Som alla media kan språket fungera socialt, evokativt, expressivt, interrogativt imperativt och deskriptivt dvs man kan vara social, känsloväckande, känslouttryckande, utfrågande, uppmanande och påstående när man talar. Alla dessa möjligheter utgör speciella utvidgningar av språket, utgör speciella språkspel. språket kan berätta en hel del om den verklighet och den praktik språket har anpassats efter, men eftersom språket är så formbart och lättkorrumperat så kan språkliga begrepp inte isej vara bevis på utomspråkliga fakta, som bl.a. Habermas verkar vilja.
De olika språkspelen är inkommensurabla, vilket inte betyder att de inte går att jämföra, utan att de aldrig kan reduceras till varandra eller översättas fullständigt i varandra. Att jämföra olika språkspel är därför en evig hermeneutisk uppgift
Även om det går att tänka utanför de språkliga begreppen så har språket en stark tendens att överta och styra vårt tänkande. Genom språklig medvetenhet så lever vi alla alltid i en virtuell verklighet där symboler och tecken upplevs som verkliga och styr vår perception av omvärlden. Människans medvetande är inte fokuserat på den fysiska världen i reduktiv mening utan på en språklig omtolkning av denna. Genom att vi faktiskt kan kontrollera vårt språk och övriga mentala representationer så kan vi också styra vår omvärldsuppfattning. Svårare verkar det vara att inte omtolka omvärlden alls.
Det poetiska språket utforskar de nya möjligheterna och bryter med den rådande ordningen. Det är antigrammatiskt. När poesin bryter med de grammatiska reglerna så känns detta extra ärligt och känsloladdat. Hjärnhalvorna är komplementära och bägge behövs. Bakom både logiken och poesin hittar vi den biologiska evolutionen.
Ett biologiskt grundat språk är ett mytiskt språk.
I cellerna finns sagor.