av dem men insåg att detta var i utkanten av skogen och att han inte kunde stanna kvar så länge till. Mestarios drog fram en lång smal dolk och nynnade lågt medan han skar ut ögonen och stoppade ner dem i en dold ficka. Sedan såg han än en sista gång på kroppen innan han fnyste, vände den ryggen och vandrade tillbaka till slottet.
Den här gången gick han sakta genom skogen, lyssnade på fåglarna som sökte föda och sjöng sina vackra locktoner, insekterna som spelade förnöjsamt och surret från flugorna som flög förbi. Han njöt av naturen så som den var. En hjort kom gående i hans väg och han studerade dess fina lemmar och kraftiga språng när den försvann. Solen lyste upp löven och barren på ett mjukt och varmt sätt och gav dem en lyster han beundrade. I slottet hade han många målningar av den tonen men ingen av dem kunde slå verkligheten och han var glad över att kunna uppleva den. Ett nöje han skulle vilja dela med nån annan men som ingen var värdig att få dela med honom. Mestarios hade trott att Nensam skulle ha kunnat bli den personen men han hade nu insett att det var fel. Nensam skulle aldrig passa in och Nensam skulle dö.
Mestarios vandrade djupare in i skogen och sakta dog ljudet från fåglarna bort. Insekterna försvann och löven prasslade knappt för den mjuka vinden längre. Solstrålarna verkade bli kallare och när han var framme vid slottet värmde de knappt nånting alls.
Han gick in och vandrade upp till sin kammare. En kammare översållad med dyrbarheter från världens alla hörn. På väggarna satt stora gobelänger som visade olika jaktscener och mellan dem satt guldbehållare för vaxljus och facklor. På golvet låg dyrbara mattor och på dem stod bekväma fåtöljer, soffor och bord. I hörnen stod fyrfat och glödde och i ena väggen fanns en eldstad stor nog för honom att stå upprätt i. Och vid var sida om fönstrerna stod långsmala urnor där exotiska träd växte och frodades. Mestarios vandrade fram till ett bord där det stod ett ensamt skrin. Han låste upp det med en nyckel han hade om halsen och lade ner ögonen i den efter att ha lindat ett sidentyg om var och en. Efter det låste han skrinet och gick bort till en dold dörr bakom en stor, blå gobeläng med en jakscen föreställande en kvinna jagandes ett vildsvin med människohuvud. Han gick genom ett valv och kom ut i en rund liten sal där det mitt på golvet stod en vit marmorkista. Han gick fram till den, lyfte locket och lade sig i. När han dragit över locket igen slöt han ögonen och snart var den eviga vilan över honom.

Årstidens växlingar rörde sig sakta men inget av dem bekom de inneboende i slottet. På dagarna sov alla utom de utsugna, ännu levande mänskliga slavarna som vandrade runt på de öppna ytorna och velade över sitt tragiska liv. I Skymningen var slottet i rörelse igen. Sällskapet hade som vanligt efter sömnen samlats i stora salen där de skrattade och lekte och hade allvarliga diskussioner innan de var och en på sitt håll skulle ge sig ut på jakt. Vissa jagade i par, andra i små grupper men de flesta föredrog att jaga ensamma.
Eldsjäl var en kvinna som jagade ensam på ett grymt och skoningslöst sätt. Eldsjäl var nu inte hennes riktiga namn men det hade hon blivit tilldelad av de andra när de upptäckte hennes kvicka färdigheter i att leka med elden. Det passade bra till hennes humör och hennes gyllenröda hårfärg. Vad hennes riktiga namn en gång varit var sedan länge glömt och det var knappt hon mindes det heller och hon delgav det aldrig till nån. Hennes bleka hy gjorde sig bra med håret men läpparna skar sig mot det. Därför brukade hon måla dem. Ögonen hatade hon också. De var ljust bruna och gjorde sig inte alls bra mot hennes övriga färger. Hennes klädnad var en lång klänning som visade upp hennes långa slanka figur på ett passande sätt. Färgerna gick i grönt och passade även de till hennes långa hår som hon älskade över allt annat.
Hon satt i fönsterkarmen och såg det sista solljuset försvinna bakom bergen som höjde sig över skogen långt borta och lyssnade till de andras prat. Hon hade blivit tillfrågad att delta i flera aktiviteter men hade tackat nej. Detta var en sådan kväll då hon ville vara själv och med den aktioritet och status hon hade tillskansat sig så respekterades hennes vilja. Hon tittade på hur skuggorna växte och formades om allt eftersom ljuset försvann och log lite. Om hon kunde omformas och byta skepnad också skulle hon ha gjort det för länge sen. Eldsjäl hade sett Mestarios göra det många gånger och hon önskade att han en dag skulle dela med sig den kunskapen till henne.

Hon tittade ut över borggården nedanför fönstret och såg en skugga hukande springa fram till ett sidotorn, öppna dörren och försvinna in. I vanliga fall skulle hon inte ha brytt sig men eftersom gestalten sprang hukande som om den ville gömma sig blev hon nyfiken.
Eldsjäl reste sig och gick ut ur rummet, genom de fackelupplysta korridorerna och ner till borggården. Hon gick fram till torndörren och lade handen på handtaget. Den var låst från insidan. Med viljestyrka fick Eldsjäl den att låsas upp och så slank hon in.
Att spionera på andra var egentligen förbjudet men hennes nyfikenhet var väckt av gestaltens hemlighetsmakeri och när hon nu hörde okända röster ville hon inget hellre än veta vad som försigick. Eldsjäl följde rösterna nerför en trappa och genom en lång, mörk gång som slingrade sig än hit, än dit och tilllslut kände hon att hon var utanför slottsområdet. Rösterna var påväg bort från henne och hon skyndade tyst på stegen. Så kände hon närvaron av de andra och koncenterade sig på att dölja sin egen. Med bestämd min steg hon runt ett hörn, stannade framför en dörr och öppnade den försiktigt. Innanför den stod Nensam och tre andra som inte tillhörde deras orden och diskuterade på ett gutturalt tungomål.
Eldsjäl ansträngde sig för att höra vad de sa och när det gick upp för henne vad Nensam med de andra planerade blev hon, om nu nån av hennes släkte kan bli det, chockad. Utan att jäkta på lyssnade hon en stund till för att vara säker på att hon hört rätt. Sedan stängde hon sakta dörren och gick tillbaka.
När hon kom tillbaka till salen hade de flesta dragit iväg ut på jakt men några var kvar och hon frågade dem var Mestarios var. Ingen visste och hon skulle just gå när Njenkar kom in.
- Har du sett Mestarios? frågade hon. Jag måste prata med honom. Snälla säg att du vet var han är.
- Du låter förtvivlad kära syster, svarade Njenkar leende och böjde sig fram och gav henne en kyss. Han är i sin kammare. Jag kommer just därifrån och han hälsar att han inte vill störas men är det absolut nödvändigt kan du ju alltid vandra dit.
- Det är viktigt. Mycket viktigt. Jag tror Nensam kommer att förråda oss.
- Varför tror du det?
- Jag hörde Nensam tala med andra som inte hör hit.
- Låter onekligen viktigt. Och du är säker? Eldsjäl nickade och Njenkar tog henne i armen och skyndade iväg mot Mestarios kammare. Med deras mäktiga krafter dröjde det knappt sekunder innan de bankade på hans dörr.

Mestarios satt i skenet från ett vaxljus och studerade de blå ögonen. Han hade just insett att han älskade dem. Han studerade dem, beundrade dem och njöt av att bara titta på dem. Att älska en dödligs ögon var något helt nytt för honom och han var förundrad över det. Men det var sanningen och han var inte rädd för den. Han älskade mysterier och nu hade han fått ett alldeles speciellt.
Mestarios lutade huvudet på sned och kikade skisande på pupillen. Nu när de inte längre hade nåt ansikte såg de inte lika skräckslagna ut som tidigare och det tyckte han om. Skräckslagna ögon passade kanske till en döende människa men inte som studeringsobjekt för en blodsugare. Mestarios njöt av deras skönhet och log ett stillsamt leende. Han försökte tänka dem i nån annans ansikte men kunde inte komma på någon som skulle passa dem. De var för vackra.
Det bultade på dörren och Mestarios vaknade ur sina grubblerier. Lungt lade han ner ögonen i sina sidentyger i kistan och låste den omsorgsfullt. Sedan vände han sig om och öppnade med tankekraft dörren.
Utanför stod Njenkar och Eldsjäl. Mestarios kunde knappt dölja sin häpnad när han insåg att de stod där tillsammans. Han hade fått intrycket att de inte gillade varandra, vilket i och för sig var bra men inte perfekt. Men sen såg han de hårfina skillanderna i ansiktena som ingen utan åratals träning skulle ha lagt märke till. De fina linjerna i deras ansikten avslöjade chock, förvåning, och rädsla.
- Mästare, började Eldsjäl, jag kan inte förklara vad som skett men se in i mitt sinne och märk vad jag har hört och skådat nu ikväll. Jag ber dig. Med rynkad panna frågade Mestarios varför.
- Mästare, det kan du se om du skådar in i mitt inre. Och jag ber dig att skynda dig.
- Snälla mästare tro henne. Jag tror henne och jag har bara hört det ur hennes mun. Du kan skåda i hennes inre efter sanningen. Se. Njenkar lät nästan desperat. Han hade utan inbjudan vandrat in i rummet och satt sig mitt emot. Även Eldsjäl hade satt sig ner och tittade vädjande på honom.
- Jag ska skåda in i ditt inre Eldsjäl men är detta ett skämt är jag inte road, svarade Mestarios och döljde inte sin förnärmelse över att de vandrat in och satt sig utan att blivit bjudna till det.
- Det är inte ett skämt. Jag svär på mig heder och vid mitt löfte om att för evigt vara din tjänare, mästare, svarade Eldsjäl och såg in i hans ögon.
Mestarios såg där att hon talade sanning och tillät sig att blicka in i hennes själ, i hennes sinne. Och så som hennes namn angav så rasade en eld där. En ljuvlig eld som inte brände eller söndrade utan bara var. Djupt inne i elden uppfattade han fragment av samtal mellan Nensam och några andra, på ett språk förbjudet innanför slottets väggar. Ett samtal med fienden. Mestarios sökte sig ditåt. Såg det Eldsjäl sett. Den hukande gestalten, dörren som sakta öppnades och tillslut getsalterna som diskuterade långt under jorden om att döda honom och ta över slottet. Och mitt i allt detta Nensam som ledde samtalet och dikterade vilkoren. Nästa