Mestarios ögon

Hosted by www.Geocities.ws

En lång stund var det tyst och stilla i rummet och endast eldens sprakande störde tystnaden. Mestarios satt med huvudet i händerna och tänkte. Han stirrade rakt fram på ingenting och funderade djupt. När hade Nensams hjärna utvecklats så att han kunde leda revolt? Vars hade han träffat fienden? Varför ville han döda Mestarios? Vad hade skett i den unge vampyrens hjärna den närmaste tiden som fått honom att överge sina vänner i denna orden? Varför ville han ha ett slott han inte kunde äga om han inte var mästare? Hur hade det gått till? Och varför? Mestarios tog ett djupt andetag och visste att Nensam nog hade blivit lurad till detta av fienden men att det inte var säkert. Nensam hade förbrukat sin rätt som en i Sällskapet så mycket var säkert. Den som övergav och förrådde sin orden skulle straffas. Så skulle även hans nya vänner göra eftersom han brytit mot reglerna och även skulle kunna svika dem en dag. Nensam var dömd till undergång och nu skulle han inte brännas i dagljus. Detta var värre än att rida på Mestarios hingst. Han utsatte en hel orden för fara.
- Njenkar, sade Mestarios mjukt, kalla hem de andra från jakten. Nensam ska sona sina brott inatt innan nånting händer. Anfallet kan inte ske mot oss utan hans hjälp och de kommer säkerligen inte att försöka inatt. Det var bara ett möte där de diskuterade förslag och vilkor. När han kommer in i salen ska vi vara redo att ta emot honom.

Mestarios satt än en gång på stolen i den stora, grå utsirade salen och än en gång satt Nensam på golvet framför honom med nerböjt huvud. Han undrade vad som skett och vad som skulle ske. Det var två år sen han suttit så senast och vad han kunde minnas hade han inte gjort nåt fel som kunde tvinga honom på knä inför de andra igen.
När så Eldsjäl steg fram och öppnade sitt sinne. Lät alla, även honom, se vad hon hade sett och hört insåg han att han var avslöjad innan det ens börjat och att han nu skulle råka illa ut. Hur hade hon fått veta? Hur hade hon kunnat se och höra? Han hade varit så noggrann och försiktig. Han förstod inte. Mestarios såg på honom men Nensam kunde inte möta sin forne mästare och nära väns blick.
- Varför? Hördes mästaren fråga men han kunde inte svara. Tårarna började rulla nerför kinderna.
Med böner om ursäkt och skoning för sitt liv fick han sitt straff. Hans händer bands ihop bakom ryggen på honom. Han lades på mage i en träkista och de lade locket på. Med hammare och spikar slog de fast locket. Efter det rullade de in kistan i kedjor och låste dem med kraftiga hänglås. Sedan lade de in kistan i en större kista av svart ek och än en gång spikade de för locket, lindade runt kedjorna och låste dem. De ställde den ute på slottsgården där katter och rävar strök omkring och när solen steg över himlavalvet var han utmattad och sönderflådd i sin kamp att komma loss.
Dagarna gick och törsten plågade honom allt mer. Detta var tortyr bortom rimlighetens gränser. Solen stekte den svarka kistan och gjorde det varmt och olidligt och omöjligt att kunna sova. Törsten efter blod plågade honom på nätterna och strupen kändes hoptorkad. De djärva av djuren vandrade omkring utanför där de flesta skulle ha undvikit och lukten av deras liv och blod gjorde honom förtvivlad. Men att han låg på mage med hopkedjade händer gjorde att han omöjligt kunde ta sig upp.
På natten skrek han ut sin ångest och sitt lidande och på dagarna var han för utmattad för att orka tänka. Smärtan växte och han började drunkna i sitt fängelse. Han skulle dö här och med tanke på vad han var så skulle det dröja flera år innan det skedde och han skulle vara instängd här hela tiden.

Mestarios var borta. Eldsjäl sökte förtvivlat efter sin mästare men fann honom ingenstans och snart var det gryning och dags för henne att gå till graven. Hon ville hitta honom innan. Eldsjäl vandrade genom hela slottet men fann honom ingenstans. Det var nu ett år sen Nensam hade blivit inlåst i kistan och fortfarande kunde man höra hans plågsamma skrik om natten. Flera hade vädjat till Mestario att släppa ut honom men han hade envist vägrat. Njenkar hade tagit över rollen som betrodd tjänare och borde veta vars han var. Hon började leta efter honom men insåg att det var försent. Hon gick till den del av slottet där hennes rum fanns och stängde in sig och förseglade dörren. Eldsjäls kammare var inredd i grönt och oranget. Möblerna var i mörkt trä klädda med sammet. På väggarna satt oljemålningar hon hade gjort själv och efter de stora högsmala fönstren satt långa mörkt gröna draperier. Det hängde även draperier i taket och bildade fyra hörn på golvet. Det var dig hon gick. Hon drog för dem när hon var innanför och lyfte av locket på den mörka kistan som stod i mitten. Så klev Eldsjäl ner i kistan, drog för locket och slöt ögonen.
I skymningen var hon åter uppe och vandrade. Den här gången gick hon ner till stallet och såg att Lascer var borta. Hennes mästare hade alltså ridit iväg. Mestarios hade varit borta i en vecka nu och Eldsjäl ville förtvivlat gärna ha tag i honom. Medan året gått hade hon upptäckt hur mycket hon tyckte om att vara i mästarens sällskap och tillslut hade hon tvingats medge för sig själv att hon var förälskad. Njenkar hade tydligt visat intresse för att på allvar bli bra vän med henne men hon brydde sig inte om det. Vänskap behövde hon inte. Det var kärlek. Och makt. Mestarios hade verkat så osårbar och tanken på hans makt, hans skönhet och styrka hade fått hennes hjärta att hoppa till så snart han var i närheten. Tanken på att få dela den med honom, kankse bli mäktigare fick henne att hetta som den eld hon bar inom sig och hon ville berätta detta för honom. Men han var inte här.
Eldsjäl gick tillbaka in i slottet och vandrade upp i salen. Där såg hon Njenkar sitta och spela bräde med Shina och Leiver. Han skrattade med dem och hans mörkt bruna hår och kraftiga gestallt fick Shina att förlora sig i honom och göra misstag som gav Njenkar och Leiver mer att skratta åt. Eldsjäl gick fram till dem och märkte att de snart skulle vara klara så hon väntade. Efter en liten stund hade Leiver vunnit, som vanligt, och Shina var den dåliga förloraren som genast gav sig ut på jakt för att dämpa sin vrede. Eldsjäl tyckte nästan synd om kvällens offer som skulle råka ut för henne. Njenkar vände sig leende mot henne och såg frågande ut.
- Var är Mestario? var allt hon sa och hans leende slocknade.
- Inte här som du märker, blev svaret och han svepte ut med handen som för att visa att så var det.
- Jag vet att han inte är här. Var är han? Otåligheten började glöda inom henne.
- Överallt och ingenstans, log Njenkar retsamt.
- Åh, kom igen nu. Säg var han är. Jag behöver prata med honom.
- Behöver vi inte alla det? Alla har något de vill prata med honom om, men de respekterar att han vill vara för sig själv. Varför kan inte du det?
- Det jag har att säga är viktigt.
- Som alltid. Är det en ny komplott på gång mot honom nu? När vi imorgon firar årsdagen av att Nensam avslöjades?
- Inte alls, sa Eldsjäl och log mot sin vilja. Tänk att ett helt år har gått. Känns overkligt.
- Om det inte hade varit för det hade vi inte brytt oss. Årstidens växlingar bekommer oss inte annat än att det blir svårare att hitta offer på vintern men annars bekymrar vi oss inte över tidens gång.
- Men jag måste ändå tala med honom.
- Är det så viktigt kan jag ju säga att han är tillbaka om en vecka. Han ville bara ut och rensa tankarna lite.
- Okej, log hon. Jag antar att jag kan vänta tills han är tillbaka.
- Bra. Kan jag få besvära dig om att fråga om du vill följa med ut på jakt?
- Nej för du vet vad svaret komemr att bli. Jag jagar ensam tack. Vi ses.
Eldsjäl gick mot dörren och försvann. Njenkar tittade roat efter henne. De hade nästan varit fiender förr och nu hade det brytits. Allt han ville ha nu var fred och vänskap som han hade med de andra men det vägrade hon ge honom. Trots att de nu hade överbrygt hatet mellan varandra vägrade hon ha honom som vän utan skulle fortfarande vara rival. Och vad hon fajtades med honom om visste han inte själv eftersom han inte hade nåt mer än sig själv och inte önskade nåt annat heller. Eldsjäl förvirrade Njenkar så till den grad att han ville ha henne på ett undersökningsbord och studera hennes tankar eftersom de aldrig var öppna och aldrig lät någon komma in om hon inte kände att det var viktigt. Vilket var synd. Att läsa andras tankar var en favoritsyssla alla hade. De byggde rebusar och gåtor för varandra och enda sättet att kunna få svaret var att läsa tankarna. Ingen hade hemligheter för de andra. Ingen. Förutom Eldsjäl.

Mestarios satt på Lascer och tittade ut över sjön. Den blänkte klart i månljuset och förde tankarna till ett oändligt svart djup utan botten. Marken runt omkring var färgad i silver av det bleka, kalla ljuset och fick landskapet att se spökligt ut. Det var underbart. Kylan i ljuset och från natten kändes ända in i märgen och han njöt av det. Han kunde känna kyla. Alltså hade han inte blivit helt kall.
Mestarios hade knappt visat känslor alls sen de stängde in Nensam. Varenda natt hade han hört skriket från sin forne vän och tjänare och det hade fått honom att sluta sig mer och mer inom sig själv.
Numer brydde han sig inte om skriken längre men den här tystnaden i sjön gav honom precis den frid han behövde.
Eldsjäl hade blivit påträngande på sista tiden och Mestarios antog att hon blivit det för att det snart gått ett år sen Nensam förråde dem och hon ännu inte fått belöningen för att ha räddat dem. Han hade funderat länge på vilket sorts tack han skulle kunna ge henne och nu hade han kommit på varför och det var delvis därför han var vid denna sjö.
Mestarios väntade tills det blev midnatt och satt av Lascer som vandrade iväg en bit och började beta. Han gick ner till sjön och satte sig i gräset just vid vattenbrynet. Han stoppade handen i fickan och tog upp en liten sidenpåse och ur dom fick han fram ögonen han tagit från den dödliga flickan han druckit från för tre år sedan. Ett efter ett doppade han dem i sjön och läste en besvärjelse över dem. Så satt han en stund och bara tittade ut över hela sjön, försvann i tankar. Det var när solens första strålar färgade den mörka natten grå som han kvicknade till och insåg att han måste iväg.
Mestarios stoppade ögonen i sidenpåsen igen, gick fram till Lascer och hoppade upp på honom och red i väg. Han ville vara tillbaka i sitt läger innan solen nådde över bergen eftersom människorna ofta vandrade omkring på denna heliga plats vid den tiden.
I lägret släppte han Lascer fri och grävde sedan ner sig själv i jorden. Så slöt han ögonen och somnade. Vampyrer brukar inte drömma under den eviga sömnen men nu jorde Mestarios det. Han såg vaga bilder av människor, han tror att han såg sin mor så som han mindes henne för fem hundra år sen innan han blev en av Sällskapet, och han hörde röster som skrek hans namn och vampyrer som inte var mästare men som ändå vandrade i solljuset. Och mitt i allt detta stod Eldjsäl och skrattade och krävde honom på hemligheter han inte kunde delge utan att förintas.
Det var inte ens skymning när Mestarios var uppe ur jorden och satt på Lascer vänd mot slottet som låg tre dagars ritt bort. I galopp över ängar och i maklig skritt genom skogsdungar tog de sig frammåt och hela tiden funderade Mestarios på vad drömmen kunde ha betytt. Han hade bara drömt två gånger tidigare under hela sitt liv som levande död och det hade betytt nåt alldeles särskilt båda gångerna. Första gången hade han funnit slottet och andra hade han kunnat utropa sig till mästare. Vad den betydde nu visste han inte men han skulle ha reda på det och för att få svaren måste han in i källarrummet i slottet. Tre dagar senare red han in på slottsgården. Det var tyst och lugnt i slottet eftersom de andra sov i sina kistor så han brydde sig inte om att gå till salen och visa upp sig eftersom ingen skulle vara där.
Han gick genom korridorerna fram till dörren och nerför trappan. Med nyckeln låste han upp dörren och klev in och gick fram till ett bord som stod dolt bakom ett draperi. Därifrån letade han fram ett krus och en kruka med vatten och hällde ner allt i en skål av silver. Ånga började stiga upp och omvärva honom och doften var som av rosor. I ångan såg han syner och han bad dem att visa honom vad drömmen menat. När han förstod det skrockade han lite och slog till skålen så att blandningen flög ut över golvet. Han tog fram ögonen och läste ännu en besvärjelse över dem och sedan gick han till samlingssalen och satte sig att vänta i sin stol på de andra.
Flera timmar senare när skymningen lägrade sig över slottet kände han ur de andra vaknade en efter en. Nensams skrik började åter ljuda över gården och ljuset försvann gradvis bort. Efter ytterliggare en timma vandrade den första vampyren in i salen. Så kom de andra gående in en efter en och satte sig på sina platser och väntade. Det var som om han aldrig varit iväg. Så kom Njenkar och efter honom Eldsjäl och alla vände sig förväntansfulla mot honom.
- Ett år, var allt han sa, sen vände han sig till Eldsjäl. Jag har fått ett varsel. Det dags för dig att ge dig av och starta en egen orden. Som tack för att du hjälpte till och räddade oss förra året ska jag skänka dig denna gåva. Mestarios reste sig upp och tog fram sidenpåsen. Så gick han fram till Eldsjäl och bad henne sätta sig ner.
- Inget farligt, sa han, bara lite smärta. Så tog han fram en lång smal dolk och skar ut ögonen på henne. Hennes smärtsamma skrik skar genom väggarna men ingen vågade lägga sig i. Det skulle ju vara en gåva så det skulle inte bli farligt för henne.
Mestarios pratade lugnande med henne, sa åt henne att vara tyst och lugn och sitta alldeles stilla. Så tog han fram den dödliga flickans ögon som han doppat i den heliga sjön och satte in dem i Eldsjäls blödande ögonhålor. Han bad Eldsjäl blunda och så satte hennes helningsprocess igång. Smärtan försvann gradvis och blodet rann baklänges upp till ögonen och in i hennes trasiga ådror och läkte dem. När Eldsjäl åter öppnade ögonen stod Mestarios med en spegel av fint silver framför henne och i den såg hon sin nya djuplå ögonfärg som fått skimmer av smaragdgrönt från sjön. Lyckan som kom över henne var obeskrivlig och hon började tjuta av glädje och tjuten överöstade tillslut skriken utifrån. -Tack, tack så hemskt mycket. Jag älskar dem. Eldsjäl log och skrattade och tjöt om vart annat och dansade av lycka.
- Vad ska vi göra av de gamla ögonen? frågade Mestarios henne roat.
- Släng dem, bränn dem, få dem att ruttna, nynnade Eldsjäl till svar.
- Men om du skulle behöva dem igen nån dag? Mestarios såg på henne.
- Det kommer jag inte. Dessa ögon kommer att stanna, hon log, men ska du verkligen köra ut mig härifrån mästare? Måste jag gå?
- Du ska bli mästare själv, var hans svar. Och jag tycker fortfarande att du ska behålla de gamla ögonen.
- Inte alls, fräste hon till. Hon grep tag i Mestarios hand, öppnade dem och tog av honom ögonen och så gick hon fram till en fackla och släppte ner dem i den. Genast låg hon på golvet och vred sig i smärtor som inte gav med sig förrän ögonen blivit till aska. Njenkar klev fram till henne och hjälpte henne att resa sig upp.
- De gamla ögonen hade inte vant sig vid att vara döda än. Du hade för brottom. Nästa gång kanske de nya ögonen också brinner upp.
- Skärp dig, fräste Eldsjäl och knuffade bort honom och vände sig till Mestarios. Om jag ska bli mästare måste jag få del av mästarnas hemligheter. Förklara dem för mig.
- Mästare lär inte ut hemligheterna till varandra. Det är nåt de lär sig själva och sedan diskuterar sinsemellan. Du får vandra runt själv och försöka finna lösningarna på det. Jag gör bara det som visionen talat om för mig. Du får stanna i en månad för att förbereda och öva dig men sen måste du ge dig av och leta efter en ny bostad och skapa en egen orden.
Eldsjäl blev arg men visade det inte och gick mot sitt gemak efter att än en gång ha tackat för sina nya ögon. En månad. Hon hade en månad kvar i denna fästning och sen skulle hon ge sig av så som traditionen påbjöd med endast det hon kunde bära. Alltså skulle hon bli tvungen att lämna kistan, sina tavlor och alla möbler. Nån annan skulle kanske ta över dem men det fick hon acceptera. Sådana var reglerna och hon skulle bli mästare.
Tanken på all makt fick henne att le stort. Ett problem var att hon aldrig skulle kunna lära av Mestarios och hennes kärlek till honom skulle bli onämd men tanken på det hon skulle bli fick henne att ruska det av sig.

En vecka senare hade Eldsjäl gett sig iväg och vampyrernas liv i slottet återgick till det gamla vanliga. Ingen nämde henne och ingen tänkte på henne. Detta var livet gilla gång. Njenkar hjälpte Mestarios med det praktiska arbetet och de pratades ofta vid och blev mer än goda vänner.
När 200 år gått blev Mestarios åkallad till en festlig bankett mellan mästare och en tjänare och med Njenkar vid sin sida reste han dit. Njenkar hade trots Mestarios principer fått stanna som tjänare men inte bara därför att han var pålitlig utan därför att Mestarios även älskade honom som en son och behandlade honom därefter.
På balen hälsades de av de andra och fick en bägare med varmt blod i sina händer. De gick runt och hälsade på folk och flirtade lite med de kvinnliga mästare som var där. Så kom en rödhårig vampyr fram till dem med en kläning av mörkaste gröna siden och hälsade leende på dem.
Mestarios tittade ner på Eldsjäl och insåg genast att hon var dömd. Hennes tjänare stod bredvid sin härskarinna och det syntes tydligt att det var denne som hade makten. Andra mästare såg ner på henne men själv visste hon ingenting. Makten hade tydligen förblindat henne på ett sätt som inte var bra och hennes alltför kostbara kläder visade vad det var hon lade mest vikt vid. Hon ville visa upp hur mäktig hon var med detta men hon hade tydligen inte lärt sig att makten synades i sinnet och inte i kläderna.
Mestarios tyckte nästan synd om henne och Njenkar såg chockad ut men försökte dölja det. Visionen hade sagt att Eldsjäl skulle bli mästare och senare gå under om inte Mestarios ville behålla henne och senare gå under av hennes maktbegär. Ändå tyckte han synd om henne. Hon försökte så mycket men ändå gick allt fel.
Mestarios lät Njenkar läsa i hans tankar vad som var på gång och chocken lade sig genast och ersattes av finkänslighet. Njenkar tog några dansrundor med Eldsjäl som nedlät sig det för "gamla tiders skull" men senare gick hon och kom inte tillbaka förrän långt senare. Nästan vid gryningen.
Eldsjäl hade druckit alldeles för mycket blod och var näst intill berusad. Hon vinglade lite när hon kom gående mot Mestarios och Njenkar och väl framme så snubblade hon och landade raklång på marken. Andra mästare och tjänare drog sig undan och tittade undrande på henne medan hon försiktigt tog sig upp på fötter igen. Hennes tjänare räckte fram en ny bägare varmt blod och Eldsjäl tömde den och såg ut att göra nåt så mänskligt som att rapa. Så tog hon lite lätt sluddrande tillorda:
- Kära Mestarios. Jag ville bara säga tack för allt du hjälp mig med, log hon, Nya ögon, mästartitel, ett helt nytt liv tack vare dig. Jag är skyldigt dig allt. Till och med min kärlek. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig och jag vill ha dig. Tänk vad vi två, två mästare skulle kunna göra tillsammans. Jag älskar mitt liv, jag älskar min makt och jag älskar dig. Säg att du älskar mig så är jag din. Evigt.
Mestarios tittade allt mer chockat på henne och var nära att vända sig bort i avsmak. Vampyrer kände inte sån kärlek för varandra. Inte så att de förklarade den. Han visste inte vad han skulle göra så han började skratta. Han skrattade högre och högre och gällare och gällare och snart stämde fler in.
När Eldsjäl insåg att hela denna bankettsal skrattade åt henne reste hon sig upp och sprang. Hon stannade inte förrän hon var i sin sovsal och kastade sig mot locket på sin kista. Gråtande sina blodtårar stängde hon till den ordentligt och spikade fast locket. Hon hamrade fortfarande när Mestarios dök upp i dörröppningen.
Eldsjäl vände sig mot honom med gråtande ansikte och såg frågande på honom.
- Varför? hennes röst var liten och klen, Varför gjorde du så mot mig? Jag hjälpte dig, och du skrattar åt mig. Varför?
- Vi vampyrer må vara vänner men när det kommer till att man själv har det bra blir man självisk. Jag fick en vision som jag sa. Antingen blir du mästaren som förgör dig själv, eller så blir du min närmaste som förgör mig. Jag såg bara till att det inte blev det sistnämda. Du måste dö för att jag ska kunna överleva. Men vet att jag ändå är tacksam över att du hjälpte mig mot Nensam.
- Du är så grym...
- Om jag inte var det skulle jag vara död. Jag gav dig en belöning. Vill du dö med den eller utan den?
- Utan den. Jag vill ha tillbaka mina gamla ögon ditt falska svin!
- Du brände själv upp dem minns du. Fast jag sa åt dig att låta bli så brände du upp dem i facklan. Mestarios röst hade blivit mjuk och vänlig och hade en lugnande inverkan på henne. En inverkan hon blev arg på och hettade upp henne igen.
- Jag visste inte. Men du visste? Du visste redan när du gav mig dem här eller hur?
- Ja, jag fick som sagt visionen före. Mestarios såg på den hopspikade kistan och sen på henne. Du har inte lärt dig än hur man överlever i solljus. Det var ett konstaterande, ingen fråga och hon nickade sakta.
- Jag har försökt men det går inte. Det bara bränner. Det bränner sönder mig. Mestarios nickade sakta, reste sig upp och gick ut. Eldsjäl kravlade sig upp på fötterna och gick och stängde och låste dörrarna. Sedan gick hon fram till fönstret och drog isär gardinerna så långt det gick. När gryningen kom var hon redo.

Mestarios stod utanför hennes dörr och hörde hennes dödskrik när solen brände upp henne. Han beklagade över det som skedde men samtidigt visste han att det måste ske. Eldsjäls död var hans överlevnad. Han väntade till en lång stund efter det att skriken tystnat innan han bröt upp dörren och gick in. På golvet bakom kistan låg askan från henne blandat med hennes ljuvliga hår och gröna klänning. Och när han lyfte på dem så trillade ögonen fram. Ögonen som var skyddade tack vare den heliga sjöns magi. Han stoppade dem på sig i sidenpåsen han tagit med till dem och reste sig sedan upp. Tre andra vampyrer stod i dörröppningen och såg på honom när han vände sig om. Han höll ett tvärt andan men de verkade inte ha sett att han gjorde det förbjudna i att ta från en död vampyr så han andades lungt ut igen.
- Må hon återfödas utan minnen var allt de sade innan den äldste av dem vände sig om och ropade efter en mänsklig slav som skulle sopa ihop resterna. Pojken som kom var utmärglad och halv död av allt blod som sugits från honom men han gjorde sitt jobb bra och snart var askan borta och spridd med vinden.
Två veckor senare var Mestarios hemma i sin kammare i slottet. Njenkar var ute och tränade sin hingst. En avkomma från den Lascer så Mestarios var helt säker på att få vara själv. Han tog fram sidenpåsen och fick ut ögonen. Än en gång läste han en besvärjelse över dem så att det gröna skimret försvann och endast den älskade djupblå färgen var kvar. Så lindade han in dem i sina sidentyger och lade ner dem i skrinet och låste.
Han hörde ett ljud från fönstret och såg en svart kråka sitta där. Samma kråka som han sett tidigare och som ledde honom till flickan med ögonen. Han gick fram till den och den talade till honom.
Snart flög två kråkor över den mörka skogen på jakt och den ene råkade titta ner och se en underbart söt liten flicka som vandrade alldeles själv. Kråkan log och tänkte att lär dem sig aldrig att lyda sina föräldrar och hålla sig borta härifrån? Så dök han ner mot vad som såg ut att bli ett underbart, perfekt skrovmål.