MYLADYS SON
ELLER
TJUGU ÅR EFTERÅT
HISTORISK ROMAN
AF
ALEXANDER DUMAS
STOCKHOLM
SVENSKA BOKFÖRLAGET
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER
1906
MYLADYS SON
ELLER
TJUGU ÅR EFTERÅT
HISTORISK ROMAN
AF
ALEXANDER DUMAS
---
STOCKHOLM
SVENSKA BOKFÖRLAGET
------------------------------------------------------------------------
STOCKHOLM,
KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER
1906
------------------------------------------------------------------------
INNEHÅLL.
Förra delens innehåll.
Kap. Sid.
1. Richelieus vålnad ..............................................5.
2. En nattrund ...................................................13.
3. Två gamla fiender .............................................21.
4. Anna af Österrike vid fyrtiosex års ålder .....................34.
5. Gaskognare och italienare .....................................43.
6. D'Artagnan vid fyrtio år ......................................46.
7. D'Artagnan är i bryderi,
men en af våra gamla be-
kante kommer till hans hjelp ..................................48.
8. Om den olika verkan en
half pistol kan ha på en
pedell och på en korgosse ....................................61.
9. Huru d'Artagnan söker
långt bort efter Aramis
och finner honom rida på
hästländen bakom Planchet .....................................68.
10. Abbé d'Herblay ................................................75.
11. De båda Gaspard ...............................................82.
12. Portos du Vallon de Bra-
cieux de Pierrefonds ..........................................91.
13. Huruledes d'Artagnan, då
han återser Portos, finner,
att rikedom ej alltid med-
för lycka .....................................................96.
14. Hvaruti ådagalägges, att
om Portos var missnöjd
med sin ställning, var der-
emot Mousqueton ganska
belåten med sin ..............................................105.
15. Två englahufvuden ..................... ......................110.
16. Slottet Bragelonne ...........................................118.
17. Atos' diplomati ..............................................125.
18. Herr de Beaufort .............................................134.
19. Hertig de Beauforts tids-
fördrif i fångtornet på
Vincennes ....................................................140.
20. Grimaud inträder i tjenst-
göring ..................... .................................149.
21. Innehållet af fader Mar-
teaus efterträdares pa-
stejer .......................................................160.
22. Marie Michons äfventyr .......................................169.
23. Abbé Scarron .................................................180.
24. Saint-Denis ..................................................194.
25. Ett af hertig de Beauforts
fyrtio rymningsmedel .........................................202.
26. D'Artagnan kommer i la-
gom tid ......................................................211.
27. Landsvägen ...................................................220.
28. Sammanträffandet .............................................226.
29. Fyra gamla vänner be-
reda sig att återse hvar-
andra ........................................................233.
30. Place royale .................................................241.
31. Färjan på floden Oise ........................................246.
32. Skärmytsling .................................................254.
33. Munken .......................................................259.
34. Absolutionen .................................................269.
35. Grimaud talar ................................................274.
36. Dagen före slaget ............................................280.
37. En middag fordomdags .........................................289.
38. Charles I:s bref .............................................297.
39. Cromwells bref ...............................................302.
40. Mazarin och madame Hen-
riette .......................................................309.
41. Huru de olycklige stun-
dom taga slumpen för
försynen .....................................................314.
42. Farbror och brorson ..........................................321
43. Fadershjertat ................................................325.
44. Åter en drottning, som be-
gär bistånd ..................................................333.
45. Hvari ådagalägges, att för-
sta intrycket alltid är det
bästa ........................................................344.
------------------------------------------------------------------------
Senare delens innehåll.
Kap. Sid.
46. Tedeum för segern vid Lens ...................................355.
47. Tiggaren vid Saint-Eu-
stache .......................................................370.
48. Tornet Saint-Jacques-la-
Boucherie ....................................................380.
49. Upploppet ....................................................385.
50. Upploppet öfvergår till
uppror .......................................................392.
51. Olyckan återgifver minnet ....................................402.
52. Samtalet .....................................................408.
53. Flykten ......................................................414.
54. Koadjutorns vagn .............................................425.
55. D'Artagnans och Portos'
halmaffärer ..................................................437.
56. Underrättelser från Atos
och Aramis ...................................................445.
57. Skotten svek sin ed och
sålde sin kung ...............................................455.
58. Hämnaren .....................................................462.
59. Oliver Cromwell ..............................................470.
60. Ädlingarne ...................................................475.
61. Herre, förbarma dig! .........................................480.
62. Friskt mod och frisk ap-
tit i högsta fara ............................................487.
63. Hell det fallna majestä-
tet ..........................................................494.
64. D'Artagnan uppgör en plan ....................................502.
65. Ett parti lanter .............................................512.
66. London .......................................................517.
67. Rättegången ..................................................523.
68. White hall ...................................................532.
69. Arbetarne ....................................................541.
70. Remember .....................................................548.
71. Den maskerade mannen .........................................554.
72. Cromwells hus ................................................562.
73. Samtalet .....................................................570.
74. Felucken Blixten .............................................579.
75. Portvinet ....................................................589.
76. Ödet .........................................................602.
77. Mousqueton nära att upp-
ätas .........................................................608.
78. Återkomsten ..................................................616.
79. Ambassadörerne ...............................................623.
80. Högste befälhafvarens tre
löjtnanter ...................................................631.
81. Slaget vid Charenton .........................................643.
82. Vägen till Picardie ..........................................652.
83. Annas af Österrike tack-
samhet .......................................................659.
84. Herr Mazarins konunga-
värdighet ....................................................663.
85. Försigtighetsmått ............................................667.
86. Förståndet och armen .........................................673.
87. Armen och förståndet .........................................681.
88. Herr Mazarins oublietter .....................................687.
89. Underhandlingar ..............................................693.
90. Nära målet ...................................................698.
91. Uppgörelsen ..................................................706.
92. Konungens intåg ..............................................718.
---
1. Richelius vålnad.
I ett rum af Kardinalpalatset, som vi redan känna, satt vid ett bord,
med hörn af förgyldt silfver och betäckt af papper och böcker, en man
med hufvudet lutadt i sina båda händer.
Bakom honom var en stor kamin, i hvilken brann en eldbrasa, hvars
lågande bränder nedrasade mellan de breda förgylda brandjernen.
Skenet från denna eldstad föll baktill på den tankfulle mannens
präktiga drägt, som framtill belystes af en med brinnande vaxljus
försedd kandelaber.
När man såg den långa röda rocken och de dyrbara spetsarna, den bleka
och af begrundande nedtyngda pannan, när man gaf akt på ensligheten i
detta kabinett och tystnaden i mottagningsrummen, när man hörde
posternas afmätta steg i förstugan, skulle man kunnat tro, att
kardinal de Richelieus vålnad ännu fans qvar i hans rum.
Ack, i sjelfva verket var det också blott en vålnad af den store
mannen! Frankrike försvagadt, konungamakten sjunken, de store åter
vordna starka och oroliga, fienden inträngd öfver gränsen, allt
bevisade, att Richelieu icke mera fans till.
Men hvad som ännu säkrare än allt detta ådagalade, att den röda långa
rocken ej tillhörde den gamle kardinalen, var denna enslighet,
hvilken, såsom vi redan nämt, snarare liknade en vålnads än en
lefvandes, dessa korridorer utan hofmän, dessa af vakt uppfylda
gårdar, denna spefulla ton, som uppsteg från gatan och inträngde genom
fönstren till detta rum, och slutligen detta aflägsna, ständigt
förnyade dån af skott, hvilka lyckligtvis aflossades utan mål och utan
verkan, endast för att öfvertyga drabanterne, schweizarne, musketörerne
och soldaterne, som omgåfvo Palaisroyal --- ty sjelfva Kardinalpalatset
hade ombytt namn --- att äfven folket var försedt med vapen.
Denne Richelieus vålnad var Mazarin.
Men Mazarin var ensam och kände sig svag.
--- Utländing! mumlade han; italienare! Se der deras stora slagord!
Med detta ord mördade, hängde och söndersleto de Concini, och om
jag läte dem hållas, skulle de äfven mörda, hänga och sönderslita
mig som honom, fastän jag aldrig gjort dem annat ondt, än att jag
pungslagit dem en smula. De enfaldiga menniskorna! De inse då
icke, att deras verklige fiende alldeles icke är denne italienare,
som så illa talar franska, utan vida mera de, som ega förmågan att
säga dem de angenämaste saker på den renaste och bästa
parisdialekt.
--- Ja, ja, fortfor ministern med sitt listiga leende, som denna gång
föreföll besynnerligt på hans bleka läppar, ja, edert knot säger
mig, att gunstlingars öde är vanskligt; men om I veten detta,
borden I också veta, att jag icke är någon vanlig gunstling, jag.
Grefven af Essex hade en präktig diamantring, som hans kungliga
älskarinna skänkt honom; jag, jag har blott en simpel ring med ett
namnchiffer och ett datum, men denna ringa har blifvit helgad uti
kapellet i Palais-royal*, och derför skola de ej krossa mig, som
de önska. De märka ej, att med deras eviga rop: Ned med Mazarin!
har jag dem att ömsom ropa: Beaufort! Lefve prinsen! Lefve
parlamentet! Nå väl, herr de Beaufort är i Vincennes, prinsen
skall äfven komma dit en vacker dag, och parlamentet....
Här antog kardinalens leende ett hatfullt uttryck, som man ej skulle
kunnat tilltro hans milda anletsdrag.
--- Ja, parlamentet.... vi få väl se, hvad vi skola göra med
parlamentet; vi ha Orléans och Montargis. Åh, jag väntar väl
dermed; men de, som börjat med att ropa ned med Mazarin, skola
sluta med att ropa ned med alla dessa, hvar och en i sin ordning.
--- Richelieu, hvilken de hatade i hans lifstid och som de oupphörligt
tala om efter hans död, hade fallit djupare än jag, ty han
förjagades flere gånger och fruktade ännu oftare att blifva död.
Mig skall drottningen aldrig förjaga, och blir jag tvungen att
vika för folket, skall hon vika jemte mig; om jag flyr, skall hon
fly, och då få vi väl se, hvad upprorsmakarne skola taga sig till
utan sin drottning och utan sin kung.
--- Ack, om jag bara icke vore utländing, om jag vore fransman, om jag
vore adelsman!
Och han återföll i sina betraktelser.
Hans ställning var verkligen kinkig, och den dag, som nu förflutit,
hade gjort den ännu mera intrasslad. Mazarin, oupphörligt drifven af
sin låga girighet, nedtyngde folket med pålagor, och detta folk,
hvilket endast egde själen qvar, såsom generaladvokaten Talon yttrade,
och det endast emedan hon ej kunde säljas på auktion, folket, som man
sökte ingifva tålamod medelst ryktet om de segrar man vann och som
fann, att lagrarne icke vore mat, som man kunde lefva af**, folket
hade för länge sedan börjat knota.
Men detta var ändå icke allt; ty när det endast är folket, som knotar,
höres icke dess röst af hofvet, enär detta skiljes derifrån af
borgarne och adeln; men Mazarin hade varit nog oförsigtig att äfven
reta embetsmännen mot sig. Han hade sålt tolf
statssekreterarfullmakter; men då dessa embetsmän betalade sina
platser ganska dyrt, och tillkomsten af de tolf nya medbröderne
förringade platsernas värde, hade de äldre trädt tillsammans, vid
evangelium svurit att ej fördraga denna tillökning, utan motstå alla
hofvets förföljelser, och lofvat hvarandra, att i händelse någon af
dem genom denna uppstudsighet förlorade sin plats, skulle de andra
sammanskjuta den summa han betalat derför.
Se här hvad som inträffat från dessa båda håll.
Den 7 januari hade sju till åtta hundra handlande i Paris församlat
och sammangaddat sig i följd af en ny skatt, som man ville pålägga
husegarne, och uppdragit åt tio bland sig att å deras vägnar tala med
hertig d'Orléans, som efter gammal vana sökte popularitet. Hertig
d'Orléans hade mottagit dem och de hade förklarat honom, att de
beslutit att alldeles icke erlägga den nya skatten, om de också med
väpnad hand måste försvara sig mot konungens folk, som skulle infinna
sig att uppbära den. Hertig d'Orléans hade med mycken artighet afhört
dem, gifvit dem hopp om någon jemkning, lofvat dem att tala med
drottningen och afskedat dem med furstars vanliga ord: »Vi få se.«
Den nionde hade statssekreterarne å sin sida infunnit sig hos
kardinalen, och en af dem, som förde ordet för de andra, hade talat
med så mycken djerfhet och fasthet, att kardinalen blifvit helt
förvånad deröfver; också hade han afskedat dem med samma ord som
hertig d'Orléans: »Vi få se.«
För att se hade man då församlat rådet och efterskickat
öfverintendenten för finanserna, d'Émery.
Denne d'Émery var mycket hatad af folket, först och främst emedan han
var öfverintendent för finanserna och hvarje sådan ovilkorligen måste
vara hatad, och för det andra emedan --- vi måste medgifva det --- han
verkligen förtjenade att vara det.
Han var son till en bankir i Lyon, vid namn Particelle, och hade,
sedan han gjort konkurs, ändrat namn och låtit kalla sig d'Émery***.
Kardinal Richelieu, som i honom upptäckt en stor finansiel förmåga,
hade presenterat honom under namn af herr d'Émery för konung Louis
XIII, och då han ville befordra honom till intendent för finanserna,
yttrade han sig mycket fördelaktigt om honom.
--- Förträffligt! svarade konungen; jag är rätt nöjd, att ni föreslår
herr d'Émery till denna sysla, som fordrar en rättskaffens man.
Man hade annars sagt mig, att ni dertill ville befordra den
skurken Particelli, och jag fruktade verkligen, att ni skulle
tvinga mig att antaga honom.
--- Eders majestät kan vara lugn, svarade kardinalen. Den Particelli,
hvarom ni talar, är hängd.
--- Ah, så mycket bättre! utropade konungen; det är då icke utan skäl,
man kallar mig Louis den rättvise.
Han undertecknade nu herr d'Émerys fullmakt.
Det var samme d'Émery, som sedermera blef öfverintendent för
finanserna.
Man hade nu låtit hemta honom på ministerns befallning; han hade
skyndat dit helt blek och förfärad samt berättat, att hans son varit
nära att samma dag blifva mördad på torget utanför Parlamentshuset.
Hopen hade der träffat honom och förebrått honom hans hustrus lyx,
emedan hon hade en hel våning tapetserad med rödt sammet och
guldfransar. Hon var dotter till Nicolas Le Camus, statssekreterare
1617, hvilken kommit till Paris med endast 20 livres i fickan och som
nyligen utdelat nio millioner mellan sina barn, ehuru han behöll
fyrtio tusen livres i räntor för sig sjelf.
D'Émerys son hade varit nära att ihjälklämmas, då en af hopen
föreslagit att krama honom, tills han gifvit ifrån sig allt det guld
han slukat. Rådet hade ingenting afgjort denna dag, då
öfverintendenten var för mycket upptagen af denna händelse för att
kunna tänka redigt.
Dagen derpå hade i sin ordning förste presidenten Mathieu Molé blifvit
anfallen, hvilken, enligt kardinal de Retz, under alla dessa händelser
var lika modig som hertig de Beaufort och prins de Condé, det vill
säga de två män, som ansågos vara de tappraste i Frankrike; folket
hotade att hämnas på honom de lidanden, man ville underkasta det; men
förste presidenten svarade med sitt vanliga lugn, utan sinnesrörelse
och utan förvåning, att om fridstörarne ej lydde konungens
befallningar, skulle han låta uppresa galgar på torgen och hänga de
mest uppstudsiga bland dem. Härpå svarade de, att de ej begärde
bättre än att se galgar uppresas, hvilka då skulle begagnas att hänga
de brottsliga domare, som köpte hofgunst genom folkets förtryck.
Icke nog härmed; då drottningen den 11 begaf sig till mässan i
Notredame, hvilket hon regelbundet gjorde hvarje lördag, hade hon
förföljts af mer än två hundra qvinnor, hvilka skreko och begärde
rättvisa. De hade dock ingen elak afsigt; de ville endast falla på
knä för drottningen för att söka väcka hennes medlidande; men vakten
hindrade dem derifrån och drottningen fortsatte, stolt och högdragen,
sin väg utan att lyssna till deras rop.
På eftermiddagen hade rådet åter församlats, då man beslutit att söka
upprätthålla konungens makt och myndighet, i följd hvaraf parlamentet
sammankallades till dagen derpå, den tolfte.
Denna dag, på hvars afton vi börja denna vår nya berättelse, hade
konungen, som då var tio år och nyss haft kopporna, under förevändning
att i Notredame hembära försynen tacksägelser för sin återvunna helsa,
samlat sina drabanter, sina schweizare och sina musketörer och
uppstält dem kring Palais-royal, på kajerna och Pont-neuf samt, efter
det han afhört mässan, begifvit sig till parlamentet, der han vid en
lit de justice icke blott bekräftat sina förra påbud, utan äfven
utfärdat fem eller sex nya, hvilka alla, såsom kardinal de Retz säger,
voro mer eller mindre förderfliga. I följd häraf hade också förste
presidenten, hvilken, som vi redan sett, de föregående dagarna varit
på hofvets sida, nu ganska djerft uppträdt mot ett dylikt sätt att
föra konungen i Parlamentshuset för att öfverrumpla och kränka
omröstningsfriheten.
Men de, som ifrigast uppträdde mot de nya skattepåbuden, voro
presidenten Blancmesnil och parlamentsrådet Broussel.
Då dessa påbud voro utfärdade, begaf sig konungen åter till
Palais-royal. En stor menniskohop syntes i hans väg, men som man
visste, att han kom från parlamentet, och var okunnig, om han varit
der i afsigt att gifva folket rättvisa eller på nytt förtrycka det,
hördes ej ett enda glädjerop på hans väg för att lyckönska honom till
hans återvunna helsa. Allas ansigten voro tvärt om dystra och
oroliga, några till och med hotande.
Fastän konungen återkommit, förblefvo trupperna uppstälda; man
befarade ett upplopp, då folket finge höra utgången af
parlamentssessionen; och i sjelfva verket hade ryktet knapt spridt
sig, att konungen, i stället för att lindra pålagorna, ökat dem,
förrän folkskockningar begynte och starka rop hördes: Ned med
Mazarin! Lefve Broussel! Lefve Blancmesnil! --- ty folket hade fått
veta, att de båda senare talat till dess fördel, och ehuru deras
vältalighet varit förspild, kände man sig icke desto mindre tacksam
derför.
Man sökte skingra folkskockarna och tysta ropen; men såsom ofta händer
vid dylika tillfällen, tillväxte folkhoparna, och ropen fördubblades i
styrka. Order utdelades just till både drabanterne och
schweizargardet att icke allenast hålla stånd, utan äfven utskicka
patruller på gatorna Saint-Denis och Saint-Martin, der folkhoparna
syntes vara talrikast och ifrigast, då man i Palais-royal anmälde
Paris' borgmästare.
Han infördes genast; han kom för att tillkännagifva, att om man ej
strax upphörde med dessa fiendtliga rörelser, skulle hela Paris inom
två timmar vara under vapen.
Man öfverlade just om hvad man skulle företaga, då Comminges, löjtnant
vid drabanterne, inträdde med sönderrifna kläder och blodigt ansigte.
När drottningen fick se honom, uppgaf hon ett rop af förvåning och
frågade honom, hvad som var på färde.
Såsom borgmästaren nyss förutsagt, hade sinnena förbittrats vid åsynen
af drabanterne. Folket hade satt sig i besittning af alla tornklockor
och börjat klämta. Comminges hade likväl hållit stånd och arresterat
en man, som syntes vara en af de förnämsta uppviglarne, och till en
varnagel befalt, att han skulle hängas vid la Croix du Trahoir.
Soldaterne hade släpat bort honom för att verkställa ordern; men då de
kommit till hallarna, hade de anfallits med stenkastning och
lansstötar; upprorsmakaren hade begagnat detta ögonblick till att
undkomma, uppnått gatan les Lombards och kastat sig in i ett hus,
hvars portar soldaterna strax inslagit.
Denna våldsamhet hade varit öfverflödig, ty man kunde ej återfinna den
brottslige. Comminges hade lemnat en post på gatan och återvändt med
den öfriga truppen till Palais-royal att inför drottningen redogöra
för hvad som tilldragit sig. Hela vägen hade han förföljts af rop och
hotelser, flere af hans soldater sårats af lansar och hellebarder, och
han sjelf träffats af en sten öfver ena ögonbrynet.
Comminges' berättelse öfverensstämde med borgmästarens uppgift, och
man kunde ej hålla stånd mot ett allvarsamt uppror; kardinalen lät
utsprida bland folket, att trupperna endast för ceremoniens skull
blifvit uppstälda på kajerna och Pont-neuf och att de skulle draga sig
tillbaka. Mot klockan fyra på eftermiddagen sammandrogos de också
till Palais-royal. Man uppstälde en postering vid Barrière des
sergents, en annan vid Quinze-vingts, en tredje vid la
Butte-Saint-Roch. Man uppfylde gårdarna och jordvåningarna med
schweizare och musketörer och höll sig beredd.
Så stodo sakerna, då vi införde våra läsare i kardinal Mazarins
kabinett, som förut varit kardinal Richelieus; vi veta redan, i
hvilken sinnesstämning Mazarin lyssnade till folkets knot, som banade
sig väg ända in till honom, och till ekot af gevärsskotten, som
genljödo ända in i hans rum.
Hastigt upplyfte han hufvudet med halft rynkade ögonbryn, som en man,
hvilken fattat ett beslut, riktade sina blickar på en ofantligt stor
pendyl, som just slog tio, tog en liten förgyld silfverpipa, som låg
på bordet, nog nära att räckas med handen, och blåste två gånger deri.
En hemlig tapetdörr öppnades utan buller, en svartklädd man närmade
sig tyst och stannade bakom länstolen.
--- Bernouin, sade kardinalen utan att ens vända sig om, ty då han
blåst två gånger, visste han, att det var hans kammartjenare,
hvilka musketörer äro på vakt i palatset?
--- Svarta musketörerne, monseigneur.
--- Hvilket kompani?
--- Trévilles kompani.
--- Är någon officer af kompaniet i förmaket?
--- Löjtnant d'Artagnan.
--- En bra karl, som jag tror?
--- Ja, monseigneur.
--- Ge mig en musketörrock och hjelp mig att kläda mig.
Kammartjenaren gick ut lika tyst, som han inkommit, och återvände ett
ögonblick derefter med den begärda drägten.
Tyst och tankfull började nu kardinalen aftaga den högtidsdrägt, han
påklädt sig för att öfvervara parlamentssessionen, och påtaga
vapenrocken, den han, i följd af sina förra fälttåg i Italien, bar med
en viss otvungenhet; när han var fullständigt klädd, sade han:
--- Gå efter herr d'Artagnan.
Denna gång gick kammartjenaren ut genom mellersta dörren, men lika
tyst och lika stum som förut. Man skulle tagit honom för en skugga.
Då kardinalen var ensam, såg han sig med en viss tillfredsställelse i
en spegel; han var ännu ung, knapt fyrtiosex år; han var väl växt,
något under medelmåttan; han hade en frisk och vacker hy, eldig blick,
stor, men väl proportionerad näsa, bred och majestätisk panna,
kastanjebrunt, något krusigt hår, skägg mörkare än håret och alltid
väl putsadt, hvilket gaf ett visst behag åt hans utseende. Han
påsatte nu sitt axelgehäng, betraktade med välbehag sina händer, som
voro ganska vackra och dem han egnade största omsorg, kastade derefter
ifrån sig de stora hjortskinnshandskar han sedan tagit, emedan de
tillhörde uniformen, och pådrog i stället ett par silkesvantar.
I detta ögonblick öppnades dörren.
--- Herr d'Artagnan, sade kammartjenaren.
En officer inträdde.
Det var en man om tretionio eller fyrtio år, liten, men väl växt,
mager, med lifliga och qvicka ögon, mörkt skägg och gråsprängdt hår,
som det ofta händer, då man funnit lifvet antingen för angenämt eller
för vidrigt, och helst då man är mycket mörklagd.
D'Artagnan tog några steg fram i kabinettet, hvilket han igenkända,
emedan han varit der en gång i kardinal de Richelieus tid; och då han
icke såg någon mer i detta rum är en musketör af sitt eget kompani,
kastade han en blick på denne, under hvars drägt han strax igenkände
kardinalen.
Han stod qvar i en vördnadsfull, men värdig ställning, och som det
passade en man af stånd, hvilken ofta under sin lefnad haft tillfälle
att vara i sällskap med förnäma herrar.
Kardinalen riktade på honom en mera skarp än djup blick, betraktade
honom uppmärksamt och sade efter några sekunders tystnad:
--- Ni är herr d'Artagnan?
--- Ja, monseigneur, svarade officern.
Kardinalen betraktade ännu ett ögonblick detta så förståndiga hufvud
och detta ansigte, hvars utomordentliga rörlighet lugnats af åren och
erfarenheten; men d'Artagnan bestod denna granskning såsom en man,
hvilken förut varit ett mål för långt mera genomträngande blickar än
dem, hvilkas forskning han nu var underkastad.
--- Min herre, sade kardinalen, ni skall följa mig, eller rättare jag
eder.
--- Jag är till eder tjenst, monseigneur, svarade d'Artagnan.
--- Jag önskade sjelf visitera posterna, som omgifva Palais-royal; tror
ni, att man utsätter mig för någon fara?
--- Någon fara, monseigneur? frågade d'Artagnan; huru så?
--- Det säges, att folket är i fullt uppror.
--- Den kungliga musketöruniformen är mycket respekterad, monseigneur,
och i alla fall åtar jag mig att med tre till jaga hundra af dessa
tölpar på flykten.
--- Ni såg emellertid, hvad som hände Comminges.
--- Herr de Comminges är vid drabanterne, ej vid musketörerne, svarade
d'Artagnan.
--- Det vill säga, återtog kardinalen småleende, att musketörerne äro
bättre soldater än drabanterne.
--- Hvar och en hyser förkärlek för sin uniform, monseigneur.
--- Utom jag, min herre, återtog Mazarin småleende, ty ni ser, att jag
aflagt min och i stället påtagit eder.
--- För tusan, monseigneur! svarade d'Artagnan, det är blygsamhet.
För min del får jag säga, att om jag hade eders eminens' uniform,
skulle jag åtnöja mig med den och, om så fordrades, förpligta mig
att aldrig bära någon annan.
--- Ja, men den vore kanske ej riktigt säker, då man tänker sig ut i
afton. Bernouin, min hatt!
Kammartjenaren kom in med en uniformshatt med breda brätten.
Kardinalen satte den temligen vårdslöst på hufvudet och sade, i det
han vände sig åt d'Artagnan:
--- Ni har sadlade hästar i stallet, är det icke så?
--- Jo, monseigneur.
--- Välan, låt oss då bege oss af.
--- Hur många man önskar ni, monseigneur?
--- Ni sade, att ni med fyra man åtoge eder att jaga hundra tölpar på
flykten; som vi måhända kunna stöta på två hundra, så tag åtta.
--- Som monseigneur behagar.
--- Jag följer eder; eller hellre, återtog kardinalen, den här vägen;
lys oss, Bernouin.
Kammartjenaren tog ett ljus, kardinalen tog en liten nyckel på sin
skrifpulpet, och sedan han öppnat dörren till en löntrappa, befann han
sig strax derefter på gården till Palais-royal.
----
Noter till första kapitlet:
* Man vet, att Mazarin, som ej emottagit någon af de presterliga
värdigheter, hvilka förbjuda äktenskap, hade förmält sig med Anna af
Österrike. (Se Laportes och pfalziska prinsessans memoarer).
** Madame de Motteville
*** Hvilket ej hindrade generaladvokaten Omer Talon att alltid kalla
honom Particelle, efter det då vedertagna bruket att förfranska
alla utländska namn.
------------------------------------------------------------------------
92. Konungens intåg.
Under det att d'Artagnan och Portos återförde kardinalen till
Saint-Germain, återvände Atos och Aramis, som lemnat dem i
Saint-Denis, till Paris.
De hade hvar sitt besök att aflägga.
Aramis hann knapt stiga af hästen, förrän han skyndade till Hôtel de
ville, der fru de Longueville befann sig. Redan vid första
underrättelsen om freden uppgaf den vackra hertiginnan höga klagorop.
Krigen hade gjort henne till drottning, freden deremot medförde hennes
afsättning; hon förklarade, att hon aldrig skulle underskrifva
fördraget och att hon hellre ville ha ett evigt krig.
Men när Aramis förestält henne denna fred i dess verkliga dager, det
vill säga med alla dess fördelar, när han, i utbyte mot den osäkra och
af Paris bestridda konungavärdigheten, visat henne guvernörskapet i
Pont-de-l'Arche, det vill säga värdigheten af vice konung öfver hela
Normandie, när han låtit de af kardinalen utlofvade fem hundra tusen
livres klinga för hennes öron, när han för hennes blickar framhållit
den ära, konungen skulle visa henne genom att hålla hennes barn vid
dopet, då vidblef fru de Longueville sin vägran endast till följd af
vackra fruntimmers vana att alltid säga emot och försvarade sig blott
för att slutligen gifva sig.
Aramis låtsade tro på verkligheten af hennes motstånd och ville ej i
hennes egna ögon beröfva sig förtjensten af att ha öfvertalat henne.
--- Min fru, sade han, ni ville en gång för alla besegra eder bror,
hans höghet prinsen, det vill säga vår tids störste fältherre, och
när snillrika qvinnor vilja något, lyckas det dem alltid. Ni har
också lyckats. Hans höghet prinsen är besegrad, emedan han ej
längre kan föra krig. Sök nu att vinna honom för vårt parti.
Skilj honom helt oförmärkt från drottningen, som han icke älskar,
och från herr Mazarin, som han föraktar. Fronden är en komedi,
hvaraf vi ännu blott spelat första akten. Låtom oss vänta tills
vi få se herr Mazarin vid upplösningen, det vill säga den dagen,
då hans höghet prinsen, tack vare eder, vändt sig mot hofvet.
Fru de Longueville öfvertalades. Denna fronderande hertiginna var så
öfvertygad om makten af sina vackra ögon, att hon ej ens betviflade
deras verkan på prins de Condé, och den tidens sqvallerkrönika påstår,
att hon ingalunda hyste för höga tankar om sig sjelf.
Då Atos lemnat Aramis på Place royale, begaf han sig till fru de
Chevreuse. Hon var äfven en frondös, hvilken måste öfvertalas, men
detta var svårare med henne än med hennes unga medtäflerska, ty inga
vilkor hade bestämts till hennes fördel. Herr de Chevreuse hade ej
utnämts till guvernör öfver någon provins, och om drottningen samtyckt
att bli gumor, kunde hon endast bli det åt hennes barnbarn.
Redan vid första ordet om fred rynkade fru de Chevreuse ögonbrynen,
och oaktadt Atos gjorde allt för att bevisa henne, att en fortsättning
af kriget vore ogörlig, yrkade hon dock på fiendtligheternas
fortfarande.
--- Min vackra vän, sade Atos, tillåt mig säga eder, att alla redan
tröttnat vid kriget, att alla, utom eder och kanske koadjutorn,
önska fred. Ni skall ådraga eder en landsförvisning som i konung
Louis XIII:s tid. Tro mig, vi äro icke mer i den ålder, då ränker
lyckas, och elden i edra vackra ögon bör ej släckas af de tårar,
ni måste gjuta öfver Paris, hvarest, så länge ni vistas der, två
drottningar alltid skola finnas.
--- Åh, utropade hertiginnan, om jag icke ensam kan föra krig, kan jag
åtminstone hämnas på den otacksamma drottningen och den ärelystne
gunstlingen, och... så sant jag är hertiginna, jag skall hämnas!
--- Jag bönfaller, min fru, återtog Atos, blottställ icke herr de
Bragelonne för en svår framtid; han är nu på god väg, hans höghet
prinsen vill honom väl, han är ung, låt en ung konung fatta
spiran. Ack, förlåt min svaghet, min fru, det gifves ögonblick,
då menniskan lefver upp igen och föryngras i sina barn.
Hertiginnan smålog, till hälften ömt, till hälften ironiskt.
--- Grefve, sade hon, jag är rädd, att ni är vunnen för hofpartiet.
Har ni icke något blått band i eder ficka?
--- Jo, min fru, svarade Atos. Jag har strumpebandsorden, som konung
Charles I gaf mig några dagar före sin död.
Grefven sade sant; han var okunnig om den anhållan Portos framstält
och visste sig ej ha någon annan orden än denna.
--- Ah, man måste då bli gammal! sade hertiginnan drömmande.
Atos tog hennes hand och kysste den. Hon suckade, i det hon
betraktade honom.
--- Grefve, återtog hon, Bragelonne måtte vara en förtjusande bostad.
Ni är en man med smak; ni har väl vatten, skogar, trädgårdar?
Hon suckade åter och lutade sitt intagande hufvud mot sin behagsjukt
böjda hand, som till form och hvithet ännu var lika beundransvärd.
--- Min fru, genmälde grefven, hvad sade ni då nyss? Jag har aldrig
sett eder yngre eller skönare.
Hertiginnan skakade på hufvudet.
--- Stannar herr de Bragelonne qvar i Paris? frågade hon.
--- Hur tycker ni han bör göra?
--- Anförtro honom åt mig.
--- Nej, min fru. I händelse ni glömt berättelsen om Oidipos, kommer
jag likväl ihåg den.
--- Ni är i sanning allt för artig, grefve, och jag ville gerna
tillbringa en månad på Bragelonne.
--- Är ni icke rädd att då skaffa mig många afundsmän, hertiginna?
frågade Atos artigt.
--- Nej, grefve, jag far dit inkognito under namn af Marie Michon.
--- Ni är tillbedjansvärd, min fru!
--- Men låt ej Raoul vara hos eder.
--- Hvarför det?
--- Emedan han är kär.
--- Han, ett barn?
--- Det är ju också ett barn han älskar?
Atos blef tankfull.
--- Ni har rätt, hertiginna; denna besynnerliga böjelse för ett
sjuårigt barn kunde en dag göra honom olycklig. Man kommer att
slås i Flandern, dit måste han.
--- När han kommer tillbaka, så skicka honom till mig; jag skall
stålsätta honom mot kärleken.
--- Ack, min fru, svarade Atos, nu för tiden är det med kärleken som
med kriget: harnesket har blifvit onyttigt.
I detta ögonblick inträdde Raoul; han kom för att meddela grefven och
hertiginnan, det hans vän, grefve de Guiche, underrättat honom, att
konungens, drottningens och ministerns högtidliga intåg i Paris skulle
ega rum följande dag.
Dagen derpå i gryningen gjorde också hofvet sina tillredelser för att
lemna Saint-Germain.
Redan aftonen förut hade drottningen efterskickat d'Artagnan.
--- Min herre, sade hon till honom, man försäkrar mig, att Paris ännu
icke är lugnt. Jag fruktar för konungen; var god och rid vid
högra vagnsdörren.
--- Eders majestät täckes vara lugn, genmälde d'Artagnan, jag ansvarar
för konungen.
Han bugade sig för drottningen och gick.
Då han kom ut från drottningen, infann sig Bernouin och sade
d'Artagnan, att kardinalen väntade honom i och för en vigtig sak.
Han begaf sig strax till kardinalen.
--- Min herre, sade han, man talar om upplopp i Paris. Jag sitter
till venster om konungen, och som faran egentligen hotar mig, så
var god och rid vid venstra vagnsdörren.
--- Eders eminens kan vara lugn, svarade d'Artagnan, man skall ej röra
ett enda hår på edert hufvud.
--- För fan! sade han för sig sjelf, då han kom ut i tamburen, hur
skall jag draga mig ur det här? Jag kan ej på en och samma gång
rida vid både högra och venstra vagnsdörren. Ah, nu vet jag! Jag
skall skydda drottningen, och Portos kardinalen.
Denna anordning behagade alla, hvilket är något ganska sällsynt.
Drottningen litade på d'Artagnans mod, som hon tillräckligt kände, och
kardinalen på Portos' styrka, hvilken han redan haft tillfälle att
pröfva.
Tåget begaf sig på väg till Paris i en på förhand uppgjord ordning.
Guitaut och Comminges redo främst, i spetsen för drabanterne; derefter
kom den kungliga vagnen med d'Artagnan vid ena vagnsdörren och Portos
vid den andra; sedan musketörerne, tjugutvååriga vänner till
d'Artagnan, som i tjugu år varit deras löjtnant och dagen förut
blifvit deras kapten.
Vid ankomsten till stadsporten helsades vagnen af starka rop: Lefve
konungen! Lefve drottningen! Några få rop: Lefve Mazarin! blandades
med de förra, men funno ej något gensvar.
Man begaf sig till Notredame, der tedeum skulle sjungas.
Hela stadens befolkning trängdes på gatorna. Schweizarne voro
uppstälda längs hela vägen, men som denna var lång, stodo de på sex
eller åtta stegs afstånd från hvarandra och en och en. Skyddsvärnet
var således otillräckligt, och den tid efter annan af en folkström
brutna kedjan ordnades åter med mycken svårighet.
Vid hvarje sådan genombrytning, ehuru af välvillig natur, då den
endast var en följd af parisarnes nyfikenhet att återse sin konung och
sin drottning, från hvilka de ett helt år varit skilda, såg Anna af
Österrike oroligt på d'Artagnan, men denne lugnade henne med ett
småleende.
Mazarin, som utgifvit tusen louisdorer, på det man skulle ropa: Lefve
Mazarin! och som ej till tjugu pistoler värderade de rop han hörde,
blickade äfven oroligt på Portos, men den jättelike lifdrabanten
besvarade denna blick med en så vacker basstämma: Var lugn,
monseigneur! att Mazarin verkligen lugnade sig allt mer och mer.
Vid ankomsten till Palais-royal var folkhopen ännu större; den hade
från de närliggande gatorna strömmat till denna plats, och man såg
hela denna folkskara likt en böljande flod skynda vagnen till möte, i
det den bullersamt vältrade sig framåt gatan Saint-Honoré.
När man kom på torget, ljödo starka rop af: Lefve deras majestäter!
Mazarin lutade sig ut genom vagnsdörren. Två eller tre rop: Lefve
kardinalen! helsade honom, men dessa rop qväfdes obarmhertigt af
hvisslingar och hånskratt. Mazarin bleknade och kastade sig hastigt
tillbaka in i vagnen.
--- Det packet! mumlade Portos.
D'Artagnan sade ingenting, men han strök upp sina mustascher med en
egen åtbörd, som tycktes tillkännagifva, att hans gaskogniska galla
började jäsa.
Anna af Österrike lutade sig in till den unge konungens öra och sade
sakta till honom:
--- Gör en vänlig åtbörd och säg några ord åt herr d'Artagnan, min son.
Den unge konungen lutade sig ut genom vagnsdörren.
--- Jag har ännu icke helsat god morgon på eder, herr d'Artagnan, sade
han, och ändå har jag ganska väl känt igen eder. Det var ni, som
stod bakom min sänggardin den natten, då parisarne ville se mig
sofva.
--- Om konungen tillåter, svarade d'Artagnan, skall jag alltid vara
hos honom, så ofta någon fara hotar honom.
--- Min herre, sade Mazarin till Portos, hvad skulle ni göra, om hela
folket rusade på oss?
--- Jag skulle döda så många jag kunde, monseigneur, svarade Portos.
--- Hm, återtog Mazarin, så tapper och stark ni än är, skulle ni ändå
ej kunna döda alla.
--- Det är sant, medgaf Portos, i det han reste sig upp i stigbyglarna
för att bättre kunna öfverskåda den omätliga folkhopen, det är
sant, de äro bra många.
--- Jag tror ändå, att jag mera skulle tycka om den andre, sade
Mazarin, hvarefter han åter kastade sig tillbaka längst in i
vagnen.
Drottningen och hennes minister hade verkligen skäl att vara oroliga,
åtminstone den senare. Ehuru folkhopen bibehöll det yttre skenet af
vördnad och äfven tillgifvenhet för konungen och regentinnan, började
den väsnas. Man hörde detta slags dofva sorl, som, då det förnimmes
på hafvet, bådar storm och, då det låter höra sig bland en folkhop,
bådar upplopp.
D'Artagnan vände sig till musketörerne och gjorde, i det han blinkade
med ögat, ett för hopen omärkligt, men för denna tappra elitkår ganska
begripligt tecken.
Hästarnes led slöto sig och en lindrig rörelse förmärktes hos
ryttarne.
Vid barrière des Sergents nödsakades man att göra halt; Comminges, som
ridit i spetsen för eskorten, återvände nu till drottningens vagn.
Drottningen rådfrågade d'Artagnan med blicken; han svarade henne på
samma språk.
--- Framåt! sade drottningen.
Comminges intog åter sin post. Man gjorde en ansträngning, och den
lefvande muren sprängdes våldsamt.
Åtskilligt knot uppstod bland hopen och riktades denna gång lika väl
mot konungen som mot ministern.
--- Framåt! skrek d'Artagnan med högljudd röst.
--- Framåt! upprepade Portos.
Men som om folkhopen blott afbidat detta kommando för att bryta löst,
gåfvo sig nu alla dess fiendtliga känslor på en gång luft.
Ropen: Ned med Mazarin! Död åt kardinalen! hördes från alla håll.
Från gatorna Grenell-Saint-Honoré och le Coq framrusade en dubbel
ström, som genombröt den svaga kedjan af schweiziska gardet och
böljade fram ända till benen af d'Artagnans och Portos hästar.
Denna nya genombrytning var farligare än de föregående, ty den gjordes
af beväpnade män, till och med bättre beväpnade, än män af folket vid
dylika tillfällen vanligtvis äro. Man såg, att denna rörelse ej var
ett verk af slumpen, som förenat en hop missnöjde på samma punkt, utan
beräknad af ett fiendtligt sinne, som här ordnat ett angrepp.
De båda hoparna anfördes af hvar sin chef, af hvilka den ene tycktes
tillhöra, ej folket, utan tiggarnes aktningsvärda samfund; den andre
igenkändes, oaktadt sitt bemödande att härma det lägre folkets skick,
ganska lätt som en adelsman.
Båda handlade synbarligen efter en och samma plan.
Det uppstod en häftig rörelse, som genljöd in i den kungliga vagnen;
derefter skallade tusentals rop, som bildade ett uthålligt skrän och
afbrötos af två eller tre gevärsskott.
--- Hitåt, musketörer! skrek d'Artagnan.
Eskorten delade sig i två rader; den ena red till höger, den andra
till venster om vagnen; den ena kom d'Artagnan och den andra Portos
till hjelp.
Då uppstod ett handgemäng, desto förfärligare, som det var utan
syftemål, desto olyckligare, som man ej visste hvarken för hvad eller
för hvem man slogs.
Som alla pöbelrörelser var anfallet af denna folkhop förskräckligt; de
föga talrika musketörerne, hvilkas led brutits, kunde midt ibland
folkhopen ej manövrera med sina hästar och började hårdt ansättas af
massan.
D'Artagnan ville nedfälla läderskärmarna på vagnen, men den unge
konungen utsträckte sin arm och sade:
--- Nej, herr d'Artagnan, jag vill se.
--- Eders majestät vill se? upprepade d'Artagnan; nå väl, skåda!
Med den vildhet, som gjorde honom så fruktansvärd, vände d'Artagnan
sig om och rusade mot uppresningens anförare, hvilken, med en pistol i
ena handen och en stor värja i den andra, sökte bryta sig väg fram
till vagnsdörren, i det han kämpade med två musketörer.
--- Plats, för tusan! skrek d'Artagnan, plats!
Vid denna röst upplyfte mannen med pistolen och stora värjan sitt
hufvud, men det var redan för sent; d'Artagnans stöt hade träffat och
värjan genomborrat hans bröst.
--- Ah, för fan! skrek d'Artagnan, i det han för sent sökte hejda
stöten; hvad tusan skulle ni göra här, grefve?
--- Fullborda mitt öde, svarade Rochefort, i det han föll på sitt ena
knä. Jag har repat mig efter tre värjsting, jag fått af eder, men
jag repar mig ej efter det fjerde.
--- Grefve, återtog d'Artagnan med en viss rörelse, jag stötte till
utan att känna igen eder. I fall ni dör, skulle det smärta mig,
om ni gjorde det med känslor af hat till mig.
Rochefort räckte d'Artagnan sin hand, den han fattade. Grefven ville
yttra något, men en blodström betog honom talförmågan. Hans kropp
stelnade under en sista krampryckning, och han gaf upp andan.
--- Tillbaka, pack! skrek d'Artagnan. Eder anförare är död, och I
hafven ingenting mer att göra här.
Som om grefve de Rochefort verkligen utgjort själen i anfallet på
denna sida om konungens vagn, grep hela den hop, som följt honom och
lydde hans order, till flykten, då den såg honom stupa. D'Artagnan
gjorde med tjugu musketörer ett anfall åt gatan le Coq, och denna del
af upploppet försvann som en rök, i det den skingrade sig åt torget
Saint-Germain-l'Auxerrois och åt kajerna.
D'Artagnan återvände för att lemna Portos bistånd, i händelse han
skulle behöfva det, men Portos hade gått tillväga lika hurtigt som
d'Artagnan. Venstra sidan om vagnen var lika rensopad som den högra,
och man uppdrog åter läderskärmen, hvilken Mazarin, mindre krigisk än
kungen, varit nog försigtig att nedfälla.
Portos hade en mycket dyster uppsyn.
--- Hvad fan är det för en min, du sätter på dig, Portos? Hvad du ser
besynnerlig ut för att vara segrare!
--- Än du sjelf då! svarade Portos; du ser ju helt upprörd ut?
--- För fan, det har jag väl skäl till! Jag har dödat en gammal vän.
--- Verkligen? frågade Portos. Hvem då?
--- Den stackars grefve de Rochefort.
--- Nå, det är så med mig också; jag har dödat en man, hvars ansigte
ej var mig obekant; olyckligtvis träffade jag honom i hufvudet, så
att hans ansigte inom ett ögonblick var alldeles öfverhöljdt af
blod.
--- Och han sade ingenting, då han föll?
--- Jo, han sade: Uff!
--- Jag inser, återtog d'Artagnan, som ej kunde afhålla sig från att
skratta, att om han ej yttrade något annat, kunde detta ej upplysa
dig stort.
--- Nå väl, min herre? frågade drottningen.
--- Madame, svarade d'Artagnan, vägen är nu alldeles fri, och eders
majestät kan fortsätta färden.
Hela tåget kom verkligen utan vidare äfventyr fram till Notredame,
under hvars portal hela presterskapet med koadjutorn i spetsen
afbidade konungen, drottningen och ministern, för hvilkas lyckliga
återkomst man nu skulle sjunga tedeum.
Under gudstjensten och då den led till slut, inkom en pojke helt
förskrämd i kyrkan, skyndade in i sakristian, klädde sig hastigt till
korgosse, och tack var den vördnadsbjudande drägt han påtagit sig,
klöf han folkhopen, som uppfylde templet, och gick fram till Bazin,
som, klädd i sin blå rock och med sin silfverbeslagna staf i handen, i
högtidlig ställning stod midt emot kyrkvaktaren, vid ingången till
korset.
Bazin kände, att man drog honom i rockärmen. Han sänkte mot jorden
sina mot himmeln andäktigt lyfta ögon och igenkände Friquet.
--- Nå, hvad är på färde, slyngel, efter du vågar störa mig under
utöfningen af mitt kall? frågade pedellen.
--- Jo, herr Bazin, svarade Friquet, herr Maillard, ni vet ju,
vigvattensutdelaren vid Saint-Eustache...
--- Ja; vidare?
--- Jo, han fick under upploppet ett värjsting i hufvudet; det var den
store jätten, som står der borta i guldbroderade kläderna, som gaf
honom det.
--- Ja så; i sådant fall är han väl mycket illa sjuk? svarade Bazin.
--- Ja, så sjuk, att han dör och dessförinnan gerna ville bikta för
koadjutorn, som, efter hvad det säges, har makt att förlåta svåra
synder.
--- Och han inbillar sig, att koadjutorn skulle besvära sig för hans
skull?
--- Ja visst, ty koadjutorn lär ha lofvat honom det.
--- Hvem har sagt dig det?
--- Herr Maillard sjelf.
--- Du har då sett honom?
--- Ja visst har jag sett honom; jag var tillstädes, då han föll.
--- Hvad gjorde du der?
--- Jo, jag ropade: Ned med Mazarin! Död åt kardinalen! I galgen med
italienaren! Var det icke så, ni befalde mig att ropa?
--- Vill du tiga, din slyngel! hviskade Bazin, i det han oroligt
blickade omkring sig.
--- Den stackars Maillard sade till mig: »Gå att hemta koadjutorn,
Friquet; om du för honom till mig, så får du ärfva mig.« Hvad
tycker ni väl, fader Bazin? Arfving åt Maillard,
vigvattensutdelaren vid Saint-Eustache! Hä? Då kan jag ju
riktigt lägga armarna i kors! Men lika mycket, jag ville i alla
fall gerna göra honom den tjensten. Hvad säger ni derom?
--- Jag skall underrätta koadjutorn, svarade Bazin.
Vördnadsfullt och långsamt närmade han sig prelaten, hviskade till
honom några ord, på hvilka denne svarade med ett jakande tecken, och
återvände sedan lika sakta, som han kommit.
--- Gå och säg den döende, att han ger sig till tåls; monseigneur
skall vara hos honom inom en timme.
--- Godt, svarade Friquet, då är min lycka gjord!
--- Hör på, återtog Bazin, hvart har han låtit bära sig?
--- Till tornet Saint-Jacques-la-Boucherie.
Förtjust öfver framgången af sin beskickning, gick Friquet utan att
taga af sig korgossedrägten, som satte honom i stånd att lättare komma
fram, ut ur kyrkan och begaf sig, så hastigt han förmådde, till tornet
Saint-Jacques-la-Boucherie.
Så snart tedeum slutat, begaf sig koadjutorn, som han lofvat och utan
att ens aflägga sin presterliga drägt, på väg till det gamla tornet,
hvilket han så väl kände till. Han kom i tid. Ehuru sämre med hvarje
ögonblick, var den sårade ännu icke död.
Man öppnade för koadjutorn dörren till det rum, der tiggaren låg i
dödskampen.
Ett ögonblick derefter bortgick Friquet, som i handen höll en stor
läderpung, hvilken han öppnade, så snart han kommit ut ur rummet, och
till sin stora förvåning fann full af guldmynt.
Tiggaren hade hållit ord och gjort honom till sin arfving.
--- Ah, mor Nanette! utropade Friquet alldeles utom sig, ah, mor
Nanette!
Han förmådde ej säga mer, men ehuru ur stånd att tala, hade han dock
styrka att handla. Som en ursinnig sprang han ut på gatan, och liksom
greken från Maraton med lagerkransen i handen nedföll på torget i
Aten, så störtade äfven Friquet omkull, då han hann till dörren af
Broussels boning, och i fallet utströdde han på golfvet de louisdorer,
som lågo öfverst i den öfverfylda pungen.
Mor Nanette plockade först upp louisdorerna och hjelpte sedan upp
Friquet.
Under tiden förfogade sig tåget tillbaka till Palais-royal.
--- Den der d'Artagnan är en mycket tapper man, min mor, sade den unge
konungen.
--- Ja, min son, och han har gjort din far stora tjenster. Bevara
honom derför åt dig för framtiden.
--- Herr kapten, sade den unge konungen till d'Artagnan, i det han
steg ur vagnen, drottningen har uppdragit mig att befalla eder och
eder vän baron du Vallon till vår taffel i dag.
Detta var en stor ära för d'Artagnan och Portos; den senare blef också
alldeles hänryckt. Men under hela tiden, som måltiden varade, syntes
den värdige adelsmannen mycket tankfull.
--- Hvad fattas dig, baron? frågade d'Artagnan, i det han steg utför
trappan till Palais-royal; du såg så bekymrad ut under hela
middagen.
--- Jag sökte erinra mig, hvar jag sett den der tiggaren, som jag
troligen dödat, svarade Portos.
--- Och du kunde ej påminna dig det?
--- Nej.
--- Nå väl, tänk noga efter, min vän, tänk efter, och när du hittar på
det, så säger du mig det, icke sant?
--- Visst tusan! genmälde Portos.
--------
Vid sin hemkomst funno de båda vännerna ett bref från Atos, som deri
stämde möte med dem på le Grand Charlemagne till morgonen dagen derpå.
Båda gingo tidigt till sängs, men ingen af dem kunde sofva. Man
uppnår icke sina önskningars mål, utan att detta ernådda mål har den
verkan att åtminstone under första natten förjaga sömnen.
Dagen derpå vid utsatt timme begåfvo sig båda till Atos. De funno
grefven och Aramis resklädda.
--- Ah, sade Portos, vi resa då alla? Äfven jag har gjort mina
förberedelser denna morgon.
--- Ack, min Gud, Ja! svarade Aramis; här är ingenting mer att göra i
Paris från den stund, det icke mer fins någon fronde. Fru de
Longueville har bjudit mig att tillbringa några dagar i Normandie
och uppdragit mig att, till dess hennes son blifvit döpt, låta
ställa i ordning hennes bostad i Rouen. Jag skall fullgöra detta
uppdrag, och sedan, om ingenting nytt höres af, återvänder jag och
begrafver mig i mitt kloster Noisy-le-Sec.
--- Och jag, inföll Atos, återvänder till Bragelonne. Du vet, min
käre d'Artagnan, att jag nu mera är blott och bart en välbestäld
landtjunkare. Raoul, stackars gosse, har ingen annan förmögenhet
än min, och jag måste vaka öfver den, emedan den är en sorts
fideikommiss.
--- Och Raoul, hvad gör du af honom?
--- Honom anförtror jag åt dig, min vän. Det blir krig i Flandern,
och du skall taga honom med dig dit; jag är rädd, att en längre
tids vistelse i Blois kunde varda farlig för hans unga hjerta.
Tag honom med dig och lär honom att vara tapper och rättskaffens
som du sjelf.
--- Om jag icke får rå om dig, Atos, svarade d'Artagnan, får jag då
åtminstone ega detta ljuslockiga, vackra hufvud, och fastän han
blott är ett barn, kommer jag dock alltid, enär hela din själ
återspeglar sig hos honom, bäste Atos, att tro mig ha dig vid min
sida, som beledsagar och understödjer mig som förr i verlden.
De fyra vännerne omfamnade hvarandra med tårar i ögonen.
Derefter åtskildes de utan att veta, om de någonsin mera skulle
träffas.
D'Artagnan återvände med Portos till gatan Tiquetonne; den senare var
ännu lika tankfull och sökte draga sig till minnes, hvem den mannen
var, som han dödat. Då de kommo fram till hotellet la Chevrette, fann
man baronens hästar i ordning, och Mousqueton satt redan i sadeln.
--- Hör på, d'Artagnan, sade Portos, lägg bort värjan och kom med mig
till Pierrefonds, Bracieux eller Vallon, der vi skola åldras
tillsammans, under det vi tala om våra kamrater.
--- Nej, tack! svarade d'Artagnan. För tusan, man börjar snart
fälttåget och jag vill vara med! Jag hoppas kunna vinna något
derpå.
--- Hvad hoppas du då bli?
--- Marskalk af Frankrike, för fan!
--- Aha! återtog Portos, i det han såg på d'Artagnan, vid hvars
storskryteri han aldrig riktigt kunnat vänja sig.
--- Kom med mig, Portos, sade d'Artagnan; jag skall göra dig till
hertig.
--- Nej, svarade Portos, Mouston vill icke mer gå i krig. För öfrigt
har man anordnat en högtidlig välkomstfest åt mig, hvaröfver alla
mina grannar skola spricka af harm.
--- Deremot har jag ingenting att invända, genmälde d'Artagnan, som
kände vår nye barons fåfänga. Farväl då, min vän!
--- Farväl, bäste kapten! svarade Portos. Du vet, att då du vill
helsa på mig, är du alltid välkommen på mitt friherregods.
--- Ja, sade d'Artagnan, vid fälttågets slut kommer jag.
--- Herr barons häst väntar, tillkännagaf Mousqueton.
De båda vännerne skildes åt, sedan de tryckt hvarandras händer.
D'Artagnan stod qvar i dörren och följde med vemodig blick Portos, som
aflägsnade sig.
Men efter tjugu steg stannade Portos helt tvärt, slog sig för pannan
och vände tillbaka.
--- Nu mins jag, sade han, hvem den der tiggaren var, som jag dödat.
--- Åh, verkligen? Hvem var han då? frågade d'Artagnan.
--- Den der skälmen Bonacieux.
Innerligt glad öfver, att ingenting mer tryckte hans sinne, begaf sig
Portos åter till Mouston, med hvilken han försvann vid hörnet af
gatan.
D'Artagnan förblef ett ögonblick orörlig och tankfull; derefter vände
han sig om och varseblef då den vackra Madeleine, som, helt bekymrad
öfver d'Artagnans nya rang, stod i dörren.
--- Madeleine, sade gaskognaren, gif mig nu rummen i första våningen;
nu, då jag är musketörkapten, måste jag representera. Men behåll
ändå för min räkning mitt lilla rum fem trappor upp, ty man vet
ej, hvad som kan hända.
------------------------------------------------------------------------
Med kapitel 92 slutar romanen »Myladys son« av Alexandre Dumas.
Fortsättning följer i romanen »Vicomte de Bragelonne«.
Denna fil senast ändrad Lör 3 Dec 2005 05:53:21 CET
Reseskildringar, ungdomsböcker och annat värdefullt.
Om kakor (»cookies«)