Utkiken på Notredame de la garde signalerade, den 28 februari 1815, skeppet Pharaon, kommande från Smyrna, Triest och Napoli. Som vanligt utgick lots ögonblickligt ur hamnen, skyndade förbi slottet If och gick om bord på det ankommande fartyget mellan Cap de Morgion och ön Rion. Efter vanligheten betäcktes också fästningen St. Jeans platform av nyfikne, ty ankomsten av ett fartyg är alltid en viktig tilldragelse i Marseille, helst när det, som händelsen var med Pharaon, blivit byggt och tacklat på varvet i det gamla Phocæa, der ävenledes blivit lastat och tillhörde en av stadens redare.
GREFVEN
AF
MONTECRISTO
AF
ALEXANDER DUMAS
GREFVEN
AF
MONTECRISTO
AF
ALEXANDER DUMAS
STOCKHOLM
SVENSKA BOKFÖRLAGET
------------------------------------------------------------------------
STOCKHOLM,
KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER
1907
------------------------------------------------------------------------
INNEHÅLL.
FÖRRA DELEN.
I:1 (Band I)
Kap. Sid.
1. Ankomsten till Marseille .......................................5.
2. Far och son ...................................................13.
3. Medtäflarne ...................................................19.
4. Sammansvärjningen .............................................29.
5. Förlofningskalaset ............................................35.
6. Kunglige prokuratorns vikarie .................................46.
7. Förhöret ......................................................55.
8. Slottet If ....................................................65.
9. Förlofningsdagens afton .......................................75.
10. Det lilla arbetsrummet i Tuileries ............................80.
11. Korsikanska varulfven .........................................87.
12. Bonapartist och rojalist ......................................95.
13. De hundra dagarna ............................................101.
14. Den ursinnige och den svagsinte fången ......................109.
15. Numren 34 och 27 .............................................119.
16. En italiensk lärd ............................................134.
17. Abbéns rum ...................................................143.
19. Skatten ......................................................159.
20. Slottet Ifs begrafningsplats .................................170.
21. Ön Tiboulen ..................................................183.
22. Smugglarne ...................................................193.
23. Ön Montecristo ...............................................200.
24. Förbländningen ...............................................207.
25. Den okände ...................................................214.
26. Värdshuset Pont du Gard ......................................220.
27. Berättelsen ..................................................231.
28. Fångrullorna .................................................243.
29. Huset Morrel .................................................249.
30. Den femte september ..........................................260.
---
I:2 (Band II)
31. Italien. Sjömannen Simbad ....................................273.
32. Uppvaknandet .................................................295.
33. Romerska banditer ............................................300.
34. Oförmodadt sammanträffande ...................................326.
35. La mazzolata .................................................346.
36. Karnavalen i Roma ............................................359.
37. Katakomberna vid San Sebastiano ..............................375.
38. Mötet ........................................................390.
39. Bordsgästerne ................................................396.
40. Frukosten ....................................................415.
41. Presentationen ...............................................426.
42. Herr Bertuccio ...............................................438.
43. Huset i Auteuil ..............................................442.
44. Vendettan ....................................................448.
45. Blodregnet ...................................................469.
46. Den obegränsade krediten .....................................480.
47. De apelgrå hästarna ..........................................491.
48. Begreppslära .................................................501.
49. Haydée .......................................................511.
50. Familjen Morell ..............................................515.
51. Pyramos och Tisbe ............................................523.
52. Afhandling om gifter .........................................532.
53. Robert le diable .............................................546.
54. Kursnoteringar ...............................................560.
55. Major Cavalcanti .............................................570.
56. Andrea Cavalcanti ............................................580.
57. Luzerninhägnaden .............................................590.
58. Herr Noirtier de Villefort ...................................600.
---
SENARE DELEN
II:1 (Band III)
1. Testamentet ....................................................5.
2. Telegrafen ....................................................12.
3. Medel att befria trädgårdsmästare från sofråttor ..............20.
4. Vålnader ......................................................29.
5. Middagen ......................................................37.
6. Tiggaren ......................................................47.
7. Äktenskapligt uppträde ........................................55.
8. Giftermålsförslag .............................................65.
9. Kunglige prokuratorns arbetsrum ...............................73.
10. En sommarbal ..................................................84.
11. Efterforskningarna ............................................91.
12. Balen ........................................................100.
13. Salt och bröd ................................................108.
14. Markisinnan de Saint-Méran ...................................112.
15. Löftet .......................................................123.
16. Villefortska familjgrafven ...................................149.
17. Protokollet ..................................................157.
18. Andre Cavalcantis framsteg ...................................168.
19. Haydée .......................................................178.
20. Det berättas från Janina .....................................196.
21. Limonaden ....................................................213.
22. Anklagelsen ..................................................223.
23. Bagaren, som slagit sig till ro ..............................228.
---
II:2 (Band IV)
24. Inbrottet ....................................................245.
25. Guds hand ....................................................257.
26. Beauchamp ....................................................263.
27. Resan ........................................................269.
28. Domen ........................................................280.
29. Utmaningen ...................................................292.
30. Förolämpningen ...............................................298.
31. Natten .......................................................307.
32. Mötet ........................................................315.
33. Mor och son ..................................................326.
34. Sjelfmordet ..................................................332.
35. Valentine ....................................................340.
36. Bekännelsen ..................................................347.
37. Far och dotter ...............................................358.
38. Giftermålskontraktet .........................................366.
39. På väg till Belgien ..........................................376.
40. Värdshuset Klockan och buteljen ..............................381.
41. Lagen ........................................................392.
42. Uppenbarelsen ................................................401.
43. Giftblanderskan ..............................................407.
44. Valentine ....................................................412.
45. Maximilien ...................................................418.
46. Danglars' namnteckning .......................................426.
47. Kyrkogården Père-Lachaise ....................................435.
48. Delningen ....................................................447.
49. Lejonkulan ...................................................462.
50. Domaren ......................................................469.
51. Assisdomstolen ...............................................477.
52. Anklagelseakten ..............................................483.
53. Försoning ....................................................490.
54. Afresan ......................................................497.
55. Det förflutna ................................................509.
56. Peppino ......................................................520.
57. Luigi Vampas matsedel ........................................530.
58. Förlåtelsen ..................................................536.
59. Den femte oktober ............................................541.
I:1:1 Ankomsten till Marseille.
Utkiken på Notredame de la garde signalerade, den 28 februari 1815,
skeppet Pharaon, kommande från Smyrna, Triest och Napoli. Som vanligt
utgick lots ögonblickligt ur hamnen, skyndade förbi slottet If och
gick om bord på det ankommande fartyget mellan Cap de Morgion och ön
Rion. Efter vanligheten betäcktes också fästningen St. Jeans platform
af nyfikne, ty ankomsten af ett fartyg är alltid en vigtig
tilldragelse i Marseille, helst när det, som händelsen var med
Pharaon, blifvit bygdt och tackladt på varfvet i det gamla Phocæa, der
äfvenledes blifvit lastadt och tillhörde en af stadens redare.
Emellertid nalkades fartyget och hade lyckligen gått igenom det sund,
som förmodligen något vulkaniskt utbrott öppnat mellan öarna
Calasareigne och Jaros. Det hade seglat förbi Pomègue och framskred
med så långsam och sorglig gång, att de nyfikna åskådarne med aning om
en olycka frågade hvarandra, hvad som kunnat hända om bord. De
sjökunnige märkte dock snart, att, om någon olycka inträffat, den
samma icke drabbat sjelfva fartyget, ty det visade under segel alla
tecken att väl lyda rodret. Dess ankar hängde klart under
kranbjelken, dess vaterstag var lösgjordt och anhaladt, och vid sidan
af lotsen, som beredde sig att föra in Pharaon genom det trånga
inloppet till hamnen i Marseille, stod en ung man, som med lifliga
åtbörder och uppmärksamt öga öfvervakade hvarje fartygets rörelse och
upprepade hvarje befallning af lotsen.
Den obestämda oro, som rådde bland massan, hade så angripit en af
åskådarne på St. Jeans platform, att han icke förmådde invänta
fartygets inlöpande i hamnen, utan hoppade ned i en liten båt, befalde
att ro Pharaon till möte och uppnådde det midt för viken vid la
Réserve*.
När han såg denne man komma, lemnade den unge sjömannen sin plats vid
lotsens sida och gick att med hatten i hand luta sig mot relingen.
Det var en ung, aderton eller tjugu års man, lång, smärt, med vackra
mörka ögon och hår som ebenholts. I hela hans väsen lågo det lugn och
den beslutsamhet, som företrädesvis tillhöra personer, hvilka från
barndomen vant sig att kämpa med faran.
--- Ack, är det ni, Dantès! ropade mannen i båten; hvad har då händt,
och hvarför denna sorgsenhet om bord hos er?
--- En stor olycka, herr Morrel, svarade den unge mannen, en stor
olycka, i synnerhet för mig. På höjden af Civita Vecchia
förlorade vi vår förträfflige kapten Leclère.
--- Än lasten då? frågade redaren lifligt.
--- Den är i fullkomligt godt stånd, herr Morrel, och jag tror, att ni
i det afseendet blir nöjd. Men den arme kapten Leclère...
--- Hvad har händt honom då? frågade redaren, synbart lugnad. Hvad
har händt den hederlige kapten Leclère?
--- Han är död.
--- Fallit öfver bord?
--- Nej, han dog i hjernfeber under förfärliga plågor. Derefter
fortfor han, vänd till manskapet: Alla man på sin post! Klart
att gå till ankar!
Manskapet lydde. De åtta eller tio man, som utgjorde besättningen,
skyndade ögonblickligen, somliga till skot, gårdingar och brassar,
andra till fockracktaljelöpare och gigtåg.
Den unge sjömannen kastade en flygtig blick på denna början till
manövern, och då han såg sina befallningar verkställas, vände han sig
åter till redaren.
--- Men hur kom då denna olycka? fortfor den senare, återtagande
samtalet, der den unge sjömannen afbrutit det.
--- Ack, herr Morrel, på det mest oväntade sätt. Efter ett långt
samtal med hamnkaptenen lemnade kapten Leclère Napolis hamn
häftigt upprörd, och ett dygn derefter angreps han af feber samt
dog på tredje dagen. Vi ha begrafvit honom på öfligt sätt, och
han hvilar, anständigt insvept i en hängmatta, med en
tretiosexpundig kanonkula vid hufvudet och en vid fötterna, på
höjden af ön el Giglio. Hans värja och hans hederslegionskors
medföra vi hem till hans enka. Det lönade visst mödan, fortfor
den unge mannen med ett sorgset leende, att slås med engelsmännen
i tio år för att slutligen dö i sin säng som andra menniskor.
--- Ja, hvad är att göra, herr Edmond! inföll redaren, som tycktes
lugna sig mer och mer; vi äro alla dödliga, och de äldre måste
lemna rum för de yngre, ty annars vore ju ingen befordran möjlig,
och så snart ni försäkrar mig, att lasten...
--- Är i godt behåll, herr Morrel, det svarar jag för. Det här är en
resa, hvars vinst jag ej råder er att afstå för tjugufem tusen
franc.
Då man just gått förbi Runda tornet, ropade den unge sjömannen: Klart
att giga märsseglen, focken och mesan!
Befallningen verkstäldes med nästan samma raskhet som på ett
örlogsfartyg.
--- Giga och gårda!
Vid dessa ord föllo alla segel, och fartyget framskred nästan
omärkligt, endast till följd af den redan erhållna farten.
--- Om ni nu vill gå om bord, herr Morrel, sade Dantès, då han såg
redarens otålighet, så kommer just nu er superkarg, herr Danglars,
ut ur sin hytt och kan lemna er alla upplysningar ni kan önska.
Hvad mig angår, måste jag se till ankringen och kläda fartyget i
sorg.
Redaren lät icke säga sig detta två gånger. Han tog tag i ett tåg,
som Dantès nedkastade, och med en skicklighet, som skulle gjort heder
åt en sjöman, klättrade han uppför de klossar, som voro spikade på
fartygets svängda yttersida, under det att Dantès gick tillbaka till
sin plats som styrman och afstod ordet åt den person, han infört under
namnet Danglars och som, utkommande ur sin hytt, nu verkligen gick
redaren till möte.
Den nykomne var en tjugufem till tjugusex års man, med ett temligen
dystert ansigtsuttryck, krypande mot förmän, spotsk och högdragen mot
underordnade. Han var också, utom sin egenskap af superkarg, som
alltid är mindre behaglig för sjömän, lika illa tåld af besättningen i
allmänhet, som Edmond Dantès var älskad af den.
--- Nå, herr Morrel, sade Danglars, ni känner redan till vår olycka,
icke sant?
--- Ja, svarade Danglars med en sidoblick, som blixtrade af hat, ja,
han är ung och tror sig duga till allt. Knapt var kaptenen död,
förrän han tog befälet utan att fråga någon till råds, och han lät
oss förlora halfannan dag vid ön Elba i stället för att afgå
direkt till Marseille.
--- Hvad beträffar, att han tog befälet på fartyget, genmälde redaren,
så var det hans skyldighet som närmaste man, men om han förlorade
halfannan dag vid Elba, så var det orätt, i fall fartyget ej lidit
någon skada, som måste lagas.
--- Fartyget var lika friskt och helbregda som jag och, som jag
hoppas, ni sjelf, herr Morrel. Denna tid förlorades genom ett
blott infall, för nöjet att få gå i land, det var allt.
--- Dantès, bad redaren, i det han vände sig till den unge mannen, kom
hit ett ögonblick.
--- Ursäkta, min herre, svarade Dantès, jag är genast till er tjenst.
Derefter vände han sig till besättningen. Låt gå ankaret! sade
han.
Ankaret föll genast och kettingen löpte ut med stort buller. Dantès
qvarblef på sin post, fastän lotsen ännu var qvar, ända till dess hans
senaste befallning verkstälts, hvarefter han tillade: Firen ned
vimpeln och flaggan på half stång och brassen rårna i fyrkant!
--- På min ära, yttrade Danglars, tror han sig icke redan vara kapten,
som ni ser!
--- Men han är det i sjelfva verket, invände redaren.
--- Ja, det fattas endast er och er bolagsmans underskrift.
--- Hvarför skulle vi inte låta honom behålla sin post? svarade
redaren. Han är ung, det vet jag nog, men han synes mig af själ
och hjerta älska sitt yrke samt vara ganska förfaren deri.
Ett moln flög öfver Danglars' panna.
--- Förlåt, herr Morrel, sade Dantès och närmade sig, nu, sedan
fartyget ankrat, är jag helt och hållet till er tjenst. Ni ropade
ju mig, icke sant?
Danglars gick ett steg undan.
--- Jag ville fråga er, hvarför ni uppehöll er vid Elba.
--- Jag vet icke. Jag gjorde det för att fullgöra kapten Leclères
sista tillsägelse. Han hade i dödsstunden lemnat mig ett paket
till öfverhofmarskalken Bertrand.
--- Har ni sett honom, Edmond?
--- Hvilken?
--- Öfverhofmarskalken.
--- Ja.
Morrel såg sig omkring och drog Dantès åt sidan.
--- Hur mår kejsaren? frågade han lifligt.
--- Bra, så mycket jag kunde se.
--- Således såg ni också kejsaren?
--- Han kom in till marskalken, medan jag var der.
--- Har ni talat med honom?
--- Ja, det vill säga, han talade med mig, svarade Dantès leende.
--- Nå, hvad sade han då?
--- Han gjorde mig frågor om fartyget, om tiden för vår afresa till
Marseille, om den väg vi gått och den last vi innehade. Jag tror,
att han velat köpa det, om det varit olastadt och jag varit egare
deraf, men jag sade honom, att jag blott var styrman och att
fartyget tillhörde herrar Morrel & Son. Ack, sade han, jag känner
dem! Herrarne Morrel äro redare från far till son, men det var
också en Morrel, som tjenade i samma regemente som jag, då vi lågo
i garnison i Valence.
--- Ja, det är alldeles riktigt! utropade redaren, ganska glad. Det
var min farbror, Policar Morrel, som blef kapten. Dantès, tala om
för min farbror, att kejsaren kom i håg honom, och ni skall få se
honom gråta, den gamle brumbjörnen. Nå väl, Dantès, fortfor
redaren och klappade den unge mannen vänligt på axeln, ni gjorde
rätt i att följa kapten Leclères föreskrift och stanna vid Elba,
fastän det kunde blottställa er, om någon visste, att ni aflemnat
ett paket till marskalken och samtalat med kejsaren.
--- Hur kan ni säga, att det kunde blottställa mig? frågade Dantès.
Jag vet icke ens, hvad paketet innehöll, och kejsaren frågade
ingenting annat, än hvad han kunde frågat hvilken annan som
helst. Men förlåt, herr Morrel, afbröt han sig, här komma
karantänsbevakningen och tulltjenstemännen, och med er tillåtelse
skall jag gå emot dem.
--- Gör så, gör så, min käre Dantès.
Den unge mannen aflägsnade sig, och i samma mån han aflägsnade sig,
närmade sig Danglars.
--- Nå, frågade han, det synes, som om han skulle nöjaktigt redogjort
för sin ankring i Porto Ferraio?
--- Fullkomligt nöjaktigt, min bäste herr Danglars.
--- Så mycket bättre! svarade denne; det är alltid påkostande att se
en kamrat, som icke gör sin skyldighet.
--- Dantès har gjort sin skyldighet, genmälde redaren, och det fins
ingenting att anmärka. Kapten Leclère hade gifvit honom
befallning att anlöpa ön.
--- Efter som vi tala om kapten Leclère, har Dantès icke lemnat er ett
bref från honom?
--- Till mig? Nej. Har han då något sådant?
--- Jag trodde, att kaptenen, utom paketet, äfven lemnat honom ett
bref.
--- Hvilket paket menar ni, herr Danglars?
--- Åh, det, som Dantès aflemnade, då han gick i land i Porto Ferraio.
--- Hur vet ni, att han hade ett paket dit?
Danglars rodnade.
--- Jag gick förbi kaptenens dörr, som var halföppen, och jag såg
honom lemna både paketet och brefvet åt Dantès.
--- Han har icke nämt något derom, yttrade redaren, men om han har
något bref, så får jag det nog.
Danglars besinnade sig ett ögonblick.
--- I det fallet ber jag, att ni, herr Morrel, icke talar om den saken
med Dantès, ty jag misstog mig kanske.
Nu återkom den unge mannen, och Danglars aflägsnade sig.
--- Nå, min käre Dantès, är ni ledig nu? frågade redaren.
--- Ja.
--- Det dröjde icke länge.
--- Nej, jag gaf märkrullan åt tulltjenstemännen, och hvad
förteckningen på manskapet beträffar, så lemnade jag den till en
man, som blifvit afsänd på samma gång som lotsen.
--- Således har ni nu ingenting mer att göra här?
Dantès kastade en hastig blick omkring sig.
--- Nej, allt är i ordning, svarade han.
--- Ni kan då komma hem och äta middag hos oss.
--- Jag tackar er för den ära ni bevisar mig, men ber er ursäkta mig,
herr Morrel, ty jag måste först och främst helsa på min far.
--- Rätt, Dantès, det är alldeles i sin ordning. Jag vet, att ni är
en god son.
--- Jag hoppas, att min far mår väl? frågade Dantès med viss tvekan.
--- Åh ja, jag tror nog, han mår bra, min käre Edmond, ehuru jag icke
sett till honom.
--- Ja, ja, han håller sig inne på sin lilla kammare.
--- Det bevisar åtminstone, att han icke saknat något under sin sons
frånvaro.
Dantès smålog.
--- Min far är stolt, herre, och om han än saknat allt, tror jag
knapt, att han skulle begärt något af hvilken som helst, utom af
Gud.
--- Nå väl, efter detta första besök räkna vi på er.
--- Jag måste ännu en gång bedja er om ursäkt, ty sedan jag gjort
detta första besök, har jag ännu ett, som ligger mig lika mycket
om hjertat.
--- Ack ja, det var sant! Jag glömde, att det bor någon vid Catalans,
som väntar er lika otåligt som er gamle far, nämligen den vackra
Mercédès.
Dantès smålog.
--- Ja, fortfor redaren, nu förundrar det mig icke längre, att hon tre
gånger frågat mig, om vi haft underrättelser om Pharaon. Besitta,
Edmond, ni är icke att beklaga, som har en så söt älskarinna!
--- Hon är icke min älskarinna, min herre, sade allvarsamt den unge
sjömannen; hon är min fästmö.
--- Det är stundom sak samma, invände redaren skrattande.
--- Icke för oss, anmärkte Dantès.
--- Nå nå, min käre Edmond, jag skall icke längre hålla er qvar. Ni
har så väl uträttat mina angelägenheter, att jag nu måste lemna er
så mycken tid, som behöfs för att uträtta era egna. Behöfver ni
pengar?
--- Nej, jag har qvar hela min aflöning för resan, således nära tre
månaders sold.
--- Det kan man kalla att vara en ordentlig gosse, Edmond.
--- Besinna också, att jag har en fattig far, herr Morrel.
--- Ja, ja, jag vet, att ni är en god son. Gå då till er far. Jag
har också en son och skulle icke mycket tycka om den, som
förhindrade honom att komma till mig efter tre månaders bortovaro.
--- Ni tillåter mig således att gå? frågade den unge mannen, i det han
lyfte på hatten.
--- Ja, om ni ej har något vidare att säga mig.
--- Nej.
--- Har inte kapten Leclère i dödsstunden gifvit er något bref till
mig?
--- Det var honom omöjligt att skrifva. Men frågan påminner mig, att
jag måste anhålla om fjorton dagars permission.
--- För att hålla bröllop?
--- Ja först och sedan för att resa till Paris.
--- Nå, det går väl an. Ni tar så lång permission ni sjelf önskar,
Dantes. Det går åt sex veckor till lossningen, och fartyget blir
ej klart att afsegla förr än efter tre månader. Men inom den
tiden måste ni vara tillbaka. Pharaon, tillade redaren och
klappade Dantès åter på axeln, Pharaon kan icke löpa ut utan sin
kapten.
--- Utan sin kapten! ropade Dantès, med ögonen strålande af glädje.
Betänk noga, hvad ni säger, min herre, ty era ord motsvara mitt
hjertas hemligaste förhoppningar. Är det verkligen er mening att
utnämna mig till befälhafvare på Pharaon?
--- Om jag ensam hade att afgöra saken, skulle jag räcka er handen och
säga: ni har mitt löfte. Men jag har en bolagsman, och man känner
det italienska ordspråket: Den, som har en bolagsman, har en
husbonde. Hälften är dock redan vunnen, när ni af två röster redan
erhållit den ena. Lita på, att jag skall göra, hvad jag kan i
afseende på den andra rösten.
--- Ack, herr Morrel, utropade den unge sjömannen och fattade med
tårar i ögonen redarens händer, jag tackar er å min fars och
Mercédès vägnar!
--- Godt, godt, Edmond! Det fins en Gud i himmeln för goda
menniskor. Gå nu till er far och till Mercédès och kom sedan till
oss.
--- Skall jag icke föra er i land?
--- Nej, tack, jag stannar qvar för att genomse räkningarna med
Danglars. Har ni varit nöjd med honom under resan?
--- Det kommer an på, hvad ni egentligen syftar på, min herre. Om ni
menar som angenäm kamrat, måste jag svara nej, ty jag tror icke,
att han tycker om mig, allt sedan jag en dag begick den dumheten
att efter en liten träta oss emellan föreslå honom, det vi skulle
landstiga tio minuter på ön Montecristo för att slita vår tvist.
Det var orätt af mig att göra honom ett sådant förslag, och han
gjorde rätt i att vägra. Men om ni menar som superkarg, så tror
jag, att ingenting kan anmärkas mot honom och att ni skall bli
nöjd med hans sätt med hans sätt att uppfylla sina åligganden.
--- Men, frågade redaren, om ni vore kapten på Pharaon, skulle ni då
vara nöjd att behålla Danglars?
--- Vare sig som kapten eller styrman, herr Morrel, svarade Dantès,
skall jag alltid ha största aktning för dem, som ega mina redares
förtroende.
--- Jag ser, Dantès, att ni i alla afseenden är en rättskaffens
yngling. Nu vill jag icke uppehålla er längre; begif er af, ty
jag ser, att ni står som på glödande kol.
--- Jag har således min permission? frågade Dantès.
--- Ja, begif er af, har jag sagt er.
--- Tillåter ni, att jag begagnar mig af er båt?
--- Tag den gerna.
--- Farväl, herr Morrel! Tusen tacksägelser!
--- Välkommen åter, min bäste Edmond! Lycka till!
Den unge mannen hoppade i båten, satte sig på aktersätet och befalde,
att man skulle ro till la Canebière. Två matroser grepo till årorna,
och farkosten gled fram så fort, som det är möjligt mellan de
tusentals båtar, hvilka trängas i det slags trånga gata, som mellan
två rader fartyg leder från hamnöppningen till quai d'Orléans.
Småleende följde honom redaren med ögonen, till dess han kommit i
land, då han såg honom hoppa upp på stenläggningen af kajen och
förlora sig i den brokiga mängd, som från klockan 5 på morgnarna till
klockan 9 på aftnarna betäcker den bekanta gatan la Canebière, öfver
hvilken vår tids foceer äro så stolta, att de med allvarsammaste ton i
verlden och med den brytning, som ger så mycket uttryck åt deras ord,
säga: Om Paris hade la Canebière, skulle Paris vara ett litet
Marseille.
Då redaren vände sig om, såg han bakom sig Danglars, som tycktes
afvakta hans befallningar, men i sjelfva verket med ögonen följde den
unge sjömannen lika uppmärksamt som han sjelf.
Det var dock en ganska stor skilnad i uttrycket af de båda blickar,
som följde samme man.
--
* Marseilles mycket omtyckta utvärdshus. Ö.a.
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
I:1:30 Den femte september.
Det uppskof, som ombudet för huset Thomson & French medgifvit i
det ögonblick, då Morrel allra minst väntade det, syntes för den
stackars redaren som en vink, att ödet ändtligen tröttnat att förfölja
honom. Samma dag omtalade han hela händelsen för sin hustru, sin
dotter och Emmanuel, och en stråle af hopp, om också icke af lugn,
återkom inom familjen. Men Morrel hade olyckligtvis att göra med
flere än huset Thomson & French, som visat sig medgörligt. Han hade
sjelf yttrat: Man har i affärer inga vänner, blott korrespondenter.
Men när han tänkte derpå, förstod han icke detta ädelmod å huset
Thomson & Frenchs sida och kunde icke förklara det annorlunda än som
en klok, sjelfvisk beräkning af detta hus, som förmodligen funnit
rådligare att uppehålla en firma, hos hvilken det hade nära tre hundra
tusen franc att fordra, i hopp att på detta sätt erhålla dem om tre
månader, än att påskynda husets fall och icke bekomma mer än sex eller
åtta procent af kapitalet.
Olyckligtvis, vare sig af hat eller oförstånd, sågo icke alla herr
Morrels korrespondenter saken på samma sätt, och några tänkte alldeles
tvärt om. Vexlarna på Morrel presenterades med ytterlig punktlighet,
och till följd af det uppskof, som erhållits af engelsmannen, kunde
Cocles alltid hålla kassan öppen och betala samt blef i sitt gamla
klassiska lugn. Morrel ensam såg med förskräckelse, att om han den
femtonde haft att utbetala de 100.000 franc till Boville samt den 30 i
samma månad de 32.500, skulle han redan denna månad vara förlorad.
Hela köpmansklassen i Marseille var odeladt af den åsigten, att Morrel
icke kunde hålla sig uppe mot de hopade motgångar han lidit.
Förvåningen var således stor, när man erfor, att den sista i månaden
betalningarna fullgjorts med vanlig punktlighet. Men dermed återvände
likväl icke förtroendet i sinnena, utan man utsatte enstämmigt hans
fall till slutet af derpå följande månad.
Denna månad förgick under oerhörda ansträngningar å Morrels sida för
att draga in alla möjliga tillgångar. Förut mottogos hans vexlar med
förtroende och efterfrågades till och med, hur långa de än voro. Nu
försökte han att få diskontera vexlar på nitio dagar, men fann alla
banker stängda för sig. Lyckligtvis hade han sjelf några fordringar,
på hvilka han kunde räkna; de blefvo lyckligt inkasserade, och den
sista juli befann han sig åter i tillfälle att punktligen fullgöra
sina förbindelser.
Man hade icke mer i Marseille sett till Thomson & Frenchs bokhållare;
han hade försvunnit en eller två dagar efter besöket hos Morrel, och
emedan han icke talat med någon annan i Marseille än mären,
inspektören öfver fängelserna, herr de Boville och herr Morrel, hade
hans vistelse der icke lemnat efter sig andra spår än de tre olika
slags minnen, han qvarlemnat hos dessa tre personer. Matroserne på
Pharaon tycktes ha tagit hyra, ty äfven de hade försvunnit.
Kapten Gaumard, som för sjukdom qvarstannat i Palma, kom nu i sin
ordning hem. Han tvekade att gå till Morrel, men denne sökte sjelf
upp honom, så snart han erfarit hans hemkomst. Den värdige redaren
kände förut, genom Penelons berättelse, kaptenens modiga uppförande
under hela olyckan, och det var nu han, som sökte trösta honom. Han
tillstälde honom det innestående af lönen, som kapten Gaumard sjelf
icke vågat begära ut.
När han steg utför trappan, mötte herr Morrel Penelon, som gick upp.
Efter hvad det tycktes, måste Penelon ha väl användt sina penningar,
ty han var alldeles uppklädd. När den värdige rorgängaren fick se sin
redare, blef han ganska förlägen, stälde sig i innersta vrån af
trappafsatsen, vände tuggbussen åt alla sidor, tordes knapt se upp på
honom och besvarade med en svag tryckning det handslag, som Morrel
med sin vanliga vänlighet gaf honom. Den senare trodde, att Penelons
förlägenhet kom af hans präktiga kläder, och det var uppenbart nog,
att den hedersmannen icke kunnat af egna medel bekosta en sådan lyx.
Således var han utan tvifvel antagen i tjenst på något annat fartyg,
och hans förlägenhet härrörde deraf, att han icke längre så till
sägandes burit sorg efter Pharaon. Kanhända också, att han kom för
att underrätta kapten Gaumard om sin lycka och värfva honom för sin
nye patrons räkning.
--- Beskedliga menniskor, sade Morrel, i det han aflägsnade sig, måtte
er nye patron hålla af er lika mycket som jag och vara lyckligare
än jag!
Augusti förflöt under ständigt förnyade försök å Morrels sida att
återställa sin gamla kredit eller tillvinna sig en ny. Den 20 augusti
visste man i Marseille, att han tagit plats i postvagnen, och man var
då viss, att han vid månadens slut skulle gifva upp sin stat och att
herr Morrel gifvit sig af i förväg för att slippa vara med vid denna
bedröfliga förrättning, som utan tvifvel blifvit lemnad i uppdrag åt
hans förste bokhållare Emmanuel och kassören Cocles. Men mot all
förväntan öppnades kassan den 31 augusti som vanligt. Cocles visade
sig bakom gallret lika lugn som Horatius' justus vir, granskade med
sin vanliga uppmärksamhet de papper man presenterade och betalade alla
trattor, från den första till den sista, med alldeles samma
punktlighet som förr. Äfven företeddes tvenne kostnadsräkningar, dem
herr Morrel väntat, och äfven dessa betalades lika punktligt som
trattorna. Man kunde icke begripa detta, men med olycksprofeternes
vanliga uthållighet uppsköt man bankrutten till den sista september.
Den 1 hemkom redaren, högst oroligt väntad af hela familjen, ty i hans
resa till Paris såg man sista utvägen till räddning. Morrel hade
tänkt på Danglars, som, numera millionär, fordom haft Morrel att tacka
för allt, då det var genom dennes rekommendation, som Danglars kommit
till det spanska bankirhuset, hos hvilket han lagt grunden till sin
ofantliga förmögenhet. Han påstods nu vara egare till sex eller åtta
millioner, hade en oinskränkt kredit och kunde rädda Morrel utan att
behöfva taga en fyrk ur sin kassa, ty om han ginge i borgen för ett
lån, så vore Morrel räddad. Morrel hade länge tänkt på Danglars, men
det gifves en instinktlik obenägenhet, som man icke kan öfvervinna,
och han hade i det längsta dröjt att tillgripa denna sista utväg.
Hans aning hade varit riktig, ty han återvände, krossad under
förödmjukelsen af en vägran.
Vid sin återkomst hade han icke klagat, icke yttrat någon förebråelse,
utan under tårar omfamnat hustru och dotter, vänligt räckt handen åt
Emmanuel, stängt sig inne i sitt arbetsrum i andra våningen och
tillsagt, att Cocles skulle komma till honom.
--- Nu äro vi förlorade! sade fruntimren åt Emmanuel.
Efter en kort rådplägning dem emellan beslöts, att Julie skulle
skrifva till sin bror, som låg i garnison i Nîmes, att genast komma
hem. De stackars fruntimren kände, att de behöfde all styrka för att
uthärda det slag, som hotade dem. Dessutom hade Maximilien Morrel,
ehuru knapt tjugutvå år gammal, mycket inflytande på sin far.
Han var en bestämd och rättsinnad ung man. När det för honom hade
blifvit fråga om att välja lefnadsbana, hade hans far ej velat
bestämma hans framtid, utan låtit den unge Maximilien fritt följa sin
böjelse. Denne hade då förklarat sig för den militära banan, till
följd deraf inhemtat utmärkta skolkunskaper, tagit en berömlig
inträdesexamen till polytekniska skolan och derifrån utgått som
underlöjtnant vid 53:e linieregementet. Han hade nu under ett års tid
innehaft denna grad och erhållit löfte att vid första ledighet
utnämnas till löjtnant. I regementet togs Maximilien Morrel till
föresyn som en sträng iakttagare af sina åligganden, icke allenast i
tjensten, utan ock som menniska, och kallades allmänt stoikern. Bland
dem, hvilka gåfvo honom denna benämning, faller det af sig sjelft, att
det fans många, som icke rätt visste, hvad den betydde, utan nyttjade
den allenast derför, att de hört den af andra. Det var denne unge
man, som mor och syster kallade till stöd och hjelp under de
smärtsamma förhållanden, som de nu motsågo.
De hade icke misstagit sig i dessa farhågor, ty ett ögonblick efter,
sedan Morrel ingått med Cocles i sitt arbetsrum, såg Julie den senare
komma ut, blek, darrande och förstörd. Hon ville fråga honom något,
då han gick förbi, men den hederlige mannen skyndade utför trappan med
en alldeles ovanlig brådska och inskränkte sig till att med armarna
sträckta mot höjden ropa:
--- Ack, fröken, fröken! Hvilken förfärlig olycka! Hvem skulle
någonsin kunnat tro sådant!
Ett ögonblick senare såg Julie honom komma tillbaka med ett par stora
böcker, en portfölj och en penningpung. Morrel såg efter i böckerna,
öppnade portföljen och räknade penningarna. Alla hans kontanta medel
uppgingo till emellan sex och sju tusen franc, de till den 5 väntade
inkasseringarna till fyra eller fem tusen, hvilket tillsammans
utgjorde en tillgång allra högst af 14.000 franc för att bestrida en
utgift på 287.500. Det fans ingen möjlighet att en gång erbjuda denna
summa som afbetalning.
Men när Morrel gick ned för att spisa middag, syntes han temligen
lugn. Detta lugn skrämde likväl fruntimren långt mer än den djupaste
nedslagenhet. Efter middagen brukade han vanligen gå ut, dricka kaffe
på klubben les Phocéens och der läsa le Sémaphore, men denna dag gick
han icke ut, utan in i sitt arbetsrum igen.
Cocles var alldeles tillintetgjord. Under en del af dagen hade han
hållit sig på gården, der han satt på en sten, barhufvad, i en
solhetta af tretio grader.
Emmanuel försökte lugna fruntimren, men hade svårt att finna ord. Den
unge mannen kände för väl husets affärer för att icke veta, det en
stor olycka hotade familjen Morrel. Natten kom, fruntimren vakade och
hoppades, att herr Morrel, när han kom från sitt arbetsrum, skulle gå
in till dem, men de hörde honom med smygande steg gå förbi dörren,
troligtvis för att icke bli ropad. De lyssnade, han gick in i sitt
sofrum och stängde dörren invändigt.
Fru Morrel skickade sin dotter till sängs, och en half timme efter,
sedan Julie aflägsnat sig, steg hon sjelf upp, aftog sina skor och
smög genom gången för att i nyckelhålet se, hvad hennes man hade för
sig. I gången såg hon en skugga, som drog sig tillbaka; det var
Julie, som, ledd af samma oro, hade gått före sin mor. Den unga
flickan gick fram till fru Morrel och sade:
--- Han skrifver.
De båda fruntimren hade utan att tala gissat hvarandras tankar. Fru
Morrel lutade sig ned till låstet. Morrel skref, men Julie hade icke
sett, hvad modern såg, att han skref på stämpladt papper. Den
förskräckliga tanken kom nu för fru Morrel, att han skref sitt
testamente. Hon darrade i alla lemmar, men hade likväl styrka att
tiga.
Följande dag tycktes Morrel vara alldeles lugn; han höll sig som
alltid i sitt arbetsrum och åt frukost som vanligt, men efter middagen
drog han sin dotter till sig, slog sina armar om hennes hufvud och
höll det länge tryckt mot sitt bröst. Om aftonen sade Julie till sin
mor, att hon känt faderns hjerta slå häftigt, fastän han såg lugn ut.
De båda andra dagarna förflöto nästan på samma sätt. Den 4 september
på aftonen återfordrade Morrel af sin dotter hennes nyckel till
arbetsrummet. Julie ryste vid denna tillsägelse, som förekom henne
olycksbådande. Hvarför skulle fadern just nu begära tillbaka denna
nyckel, som hon förut alltid haft och som man till och med i hennes
barndom tagit ifrån henne, då hon skulle straffas? Den unga flickan
såg på sin far.
--- Hvad har jag då felat, efter jag icke får behålla nyckeln?
--- Ingenting, mitt barn, svarade den olycklige Morrel, som vid denna
fråga fick tårar i ögonen, ingenting, men jag behöfver den.
--- Jag har den nere hos mig, svarade hon.
Hon gick ut, men icke till sitt rum, utan på kontoret för att rådgöra
med Emmanuel.
--- Gif icke tillbaka nyckeln, blef hans råd, och om det är möjligt,
så lemna honom icke allena i morgon bittida.
Hon försökte att få veta mer af Emmanuel, men antingen visste eller
ville han icke säga något.
Under natten mellan den 4 och 5 september stod fru Morrel och lyssnade
vid väggen mellan deras sängkammare. Till klockan tre på morgonen
hörde hon sin man häftigt gå fram och tillbaka i sofrummet, men då
kastade han sig på sängen. De båda fruntimren tillbragte natten
tillsammans. Ända sedan föregående afton väntade de Maximiliens
hemkomst. Klockan 8 inkom Morrel till dem; han var lugn, men nattens
storm kunde läsas i hans bleka och förstörda drag. Fruntimren vågade
icke fråga honom, om han sofvit väl. Han var hjertligare mot dem än
någonsin och kunde icke blifva mätt på att betrakta och smeka sitt
stackars barn.
Julie tänkte på Emmanuels råd och ville följa sin far, då han gick,
men han sköt henne mildt tillbaka och sade:
--- Stanna qvar hos din mamma.
Julie envisades.
--- Jag vill det, sade Morrel.
Det var första gången, Morrel sade till sin dotter: Jag vill det, men
han sade det med en ton, så genomträngd af faderlig mildhet, att Julie
icke var i stånd att gå ett steg längre. Hon stannade på samma
ställe, stum och orörlig. Ett ögonblick senare öppnades dörren, och
hon kände tvenne armar, som omfattade henne, och en mun, som trycktes
mot hennes panna. Hon upplyfte ögonen och uppgaf ett glädjerop.
--- Maximilien, min bror! utropade hon.
Vid detta rop kom modern och kastade sig i sonens armar.
--- Min mor, sade den unge mannen, i det han ömsevis betraktade fru
Morrel och hennes dotter, hur står det till här? Ert bref har
förskräckt mig, och jag har skyndat hit.
--- Julie, svarade fru Morrel, i det hon gjorde ett tecken åt den unge
mannen, gå och säg din pappa, att Maximilien är hemkommen.
Den unga flickan skyndade ut ur rummet, men vid första trappsteget
råkade hon på en man med ett bref i handen.
--- Är ni icke fröken Julie Morrel? frågade mannen med stark italiensk
brytning.
--- Jo, min herre, svarade Julie stammande, men hvad vill ni mig?
Jag känner er icke.
--- Var god och läs detta bref, sade mannen och räckte henne en
biljett.
Julie tvekade.
--- Det gäller herr Morrels välfärd, sade budbäraren.
Den unga flickan ryckte till sig biljetten, bröt den häftigt och
läste:
»Gå genast till Allées de Meillan, huset n:r 15, begär af
portvakten nyckeln till femte våningen och gå in i första rummet,
der på spiselkanten ligger en börs af rödt silke, och medtag denna
börs till herr Morrel. Det är ytterst vigtigt, att det sker före
klockan 11. Ni har en gång lofvat att blindt lyda, och jag
påminner er nu om ert löfte.
Sjömannen Simbad.«
Den unga flickan gaf till ett glädjerop och såg upp för att tala vid
budet, men mannen hade försvunnit. Hon blickade nu åter på biljetten
för att ännu en gång genomläsa den, då hon märkte ett postskriptum.
»Det är vigtigt, att ni i egen person och ensam uträttar saken; om
någon följer med eller någon annan kommer, så svarar portvakten,
att han icke vet, hvarom frågan är.«
Detta postskriptum dämpade betydligt den arma flickans glädje. Hade
hon ingenting att frukta? Kunde det icke vara ett försåt? Hennes
oskuld gjorde, att hon icke tänkte på sådana faror, för hvilka en
flicka vid hennes år kunde vara utsatt, men man behöfver icke känna
faran för att frukta henne, ja, det är till och med anmärkningsvärdt,
att man är mer ängslig vid tanken på okända faror. Julie tvekade och
beslöt att åter söka råd, men till följd af en känsla, som hon sjelf
icke kunde göra sig reda för, frågade hon icke sin mor eller
Maximilien, utan gick äfven nu till Emmanuel.
Hon sprang ned på kontoret, berättade honom, hvad som händt henne den
dagen, då ombudet för huset Thomson & French kom ut från hennes far,
omtalade tilldragelsen i trappan, yppade sitt löfte och visade
brefvet.
--- Det blir nödvändigt att gå dit, utlät han sig.
--- Gå dit? mumlade Julie.
--- Ja, jag skall följa med.
--- Men jag skulle ju vara ensam? invände Julie.
--- Det går ju an ändå, fortfor Emmanuel; jag skall stanna vid
Muséegatan, och om jag finner, att det dröjer för länge, så att
någon fara tyckes vara på färde, så går jag fram, och olycklig då
den, som vågat någon förolämpning!
--- Således, Emmanuel, sade den unga flickan tvekande, bör jag åtlyda
denna uppmaning?
--- Ja; sade icke budet, att det rörde herr Morrels välfärd?
--- Men, Emmanuel, hvilken fara hotar då min far? frågade Julie.
Emmanuel tvekade ett ögonblick, men hänfördes af sin ifver att i ett
enda tag och utan dröjsmål få den unga flickan att besluta sig.
--- Hör på, sade han, det är i dag den 5 september.
--- Ja.
--- I dag klockan 11 skall er far betala nära 300.000 franc.
--- Ja, jag vet det.
--- Men det fins icke mer än 15.000 i kassan.
--- Nå, hvad händer då?
--- Det händer, att om ingen hjelper herr Morrel före klockan 11,
måste han klockan 12 förklara sig bankrutt.
--- Ack, kom då genast! utropade Julie och drog den unge mannen med
sig.
Emellertid hade fru Morrel sagt sonen allt. Han visste väl, att stora
inskränkningar skett i familjens utgifter till följd af de på
hvarandra följande olyckor, som träffat fadern, men han visste icke,
att det var så långt kommet. Han stod nu tillintetgjord, men
plötsligt sprang han ut och uppför trappan, ty han trodde, att fadern
befann sig i sitt arbetsrum, men han bultade förgäfves på. Medan han
stod der, öppnades dörren till våningen; han vände sig om och blef
varse sin far. I stället för att genast begifva sig till sitt
arbetsrum hade herr Morrel åter gått in i sin sängkammare och kom nu
först ut derifrån. Herr Morrel uppgaf ett rop af förvåning, då han
fick se Maximilien, ty han var okunnig om den unge mannens hemkomst.
Han stannade orörlig och höll med venstra armen någonting gömdt under
rocken. Maximilien skyndade utför trappan och omfamnade sin far, men
plötsligt studsade han tillbaka och lemnade blott sin högra hand qvar
på faderns bröst.
--- Min far, sade han, blek som ett lik, hvarför har ni då ett par
pistoler under rocken?
--- Ack, det var just, hvad jag befarat! svarade Morrel.
--- Min far, min far! I Guds namn! Hvartill dessa vapen?
--- Maximilien, svarade fadern, i det han skarpt betraktade sin son,
du är en man och en man med hederskänsla; kom, så skall jag säga
dig allt.
Morrel gick med säkra steg uppför trappan till arbetsrummet, under det
att sonen vacklande följde honom; han öppnade dörren, men stängde den
åter, sedan sonen följt honom in, hvarefter han gick genom förmaket
fram till sitt skrifbord, lade från sig pistolerna på bordsänden och
pekade på ett öppet liggand bokslut. Der visade sig tydligt, hur
ställningen var. Han skulle inom en half timme utbetala 287.500 franc
och egde icke större tillgång än 15.257 franc.
--- Läs! sade Morrel.
Maximilien läste och stod ett ögonblick förkrossad. Morrel sade intet
enda ord; hvad skulle han tillägga till siffrornas obevekliga dom?
--- Har min far gjort allt för att förekomma denna olycka? frågade den
unge mannen efter ett ögonblick.
--- Ja, svarade Morrel.
--- Och det fins ingen inkassering att räkna på?
--- Ingen.
--- Alla utvägar försökta?
--- Alla.
--- Och inom en half timme, sade Maximilien med hemsk röst, är vårt
namn vanäradt?
--- Men blod aftvår vanäran, sade Morrel.
--- Det är sant, svarade sonen, nu förstår jag.
Derefter utsträckte han handen efter pistolerna.
--- Det är en åt oss hvar, yttrade han, tack!
Morrel hejdade hans arm.
--- Än din mor... än din syster... hvilken skall draga försorg om dem?
En rysning for igenom den unge mannens hela varelse.
--- Har min far betänkt, det ni uppmanar mig att lefva?
--- Ja, jag uppmanar dig dertill, fortfor Morrel, ty det är din pligt.
Du har en lugn och fast karakter, Maximilien. Du är icke en
vanlig yngling; jag bjuder, jag befaller dig ingenting; jag säger
endast: betrakta ställningen, som vore du en främmande person, och
döm sjelf.
Den unge mannen besinnade sig en stund, hvarefter ett uttryck af
upphöjd undergifvenhet bredde sig öfver hans ansigte; med långsam och
sorgsen rörelse tog han af sig epåletten, tecknet till hans grad.
--- Ja, det är riktigt, sade han och räckte fadern sin hand; dö i
fred, min far! Jag skall lefva.
Morrel gjorde en rörelse som för att falla på knä för sonen.
Maximilien drog honom till sig, och två ädla hjertan slogo mot
hvarandra.
--- Du vet, att jag icke vållat min olycka, sade fadern.
Maximilien smålog.
--- Jag vet, svarade han, att min far är den hederligaste man jag
någonsin känt.
--- Nog, nu är allt sagdt; gå nu tillbaka till din mor och syster.
--- Min far, sade den unge mannen, i det han knäböjde, gif mig er
välsignelse.
Morrel fattade sonens hufvud mellan sina händer, drog det till sig,
kysste det flere gånger och sade:
--- Jag gifver dig min välsignelse i mitt eget namn och i de tre
slägtleds, inom hvilka ingen fläck kommit på vårt hus. Hör, hvad
de genom min mun förkunna dig. Försynen kan upprätta den bygnad,
som olyckan nedslagit. De obevekligaste skola hysa medlidande med
dig, då de erfara, på hvad sätt jag dött; det är möjligt, att man
beviljar dig det anstånd man vägrat mig; försök då afvärja, att
ordet bedragare uttalas; grip verket an, arbeta, yngling, kämpa
modigt och ihärdigt; inskränk dig, jemte din mor och din syster,
till det ytterst nödvändiga, så att den egendom, jag är skyldig
andra menniskor, må dag för dag förökas och förkofras under dina
händer. Betänk, hvilken skön, högtidlig, stor dag det skall bli,
då vårt namn åter blir upprättadt, den dag, då du här, i detta
arbetsrum, skall kunna säga: Min far dog, emedan han icke
förmådde, hvad jag i dag gör, men han dog lugnt och värdigt, ty
han visste i dödens ögonblick, hvad jag skulle komma att göra.
--- Ack, min far, min far, utropade den unge mannen, om ni ändå kunde
lefva!
--- Om jag lefver, får allt ett annat utseende, om jag lefver,
förbyter sig deltagandet till misstanke, medlidandet till hårdhet,
om jag lefver, är jag allenast en man, som ej hållit sitt ord, som
svikit sina förbindelser, korteligen en bankruttör. Men då jag
dör, besinna det, Maximilien, då är min döda kropp endast
qvarlefvorna af en hederlig, men olycklig man. Om jag lefver,
skola mina närmaste vänner undvika mitt hus, om jag dör, skall
hela Marseille med tårar följa mig till mitt sista hvilorum.
Lever jag, måste du skämmas för vårt namn, dör jag, höjer du ditt
hufvud och säger: Jag är sonen till en man, som dödades sig, då
han för första gången fann sig ur stånd att hålla sitt ord.
Den unge mannen suckade djupt, men syntes undergifven.
Det var andra gången, öfvertygelsen bemäktigade sig hans förstånd,
fastän icke hans hjerta.
--- Lemna mig nu, sade Morrel, och sök att aflägsna fruntimren.
--- Vill ni ej ännu en gång se min syster? frågade Maximilien.
Den unge mannen hyste en sista hemlig förhoppning, att detta möte
skulle förändra ställningen; se der, hvarför han föreslog det. Men
herr Morrel skakade på hufvudet och invände:
--- Jag har sett henne denna morgon och tagit afsked af henne.
--- Är det ingenting af särskild vigt, min far har att anbefalla mig?
frågade Maximilien med darrande röst.
--- Jo, min son, jag har ett heligt uppdrag att lemna dig.
--- Säg då, min far.
--- Huset Thomson & French i Roma är det enda, som, af mensklighet
eller kanske af klok beräkning, det är mig ej gifvet att läsa i
menniskors hjertan, visat mig deltagande. Deras ombud, som om tio
minuter kommer hit för att få inlösta vexlar å 287.500 franc, har,
jag kan inte säga beviljat, utan till och med erbjudit mig tre
månaders anstånd. Jag önskar, min son, att detta hus måtte först
få sin betalning, och att denne man blir dig helig.
--- Ja, min far, sade Maximilien.
--- Och nu, ännu en gång, lef väl, fortfor Morrel, gå, gå, jag måste
vara ensam. Mitt testamente ligger i chiffoniern i min
sängkammare.
Den unge mannen qvarstod orörlig, ty han hade viljan, men ej förmågan
att uppfylla sin fars önskan.
--- Hör, Maximilien, sade fadern, antag, att jag vore soldat liksom
du, att jag fått order att intaga en fältskans, och att du visste,
att jag skulle stupa vid angreppet; skulle du då icke säga mig:
Gå, min far, det vore vanära att stanna qvar, och döden är bättre
än vanäran.
--- Jo, jo, svarade den unge mannen och omfamnade Morrel
konvulsiviskt. Gå, min far!
Derpå störtade han ut ur arbetsrummet.
Då hans son gått ut, stod Morrel ett ögonblick med ögonen fästa på
dörren, hvarefter han utsträckte armen och drog på klocksträngen.
Efter några ögonblick steg Cocles in. Han var sig icke mer lik. De
tre dagarnas förskräckliga visshet hade bräckt honom. Den tanken:
huset Morrel inställer sina betalningar, böjde honom djupare, än tjugu
år till på hans nacke skulle förmått.
--- Min käre Cocles, sade Morrel med en ton, som omöjligen låter sig
beskrifvas, stanna i förmaket. När den herrn kommer, som var här
för tre månader sedan, det der ombudet för Thomson & French i Roma
ni vet, så kom och säg mig till.
Cocles svarade intet; han nickade blott med hufvudet och gick att
sätta sig i förmaket och vänta. Morrel sjönk tillbaka i länstolen och
såg på pendylen. Sju minuter återstodo honom, det var allt. Visaren
gick med så otrolig hastighet, att han tyckte sig se dess rörelse.
Det låter icke säga sig, hvad i dessa ögonblick föregick hos denne
man, som, ännu ung, till följd af ett visserligen i grunden falskt,
men åtminstone skenbart riktigt förnuftsslut stod i begrepp att
skiljas från allt, som han älskade i verlden, och lemna ett lif,
hvilket skänkte honom all familjelifvets sällhet. Man måste ha sett
honom för att få en föreställning derom, sett honom med pannan betäckt
af svett, men dock undergifven, ögonen fylda af tårar, men dock höjda
mot himmeln.
Visaren gick och gick, pistolerna voro laddade. Han räckte ut handen
efter den ena och uttalade sakta sin dotters namn. Derefter bortlade
han åter det dödande vapnet, tog en penna och skref några ord. Han
tyckte sig icke ha tagit tillräckligt afsked af sitt älskade barn.
Derpå vände han ögonen åter på visaren, han räknade icke mer minuter,
utan sekunder. Nu fattade han åter vapnet med munnen halföppen och
ögonen på visaren. Han spratt till vid det buller han sjelf gjorde,
då han spände hanen. Kallsvett betäckte hans panna i detta ögonblick,
och en dödlig ångest sammandrog hjertat. Han hörde dörren från öppnas
och strax derefter dörren till arbetsrummet. Pendylen var nära
slaget.
Morrel vände sig icke om, han väntade att af Cocles få höra dessa ord:
ombudet för huset Thomson & French. Han förde pistolen till munnen.
Plötsligt hörde han ett skri, det var dotterns röst.
Nu vände han sig om, blef varse Julie, och pistolen föll ur hans hand.
--- Min far, utropade den unga flickan, som knapt förmådde draga andan
och var halfdöd af glädje, räddad, ni är räddad!
Hon kastade sig i hans armar, under det hon med handen höll upp en röd
silkesbörs.
--- Räddad, säger du! sade Morrel. Hvad menar du, mitt barn?
--- Ja, räddad. Se, se! svarade den unga flickan.
Morrel fattade börsen och spratt till, ty en flygtig hågkomst påminde
honom, att börsen varit hans. I ena änden lågo vexlarna på de 287.500
franc, qvitterade. I den andra låg en diamant, stor som en hasselnöt,
och en pergamentbit med påskrift: Hemgift åt Julie.
Morrel strök sig öfver pannan, han trodde sig drömma. I detta
ögonblick slog klockan elfva. Hvart och ett af hammarens slag
dallrade i hans öron, som om den hamrat på hans eget hjerta.
--- Förklara dig, mitt barn, sade han. Hvar har du fått denna börs.
--- I ett hus vid Allées de Meillan, n:r 15, på spiselkransen i ett
tarfligt litet rum fyra trappor upp.
--- Men denna börs tillhör ju icke dig! utropade Morrel.
Julie räckte honom brefvet, som hon fått på morgonen.
--- Och du har varit ensam i det huset? frågade Morrel, sedan han
läst.
--- Emmanuel följde mig, min far. Han skulle vänta mig vid
Muséegatan, men när jag kom ut, var han icke qvar, hvilket
föreföll mig högst underligt.
--- Herr Morrel! ropades i trappan. Herr Morrel!
--- Det är hans röst, sade Julie.
Emmanuel kom samtidigt in, alldeles förvirrad af glädje och rörelse.
--- Pharaon! Pharaon har kommit! utropade han.
--- Hvad vill det säga? Pharaon! Är ni från förståndet, Emmanuel?
Ni vet ju, att det gått förloradt?
--- Pharaon! Man har signalerat Pharaon, min herre! Pharaon löper nu
in i hamnen.
--- Morrel föll åter ned i sin länstol, krafterna öfvergåfvo honom, ty
dessa otroliga, oerhörda, fabelaktiga händelser öfvergingo hans
förstånd. Nu inträdde äfven hans son.
--- Min far, utropade Maximilien, hvarför sade ni då, att Pharaon
sjunkit? Utkiken har nu signalerat honom, och han löper in i
hamnen.
--- Mina vänner, sade Morrel, om det vore sant, skulle vi nödgas tro
på ett underverk af Gud. Nej, det är omöjligt, alldeles omöjligt.
Men hvad som var verkligt och dock lika otroligt, var den börs, han
höll i sin hand, de qvitterade vexlarna och den stora diamanten.
--- Ack, herr Morrel, hvad vill det säga? Man har signalerat Pharaon!
utropade äfven Cocles i sin ordning.
--- Låt oss gå, sade Morrel, i det han steg upp, låt oss se, hur det
förhåller sig, och måtte Gud förbarma sig öfver oss, om det är en
falsk nyhet!
De gingo ned. Midt i trappan väntade fru Morrel, som icke vågat komma
upp. Hastigt var man på la Canebière. En stor folkmängd var samlad
vid hamnen. Hela denna hop delade sig, när Morrel kom.
--- Pharaon! Pharaon! ropade alla dessa röster.
I sjelfva verket, så oerhördt, så otroligt det var, låg midt för
tornet Saint-Jean ett fartyg, på hvars akter med hvita bokstäfver stod
måladt: Pharaon. Huset Morrel & Son i Marseille. Det var af alldeles
samma storlek som det förra Pharaon, och lasten äfven här indigo och
kochenill. Det fälde ankar och gigade segel. På däcket utdelade
kapten Gaumard sina befallningar, och rorgängaren Penelon gjorde
tecken åt herr Morrel. Intet tvifvel längre. Sinnenas vitnesbörd
kunde ej jäfvas, och tio tusen menniskor voro der att bekräfta
händelsen. Då Morrel och hans son omfamnade hvarandra på kajen under
lyckönskningsrop af hela staden, som åsåg underverket, stod en man med
svart skägg, som skylde halfva ansigtet, gömd bakom en skyllerkur,
hvarifrån han med djupaste rörelse åsåg uppträdet, i det han mumlade
dessa ord:
--- Var lycklig, du ädle! Välsignelse öfver dig för hvad du gjort och
ännu kommer att göra, och må min tacksamhet liksom din välgerning
bli en hemligthet!
Med ett leende, i hvilket den renaste glädje och lycka strålade,
lemnade han sitt gömställe, utan att någon fäst uppmärksamhet vid hans
person, emedan alla voro upptagna af dagens underbara händelse,
nedsteg utför en liten trappa vid kajen och ropade:
--- Jacopo! Jacopo! Jacopo!
En slup kom, tog honom om bord och förde honom till en vältacklad
jakt, på hvars däck han med en sjömans vighet sprang upp och hvarifrån
han ännu en gång betraktade Morrel, som under glädjetårar gaf
hjertliga handslag åt hela den samlade mängden och med irrande blick
tackade den osynlige välgöraren, som han tycktes söka i himmeln.
--- Och nu, sade den okände, farväl godhet, mensklighet, erkänsla!
Farväl alla känslor, som vidga menniskohjertat!... Jag har satt
mig i försynens ställe för att belöna de goda.... Nu må herren,
hämnaren, lemna mig sin plats för att straffa de onda!
Vid dessa ord gaf han ett tecken, och liksom jakten endast väntat
derpå, flög den genast utåt hafvet.
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
I:2:31 Italien. Sjömannen Simbad.
I början af år 1838 vistades två unga män ur den finaste parisverlden
tillsammans i Firenze; den ene var vicomte Albert de Morcerf, den
andre baron François d'Épinay. De hade kommit öfverens att tillbringa
samma års karnaval i Roma, der François, som redan vistats fyra år i
Italien, skulle bli Alberts vägledare. Men då det icke är någon lätt
sak att tillbringa karnavalen i Roma, i synnerhet när man icke vill
ligga på Piazza del popolo eller Forum romanum, skrefvo de till signor
Pastrini, som egde hotellet London vid Piazza di Spàgna, och bestälde
sig en treflig bostad. Pastrini svarade, att han icke hade andra rum
än två rum och ett kabinett två trappor upp, dem han ville lemna mot
den måttliga hyran af en louisdor om dagen. De unga männen antogo
anbudet, och för att begagna den återstående tiden reste Albert till
Napoli. François stannade qvar i Firenze. Sedan han en tid njutit de
nöjen, som stå till buds i mediceernas stad, promenerat sig mätt i det
Eden, som man der kallar Cascine, och besökt de förnämsta husen i
detta gästvänliga Firenze, fick han lust att bese ön Elba, Napoléons
märkvärdiga rastställe, efter som han redan förut besökt ön Corsica,
Bonapartes vagga.
En afton lossade han således jernkedjan till en båt i hamnen vid
Livorno, lade sig på dess botten, insvept i sin kappa, och sade blott
dessa ord till sjömännen:
--- Till ön Elba!
Båten lemnade hamnen, som hafsfågeln lemnar sitt bo, och François
landade följande dagen i Porto Ferraio.
Der följde han alla spår, som jätten qvarlemnat, for tvärs öfver den
kejserliga ön och gick om bord i Marciana. Två timmar efter, sedan
han lemnat land, satte han åter foten på fast botten, på ön Pianosa,
der man försäkrat att en oändlig mängd rapphöns skulle finnas. Jagten
misslyckades. François dödade med mycket besvär några magra rapphöns
och återkom till båten i dåligt lynne som alla jägare, när de
uttröttat sig utan att få något.
--- Om ers excellens vill ha en god jagt, så kan jag uppgifva ett bra
ställe, sade skepparen.
--- Hvar då?
--- Ser ni den der ön der borta? fortfor skepparen och pekade på en
kägelformig massa, som reste sig midt i hafvet, färgad af det
skönaste indigoblått.
--- Hvad är det för en ö? frågade François.
--- Ön Montecristo, svarade livornesen.
--- Men jag har icke tillstånd att jaga på den ön.
--- Det gör ingenting, ers excellens, ön är öde.
--- Hvad! En obebodd ö midt i Medelhafvet! Det var något rätt
märkvärdigt.
--- Det är mycket naturligt, ers excellens, det är bara en klippa, och
på hela området fins kanske icke sammanräknadt ett halft tunnland
matjord.
--- Hvart hör ön?
--- Till Toscana.
--- Hvad slags vildt fins då på ön?
--- Tusentals vildgetter.
--- Som lefva af att slicka stenarna? svarade François med ett
tviflande småleende.
--- Nej, de beta af ljungen, myrten och mastixträden, som växa i alla
skrefvor.
--- Men hvar skall jag få tak öfver hufvudet?
--- Om bord, insvept i er kappa, eller i grottorna på ön. Annars
kunna vi ju segla bort strax efter slutad jagt, om ers excellens
så befaller; ni vet, att vi segla lika bra om natten som på dagen,
och om det lugnar, taga vi till årorna.
François hade ännu tillräcklig tid på sig för att hinna sammanträffa
med sin reskamrat, och som han ej behöfde oroa sig angående deras
bostad i Roma, antog han förslaget, i hopp att få ersättning för den
förra jagten. Sedan han yttrat sitt bifall, vexlade sjöfolket sakta
några ord mellan sig.
--- Nå, hvad är det nu igen? frågade han. Har något hinder uppstått?
--- Nej, svarade skepparen, men jag måste förbereda ers excellens på,
att ön räknas till misstänkta orter.
--- Hvad vill det säga?
--- Det vill säga, att emedan ön är obebodd och emellanåt besökes af
smugglare och sjöröfvare från Corsica, Sardinien eller Afrika, så
kostar det oss sex dagars karantän i Livorno, i fall någon får
minsta aning om, att vi varit där.
--- Anfäkta, det förändrar saken! Sex dagar! Jemt så mycket, som Gud
behöfde för att skapa verlden. Det blir för långsamt, mina
gubbar.
--- Men hvem skulle säga, att ers excellens varit på Montecristo?
--- Åtminstone inte jag, försäkrade François.
--- Inte vi heller, menade matroserne.
--- Nå kör för Montecristo då!
Skepparen kommenderade manövern, man satte kurs på ön, och båten
började gå i riktningen ditåt. François lät manövern fullbordas, och
då den nya kursen inslagits, seglet svälde af vinden och sjömännen
gått tillbaka till sina platser, tre i fören, en vid styret, fortsatte
han samtalet.
--- Min käre Gaëtano, sade han till skepparen, ni sade mig nyss, att
ön Montecristo tjenar till tillflyktsort för sjöröfvare, hvilket
tyckes mig vara ett helt annat slags villebråd än getterna.
--- Ja, ers excellens, det är nog sant.
--- Nog har jag vetat, att det fans smugglare, men sedan Alger intogs
af fransmännen, och den muhamedanska regeringen blifvit störtad,
trodde jag icke, att det fans några sjöröfvare annat än i Marryats
och Coopers romaner.
--- Det är ett misstag, ers excellens; det är med sjöröfvarne som med
banditerne, hvilka skulle hetas vara utrotade af påfven Leo XII,
men som likväl anhålla menniskor alla dagar ända tätt invid Romas
portar. Har inte ers excellens hört talas om, att franske
ministern i Roma utplundrades för knappa sex månader sedan på fem
hundra stegs afstånd från Velletri?
--- Jo, jag vet det.
--- Nå, om ers excellens för beständigt bodde i Livorno som vi, skulle
ni tid efter annan få höra, att ett litet fartyg, lastadt med
varor, eller en vacker engelsk jakt, som man väntat till Bastia,
Porto Ferraio eller Civita Vecchia, icke framkommit, att man icke
vet, hvart den tagit vägen, och att den troligtvis blifvit
sönderslagen mot någon klippa. Men den klippa, mot hvilken
fartyget stött, är en låg liten båt med sex eller åtta mans
besättning, som öfverraskat och plundrat det en mörk eller stormig
natt vid någon öde och obebodd ö, liksom röfvare till lands
anhålla och plundra en postvagn vid ingången till en skog.
--- Men, invände François, allt jemt liggande i båten, hur kommer det
till, att de, som sådant händer, icke beklaga sig? Hvarför
uppfordra de icke franska, sardinska eller toskanska regeringarna
att straffa sjöröfvarne?
--- Hvarför? sade Gaëtano med ett småleende.
--- Ja, hvarför?
--- Jo, se här skälet. Först för man från fartyget eller jakten om
bord på båten allt, som är värdt att taga; sedan binder man händer
och fötter på manskapet och gör fast en 24-pundig kanonkula vid
halsen på hvar och en af dem, borrar ett hål, stort som en tunna,
i bottnen på fartyget, stänger alla luckor på däck och går
tillbaka i båten. Om tio minuter börjar fartyget jämra sig och
sucka samt sjunker så småningom. Först kommer den ena sidan,
sedan den andra under vattnet; så reser det sig igen, men sänker
sig åter och sjunker allt djupare och djupare. Plötsligen brakar
det till som ett kanonskott: det är luften, som spränger däcket.
Då börjar fartyget arbeta likt en drunknande menniska och blir i
hvart ögonblick tyngre. Snart springer vattnet, som finner sig
för inklämdt i fartygets inre, upp genom öppningarna, och det ser
ut, som en ofantlig hvalfisk skulle genom sina spruthål kasta upp
kaskader i luften. Slutligen rosslar skutan för sista gången,
svänger omkring och uppslukas, gräfvande i vattnets djup en vid
tratt, som hvirflar omkring ett ögonblick, småningom fylles och
slutligen alldeles utjemnas, så att det om fem minuter fordras
Guds eget öga för att på det lugna hafvets botten upptäcka det
försvunna fartyget. Förstår ers excellens nu, frågade skepparen
småleende, hvarför fartyget ej återvänder i hamn och hvarför
folket icke klagar?
Om Gaëtano hade berättat detta, innan han föreslog seglingen till ön,
är det sannolikt, att François hade besinnat sig två gånger, förrän
han beslutat sig, men nu voro de på väg, och han tyckte, att det såg
fegt ut att vända om. Han var en af de menniskor, hvilka aldrig söka
faran, men med orubblig kallblodighet möta henne, om så måste vara, en
af dessa menniskor med lugn vilja, hvilka betrakta faran endast som en
motståndare i en duell, beräkna hennes rörelser, hennes krafter och
falla undan tillräckligt för att hemta andan, utan att visa någon
feghet, hvilka med en enda blick uppfatta sina fördelar och döda med
ett enda hugg.
--- Bah! svarade han, jag har farit genom Sicilia och Calabria, har
seglat två månader i Arkipelagen och aldrig sett en skymt af en
enda bandit eller röfvare.
--- Också har jag icke sagt det för att afskräcka ers excellens från
den tillämnade färden, menade Gaëtano; jag har bara svarat på
frågan, det är allt.
--- Ja, min käre Gaëtano, ert samtal är ganska spännande, och som jag
önskar kunna fortsätta det så mycket längre, gå vi nu till
Montecristo.
Emellertid nalkades man snabbt till resans mål, en frisk vind blåste,
och båten gjorde sex till sju knops fart. I den mån båten kom
närmare, tycktes ön stiga upp allt större ur hafvet, och genom
aftonsolens klara luft såg man klippblocken staplade på hvarandra som
kanonkulorna i en arsenal samt i mellanrummen rodnande ljung och
grönskande träd. Hvad matroserne beträffar, så, ehuru de syntes
lugna, såg man tydligt, att deras uppmärksamhet var spänd och att
deras ögonkast foro spejande kring den stora spegel, på hvilken man
halkade fram, och der några fiskarbåtar med hvita segel allena
befolkade synkretsen samt vaggade som fiskmåsar på vågen.
Man var icke mer än femton mil från Montecristo, när solen gick ned
bakom Corsica, hvars berg syntes till höger, med sina spetsar djupt
instuckna i himmeln, men ännu lyste hennes strålar på höjderna af
denna stenmassa, som likt jätten Adamastor hotande reste sig framför
båten och undanskymde solen för den samma. Småningom uppsteg
skymningen ur hafvet och syntes förjaga sista återskenet af den
slocknande dagen, slutligen vek den ljusa strålen tillbaka till
spetsen af käglan, der den stannade ett ögonblick, liksom den
flammande fjäderbusken öfver en vulkan, men skuggan, som ständigt allt
segerrikare höjde sig ur djupet, eröfrade snart också spetsen, liksom
den bemäktigat sig foten, och snart liknade ön endast en grå massa,
som allt mer mörknade. En half timme senare var det full natt.
Lyckligtvis voro sjömännen i sitt vanliga farvatten och kände hvar
enda klippa i hela toskanska skärgården, ty i det djupa mörker, som
omgaf båten, var François icke utan oro. Corsica hade alldeles
försvunnit, till och med ön Montecristo hade blifvit osynlig, men
matroserne tycktes liksom lodjuret ega förmågan att se i mörkret, och
lotsen, som stod vid styret, visade icke minsta tecken till tvekan.
Omkring en timme hade förflutit efter solens nedgång, då François
tyckte sig en fjerdedels mil till venster se en mörk massa, men det
var så omöjligt att se, hvad det var, att han teg för att icke väcka
munterhet bland matroserne, i fall han tagit ett moln för land.
Plötsligen sågs ett starkt sken från stranden. Jorden kunde väl likna
ett moln, men elden var dock ingen meteor.
--- Hvad är det för ett ljus? frågade han.
--- Tyst, svarade skepparen, det är en eld.
--- Men ni sade ju, att ön var obebodd?
--- Jag sade, att der icke fans någon bofast befolkning, men jag sade
också, att det är ett rastställe för smugglare.
--- Och sjöröfvare?
--- Och sjöröfvare, fortfor Gaëtano, upprepande François' ord; det är
för den orsaken, jag gifvit befallning att gå förbi ön, ty som ni
ser, ha vi nu elden bakom oss.
--- Men den der elden tyckes mig snarare vara en anledning till
trygghet än till oro; folk, som fruktade att visa sig, skulle icke
tända upp denna eld, menade François.
--- Det bevisar ingenting, påstod Gaëtano; om ni midt i mörkret kunde
göra er ett begrepp om öns belägenhet, skulle ni se, att elden är
uppgjord på ett sådant ställe, att den icke kan ses hvarken från
kusten eller från Pianosa, utan endast från öppna hafvet.
--- Således tror ni, att elden betyder dåligt sällskap?
--- Det är det vi skola undersöka, återtog Gaëtano, med ögonen
ständigt fästa på skenet.
--- Hur skall det gå till?
--- Ers excellens skall strax få se.
Efter dessa ord rådslog Gaëtano med sina matroser, och efter fem
minuters öfverläggning verkstäldes i all stillhet en manöver, till
följd hvaraf man vände. Då gick man samma väg tillbaka, och några
minuter efter denna ändring av kursen försvann elden, dold af något
föremål på land. Nu gaf lotsen genom styret en ny riktning på båten,
som hastigt närmade sig land, så att den snart befann sig blott femtio
steg derfrån. Gaëtano gigade seglet, och båten stannade orörlig.
Allt detta skedde i största tysthet, och sedan man sista gången vändt,
hade man dessutom icke talat ett ord om bord. Gaëtano, som föreslagit
färden, hade också tagit hela ansvaret på sig. De fyra matroserne
hade sina ögon fästa på honom, allt under det de syslade med årorna
och tydligen gjorde sig beredda att roende fly undan, hvilket också,
nu i mörkret, bort vara temligen lätt. François undersökte med vanlig
kallblodighet sina gevär, två dubbelbössor och en karbin, laddade dem,
pröfvade låsen och bidade.
Under tiden hade skepparen kastat af sig kavajen och skjortan samt
försäkrat sig om, att pantalongerna sutto stadigt kring höfterna, och
som han redan var barfotad, hade han intet besvär med att aftaga
strumpor och skor. En gång i denna drägt eller snarare befriad från
sin drägt, lade han fingret på munnen till tecken, att man skulle
iakttaga djup tystnad, och glidande ned i vattnet, sam han till
stranden så varsamt, att man omöjligen kunde höra minsta buller. En
fosforglänsande strimma efter hans rörelser var det enda, som förrådde
hans simning. Snart försvann också denna strimma, och Gaëtano hade
således kommit upp på land.
Alla de öfrige stodo en half timme orörliga på det lilla fartyget,
hvarefter man såg samma ljusa strimma åter visa sig vid stranden och
nalkas båten. Ett ögonblick derefter och med ett par simtag var
Gaëtano återkommen till båten.
--- Nå? frågade François och de fyra matroserne på en gång.
--- Jo, svarade han, det är spanska smugglare, som dock ha två
korsikanska banditer med sig.
--- Hvad göra två korsikanska banditer tillsammans med spanska
smugglare?
--- Ack, herre Gud, ers excellens! svarade Gaëtano med en ton af
medlidande, man får väl lof att hjelpa hvarandra. Ofta kan det
hända, att banditerne äro en smula eftersatta på land af gendarmer
och karabinierer; nå, då träffa de en båt och i den beskedliga
pojkar som vi. Då begära de gästfrihet i vårt flytande lilla
hus. Man kan ju inte neka sin hjelp åt en stackars djefvul, som
är förföljd, man tar emot honom, och för säkerhets skull går man
till sjös. Det gör oss ingenting, men det räddar lifvet eller
åtminstone friheten åt en af våra likar, som vid tillfälle
vedergäller oss den tjensten dermed, att han visar oss ett bra
ställe, der vi kunna föra våra varor i land utan att störas af
nyfikne.
--- Såå, ni är således till en viss grad smugglare sjelf, min käre
Gaëtano? inföll François.
--- Ja, ers excellens, hvad skall man göra? svarade han med ett
småleende, som icke kan beskrifvas; man försöker litet af hvarje,
man måste ju lefva.
--- Då är ni bekant med det folket, som nu befinner sig på
Montecristo?
--- Åh ja, så der. Vi sjömän äro som frimurare, vi känna hvarandra på
vissa tecken.
--- Således tror ni, att vi icke ha något att befara, om vi gå i land?
--- Nej, visst inte. Smugglare äro inga röfvare.
--- Men de korsikanska banditerne? invände François, beräknande på
förhand alla möjligheter af fara.
--- Ack, herre Gud! svarade Gaëtano, det är inte deras fel, att de
blifvit banditer, det är öfverhetens.
--- Hur skall det förstås?
--- Jo, det är säkert, det; man förföljer dem, för det de flått af ett
skinn, ingenting annat, liksom det icke låge i korsikanens natur
att hämnas.
--- Hvad vill det säga att ha flått af ett skinn? Betyder det att ha
lönmördat? återtog François, fullföljande sina forskningar.
--- Jag menar att ha dödat en fiende, det är helt annat, det, genmälde
skepparen.
--- Nå väl, sade den unge mannen, låt oss således begära gästfrihet af
smugglare och banditer. Kunna vi göra oss räkning derpå?
--- Helt visst.
--- Hur många äro de.
--- Fyra, ers excellens, och de två banditerne, det gör sex.
--- Nå ja, just jemt lika många som vi, så att om de der herrarne visa
sig ha ondt i sinnet, äro vi lika starka och följaktligen i stånd
att hålla dem stången. Alltså för sista gången kör för
Montecristo!
--- Ja, ers excellens, men ni tillåter oss väl att ännu taga några
försigtighetsmått?
--- Förstås, min vän, var vis som Nestor och slug som Odysseus. Jag
icke allenast tillåter, jag till och med uppmanar er dertill.
--- Nå väl, tyst då! sade Gaëtano.
Alla höllo sig tysta.
För en sådan man, som François, hvilken genast ser allting från dess
rätta synpunkt, var ställningen, utan att kallas farlig, dock till en
viss grad betänklig. Han befann sig i det djupaste mörker, allena
midt på hafvet tillsammans med sjömän, som icke kände honom och icke
hade någon orsak att vara honom tillgifna, som visste, att han i sin
gördel hade några tusen franc och som minst tio gånger med nyfikenhet,
om icke med afund betraktat hans utmärkt vackra gevär. Å andra sidan
skulle han utan annan eskort än dessa samma personer gå i land på en
ö, som väl hade ett ganska religiöst namn, men som, med sina smugglare
och banditer, icke tycktes lofva François annan gästfrihet, än den
Hufvudskalleplatsen gaf Kristos. Dertill kom berättelsen om fartygs
sänkning, hvilken han under dagen ansett vara öfverdrifven, men som nu
i natten förekom honom sannolik. Stäld mellan denna dubbla, kanhända
inbillade fara, släpte han icke menniskorna ur ögonsigte eller bössan
ur handen.
Emellertid hade sjömännen å nyo hissat segel och återtagit samma kosa,
som de redan förut plöjt fram och tillbaka. Midt igenom mörkret,
hvarvid han börjat vänja sig, urskilde François granitjätten, längs
efter hvilken båten framgled, och när man åter kom förbi den
utskjutande vinkeln af klipporna, fick han å nyo se elden, som lyste
klarare än förut, och omkring hvilken fyra eller fem personer sutto.
Eldens återsken sträckte sig vid pass hundra steg ut på hafvet.
Gaëtano följde längs efter detta sken, dock så, att han höll båten
utanför den upplysta delen af vattnet, men då han var midt för elden,
styrde han rakt derpå och ingick modigt i ljusskenet, under det han
uppstämde en sjömansvisa, som han ensam sjöng, hvaremot kamraterne
upprepade slutorden i kör.
Vid första orden af visan uppsprungo de personer, som sutto kring
brasan, och kommo ned till landningsstället, der de mönstrade båten,
hvars styrka och afsigter de synbarligen sökte att utforska. Snart
tycktes de ha tillräckligt granskat den och gingo, utom en man, som
stannade vid stranden, tillbaka till elden, der man stekte en hel
vildget.
När båten kommit omkring tjugu steg från land, hördes: Werda? på
sardinsk munart ropas af mannen, som stannat på stranden och som
maskinmässigt utförde samma grepp med karbinen som en skildtvakt, då
den väntar på en patrull.
François spände kallblodigt båda hanarna på sin bössa.
Gaëtano vexlade med denne man några ord, hvaraf den resande icke
förstod något, ehuru det tydligen talades om honom.
--- Vill ers excellens, frågade skepparen, säga sitt namn eller vara
okänd?
--- Mitt namn är ju okändt för de der herrarne, svarade François; det
är således enklast att omtala mig som en fransman, hvilken reser
för sitt nöje.
Då Gaëtano öfversatt detta svar, gaf skildtvakten order åt en af dem,
som sutto vid elden, hvarpå denne genast steg upp och försvann mellan
klipporna. En tystnad uppstod. Hvar och en tycktes uteslutande tänka
på sina angelägenheter. François på sin landstigning, matroserne på
sina segel, smugglarne på sin vildget, men under all denna skenbara
sorglöshet iakttog man likväl ömsesidigt hvarandras rörelser.
Den man, som aflägsnat sig, återkom snart från motsatt sida till den,
åt hvilken han försvunnit, och gaf ett tecken åt skildtvakten, som
genast vände sig åt sjösidan och uttalade orden: S'accommodi!
Detta italienska ord s'accommodi är oöfversättligt. Det betyder på en
gång: Kom! Stig in! Välkommen! Anse er hemma här! S'accommodi är
som den der turkiska frasen hos Molière, som så mycket förundrade le
bourgeois gentilhomme i anseende till de många betydelser den
innefattade. Matroserne läto icke säga sig detta två gånger, och med
fyra årtag var slupen i land. Gaëtano hoppade upp på den sandiga
stranden, utbytte ännu några ord sakta med skildtvakten, hans kamrater
stego upp, den ene efter den andre, och slutligen kom ordningen också
till François.
Den ena bössan bar han sjelf öfver axeln, Gaëtano den andra, en af
matroserne hade karbinen. Hans klädedrägt hade något på en gång både
af artisten och sprätten, hvilket icke ingaf någon misstanke hos
värdarne och således ej heller någon oro. Båten fastgjordes, och man
gick några steg från stranden för att söka sig en tjenlig plats till
nattläger, men det håll, hvaråt man gick, var utan tvifvel icke i
smugglarnes smak, ty den vakthafvande ropade till Gaëtano:
--- Var god och gå icke åt den der sidan.
Gaëtano framstammade en ursäkt och gick utan alla invändningar åt
andra sidan, medan två matroser för att upplysa vägen tände ett par
bloss vid elden. Man gick omkring tretio steg framåt och stannade på
en liten slätt, omgifven af klippor, i hvilka man uthuggit säten,
nästan liknande de små vaktkurar, der man sittande håller vakt. Rundt
omkring i skrefvorna, der matjord fans, växte dvergekar och lummiga
myrtenbuskar. François lyste nedåt marken med ett bloss och såg, af
en askhög, att han icke var den förste, som funnit detta ställe
lämpligt, samt att det förmodligen var ett vanligt uppehållsställe för
ön Montecristos nomadiserande gäster.
Deremot hade han upphört att vänta på något äfventyr. Sedan han en
gång satt foten på fasta landet och sett värdarnes, om icke vänliga,
åtminstone likgiltiga sätt att vara, hade hans oro försvunnit, och vid
lukten från villebrådet, som stektes vid den närbelägna lägerplatsen,
hade oron förbytt sig till matlust.
Han yttrade några få ord härom till Gaëtano, som svarade, att
ingenting var enklare än att laga i ordning qvällsvard, då man som de
i sin båt hade bröd, vin och sex rapphöns samt en dugtig eld att steka
dem vid.
--- För öfrigt, tillade han, om ers excellens finner lukten af
vildgeten så inbjudande, så kan jag gå till våra grannar och bjuda
dem ett par fåglar för att få en skifva med af deras stek.
--- Ja, Gaëtano, gör det, sade François; ni är verkligen född till
underhandlare.
Under tiden hade matroserne rifvit upp hela fång af ljung, gjort
knippor af myrten och dvergeksqvistar samt tändt eld derpå, så att man
fått en rätt försvarlig brasa. François väntade, allt under det han
insöp doftet af getsteken, med otålighet återkomsten af skepparen,
hvilken ändtligen visade sig och kom fram till François med en
betänksam uppsyn.
--- Nå, hvad nytt? frågade denne. Man vill inte gå in på bytet?
--- Tvärt om, sade Gaëtano. Anföraren, till vilken man inberättat,
att ni är en ung fransman, bjuder er att spisa med honom.
--- Godt! svarade François, det måtte vara en mycket artig man, den
der anföraren, och jag ser intet skäl att säga nej, så mycket mer
som jag har med mig min andel af qvällsvarden.
--- Åh, inte derför, ty han har nog mat, mer än som behöfs, men han
har fäst ett besynnerligt vilkor vid bjudningen hem till honom.
--- Hem till honom! inföll den unge mannen. Han har då låtit bygga
ett hus här?
--- Nej, men han har icke desto mindre ett ganska beqvämt hem, efter
hvad man säger.
--- Känner ni denne anförare?
--- Jag har hört talas om honom.
--- Godt eller ondt?
--- Båda delarna.
--- Åh fan! Nå, hvad är det för vilkor då?
--- Att ni låter binda för ögonen på er och icke tager bort bindeln,
förrän han sjelf säger till.
François forskade så mycket som möjligt i Gaëtanos blick för att få
veta, hvad som låg under detta förslag.
--- Ja ja, menade denne, i det han svarade på François' tanke, jag vet
nog, att saken tål att tänka på.
--- Hur skulle ni göra i mitt ställe? frågade den unge mannen.
--- Jag har ingenting att förlora och skulle således gå.
--- Gjorde ni det?
--- Ja, om inte för annat, af nyfikenhet.
--- Det fins således något märkvärdigt att skåda hos denne anförare?
--- Hör på, sade Gaëtano sakta, jag vet inte, om det är sant, hvad man
säger...
Han afbröt och såg sig omkring, om någon kunde lyssna på dem.
--- Hvad säger man då?
--- Man säger, att denne anförare bebor ett underjordiskt palats, i
jemförelse hvarmed palatset Pitti är en obetydlighet.
--- Hvilken dröm! sade François, i det han åter satte sig ned.
--- Nej, det är ingen dröm, fortfor skepparen, det är en verklighet.
Cama, som är styrman på San Fernando, har varit der, han, och han
kom ut alldeles häpen och säger, att det inte fins maken till
skatter annat än i sagor.
--- Ja, men vet ni, sade François, med sådana ord kunde ni narra ned
mig i Ali Babas grotta?
--- Jag säger bara, som andra sagt, ers excellens.
--- Ni råder mig således att antaga inbjudningen?
--- Nej, inte det, ers excellens gör efter eget tycke. Jag vill
ingenting råda i ett sådant fall.
François besinnade sig några ögonblick, insåg, att en man, som var så
rik, icke kunde vilja sätta ett försåt för den, som på sin höjd kunde
förmodas ha några tusen franc, och emedan han i alltsammans icke såg
någonting annat än en god qvällsvard, mottog han bjudningen. Gaëtano
gick med svaret.
Vi ha nämt, att François var försigtig; också ville han ha så många
uppgifter som möjligt om den besynnerlige och hemlighetsfulle värden.
Han vände sig derför till en matros, som under detta samtal med
allvaret hos en man, stolt öfver sitt uppdrag, höll på att plocka
rapphönsen, och frågade denne, på hvilket fartyg de förut på ön
varande personerna kunnat anlända, då man hvarken såg till båtar,
speronarer eller tartaner.
--- Åh, det betyder ingenting, svarade matrosen; jag känner mycket väl
det fartyg de gå med.
--- Är det ett vackert fartyg?
--- Jag skulle önska ers excellens maken att fara kring jorden med.
--- Hur stort är det?
--- Ungefär af 100 lästers drägtighet. Det är för öfrigt bara ett
lustfartyg, en speljakt, men bygdt så, att det kan hålla sjön i
hvilket väder som helst.
--- Hvar kan det vara bygdt?
--- Jag vet inte visst, men tror, att det är från Genova.
--- Hur törs en anförare för smugglare, fortfor François, låta i
Genova bygga en jakt, som skall nyttjas till hans yrke?
--- Jag har inte sagt, att egaren af jakten är smugglare.
--- Nej, men jag tyckte, att Gaëtano sade så.
--- Gaëtano hade då bara sett folket på afstånd, men ännu icke talat
vid någon.
--- Men om denne man icke är anförare för smugglare, hvad är han då?
--- En rik herre, som reser för sitt nöje.
--- Nå, tänkte François, mannen blir så mycket gåtlikare, ju mer
skilda tankarna om honom äro. Hvad heter han?
--- När man frågar honom derom, kallar han sig sjömannen Simbad, men
det kan visst inte vara hans rätta namn.
--- Sjömannen Simbad?
--- Ja.
--- Hvar bor han?
--- På hafvet.
--- Från hvilket land är han?
--- Det vet jag inte.
--- Har du sett honom?
--- Ja, några gånger.
--- Hur ser han ut?
--- Det kommer ers excellens snart att få se.
--- Hvar kommer han att taga emot mig?
--- Troligtvis i det underjordiska palatset, som Gaëtano talade om.
--- Han I aldrig varit nog nyfikna att söka komma in i trollslottet
någon gång, när I lagt till här vid ön och funnit den öde?
--- Jo jo men, ers excellens, återtog matrosen, och det mer än en gång
ändå, men det har alltid varit fåfängt. Vi ha letat i grottan på
alla håll och punkter, men icke kunnat påhitta minsta öppning.
För öfrigt säger man, att dörren icke öppnas med nyckel, utan med
en trollformel.
--- Ja, mumlade François, jag har således bestämdt kommit in i en saga
från Tusen och en natt.
--- Hans excellens väntar er, sade bakom honom en röst, som han
igenkände vara skildtvaktens.
Den nykomne var åtföljd af två man af jaktens besättning. I stället
för svar drog François upp sin näsduk och lemnade den åt den, som
tilltalat honom. Utan att säga något band man för hans ögon med en
omsorg, som visade mycken farhåga, att han skulle försöka se något,
hvarefter man affordrade honom en ed, att han icke skulle söka att på
något sätt aftaga bindeln. Han gick eden.
Tvenne man fattade honom under armarna, och han gick, ledd af dem och
föregången af skildtvakten. Efter tretio steg kände han af den allt
mer aptitliga lukten från vildgeten, att han gick förbi lägerplatsen;
derefter lät man honom fortsätta sin marsch ännu vid pass femtio steg,
påtagligen åt den sida, hvaråt man förbjudit Gaëtano att gå, ett
förbud, som nu lät förklara sig. Snart fann han af luftens förändrade
beskaffenhet, att man inkommit i ett underjordiskt rum. Efter några
sekunders vandring hörde han ett knarrande och tyckte, att luften ännu
en gång förändrades och nu blef ljum samt uppfyld af vällukter;
slutligen kände han, att fötterna trampade på en tjock och mjuk matta,
hvarefter hans ledare öfvergåfvo honom. Ett ögonblicks tystnad
uppstod, och en röst sade på god franska, ehuru med en något främmande
brytning:
--- Välkommen till mig, min herre, och nu kan ni borttaga er näsduk.
Man förstår lätt, att François icke lät säga sig detta två gånger; han
tog bort näsduken och fann sig inför en man af tretioåtta eller fyrtio
års ålder, klädd i tunesisk drägt, det vill säga röd mössa med en lång
tofs af blått silke tröja af svart tyg, alldeles betäckt med
guldbroderier, stora och vida röda pantalonger, damasker af samma
färg, med guldbroderi liksom tröjan, och gula kängor. En kostbar
kasjmirsjal omslöt hans lif, en liten hvass och krokig kangiar
instucken i gördeln. Fastän hans färg var blek, nästan blåaktig, hade
han ett anmärkningsvärt vackert ansigte; ögonen voro lifliga och
genomträngande, hans näsa, rak och nästan i linie med pannan, röjde
den grekiska typen i hela dess renhet, och tänderna blänkte fram som
perlor mellan de svarta mustascherna, hvilka omgåfvo dem. Men hans
blekhet väckte förundran, och man skulle trott, att han legat så länge
i grafven, att han icke kunnat återfå de lefvandes färg. Utan att
vara stor till växten, var han välbildad och hade som söderns folk små
händer och fötter. Men hvad som mest förvånade François, var
möbleringens kostbarhet, hvaröfver han skämtat med Gaëtano, liksom
hade denne berättat en dröm.
Hela rummet var klädt med karmosinrödt turkiskt tyg, inväfdt med
guldblommor. Uti en fördjupning var ett slags divan, hvaröfver hängde
en trofé af arabiska vapen, med slidor af förgyldt silfver och fästen,
som strålade af ädelstenar; i taket hängde en lampa af venezianskt
glas, förtjusande både till form och färg, och fötterna hvilade på en
turkisk matta, så tjock, att de nedsjönko deri ända till fotknölen.
Förhängen sutto så väl framför den dörr, genom hvilken François
inkommit, som ock framför en annan, hvilken ledde till ett annat rum,
hvilket tycktes präktigt upplyst. Värden lät sin gäst ett ögonblick
stå der öfverraskad, men gäldade hans forskande blick med en
motsvarande och tog icke sina ögon ifrån honom.
--- Min herre, jag ber om ursäkt för de försigtighetsmått, som man
fordrat för att införa er hos mig, började han slutligen, men
emedan denna ö för det mesta är obebodd, skulle jag naturligtvis
vid min återkomst finna min lilla fristad i dåligt skick, om man
kände hemligheten, och detta skulle vara mig högst oangenämt, icke
just för förlusten, men emedan jag då icke kunde påräkna vissheten
att när som helst kunna skilja mig från hela verlden. Jag skall
nu bjuda till att godtgöra er för detta lilla obehag, i det jag
tillbjuder er, hvad ni säkert icke hoppades finna här på ön,
nämligen en dräglig aftonmåltid och en temligen god säng.
--- Min ärade värd, svarade François, det behöfs sannerligen ingen
ursäkt derför. Jag har alltid läst om, att man bundit för ögonen
på dem, som man infört i förtrollade slott. Jag kommer också i
håg Raoul i Hugenotterne, och jag har sannerligen icke skäl att
klaga, ty hvad ni låtit mig se, är en fortsättning af Tusen och en
natt.
--- Ack, jag deremot säger som Lucullus: Om jag haft en aning om, att
jag skulle bli hedrad med ert besök, skulle jag beredt mig derpå.
Men sådant mitt eremitage nu är, står det till ert förfogande, och
sådan aftonmåltiden är, erbjudes den er. Ali, är bordet i
ordning?
Nästan i samma ögonblick lyftes litet på förhänget för dörren till det
inre rummet, och en nubier, svart som ebenholts och klädd i en enkel
hvit tunik, gaf ett tecken, att hans herre kunde gå in i matsalen.
--- Jag vet icke, om vi ha samma åsigt, yttrade värden, men jag finner
det obehagligt att vara två eller tre timmar tillsammans med någon
utan att veta, hvilket namn eller hvilken titel man skall
begagna. Jag får likväl förklara, att jag allt för mycket vördar
gästfrihetens lagar för att bedja er säga ert verkliga namn och
titel, men jag anhåller blott om något slags namn, hvarmed jag kan
tilltala er. Hvad mig angår, så, för att föregå med godt
efterdöme, vill jag nämna, att man vanligen kallar mig sjömannen
Simbad.
--- Hvad mig angår, yttrade François, finner jag rätt lämpligt, att ni
kallar mig Aladdin, efter som jag i hela min nu varande ställning
icke saknar något mer än hans underbara lampa. Detta namn för oss
icke från orienten, dit jag lätt kan tro mig ha blifvit förflyttad
af någon mäktig och välvillig ande.
--- Nå väl, herr Aladdin, ni hörde, att bordet var serveradt, icke
sant? fortfor denne besynnerlige Amfitryon. Var så god och stig
in i matsalen; er ödmjukaste tjenare skall ha den äran att gå
förut för att visa vägen.
Vid dessa ord upplyfte Simbad förhänget och gick verkligen in före
François.
François kom från den ena förtrollningen till den andra. Bordet var
på det mest lysande sätt serveradt. Sedan han väl fått denna vigtiga
punkt klar för sig, såg han vidare omkring sig. Matsalen var icke
mindre praktfull än den budoar han nyss lemnat; den var hel och hållen
beklädd med marmor, med antika basreliefer af högt värde, och i de två
aflägsnaste delarna af den aflånga salen stodo två kostbara
bildstoder, hvardera med en korg på hufvudet. Dessa korgar innehöllo
pyramider af de utsöktaste frukter, der fans ananas från Sicilia,
granatäplen från Malaga, apelsiner från Baleariska öarna, persikor
från Frankrike och dadlar från Tunis. Aftonmåltiden bestod af en
stekt fasan, kringlagd med trastar från Corsica, en vildsvinsskinka i
gelé, en fjerdedels vildget à la tartare, en förträfflig butta och en
jättestor hummer. Emellan de stora faten stodo smärre, fylda med
mellanrätter. Sjelfva faten voro af silfver, tallrikarna af japanskt
porslin. François gnuggade sig i ögonen för att öfvertyga sig, att
han icke drömde. Ali ensam besörjde uppassningen och gjorde det
utmärkt. Gästen sade sin värd en artighet i det afseendet.
--- Ja, sade denne, som med finaste belefvenhet uppfylde sina pligter
som värd, ja, det är en stackars fan, som är mig mycket tillgifven
och gör så godt han kan. Han glömmer aldrig, att jag frälst hans
lif, och som han tyckes sätta värde på sitt hufvud, visar han mig
en viss erkänsla, för att jag räddat det åt honom.
Ali närmade sig sin herre och kysste hans hand.
--- Skulle det vara allt för djerft, herr Simbad, om jag både att få
veta de närmare omständigheterna vid en så vacker handling?
frågade François.
--- Åh, min Gud, den saken var mycket enkel! svarade värden. Det
tyckes, som om den göken slagit sina lovar något närmare tunesiske
bejens harem, än det passade för en ungdom af hans färg, hvadan
han af bejen dömdes att mista tungan, ena handen och hufvudet, den
första dagen tungan, den andra handen och den tredje hufvudet.
Jag hade länge velat ha en stum person i min tjenst och väntade
derför, tills hans tunga blifvit afskuren, då jag föreslog bejen
att låta mig få honom i byte mot en dubbelbössa, som dagen förut
väckt hans höghets lystnad. Han betänkte sig något, ty till sådan
grad var han uppbragt mot den stackaren, men när jag då lade
till bössan en engelsk jagtknif, med hvilken jag huggit ett märke
i hans höghets yatagan, beslöt han att efterskänka den öfriga
delen af straffet, med vilkor, att brottslingen aldrig skulle
sätta sin fot inom Tunis. Det vilkoret var likväl öfverflödigt.
Så snart den arme otrogne ser en skymt af afrikanska kusten,
skyndar han sig ned i kölrummet, och man får honom icke derifrån,
förrän man förlorat kusten af denna verldsdel ur sigte.
François teg helt tankfull och visste icke, hvad han skulle tänka om
den obarmhertiga munterhet, med hvilken hans värd omtalat händelsen.
Han ombytte samtalsämne och frågade:
--- Och liksom den ryktbare sjöfararen, efter hvilken ni tagit ert
namn, tillbringar ni ert lif på resor?
--- Ja, jag gjorde en gång ett sådant löfte på en tid, då jag just
icke trodde mig bli i stånd att uppfylla det, svarade den okände,
småleende. Jag har gjort några flere löften och hoppas, att de
också i sinom tid skola uppfyllas.
Ehuru Simbad sagt dessa ord med den största kallblodighet, hade dock
hans ögon kastat en blick af ovanlig vildhet.
--- Ni måtte ha lidit mycket? yttrade François.
Simbad spratt till och betraktade honom skarpt.
--- Hvaraf kan ni se det? frågade han.
--- Af allt, svarade François, af er röst, er blick, er blekhet,
slutligen af ert lefnadssätt.
--- Mitt lefnadssätt! Det är det lyckligaste, som någon menniska kan
föra, ett verkligt pasjalif. Jag är herre öfver hela skapelsen,
trifves jag på ett ställe, så stannar jag der, finner jag det
tråkigt der, så far jag derifrån, jag är fri som fågeln och har
vingar som han, och mitt folk lyder min minsta vink. Emellanåt
roar det mig att skämta med den menskliga rättvisan genom att taga
ifrån henne någon bandit, som hon söker, någon förbrytare, som hon
förföljer. För öfrigt har jag min egen lagskipning för mig, utan
uppskof och utan appell, som friar eller fäller, och hvari ingen
har rätt att blanda sig. Ack, om ni försökt mitt lefnadssätt,
skulle ni aldrig vilja öfvergifva det eller vända tillbaka till
samhällslifvet, om ni icke der hade något vigtigt värf att
fullborda!
--- En hämd till exempel? inföll François.
Den okände fäste på den unge mannen en af dessa blickar, som
genomtränga hjertats eller tankens innersta djup.
--- Hvarför just en hämd? frågade han.
--- Emedan, återtog François, ni ser mig ut att vara en man, som,
förföljd af samhället, har någon förfärlig räkning att uppgöra med
det samma.
--- Nej, invände Simbad med sitt egna skratt, som visade hans hvita
och hvassa tänder, det är ett misstag. Sådan, som ni ser mig, är
jag ett slags filantrop, och en vacker dag far jag kanske till
Paris och blir medtäflare åt herr Appert och mannen med den lilla
blå kappan.
--- Skulle det vara ert första besök i Paris?
--- Ack, min Gud, ja! Jag synes vara föga nyfiken, är det icke så?
Men jag försäkrar, att det icke är mitt fel, att jag dröjt så
länge; jag kommer väl dit förr eller senare.
--- Blir det snart kanske?
--- Jag vet icke ännu; det beror af omständigheter, hvilka äro
underkastade ovissa beräkningar.
--- Jag skulle önska att då vara der för att i någon mån kunna
återgälda den gästfrihet, som så rundligen blifvit mig bevisad på
Montecristo.
--- Ett sådant anbud skulle jag med nöje antaga, svarade värden, men
olyckligtvis, om jag begifver mig dit, blir det troligen
inkognito.
Under tiden fortgick aftonmåltiden, egentligen för gästens skull, som
det visade sig, ty den okände hade knapt smakat på en eller par rätter
vid den lysande måltiden, som serverades honom och som den oväntade
gästen så tappert angrep. Slutligen frambar Ali deserten eller
rättare tog korgarna ur bildstodernas händer och satte dem på bordet.
Emellan korgarna stälde han en liten kopp af förgyldt silfver,
tillsluten med ett lock af samma metall.
Den aktsamhet, med hvilken Ali frambar denna kopp, väckte François'
nyfikenhet. Han lyfte på locket och såg ett slags grönaktig deg, som
liknade syltad angelika, men var för honom alldeles obekant. Han slog
igen locket, lika okunnig som innan han upplyft det, och då han åter
blickade på sin värd, såg han denne le åt gästens missräkning.
--- Ni kan inte gissa, sade denne till honom, hvad som innehålles i
den lilla koppen, och det sätter er i bryderi, är det icke så?
--- Jag medger det.
--- Det der gröna syltet är hvarken mer eller mindre än samma slags
ambrosia, som Hebe serverade åt Zeus.
--- Men denna ambrosia, menade François, har otvifvelaktigt, då den
kommit i menniskohänder, förlorat sitt gudomliga namn och fått ett
menskligt? Hvad heter på vanligt språk det der ämnet, hvilket
jag, i förbigående sagdt, icke finner synnerligt lockande?
--- Det bevisar just vårt materiela ursprung, utbrast Simbad; vi gå
ofta förbi vår lycka utan att se henne, utan att märka henne. Är
ni en praktisk menniska och har guldet kärt, bör ni smaka detta,
ty Perus, Guzerats och Golkondas grufvor skola då öppna sig för
er. Är ni en fantasiens vän, en poet, bör ni också smaka detta,
ty snart skola då det möjligas gränser försvinna, oändlighetens
rymder öppna sig, och ni skall, fri till håg och sinne, ströfva
omkring i drömmarnas obegränsade verld. Är ni ärelysten och jagar
efter verldens utmärkelser och storhet, så smaka för all del på
detta, och om en timme skall ni vara konung, icke öfver ett litet
rike i en vrå af Europa, sådant som Frankrike, Spanien eller
England, utan öfver jorden, öfver skapelsen, verldsalltet. Er
tron skall stå på det berg, der Satan frestade vår frälsare, och
utan att falla ned för honom, utan att kyssa hans klo, skall ni
bli herre öfver alla riken på jorden. Är det icke frestande, hvad
jag bjuder? Är det icke lätt, när man icke behöfver göra mer än
så här? Se på.
Härvid lyfte han i sin ordning locket af silfverpjesen, hvari det så
beprisade ämnet förvarades, tog en tesked af det magiska syltet och
smälte det långsamt i munnen, med halft slutna ögon och med hufvudet
bakåtlutadt. François gaf honom tid att ostörd njuta af sin
favoriträtt, men sedan han sett honom återkomma till sig sjelf, sade
han:
--- Men hvaraf består egentligen den kostbara rätten?
--- Har ni hört talas om den gamle på berget, frågade honom värden,
den samme, som ville låta mörda Philippe Auguste?
--- Ja, helt visst.
--- Nå väl, ni vet, att han regerade öfver en dal, som beherskades af
det berg, hvaraf han tagit sitt romantiska namn. I den dalen
funnos präktiga trädgårdar, planterade af Hassan-ben-Sabah, och i
trädgårdarna enstaka lusthus. I dessa lusthus lät han sina
utvalde inkomma, och der gaf han dem, enligt hvad Marco Polo
berättar, att förtära en viss ört, som förflyttade dem till
paradiset, midt ibland evigt blommande växter, ständigt mogna
frukter och qvinnor med evig oskuld. Men hvad dessa unga, så
lyckliga män togo för verklighet, var blott en dröm, men en så
ljuf, så berusande, så vällustig dröm, att de med kropp och själ
sålde sig åt den, som förskaffade dem den, lydde honom som en gud
och gingo till verldens ände för att nedstöta de offer han anvisat
samt dogo under tortyren utan att klaga, uppmuntrade af den
tanken, att den död de undergingo icke var något annat än en
öfvergång till det lif af njutningar, hvaraf de fått en försmak
genom den heliga ört, som utgör hufvudbeståndsdelen i den rätt,
som står framför er.
--- Då är det hasjisj, utropade François. Ja, jag känner det,
åtminstone till namnet.
--- Alldeles riktigt, ni har sagt rätta namnet, herr Aladdin, och hvad
jag här bjuder, är den bästa och renaste hasjisj från Alexandria,
tillverkad af den utmärkte fabrikanten Abu-Gor, som är ensam i
sitt slag, en man, åt hvilken man borde bygga ett palats med denna
inskrift: Åt utdelaren af lycksalighet af en tacksam verld.
--- Vet ni hvad, sade François till honom, jag har lust att genom egen
erfarenhet öfvertyga mig om sanningen eller öfverdriften i era
loford.
--- Ja, döm sjelf, min gäst, döm sjelf, men rätta er icke efter första
verkningen, ty liksom i allting måste sinnena vänjas vid nya
inverkningar, antingen de äro milda eller häftiga, sorgliga eller
glada. Naturen har en viss motvilja för detta gudomliga ämne,
emedan hon icke är skapad för glädjen, utan tvärt om fäster sig
vid smärtan. Naturen måste besegras och duka under i denna strid,
drömmen måste bli verklighet, och då blir drömmen herskande, då
blir drömmen lif och lifvet en dröm. Men hvilken skilnad i denna
förvandling! Det vill säga, att vid jemförelse mellan smärtorna i
den verkliga tillvaron och njutningarna i den med konst
framkallade önskar ni aldrig mer återkomma till lifvet och vill
oupphörligt drömma. När ni lemnar denna er verld för att återgå
till andra menniskors, är det som att byta ut en napolitansk vår
mot en lappländsk vinter, och ni tror er lemna paradiset för
jorden, himmeln för helvetet. Smaka nu på hasjisj, min gäst.
Smaka derpå.
I stället för svar tog François en sked af den underbara massan,
ungefär lika mycket, som han sett sin värd taga, och förde skeden till
munnen:
--- Anfäkta! svor han, sedan han sväljt det gudomliga syltet, jag vet
inte ännu, om följden blir så angenäm, som ni säger, men smaken är
åtminstone icke så behaglig, som ni försäkrade mig.
--- Emedan smaknerverna i er gom icke ännu äro vana vid den
öfverjordiska finheten i det ämne, som de smaka. Säg mig, om ni
första gången tyckte om te, ostron, porter, tryffel, alla dessa
saker, som sedan blifvit läckerheter för er? Begriper ni romarne,
som kryddade fasaner med dyfvelsträck, och kineserne, som äta
svalbon? Ack, min Gud, visst icke! Nå väl, på samma sätt är det
med hasjisj. Har man endast åtta dagar efter hvarandra ätit
deraf, så tycker man, att intet födoämne i verlden har så fin smak
som det, hvilket i dag förefaller er fadt och äckligt. Men låt
oss gå in i rummet bredvid, det vill säga i ert rum, der Ali skall
gifva oss kaffe och pipor.
Båda stego upp, och medan den, som gifvit sig namnet Simbad, och som
äfven vi understundom kallat så för att liksom hans gäst på något sätt
kunna beteckna honom, gaf några order åt betjenten, gick François in i
närmaste rum.
Detta hade en enklare möblering, ehuru icke mindre dyrbar. Det var
till formen cirkelformigt, och en bred divan gick rundt deromkring.
Divan, väggar, tak och golf voro öfverklädda med kostbara djurhudar,
mjuka och lena som de mjukaste mattor; der funnos lejon med väldiga
manar från Atlas, bengaliska tigrar med lysande ränder, pantrar från
Cap med granna fläckar, liknande den, som visade sig för Dante, samt
slutligen björnar från Sibirien och räfvar från Norge, och alla dessa
skinn voro i mängd kastade öfver hvarandra, så att man tyckte sig gå
på den mjukaste gräsmatta och hvila på den silkeslenaste bädd. Båda
lade sig på divanen. Orientaliska tobakspipor med rör af jasmin och
munstycken af bernsten lågo i mängd till hands, så att man icke
behöfde stoppa om samma pipa. De togo en hvardera. Ali tände dem och
gick att hemta kaffe.
Ett ögonblicks tystnad uppstod, hvarunder Simbad öfverlemnade sig åt
de tankar, som oupphörligt tycktes syselsätta honom, äfven midt under
samtal, som oupphörligt tycktes syselsätta honom, äfven midt under
samtal, och François hängaf sig åt det tysta drömmeri, hvari man
vanligtvis nedsjunker, då man röker förträfflig tobak, hvilken tyckes
med röken föra bort allt, som trycker sinnet, och i utbyte gifva
rökaren alla själens drömmar.
Ali bar in kaffe.
--- Hur dricker ni kaffe? frågade den okände; på franskt eller
turkiskt vis, starkt eller svagt, sockradt eller osockradt, kokadt
eller öfvergjutet? Välj efter behag, här fins färdigt på alla
dessa sätt.
--- Jag önskar helst på turkiskt sätt, svarade François.
--- Och det med rätta! utropade hans värd; det bevisar, att ni har
böjelse för det österländska lefnadssättet. Ack, österländingarne
äro de ende, som förstå att lefva! Hvad mig beträffar, tillade
han med ett af sina vanliga, högst egna leenden, som icke undföllo
den unge mannen, ämnar jag, sedan jag gjort ifrån mig mina affärer
i Paris, begifva mig till österlandet, och om ni der vill uppsöka
mig, måste ni komma antingen till Kairo, Bagdad eller Ispahan.
--- Sannerligen tror jag icke, att det kommer att bli den lättaste sak
i verlden, svarade François, ty jag tycker, att örnvingar växa ut
på mig och att jag med dessa vingar kan göra en tur kring verlden
på tjugufyra timmar.
--- Såå! Det är hasjisj, som börjar göra verkan. Nå väl, spänn då
vingarna och flyg ut i öfverjordiska rymder, frukta inte, man
vakar öfver er, och om era vingar smälta för solen som Ikaros', så
äro vi till hands för att emottaga er.
Han sade några ord på arabiska åt Ali, som gjorde ett tecken för att
visa sin lydnad, hvarefter han drog sig tillbaka utan att gå ut. Men
med François föregick en besynnerlig förändring. All trötthet efter
dagens mödor, hela den sinnesrörelse aftonens händelser förorsakat
försvunno som vid första ögonblicket af hvilan, då man ännu är
tillräckligt vaken för att känna sömnens annalkande. Han tyckte sin
kropp få en onaturlig lätthet, hans förstånd klarnade på ett underbart
sätt, hans sinnen tycktes vinna fördubblad kraft. Allt mer och mer
vidgades synkretsen, men detvar icke mer den dystra horisont, vid
hvilken en obestämd farhåga irrade och som han före sömnen haft
framför sig, utan en blå horisont, genomskinlig och omätlig, med all
den azur hafvet eger, med alla de skimrande paljetter solen tänder,
alla de vällukter sjöbrisen bjuder. Derefter såg han midt under sina
matrosers sånger, sånger så klingande och klara, att man deraf skulle
sammansatt en himmelsk harmoni, om man kunnat uppteckna dem, ön
Montecristo, icke mer som en hotande klippa på vågen, utan som en oas,
undangömd i öknen, och i mån som båten nalkades, blefvo sångerna
mångstämmigare, ty en hänryckande och mystisk harmoni uppsteg från
denna ö till Gud, liksom hade någon fé, lik Lorelei, eller någon
trollkarl, som Amfion, velat ditlocka en själ eller där uppbygga en
stad.
Slutligen landade farkosten, men utan ansträngning, utan någon stöt,
alldeles som läppar röra vid läppar, och han tyckte sig gå in i
grottan, utan att den förtjusande musiken upphörde. Han steg ned
eller, rättare sagdt, tyckte sig stiga ned ett par trappsteg och
inandades den friska och balsamiska luft, som bort råda omkring Kirkes
grotta, bemängd med sådana vällukter, att de egga förståndet till
drömmerier, med sådana retmedel, att de sätta sinnena i brand, och han
återsåg allt, som han innan sömnen sett, från och med den besynnerlige
värden Simbad ända till den stumme tjenaren Ali. Derefter tycktes för
hans ögon allt utplånas och sammansmälta, liksom de sista skuggorna af
en laterna magica, som man utsläcker, och han fann sig åter i rummet
med bildstoderna, nu endast upplyst af en af de antika, matta lampor,
hvilka midt under natten vaka öfver vällusten eller sömnen.
Det var ännu samma bildstoder, rika till former, prakt och poesi, med
magnetiskt verkande ögon, lättfärdiga löjen och yppigt hår. Det var
Fryne, Kleopatra och Messalina, dessa trenne lättsinniga qvinnor.
Derefter gled mellan dessa skuggor, som en ren stråle, som en kristen
engel midt i olympen, ett af dessa kyska ansigten, en af dessa lugna
skuggor en af dessa ljufva syner, som tycktes fälla slöjan öfver sin
jungfruliga panna inför dessa marmorfigurer.
Han tyckte nu, att de tre bildstoderna vändt all sin gemensamma kärlek
på en enda man och att han sjelf var denne man, att de nalkades hans
säng, der han drömde, med fötterna inhöljda i sina långa hvita
tuniker, med blottad hals, med håret upplöst i rika vågor, med
ställningar, mot hvilka helgonen höllo stånd, men för hvilka gudarne
dukade under, med en af dessa obevekliga och brinnande blickar,
smärtande som en klämning, rusande som en kyss.
François tyckte, att han tillslöt sina ögon och att han, vid sista
ögonkastet omkring sig, blef varse den kyska bildstoden, som nu helt
och hållet skylde sig i sin slöja, men då hans ögon slöto sig för
verkliga föremål, öppnade sig hans sinnen för intryck af otänkbara
saker. Då blef det en kärlek utan afbrott, sådan, som profeten lofvat
sina utvalde. Då blef alla dessa munnar af sten lefvande, till den
grad, att för François, som för första gången rönte verkningarna af
hasjisj, denna kärlek var nästan en smärta, när han på sina darrande
läppar kände bildstodernas läppar trycka sig, mjuka och kalla som
ringarna på en orm. Men ju mer hans armar försökte skjuta från sig
denna besynnerliga kärlek, desto starkare kände sig hans sinnen
fängslade af denna mystiska dröm, så att han, efter den våldsammaste
strid, öfverlemnade sig utan motstånd och slutligen dignade ned,
brinnande och flämtande af trötthet, under marmorbildernas kyssar och
under förtrollningen af denna sällsamma dröm.
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
I:2:58 Herr Noirtier de Villefort.
Se här, hvad som tilldragit sig i kunglige prokuratorns hus efter fru
Danglars' och hennes dotters afresa och under det samtal vi nyss
anfört. Herr de Villefort hade, åtföljd af sin fru, gått in till sin
far. Vi veta, hvar Valentine uppehöll sig. Sedan båda helsat på den
gamle och aflägsnat Barrois, en gammal tjenare, som i tjugufem år
varit i Noirtiers tjenst, satte de sig vid dennes sida.
Noirtier satt i sin stora rullstol, der man satte honom om morgnarna
och hvarifrån man flyttade honom om aftnarna, midt framför en stor
spegel, så att han, utan att försöka göra någon rörelse, som nu
blifvit honom en omöjlighet, kunde se hela rummet, alla, som kommo
eller gingo, och hvad man gjorde omkring honom. Han satt der, orörlig
som ett lik, men betraktade med kloka och lifliga ögon sina barn,
hvilkas ceremoniösa helsning förkunnade honom, att något officielt och
oväntadt steg var å färde.
Syn och hörsel voro de två enda sinnen, som ännu, likt två gnistor,
lifvade denna menniskokropp, redan till tre fjerdedelar mogen för
grafven, och af båda dessa sinnen kunde blott det ena ännu användas
att utåt meddela det inre lif, som dvaldes i denna bildstod. Och
blicken, som röjde detta inre lif, liknade ett af de aflägsna ljus,
hvilka om natten för den vilsne vandraren i ödemarken visa, att det
ännu fins ett väsen, som vakar i denna tystnad och i detta mörker.
I den gamle Noirtiers mörka öga, som öfverskyggades af svarta
ögonbryn, fastän håret, hvilket han bar långt och nedhängande på
axlarna, för länge sedan hvitnat, i detta öga, liksom det händer med
hvarje menniskas organ, som uppöfvas på bekostnad af de andra, hade
samlat sig hela den verksamhet, hela den liflighet och styrka, som
förut voro fördelade i denna kropp och själ. Visserligen saknade han
armens åtbörd, röstens ljud och kroppens hållning, men detta talande
öga ersatte allt; med ögat befalde, med ögat tackade han; det var ett
lik med lefvande ögon, och det fans understundom ingenting rysligare
än detta marmoransigte, der högst upp vreden blixtrade eller glädjen
lyste. Endast trenne personer i huset kunde förstå den stackars
förlamades språk, nämligen Villefort, Valentine och den gamle, nyss
omtalade tjenaren. Men emedan Villefort blott sällan var hos sin far
och så att säga endast då han icke kunde undvika det, och emedan, då
han besökte honom, han icke bemödade sig att göra den gamle nöjet att
förstå honom, hvilade gubbens hela lycka hos hans sondotter, och
Valentine hade genom hängifvenhetens, kärlekens och tålamodets makt
bragt det så långt, att hon af blicken gissade till hvarje Noirtiers
tanke. På hans stumma och för alla andra obegripliga språk svarade
hon med hela sin röst, hela sitt ansigte, hela sin själ, så att
lifliga samtal uppstodo mellan den unga flickan och denna bildstod,
som nästan åter blifvit stoft, men dock ännu var en man med omätligt
vetande, oerhörd skarpsinnighet och så mäktig vilja, som någonsin kan
finnas hos en själ, innesluten inom en kropp, af hvilken hon förlorat
makten att göra sig åtlydd.
Valentine hade således löst det konstiga problemet att uppfatta den
gamles tanke för att sätta honom i tillfälle att utveckla den för
henne, och till följd af detta studium hände det sällan, att hon icke,
i fråga om lifvets vanliga förhållanden, genast med säkerhet fattade
önskningarna hos denna lefvande själ eller behofven hos detta halft
känslolösa lik.
Hvad betjenten beträffar, hvilken, som vi redan sagt, varit i tjugufem
år hos den gamle, kände han så väl hans vanor, att Noirtier sällan
behöfde tillsäga honom om något.
Villefort sjelf behöfde således hvarken den enes eller den andres
hjelp för att börja det besynnerliga samtal han ämnade framkalla. Han
kände, som vi redan nämt, gubbens teckenspråk, och om han icke oftare
begagnade sig deraf, var det af liknöjdhet eller leda. Han lät derför
Valentine gå ned i trädgården, skickade bort Barrois, och sedan han
satt sig till höger om sin far, medan fru de Villefort satte sig vid
hans venstra sida, började han:
--- Min far må icke förundra sig öfver, att Valentine icke är med oss,
äfvensom att jag skickat ut Barrois, ty det samtal, som vi nu
skola ha tillsammans, är så beskaffadt, att det icke kan hållas i
närvaro af en ung flicka och en tjenare. Fru de Villefort och jag
ha ett meddelande att göra min far.
Noirtiers ansigte förblef orörligt under detta företal, hvaremot
Villeforts öga tycktes vilja intränga i djupet af den gamles hjerta.
--- Detta meddelande, fortfor kunglige prokuratorn med sin isiga ton,
som aldrig tycktes antaga möjligheten af en motsägelse, äro min
hustru och jag säkra på skall af min far väl upptagas.
Gubbens öga fortfor att vara uttryckslöst, han lyssnade, det var allt.
--- Min far, återtog Villefort, vi ämna gifta bort Valentine.
Ett vaxansigte skulle icke förblifvit orörligare än gubbens vid denna
underrättelse.
--- Bröllopet skall hållas inom tre månader, fortfor Villefort.
Gubbens öga var ännu alltid lika dödt.
Fru de Villefort tog nu till ordet i sin ordning och skyndade sig att
tillägga:
--- Vi tänkte, att denna nyhet skulle vara af intresse för er, då
Valentine alltid synts vara omfattad med välvilja af sin farfar,
och det återstår oss således endast att säga namnet på den unge
man, åt hvilken hon är ämnad. Det är ett af de mest hedrande
partier, Valentine kunnat göra anspråk på. Han är förmögen, bär
ett lysande namn samt har i handlingssätt och böjelser gifvit en
förträfflig borgen för framtida lycka, och hans namn bör icke
kunna vara min svärfar obekant. Det är den unge François de
Quesnel, baron d'Épinay.
Villefort hade under sin frus korta tal uppmärksammare än någonsin
fäst sin blick på gubben. Då frun utsade François d'Épinays namn,
darrade Noirtiers öga, hvilket sonen så väl förstod, och liksom munnen
skulle ha vidgat sig för att släppa fram orden, vidgade sig nu
ögonlocken för att släppa fram en blixt. Kunglige prokuratorn förstod
denna blixt och denna darrning, ty han visste, hvilken politisk
fiendskap egt rum mellan Noirtier och François d'Épinays far, men han
låtsade ej märka dessa tecken, utan vidtog, der hans fru slutat:
--- Det är af vigt, som min far mycket väl förstår, att Valentine blir
bortgift, då hon nu är nära sitt nittonde år. Det oaktadt ha vi
alls inte glömt er, min far, under våra sammanträden härom, och vi
ha på förhand försäkrat oss, att Valentines man ger sitt bifall,
om icke till att vistas hos oss, som kanske skulle besvära det
unga paret, åtminstone till att ni, som Valentine särskildt älskar
och som tyckes återgälda henne denna kärlek, skulle bo hos dem.
På sådant sätt behöfde min far icke ändra något af sina
lefnadsvanor, utan finge endast två barn i stället för ett till
sin omvårdnad.
Noirtiers blick blef vild. Det syntes tydligt, att något förfärligt
föregick inom hans själ, att ett skri af vrede och smärta uppsteg ur
hans bröst och, emedan det icke kunde brista ut, nästan qväfde honom,
ty ansigtet blef blodrödt och läpparna blå.
Villefort öppnade helt lugnt ett fönster, i det han sade:
--- Det är för varmt härinne, och hettan måtte plåga min far.
Derefter vände han tillbaka, men utan att åter sätta sig.
--- Detta giftermål, tillade fru de Villefort, önskas varmt af herr
d'Épinay och hans slägt, som för öfrigt består blott af en morbror
och en moster. Hans mor dog i det ögonblick, hon gaf honom
lifvet, och hans far blef lönmördad år 1815, det vill säga, när
barnet knapt var två år gammalt. Han är således alldeles
oberoende.
--- Det var ett hemlighetsfullt mord, sade Villefort, och dess
upphofsmän förblefvo okända, fastän misstankarna sväfvade öfver
många personers hufvuden utan att slå ned.
Noirtier gjorde en sådan ansträngning, att munnen sammandrog sig som
till ett hånlöje.
--- Men, fortfor Villefort, de sannskyldiga gerningsmännen, de, som
veta sig ha begått detta brott, de, som kunna drabbas af den
menskliga rättvisan, medan de lefva, och af Guds hämnande hand
efter döden, skulle var bra lyckliga, om de, liksom vi, hade en
dotter att erbjuda åt François d'Épinay för att utplåna hvarje
skymt af misstanke.
Noirtier hade lugnat sig med en kraft, som man icke skulle tilltrott
hans bräckta organisation.
--- Ja, jag förstår, svarade han med blicken, som på en gång uttryckte
ett djupt förakt och en slug harm.
Med en ryckning på axlarna besvarade Villefort denna blick, hvars hela
betydelse han riktigt uppfattat.
Derefter gaf han sin fru ett tecken att stiga upp.
--- Mottag nu, bäste svärfar, sade fru de Villefort, våra hjertligaste
afskedsbetygelser. Får Édouard komma att betyga farfar sin djupa
vördnad?
Det var öfverenskommet, att Noirtier svarade ja med att tillsluta
ögonen, nej med att flere gånger blinka och att han önskade något, när
han blickade åt höjden. När han ville, att Valentine skulle komma,
tillslöt han högra ögat. Om Barrois skulle komma, tillslöt han
venstra ögat.
Vid fru de Villeforts förslag blinkade han häftigt med ögonen. Fru de
Villefort bet sig i läppen vid detta tydligt nekande svar.
--- Jag får kanske då skicka upp Valentine? frågade hon.
--- Ja, tecknade gubben med att hastigt tillsluta ögonen.
Herr och fru de Villefort helsade och gingo ut under tillsägelse, att
man skulle tillkalla Valentine, som för öfrigt redan var beredd på,
att hennes närvaro under dagens lopp komme att erfordras hos Noirtier.
Strax efter dem inträdde Valentine, ännu alldeles rosenkindad af
sinnesrörelsen. Det behöfdes icke mer än ett ögonkast för att visa
henne, hur mycket farfadern led och hur mycket han hade att meddela
henne.
--- Ack, min gode farfar, utropade hon, hvad har händt? Man har
förargat dig, icke sant, och du är ond?
--- Ja, tecknade han medelst ögonens slutande.
--- På hvem då? På min far? Nej. På fru de Villefort? Nej. På
mig?
Den gamle tecknade ja.
--- På mig? upprepade Valentine förvånad.
Den gamle förnyade sitt tecken.
--- Hvad har jag då gjort dig, älskade farfar? utropade Valentine.
Intet svar; hon fortfor:
--- Jag har icke varit här på hela dagen; således har man sagt något
om mig?
--- Ja, tecknade gubbens blick lifligt.
--- Se så, låt mig då tänka efter. Men jag bedyrar, gode farfar...
Ah!... Mina föräldrar ha nyss varit här, är det icke så?
--- Ja.
--- Och de ha sagt dig, hvad som förargar dig? Hvad kan det vara?
Skall jag gå och fråga dem för att sedan kunna urskulda mig inför
dig?
--- Nej, utvisade ögonen.
--- Ack, du förskräcker mig! Min Gud, hvad kunna de ha sagt? Hon
funderade. Ack, nu vet jag! sade hon, sänkte rösten samt närmade
sig till gubben. Ha de kanske talat om mitt giftermål?
--- Ja, utvisade det vredgade ögat.
--- Jag förstår då, att farfar är ond på mig, för det jag ej förberedt
dig derpå. Åh, ser du, det kom deraf, att de ålagt mig att
ingenting säga dig, och att jag sjelf icke visste planen, förrän
jag tillfälligtvis kom under fund med den. Se der, hvarför jag
varit så tystlåten mot dig. Förlåt mig, gode farfar!
Blicken, åter stel och stirrande, tycktes säga: Det är inte blott din
tystnad, som bedröfvar mig.
--- Hvad kan det då vara? frågade den unga flickan. Du tror kanske,
att jag skall öfvergifva och glömma bort dig, gode farfar, då jag
blir gift?
--- Nej, svarade gubben.
--- Omtalade mina föräldrar herr d'Épinays medgifvande, att du skulle
få bo hos oss?
--- Ja.
--- Men hvarför är farfar då ond?
Gubbens ögon antogo ett uttryck af innerlig ljufhet.
--- Jag förstår, sade Valentine, det är af kärlek för mig?
Gubben tecknade ja.
--- Är du rädd, att jag skall bli olycklig genom mitt giftermål?
--- Ja.
--- Farfar tycker således icke om François?
Ögonen upprepade tre eller fyra gånger: Nej, nej, nej.
--- Du är således mycket ledsen deröfver, farfar?
--- Ja.
--- Nå väl, hör då, utbrast Valentine, föll på knä framför Noirtier
och lade sin arm om hans hals, jag lider också mycket, ty jag
tycker icke heller om François d'Épinay.
En blixt af glädje sköt fram ur farfaderns ögon.
--- När jag ville gå i kloster, kommer du väl i håg, att det var du,
som satte dig deremot?
En tår fuktade gubbens ögonlock.
--- Nå väl, fortfor Valentine, det var bara för att slippa detta
giftermål, som gör mig förtviflad.
Noirtiers andedrägt blef häftig.
--- Således sörjer du också mycket öfver detta giftermål, farfar?
Ack, min Gud, om farfar kunde hjelpa mig! Om vi båda kunde hindra
deras plan! Men du är utan makt mot dem, du, som dock har så
liflig själ och så kraftig vilja, men då det handlar om att
strida, är du lika svag, ja, till och med svagare än jag. Ack,
hvilken mäktig beskyddare skulle du icke i helsans och styrkans
dagar varit för mig, men nu kan du blott glädjas eller sörja med
mig! Det är en sista lycka, som Gud synes glömt att taga ifrån
mig, när han tog allt annat.
I Noirtiers ögon låg vid dessa ord ett sådant uttryck af slughet och
djup tanke, att den unga flickan tyckte sig läsa dessa ord:
--- Du bedrager dig, jag kan ännu göra mycket för dig.
--- Tror farfar sig kunna göra något för mig? frågade Valentine.
--- Ja.
Noirtier blickade uppåt höjden. Det var det öfverenskomna tecknet,
när han önskade något.
--- Hvad vill du, käre farfar? Låt se!
Valentine tänkte efter, och i mån som gissningarna framstodo för
henne, sade hon högt, hvad hon förmodade, men då hon såg, att gubben
envist blinkade nej till allt, hvad hon kunde påhitta, sade hon:
--- Nå låt oss då använda reserven, emedan jag är så dum.
Nu började hon upprepa A, B, C, D ända till bokstafven N, under det hon
småleende rådfrågade gubbens öga. Vid bokstafven N tecknade han ja.
--- Ah, sade Valentine, således begynner, hvad du önskar, på N! Det
är med bokstafven N, vi ha att göra. Är det
na... ne... ni... no...
--- Ja, ja, tecknade gubben.
--- Ja så, det är no?
--- Ja.
Valentine gick efter en ordbok, som hon lade på en bokpulpet framför
Noirtier; hon öppnade den, och då hon såg gubbens öga fäst på bladen,
förde hon sitt finger uppifrån och nedför spalterna.
Genom öfningen under de sex år, som Noirtier varit i detta bedröfliga
tillstånd, hade Valentine kommit derhän, att hon nästan lika lätt
gissade gubbens tanke, som om han sjelf kunnat söka i ordboken.
Vid ordet notarie tecknade han, att hon skulle hålla.
--- Notarie, sade hon. Skola vi skicka efter en notarie?
Gubben tecknade ja.
--- Skall jag underrätta min far derom?
--- Ja.
--- Har du brådt om att få hit din notarie?
--- Ja.
--- Då skola vi genast eftersända honom, älskade farfar. Är det allt,
hvad du vill?
--- Ja.
Valentine sprang till klocksträngen och bad den inkommande betjenten
att tillsäga herr eller fru de Villefort att infinna sig hos hennes
farfar.
--- Är du nöjd? frågade Valentine; ja... det tror jag nog, det var
inte så lätt att hitta på det der.
Och den unga flickan smålog mot den gamle, som om hon haft ett barn
framför sig.
Herr de Villefort kom in, beledsagad af Barrois.
--- Hvad önskar min far? frågade han den lame.
--- Farfar vill ha en notarie, svarade Valentine.
Vid detta besynnerliga och framför allt oväntade svar vexlade sonen en
blick med fadern.
--- Ja, svarade den senare med sådan bestämdhet, att man såg honom
vara beredd att utstå en strid med tillhjelp af Valentine och den
gamle tjenaren, som nu hört, hvad hans herre önskade.
--- Min far vill ha en notarie? upprepade Villefort.
--- Ja.
--- Hvad skall han göra?
Noirtier svarade icke.
--- Men hvartill behöfver ni en notarie? frågade Villefort.
Den lames ögon förblefvo orörliga och till följd deraf stumma, hvilket
åter betydde: Jag vill, att det sker.
--- För att göra oss något spratt? frågade Villefort. Skulle det löna
mödan?
--- Men, inföll Barrois, som var redo att med den hos gamla tjenare
vanliga ihärdigheten yrka på saken, om min herre vill ha en
notarie, är det väl för det han behöfver honom. Jag går således
genast efter en.
Barrois erkände ingen annan husbonde än herr Noirtier och kunde icke
tåla, att dennes vilja i något fall motsades.
--- Ja, jag vill ha en notarie, tecknade gubbens ögon åter genom att
trotsigt sluta sig, liksom hade han velat säga: Vi få väl se, om
man skall våga neka mig, hvad jag vill.
--- Vi skola skicka efter en notarie, efter som min far bestämdt
önskar det, men jag måste göra min ursäkt hos honom, hvilket äfven
min far får lof att göra, ty uppträdet kommer att bli högst
löjligt.
--- Det gör ingenting, yttrade Barrois, jag går i alla fall efter en
notarie, jag.
Den gamle tjenaren gick med en segrares min ut ur rummet.
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
II:1:1 Testamentet.
Just när Barrois gick, betraktade Noirtier sin sondotter med det sluga
uttryck, som innefattade så mycket. Den unga flickan förstod denna
blick, och äfven så hennes far, ty hans panna mörknade och hans
ögonbryn rynkades.
Han tog en stol, slog sig ned i den lames rum och väntade.
Noirtier åsåg med fullkomlig likgiltighet hans beteende, men med en
sidoblick bad han Valentine att icke oroa sig, utan äfven stanna
qvar. Tre qvart senare kom Barrois tillbaka med notarien.
--- Min herre, sade Villefort efter de första helsningarna, ni är
kallad af min far, herr Noirtier de Villefort, som sitter der. En
allmän förlamning har beröfvat honom hans lemmars bruk och
talförmågan, och endast vi lyckas med mycken möda förstå brutna
delar af hans tankar. --- Noirtier vädjade med sin blick till
Valentine, och det så allvarligt och bjudande, att hon genast
svarade: Men jag förstår allt, hvad min farfar vill säga.
--- Det är sant, inföll Barrois, hon förstår allt, allt utan undantag,
såsom jag på hitvägen meddelade herr notarien.
--- Förlåten mig, min herre och ni, min fröken, yttrade notarien till
Villefort och Valentine, detta är ett af de fall, der den
offentlige embetsmannen, om han handlar obetänksamt, åsamkar sig
en vådlig ansvarighet. Första vilkoret för en akts giltighet är
naturligtvis, att notarien är fullt öfvertygad, det han troget
tolkat viljan hos den, som förestafvar den. Men jag kan icke
sjelf göra mig förvissad om gillandet eller ogillandet af en
klient, som ej kan tala, och emedan föremålet för hans önskningar
eller motvilja, i anseende till hans olyckliga mållöshet, icke kan
tydligen förklaras för mig, är min embetsåtgärd här onyttig och
skulle äfven vara olagligen utöfvad.
Notarien var i begrepp att taga afsked. Ett omärkligt segerlöje
sväfvade på kungliga prokuratorns läppar. Noirtier deremot såg på
Valentine med ett sådant uttryck af smärta, att hon gick fram till
notarien och sade: Min herre, det språk, jag talar med min farfar, är
lätt att lära sig, och på samma sätt, som jag förstår honom, kan jag
ock inom få minuter lära er att förstå honom. Hvad fordras för ert
samvetes fullkomliga lugnande?
--- Jo det, som fordras, för att våra embetshandlingar skola vara
giltiga, min fröken, svarade notarien, det vill säga vissheten om
gillande eller ogillande. Man kan upprätta sitt testamente sjuk
till kroppen, men förståndet måste vara sundt.
--- Nå väl, min herre, med två tecken kan ni förskaffa er visshet, att
min farfar aldrig fullständigare egt sitt sunda förstånd.
Beröfvad talförmågan och möjligheten att röra sig, tillsluter herr
Noirtier ögonen, då han vill säga ja, men blinkar flere gånger, då
han vill säga nej. Detta är nog för att tala med herr Noirtier.
Var god och försök. --- Den blick, som gubben nu kastade på
Valentine, uttryckte med mycken ömhet och erkänsla, att till och
med notarien förstod den.
--- Ni har hört och förstått, hvad er sondotter nyss uppgifvit för
mig? frågade notarien. --- Noirtier tillslöt långsamt ögonen och
öppnade dem om ett ögonblick.
--- Och bekräftar ni, hvad hon sade, det vill säga, att de tecken hon
omnämnt äro de, genom hvilkas tillhjelp ni tolkar er tanke?
--- Ja, tecknade åter igen gubben.
--- Är det på er begäran jag blifvit tillkallad?
--- Ja.
--- För att upprätta ert testamente?
--- Ja.
--- Och ni vill icke, att jag går, förrän ett sådant upprättats?
Den lame blinkade flere gånger ganska lifligt.
--- Nå väl, förstår ni nu, frågade den unga flickan, och är ert
samvete tryggadt? Men innan notarien hann svara, tog Villefort
honom afsides och yttrade: Min herre, tror ni, att en person,
utan att lida allvarsam skada till sina själsförmögenheter, kan
uthärda en så förfärlig fysisk stöt som den, af hvilken herr
Noirtier träffats?
--- Det är icke egentligen det, som oroar mig, svarade notarien,
men jag undrar, hur man skall kunna komma derhän att gissa hans
tankar för att framkalla svaren.
--- Ni ser således, att saken är omöjlig, sade Villefort.
Valentine och gubben hörde detta samtal. Noirtier fäste sin blick så
skarpt och ihållande på Valentine, att den påtagligen uppmanade henne
till en invändning.
--- Herr notarie, sade hon, oroa er alls inte deröfver. Så svårt det
än må vara eller, rättare sagdt, kan synas er vara att utleta min
farfars tanke, åtager jag mig att för er göra den så uppenbar, att
hvarje tvifvel derom försvinner. Jag har i sex år vårdat herr
Noirtier, och må han sjelf säga, om någon enda af hans önskningar
stannat begrafven i hans bröst af bristande förmåga hos mig att
förstå honom.
--- Nej, tecknade gubben.
--- Låt oss försöka då, sade notarien; antar ni fröken till tolk?
Den lame tecknade ja.
--- Godt! Låt höra, min herre, hvad fordrar ni af mig, och hvilken
laga handling skall jag uppsätta?
Valentine genomgick alfabetet ända till bokstafven T.
Vid denna bokstaf hejdade henne Noirtiers vältaliga blick.
--- Det är bokstafven T, som först åstundas, det ser man, yttrade
notarien.
--- Vänta, sade Valentine; derefter vände hon sig till sin farfar:
Ta... te...
Gubben hejdade henne vid den andra stafvelsen. Då tog Valentine
ordboken och genomgick sidorna med fingret. Notarien sig uppmärksamt
på.
Gubben hejdade henne vid den andra stafvelsen. Då tog Valentine
ordboken och genomgick sidorna med fingret. Notarien såg uppmärksamt
på.
--- Testamente, utvisade fingret, hejdadt af gubbens tecken.
--- Testamente! utropade notarien; det är tydligt. Herrn vill låta
sätta upp sitt testamente. --- Ja, tecknade Noirtier i flere
omgångar.
--- Det är likväl märkvärdigt, medgif det, herr prokurator, sade
notarien till den häpne Villefort.
--- Det är det visst, genmälde denne, och ännu märkvärdigare kommer
sjelfva sjelfva testamentet att bli, ty jag kan icke tänka mig,
huru paragraferna skola ord för ord komma på papperet utan min
fintliga dotters ingifvelser. Men Valentine torde bli allt för
mycket intresserad i saken att vara en passande tolk för herr
Noirtier de Villeforts allt för dunkelt uttryckta vilja.
--- Nej, nej, tecknade den lame.
--- Hvad! utropade herr de Villefort; skulle Valentine icke vara
intresserad i testamentet?
--- Nej, tecknade Noirtier.
--- Min herre, sade notarien, som var förtjust öfver detta första
försök och gladde sig åt att få ute i verlden berätta
enskildheterna af denna spännande tilldragelse, min herre,
ingenting synes mig nu lättare, än hvad jag nyss ansåg för
omöjligt, och detta testamente blir helt enkelt ett »mystiskt«
testamente, det vill säga ett sådant, som lagen förutsett och
tillåtit med vilkor, att det uppläses i sju vitnens närvaro samt
inför dem godkännes af testator och förseglas af notarien. Hvad
beträffar tiden för dess uppsättande, bör det knapt draga längre
ut än ett vanligt testamente, ty först och främst har man den
vanliga ordalydelsen, som är lika i alla, och hvad sedan de
närmare bestämmelserna angår, kunna dessa till större delen
utletas från testators förmögenhetsvilkor och af herr prokuratorn,
som har testators affärer om hand. Men på det denna akt må bli
fullkomligt oantastlig, skola vi gifva den samma den största
möjliga laggiltighet. En af mina embetsbröder skall hjelpa mig
och mot antaget bruk biträda vid dess uppsättande. Är ni nöjd
dermed, min herre? fortfor notarien, vänd till gubben.
--- Ja, svarade Noirtier, förtjust öfver att vara förstådd.
--- Hvad ämnar han göra? frågade sig Villefort, hvars höga ställning
ålade honom så mycken varsamhet och som dessutom icke kunde gissa,
hvad hans far åsyftade.
Han vände sig derför om för att låta efterskicka den andre notarien,
om hvilken den förre talat, men Barrois, som afhört hela samtalet och
gissat sin husbondes önskan, hade redan begifvit sig af. Då lät
prokuratorn tillsäga sin fru att komma upp. Efter en qvart voro alla
församlade i den lames rum, och den andre notarien var likaledes
kommen. Efter en kort rådplägning voro de båda embetsmännen
öfverens. Man uppläste för Noirtier ett obestämdt och vanligt
formulär till testamente, hvarefter den förste notarien vände sig till
honom för att liksom utforska hans själstillstånd och yttrade:
--- När man gör sitt testamente, är det till förmån för någon.
Ja, tecknade Noirtier.
--- Har ni någon kännedom om det belopp, hvartill er förmögenhet
uppgår?
--- Ja.
--- Jag skall uppräkna åtskilliga tal i stigande. Var god och hejda
mig, då jag kommit till det tal, som ni tror motsvara er
förmögenhet.
--- Ja.
Det låg ett slags högtidlighet i detta förhör. Aldrig hade andens
kamp med materien kunnat vara mera synbar, och var det icke ett
storartadt, som vi höllo på att säga, så var det åtminstone ett
märkvärdigt skådespel. Man bildade en krets omkring herr Noirtier,
den andre notarien satt vid ett bord, färdig att skrifva, den förste
notarien stod framför honom och började fråga.
--- Belöper sig er förmögenhet till mer än tre hundra tusen franc?
frågade han. --- Noirtier tecknade ja.
--- Utgör den fyra hundra tusen franc? frågade notarien. Noirtier
förblef orörlig.
--- Fem hundra tusen? --- Samma orörlighet.
--- Sex hundra tusen? Sju.... åtta.... nio hundra tusen? --- Noirtier
tecknade nu ja.
--- Ni eger således nio hundra tusen franc?
--- Ja.
--- I fast egendom? frågade notarien. Noirtier tecknade nej.
--- I statspapper? --- Noirtier tecknade ja.
--- Äro statspapperen i era egna händer?
Ett ögonkast på Barrois föranledde denne att gå ut, men snart kom han
tillbaka med ett litet skrin.
--- Får man öppna detta skrin? frågade notarien. Noirtier bejakade
frågan. Skrinet öppnades, och man fann franska statspapper till
ett belopp af nio hundra tusen franc. Förste notarien lemnade ett
papper i sänder åt sin embetsbroder, och summan öfverensstämde med
hvad Noirtier sagt.
--- Det är riktigt, sade han. Vi se tydligt, att testators förstånd
har sin fulla omfattning och styrka. Derefter frågade han den
lame:
--- Alltså eger ni nio hundra tusen franc i kapital, hvilka, på det
sätt de äro placerade, böra gifva nära fyrtio tusen franc i
räntor?
--- Ja, tecknade Noirtier.
--- Åt hvilken önskar ni lemna denna förmögenhet?
--- Åh, det är icke tvifvelaktigt! inföll fru de Villefort. Herr
Noirtier älskar uteslutande sin sondotter, fröken Valentine de
Villefort, som har vårdat honom i sex års tid samt genom sina
trägna omsorger förstått vinna sin farfars välvilja, jag ville
nästan säga tacksamhet, och det är således också billigt, att hon
skördar belöningen för sin tillgifvenhet.
Noirtiers öga kastade en blixt, just som hade han velat visa, hur väl
han förstod falskheten af det bifall, fru de Villefort egnat de
afsigter, hon förutsatte hos honom.
--- Är det således åt fröken Valentine de Villefort, som ni lemnar
dessa nio hundra tusen franc? frågade notarien, som ansåg sig
endast ha att nedskrifva denna bestämmelse, men naturligtvis måste
förvissa sig om herr Noirtiers samtycke samt önskade få detta
samtycke vitsordadt af alla, som voro närvarande vid denna
besynnerliga scen.
Valentine hade gått ett steg undan och grät med nedslagna ögon.
Gubben betraktade henne ett ögonblick med uttryck af den djupaste
ömhet, hvarefter han riktade sina ögon på notarien och blinkade på det
bestämdaste sätt.
--- Nej? utropade notarien. Hvad! Är det icke fröken Valentine de
Villefort, ni gör till ensam arftagerska?
Noirtier tecknade åter nej.
--- Är det icke ett misstag? utropade notarien, förvånade. Ni säger
verkligen nej?
--- Nej! Nej! upprepade Noirtier.
Valentine upplyfte hufvudet; hon var sjelf bestört, icke för det hon
gjordes arflös, utan för det hon kunnat väcka en sådan sinnesstämning,
som vanligen förestafvar sådana beslut.
Men Noirtier betraktade henne med sådan ömhet, att hon utropade:
--- Ack, min gode farfar, jag ser väl, att det är blott förmögenheten
ni fråntager mig, men låter mig fortfarande få behålla er kärlek?
--- Ja, ja, mycket säkert, sade den lames ögon, som länge slöto sig
med ett uttryck, hvarpå Valentine icke kunde misstaga sig.
--- Tack, tack! mumlade den unga flickan.
Emellertid hade denna förändring väckt ett oförmodadt hopp hos fru de
Villefort, som gick fram till den gamle och frågade:
--- Då är det väl åt er sonson, Édouard de Villefort, som ni lemnar
denna förmögenhet, min bäste svärfar?
Blinkningen blef nu förskräcklig, den uttryckte nästan hat.
--- Nej, sade notarien; då är det väl åt er närvarande son?
--- Nej, tecknade gubben.
Båda notarierna sågo förvånade på hvarandra; Villefort och hans fru
rodnade, den ene af blygsel, den andra af harm.
--- Men hvad ha vi då gjort, farfar? frågade Valentine. Ni älskar oss
således icke mera?
Gubbens blick for hastigt öfver son och sonhustru och stannade åter på
Valentine med dess förra uttryck af innerligaste välvilja.
--- Nå väl, sade hon, om du håller af mig, gode farfar, så försök att
låta oss förstå, hur denna kärlek kan förenas med detta
förordnande. Du känner mig nog för att veta, att jag aldrig tänkt
på din förmögenhet; dessutom säger man, att jag är rik genom mitt
mödernearf, till och med för rik. Förklara oss då detta.
Noirtier fäste sin glödande blick på Valentines hand.
--- Min hand? frågade hon.
--- Ja, tecknade Noirtier.
--- Hennes hand! upprepade de närvarande.
--- Ack, mina herrar, I sen väl, att allt är fruktlöst och att min
stackars far är sinnesrubbad! utbrast Villefort.
--- Ah, jag förstår! utropade hastigt Valentine. Mitt giftermål, är
det icke så, gode farfar?
--- Ja, ja, ja, upprepade den lame tre gånger efter hvarandra,
kastande ljungeld hvarje gång han öppnade ögonlocken.
--- Du är ond på oss för mitt giftermål, är det så?
--- Ja.
--- Det är ju oförnuftigt, sade Villefort.
--- Förlåt, invände notarien, allt det der är tvärt om ganska logiskt
och tyckes mig hänga väl tillsammans.
--- Du vill då icke, att jag skall gifta mig med herr François
d'Épinay?
--- Nej, uttryckte gubbens ögon.
--- Och ni gör er sondotter arflös, utbrast notarien, emedan hon ingår
ett äktenskap mot er önskan?
--- Ja, svarade Noirtier.
--- Men eljest blefve hon er arfving?
--- Ja.
En djup tystnad uppstod omkring den gamle. De båda notarierna
rådslogo, Valentine stod med hopknäpta händer och såg med tacksamt
leende på sin farfar, Villefort bet sig i de tunna läpparna, fru de
Villefort deremot förmådde icke tillbakahålla en glad känsla, som i
trots af hennes bemödande utbredde sitt återsken på hennes ansigte.
--- Men, sade slutligen Villefort, som först bröt tystnaden, det
förekommer mig likväl, som vore jag ensam domare öfver det
lämpliga eller olämpliga i denna förening. Ensam herre öfver min
dotters hand, vill jag, att hon gifter sig med herr François
d'Épinay, och hon skall också gifta sig med honom.
Valentine föll gråtande ned i en länstol.
--- Min herre, återtog notarien, som nu vände sig till Noirtier, hvad
ämnar ni göra med er förmögenhet, i fall fröken Valentine gifter
sig med herr d'Épinay?
Gubben förblef orörlig.
--- Meningen är ju att testamentera bort den?
--- Ja, tecknade Noirtier.
--- Till förmån för någon inom slägten?
--- Nej.
--- Till förmån för de fattige?
--- Ja.
--- Men, invände notarien, ni vet väl, att lagen förbjuder er att helt
och hållet utesluta er son från arfvet?
--- Ja.
--- Således skall blott den del testamenteras bort, som lagen tillåter
er att bortgifva?
Noirtier förblef orörlig.
--- Vidblifver ni ert beslut att vilja bortgifva alltsammans?
--- Ja.
--- Men efter er död blir testamentet klandradt.
--- Nej, tecknade gubben.
--- Min far känner mig, min herre, inföll Villefort, och vet, att hans
vilja är mig helig. För öfrigt inser han också, att jag i min
ställning icke kan föra talan mot de fattige.
Noirtiers ögon uttryckte seger.
--- Hvad besluter herr prokuratorn? frågade notarien Villefort.
--- Ingenting, min herre; det är min fars föresats, och jag vet, att
han aldrig ändrar sitt beslut. Jag underkastar mig således det
samma. Dessa nio hundra tusen franc skola gå ur familjen och
rikta fattighusen, men jag gifver icke efter för en gubbes nyck,
utan ämnar handla i öfverensstämmelse med mitt samvete.
Villefort drog sig undan jemte sin fru och lät fadern efter behag
uppgöra sitt testamente.
Samma dag blef testamentet färdigt, man tillkallade vitnen, det
upplästes och godkändes af gubben, förseglades i allas närvaro och
deponerades hos familjens notarie, herr Deschamps.
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
II:1:11 Efterforskningarna.
Herr de Villefort höll sitt löfte till fru Danglars och i synnerhet
till sig sjelf att söka utforska, huru grefven af Montecristo kunnat
uppsnappa historien om huset i Auteuil. Han skref samma dag till en
viss
(detta kapitel fortsätter här)
Kunglige prokuratorn var en smula lugnad genom detta dubbla besök,
hvarigenom han visserligen icke fått veta något egentligen tröstande,
men ännu mindre fått någon ny anledning till oro. Deraf blef följden,
att han natten derpå för första gången efter middagen i Auteuil sof
någorlunda lugnt.
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
II:2:59 Den femte oktober.
Klockan var omkring sex på aftonen; en opalfärgad dager, i hvilken en
vacker höstsol silade in sina gyllene strålar, hvilade öfver det blå
hafvet. Dagens hetta hade småningom aftagit, och man började känna
den lätta bris, som tyckes vara naturens andetag, då hon qvicknar vid
efter söderns brännande middagssömn, en angenäm fläkt, som uppfriskar
Medelhafvets kuster och som från strand till strand för trädens
vällukter, blandade med hafvets skarpa ångor.
På denna omätliga sjö, som utbreder sig från Gibraltar till
Dardanellerna, från Tunis till Venezia, gled en lätt jakt med sköna
och smäckra former bland de första aftondimmorna. Dess rörelse var
svanens, då han öppnar sina vingar för vinden och synes glida fram på
vattnet. Den sköt fart, hastig och behaglig på en gång, och lemnade
efter sig ett fosforskimrande kölvatten. Småningom hade solen, hvars
sista strålar vi helsat, försvunnit vid den vestra synranden, men
liksom hon velat bevisa sanningen i mytologiens lysande drömbilder,
syntes åter hennes förrädiska eld på toppen af hvarje bölja och
tycktes yppa, att eldens gud gömt sig i Amfitrites sköte, der hon
förgäfves sökte dölja sin älskare i vecken af sin azurblå mantel.
Jakten ilade hastigt framåt, fastän det knapt tycktes vara nog vind
för att komma en ung flickas lockar att fladdra. I aktern stod en
högväxt man med brun hy och såg med spänd blick landet komma sig till
möte under formen af en mörk pyramidformig massa, lyftande sig ur
böljorna som en ofantlig katalansk hatt.
--- Är det der Montecristo? frågade med allvarlig och djupt sorgsen
röst den resande, till hvilkens förfogande fartyget för
ögonblicket syntes vara stäldt.
--- Ja, ers excellens, svarade skepparen, vi äro nu framme.
--- Ja, så, vi äro framme! mumlade den resande med en outsägligt
vemodig ton.
Derefter tillade han med låg röst:
--- Ja, der är hamnen.
Han försjönk åter i sina tankar, hvilka gåfvo sig uttryck i ett
leende, ännu sorgligare än tårar. Några minuter derefter såg man på
land skenet af en blixt, som genast slocknade, och knallen af ett
skjutgevär nådde jakten.
--- Det är signal från land, sade skepparen. Vill ers excellens
kanske besvara den sjelf?
--- Hvilken signal? frågade han.
Skepparen utsträckte handen mot ön, från hvars sida uppsteg, hvitaktig
och enstaka, en bred rökstrimma, som delade sig, i det den bredde ut
sig.
--- Ack, ja så! sade han, som uppvaknande ur en dröm. Gif hit!
Skepparen räckte honom en laddad karbin; den resande tog den, lade
långsamt an och sköt af den i luften. Tio minuter senare beslog man
seglen och kastade ankar fem hundra steg från en liten hamn. Båten
var redan i hafvet med fyra roddare och skepparen. Den resande steg
ned deri och förblef stående med korslagda armar i stället för att
sätta sig ned på det blå klädet, som för hans skull var utbredt i
aktern. Roddarne väntade med årorna lyfta, liksom fåglarna, då de
torka sina vingar.
--- Låt gå årorna! sade den resande.
De åtta årorna sänkte sig som en enda i hafvet utan att kasta upp en
enda droppe vatten. Båten gaf efter för tryckningen och sköt hastig
fart. Om ett ögonblick var man inne i en liten hamn, danad af en
naturlig fördjupning i berget. Båten stötte emot en fin sandbotten.
--- Ers excellens, sade skepparen, var god och stig upp på ett par
matrosers axlar; de skola bära er i land.
Den unge mannen svarade på denna uppmaning med en åtbörd af fullkomlig
liknöjdhet, kastade sina ben öfver båtkanten och släpte sig ned i
vattnet, som steg honom till midjan.
--- Ah, ers excellens, mumlade skepparen, det är illa, hvad ni nu
gör, och ni skaffar oss bannor af vår husbonde!
Den unge mannen pulsade fram till stranden bakefter två matroser, som
valde den bästa bottnen.
Sedan man gått omkring tretio steg, var man i land. Den unge mannen
skakade vattnet af sig på den torra stranden och såg sig omkring efter
den väg, man sannolikt skulle visa honom, ty det var alldeles mörkt.
I det ögonblick han vände hufvudet, kände han en hand läggas på sin
axel, och en röst kom honom att spritta till.
--- Välkommen, Maximilien! Ni är punktlig, jag tackar er derför,
yttrade rösten.
--- Är det ni, grefve! utropade Maximilien med en rörelse, som liknade
glädje, i det han tryckte Montecristos hand mellan sina begge.
--- Ja, ni ser, att jag är lika punktlig som ni; men ni är ju
genomvåt, min bäste vän. Ni måste byta om kläder, som Kalypso
sade till Telemakos. Kom då, här fins en bostad, tillred enkom
för er, och der skall ni snart glömma både trötthet och köld.
Montecristo märkte, att Morrel vände sig om; han tycktes vänta.
Den unge mannen såg verkligen med förundran, att roddarne, som ditfört
honom, vändt om utan att säga ett ord och utan att ha erhållit
betalning. Deras årslag hördes redan på återväg till den lilla
jakten.
--- Ja så, ni tittar efter era matroser? yttrade grefven.
--- Ja visst, jag hade icke betalt dem, och likväl ha de redan
begifvit sig af.
--- Bry er icke om det, Maximilien, sade Montecristo skrattande; jag
har ett aftal med alla sjömän, att tillträdet till min ö skall
vara fritt från alla passagerar- och fraktkostnader. Jag har
abonnerat dem, som det heter i den civiliserade verlden.
Morrel såg förundrad på grefven.
--- Grefve, sade han, ni är icke mer den samme som i Paris.
--- Hur då?
--- Här skrattar ni ju.
Montecristos panna fördystrades plötsligt.
--- Ni gör rätt i att återkalla mig till mig sjelf, Maximilien, sade
han. Det var en lycka för mig att återse er, och jag glömde, att
all lycka är öfvergående.
--- Ack nej, nej, grefve! utropade Morrel, som nu åter fattade sin
väns båda händer; skratta ni och var lycklig och visa mig genom er
likgiltighet, att lifvet är uselt endast för dem, som lida. Ack,
ni är barmhertig, ni är god, ni är stor, min vän, och det är för
att ingifva mig mod, som ni visar er glad.
--- Det är ett misstag, Morrel, svarade Montecristo, ty jag kände mig
verkligen lycklig.
--- Således glömmer ni mig; så mycket bättre!
--- Hur då?
--- Ni vet, hur gladiatorerne sade till kejsaren, då de inträdde på
arenan, och det samma säger jag till er: Den, som här skall dö,
helsar dig.
--- Ni är icke tröstad? frågade Montecristo med en besynnerlig blick.
--- Åh, sade Morrel med en blick, full af bitterhet, har ni verkligen
trott, att jag kunde bli det?
--- Hör på, svarade grefven, ni förstår ju betydelsen af mina ord,
Maximilien? Ni anser mig ju icke för någon vanlig menniska, för
en skramla, som ger obestämda och tomma ljud ifrån sig? Då jag
frågar, om ni är tröstad, talar jag som en man, för hvilken
menniskohjertat icke har några hemligheter. Nå väl, Morrel, låt
oss tillsammans nedstiga i djupet af ert hjerta och undersöka
det. Är det ännu samma vilda otålighet i er sorg, som kommer
kroppen att rycka till liksom lejonet, då det får ett myggsting?
Är det ännu samma förtärande törst, som icke släckes förr än i
grafven? Är det ännu denna styrka i saknaden, som slungar den
lefvande ut ur lifvet för att löpa efter döden? Eller är det bara
slappheten hos det uttömda modet, ledsnaden, som qväfver hoppets
stråle, hvilken skulle vilja lysa fram? Är det det bleknade
minnet, som medför tårarnas utsinande? Ack, min bäste vän, om så
är, om ni icke mer kan gråta, om ni tror ert domnade hjerta vara
dödt, om ni icke har några krafter mer än i Gud, ingen blick för
något annat än himmeln, så låt oss lemna å sido alla ord, hvilka
äro för trånga för den betydelse, vår själ vill inlägga i dem.
Maximilien, ni är tröstad, klaga icke mer.
--- Grefve, svarade Morrel med sin milda, men tillika fasta stämma,
hör mig, som man hör en menniska, hvilken talar, med fingret
pekande mot jorden och ögonen höjda mot himmeln. Jag har kommit
hit för att få dö i en väns armar. Visserligen finnas menniskor,
som jag älskar; jag älskar min syster Julie, äfvensom hennes man
Emmanuel, men jag har behof af en modig vänskap och ett leende i
mina sista ögonblick. Min syster skulle smälta i tårar och falla
i vanmakt; jag skulle se henne lida, och jag har redan lidit nog.
Emmanuel skulle rycka vapnet ur mina händer och fylla hela huset
med sina rop. Ni, grefve, hvilkens löfte jag har, ni, som är mer
än en menniska, ni, som jag skulle kalla en gud, om ni icke vore
dödlig, ni skall, icke sant, med mildhet och ömhet ledsaga mig
till dödens port?
--- Min vän, genmälde grefven, jag har ännu ett tvifvel. Skulle ni
ega så liten styrka, att ni sätter en stolthet i att visa ert
lidande?
--- Nej, jag är lugn, svarade Morrel, i det han räckte grefven sin
hand, och min puls slår hvarken häftigare eller svagare än
vanligt. Nej, jag känner mig vid resans mål; nej, jag kommer icke
att gå längre. Ni har bedt mig vänta och hoppas. Vet ni, hvad ni
gjort, ni, med all er visdom? Jag har väntat en månad, det vill
säga, att jag lidit en månad. Jag har hoppats, ty menniskan är en
ömklig och eländig varelse, jag har hoppats, på hvad? Jag vet
inte, på någonting obekant, orimligt, oförnuftigt, ett
underverk... men hvilket? Det vete Gud allena, han, som i vårt
förstånd inmängt den galenskap, som man kallar hopp. Ja, jag har
väntat och hoppats, och under den korta stund vi nu talat har ni
utan att veta det hundra gånger krossat och marterat mitt hjerta,
ty hvarje ord af er har låtit mig förstå, att jag icke mer har
något hopp. Ack, grefve, hur ljuft och sällt jag nu skall få
hvila i döden!
Morrel uttalade de sista orden med ett utbrott af kraft, som kom
grefven att spritta till.
--- Min vän, fortfor Morrel, då grefven teg, ni bestämde den femte
oktober som slutet på den uppskofstid ni begärde... Min vän, i
dag ha vi den femte oktober.
Morrel drog upp sin klocka.
--- Hon är nio, jag har ännu tre timmar att lefva.
--- Må så bli! svarade Montecristo; kom!
Morrel följde honom maskinmässigt, och de voro redan i grottan, innan
Maximilien märkt det. Han kände mattor under sina fötter, en dörr
öppnades, vällukter omsväfvade honom, och ett starkt ljus bländade
hans ögon. Morrel stannade och tvekade att gå fram. Han misstrodde
all den förslappande yppighet, som omgaf honom. Montecristo drog
honom varsamt med sig.
--- Vore det icke lämpligt, sade han, att vi använde de tre ännu
återstående timmarna som de gamla romarne, hvilka, då de dömts
från lifvet af sin kejsare och arftagare, Nero, satte sig till
bords, bekransade med blommor, och inandades döden i doftet af
heliotroper och rosor?
Morrel smålog.
--- Som ni vill, svarade han. Döden är alltid döden, det vill säga
glömskan, hvilan, frånvaron af lifvet och följaktligen af smärtan.
Han satte sig, och Montecristo tog plats midt emot honom. De voro nu
i den beundransvärda matsal, vi redan beskrifvit och som var prydd med
marmorbildstoder, hvilka på sina hufvuden buro flygtigt betraktat
allt, och det var osannolikt, att han icke sett något.
--- Låt oss nu tala som män, sade han och såg skarpt på grefven.
--- Tala då, svarade denne.
--- Ni är, återtog Morrel, ett sammandrag af allt menskligt vetande,
och på mig gör ni samma intryck, som om ni vore nedstigen från en
mer framåtskriden och mer upplyst verld än vår.
--- Det är någonting sant i det der, Morrel, sade grefven med det
vemodiga leende, som förlänade honom ett sådant behag; jag har
stigit ned från en planet, som kallas lidandet.
--- Jag tror allt, hvad ni säger mig, utan att söka utforska
betydelsen, grefve, och beviset derpå är, att ni tillsade mig att
lefva och att jag lefvat, att ni bjöd mig att hoppas och att jag
nästan hoppats. Jag vågar således fråga er, liksom om ni redan en
gång varit död: Grefve, är det mycket smärtsamt att dö?
Montecristo betraktade Morrel med ett outsägligt uttryck af ömhet.
--- Ja, svarade han, det är visserligen mycket smärtsamt, om ni
våldsamt söndersliter den dödliga omklädnad, som envist yrkar på
att få lefva. Om ni låter köttet våndas under dolkens omärkliga
tänder, om ni med en förnuftslös kula, som så lätt kan förirra sig
på vägen, genomskjuter hjärnan, hvilken lider af den minsta
beröring, visserligen skall ni då lida och på ett pinsamt sätt
lemna lifvet, i det ni under er förtviflade dödskamp skall finna
detta bättre än en så dyrköpt hvila.
--- Ja, jag förstår, svarade Morrel, döden har liksom lifvet sina
hemligheter af smärta och vällust; allt består i att känna dem.
--- Just så, Maximilien, och ni har sagt det stora ordet. Döden är,
allt efter den möda, vi göra oss att ställa oss väl eller illa med
den, antingen en vän, som vaggar oss till sömns så mildt som en
amma, eller en fiende, som våldsamt sliter själen ur vår kropp.
En gång, då verlden stått ännu ett årtusende, då man gjort sig
till herre öfver naturens alla förstörande krafter för att låta
dem verka till menniskoslägtets allmänna välbefinnande, då
menniskan, som ni nyss yttrade, lärt känna dödens hemligheter,
skall döden bli lika behaglig och lika njutningsrik som sömnen i
den älskades armar.
--- Skulle ni förstå att dö på det sättet, grefve, om ni ville söka
döden?
--- Ja.
Morrel räckte honom handen.
--- Nu förstår jag, sade han, hvarför ni stämt möte med mig här på
denna ensliga ö midt i oceanen, i detta underjordiska palats, en
graf, som skulle väcka en faraons afund. Det är derför, att ni
älskar mig, inte sant, grefve? Det är derför, att ni älskar mig
tillräckligt för att skänka mig en död, sådan ni nyss nämde, en
död utan dödskamp, en död, som kan låta mig slockna, under det jag
uttalar Valentines namn och trycker er hand?
--- Ja, ni har gissat rätt, Morrel, sade grefven okonstladt, så har
jag menat.
--- Jag tackar er. Det är ljuft för mitt arma hjerta att veta, att
jag i morgon icke mera lider.
--- Känner ni ingen saknad? frågade Montecristo.
--- Nej, svarade Morrel.
--- Icke en gång efter mig? frågade grefven med djup rörelse.
Morrel hejdade sig; hans klara öga fördunklades plötsligt, men lågade
strax åter upp med ovanlig glans; en stor tår trängde fram derur och
rullade ned, plöjande en fåra af silfver på hans kind.
--- Hvad, utbrast grefven, det återstår er en saknad på jorden, och
ändock vill ni dö!
--- Ack, jag ber er derom, utropade Morrel med matt röst, icke ett ord
mer, grefve! Förläng icke mina qval.
Grefven trodde, att Morrel började tveka. Denna förmodan
återuppväckte för ett ögonblick det rysliga tvifvel, som han redan en
gång öfvervunnit på slottet If.
--- Jag syselsätter mig, tänkte han, med att återgifva denne man
sällheten. Jag betraktar detta återgifvande som en tyngd, kastad
i den ena vågskålen för att uppväga den andra, der jag låtit det
onda falla. Om jag nu misstoge mig, om denne man icke vore
tillräckligt olycklig för att förtjena sällheten? Ack, hur skulle
det då gå med mig, som icke kan förgäta det onda utan att påminna
mig det goda!
--- Hör, Morrel, sade han, ert lidande är omätligt, jag ser det, men
ni tror dock på Gud och vill väl icke äfventyra er själs salighet?
Morrel log sorgset.
--- Ni vet, grefve, svarade han, att jag icke är vän af en fadd poesi,
men jag bedyrar, att jag icke mera sjelf rår om min själ.
--- Hör, Morrel, sade Montecristo, jag har i hela verlden ingen
anhörig. Jag har vant mig att anse er som min son. Nå väl, för
att frälsa min son skulle jag offra mitt lif, således ännu snarare
min förmögenhet.
--- Hvad menar ni med det?
--- Jag menar, Morrel, att ni vill lemna lifvet, emedan ni icke vet,
hvilka njutningar lifvet lofvar egaren af en stor förmögenhet.
Morrel, jag eger nära hundra millioner, jag skänker er dem, och
med en sådan rikedom kan ni uppnå alla mål, som ni föresätter er.
Är ni ärelysten? Alla banor skola derigenom stå er öppna. Vänd
upp och ned på verlden, ändra dess utseende, bete er som en
galning, var till och med brottslig, om ni vill, men lef.
--- Jag har ert löfte, grefve, svarade Morrel kallt, hvarefter han
drog upp sin klocka och tillade: Klockan är half tolf.
--- Morrel, ni kan väl icke tänka på något sådant i mitt hus, under
mina ögon?
--- Låt mig då få fara härifrån, yttrade Maximilien, som åter blifvit
dyster; eljest skulle jag nödgas tro, att ni icke älskar mig för
min skull, utan för er egen.
Han steg upp.
--- Godt, sade Montecristo, hvars ansigte klarnade vid dessa ord; ni
vill det, Morrel, och ni är obeveklig. Ja, ni är djupt olycklig,
och ni har sagt, att endast ett underverk kan bota er. Sätt er
ned, Morrel, och vänta.
Morrel gjorde så. Montecristo steg nu i sin ordning upp och gick att
ur ett väl stängdt skåp, hvartill han bar nyckeln hängande på en
guldked, framtaga ett litet silfverskrin af beundransvärdt upphöjdt
arbete och hvars fyra hörn förestälde fyra böjda qvinnofigurer,
liknande af sorg nedtyngda karyatider, sinnebilder af englar, som
längta till himmeln. Han satte skrinet på bordet. Sedan han öppnat
det, framtog han en liten gulddosa, hvars lock sprang upp vid
tryckningen på en hemlig fjäder. Denna dosa innehöll ett oljeaktigt,
någorlunda stadigt ämne, hvars färg var obestämd till följd af
återskenet från det polerade guldet och från safirer, smaragder och
rubiner, som voro infattade kring kanten af dosan. Det var en
skiftning mellan azur, purpur och guld.
Grefven tog litet af detta ämne i en förgyld silfversked och räckte
den åt Maximilien, i det han på honom fäste en djupt forskande blick.
Då kunde man se, att ämnet var grönaktigt.
--- Se der, hvad ni önskat och hvad jag lofvat er, sade han.
--- Medan jag ännu lefver, tackar jag er af varmaste hjerta, svarade
den unge mannen, då han tog skeden ur Montecristos hand.
Grefven tog en annan sked och stack den ännu en gång i dosan.
--- Hvad ämnar ni göra, min vän? frågade Morrel och hejdade hans arm.
--- På min ära, Morrel, sade han småleende, tror jag icke, Gud förlåte
mig, att jag är lika trött vid lifvet som ni, och efter som
tillfälle nu erbjuder sig...
--- Håll! utropade den unge mannen; ni, som är älskad och sjelf
älskar, ni, som eger tro och hopp, o, gör icke ni, hvad jag ämnar
göra! Af er vore det ett brott. Lef väl, min ädle och högsinnade
vän! Jag skall säga Valentine allt, hvad ni gjort för mig.
Och långsamt, utan annat uppehåll än en tryckning med sin venstra
hand, som han räckte åt grefven, nedsväljde Morrel det hemlighetsfulla
ämne, som Montecristo lemnat honom. Derefter tego båda två. Ali,
tyst och påpasslig, kom in med tobak och en nargileh åt hvar,
serverade kaffe och försvann. Småningom bleknade lamporna i händerna
på marmorstoderna, som höllo dem, och vällukterna från rökelsekaren
föreföllo Maximilien mindre starka. Montecristo satt i skuggan midt
emot Maximilien och betraktade honom, och Morrel såg endast grefvens
blixtrande ögon.
En omätlig smärta bemäktigade sig den unge mannen. Han kände sin
nargileh falla ur handen, föremålen förlorade småningom form och färg,
hans skumma ögon tyckte sig skåda liksom dörrar och gardiner öppnas i
väggen.
--- Min vän, sade han, jag känner, att jag dör. Tack!
Han gjorde ett försök att för sista gången räcka grefven sin hand, men
den föll kraftlös ned vid hans sida.
Då tycktes det honom, som om Montecristo smålog, men icke med det
besynnerliga och förskräckande leende, som flere gånger låtit honom
ana hemligheterna i denna djupa själ, utan med det ömma medlidande,
som en far har för sina små barn, då de tala oförståndigt. Med det
samma tyckte han, att grefven växte; hans längd, nästan fördubblad,
aftecknade sig mot de röda draperierna, han hade kastat sitt svarta
hår bakåt och stod der rak och stolt som en af de englar, med hvilka
syndare hotas på den yttersta dagen. Vanmäktig och förlamad, föll
Morrel tillbaka i sin länstol, och en ljuf och behaglig domning smög
sig in i hvarje hans åder. Tankarna vexlade nu om i hans hufvud
liksom figurerna i ett kaleidoskop, då man vänder om det samma.
Liggande maktlös och flämtande, kände Morrel nu hos sig intet annat
tecken till lif än denna dröm; han tyckte sig för fulla segel inlöpa i
den orediga yrsel, som föregår detta andra okända, hvilket kallas
döden. Ännu en gång försökte han räcka grefven sin hand, men denna
gång förmådde han icke ens röra den; han ville framstamma ett sista
farväl, men tungan vände sig så tungt i hans mun som hällen öfver en
graf.
Hans matta ögon föllo igen mot hans vilja, men genom sina slutna
ögonlock såg han en skepnad röra sig, som han igenkände oaktadt det
mörker, hvari han trodde sig vara insvept.
Det var grefven, som nyss öppnat en dörr.
Genast göt sig en ström af ljus, som flödade ut från ett rum bredvid
eller snarare från ett fepalats, öfver salen, der Morrel låg i sin
behagliga dödsdvala. På tröskeln till detta rum såg han en qvinna af
underbar skönhet. Blek och ljuft leende, stod hon der lik
barmhertighetens engel, som besvärjer hämdens ande.
--- Är det himmeln, som redan öppnar sig för mig? tänkte den döende.
Denna engel liknar den jag förlorat.
Montecristo visade den unga qvinnan med fingret på den hvilstol, der
Morrel låg. Med hopknäpta händer och leende läppar närmade hon sig
honom.
--- Valentine, Valentine! ropade Morrel i djupet af sin själ.
Men hans mun fick icke fram ett enda ljud, och liksom alla hans
krafter samlat sig till denna inre rörelse, drog han en suck och
tillslöt ögonen ännu hårdare. Valentine sprang fram till honom.
Morrels läppar gjorde ännu en rörelse.
--- Han ropar er, sade grefven, han ropar er ur sin djupa sömn, han,
åt hvilken ni anförtrott era öden och som döden velat skilja från
er, om inte jag lyckligtvis varit der och besegrat döden.
Valentine, skilj er aldrig mer från honom här på jorden, ty för
att återfinna er har han velat störta sig i grafven. Utan mig
hade I båda varit döda; jag återgifver er nu åt hvarandra. Måtte
Gud hålla mig räkning för dessa båda varelser, som jag räddat!
I ett utbrott af oemotståndlig hänryckning fattade Valentine
Montecristos hand och förde den till sina läppar.
--- Ja, tacka mig gerna, sade grefven, säg om det och tröttna icke att
säga om det, upprepa, att jag gjort er lycklig! Ni vet icke, hur
väl jag behöfver vara öfvertygad derom.
--- Ja, ja, jag tackar er af hela min själ, sade Valentine, och om ni
tviflar på uppriktigheten af mina tacksägelser, så ber jag er
fråga Haydée, min älskade syster Haydée, som sedan vår afresa från
Frankrike genom att tala om er förmått mig att tåligt afvakta den
lyckans dag, som nu uppgått för mig.
--- Ni älskar således Haydée? frågade Montecristo med en rörelse, den
han förgäfves sökte dölja.
--- Ack ja, af hela min själ!
--- Nå väl, hör då, Valentine, sade grefven, då utber jag mig en
ynnest af er.
--- Af mig, store Gud! Kan jag vara så lycklig?
--- Ja; ni har kallat Haydée för er syster. Måtte hon också
hädanefter få vara det i verkligheten, Valentine! Gälda åt henne,
hvad ni anser er vara skyldig mig. Beskydden henne, ni och
Morrel, ty --- grefven yttrade detta med qväfd stämma ---
hädanefter blir hon ensam i verlden...
--- Ensam i verlden! upprepade en röst bakom grefven; och hvarför det?
Montecristo vände sig om. Haydée stod der, blek och isad, och
stirrade på grefven med en åtbörd af dödlig bestörtning.
--- Emedan du i morgon blir fri, min dotter, svarade grefven; emedan
du i verlden skall återtaga den plats, som tillhör dig, emedan jag
icke vill, att mitt öde skall förmörka ditt. Furstedotter, jag
återger dig din fars rikedomar och namn.
Haydée bleknade, öppnade sina genomskinliga händer, likt jungfrun, som
viger sig åt Gud, och yttrade med en af tårar qväfd röst:
--- Således lemnar du mig, min herre?
--- Haydée, Haydée! Du är ung och skön, glöm ända till mitt namn och
blif lycklig.
--- Ja, din befallning, skall bli åtlydd, min herre, svarade Haydée.
Jag skall glömma ända till ditt namn och bli lycklig.
Hon tog ett steg för att gå.
--- Ack, min Gud, utropade Valentine, som under tiden höll Maximiliens
tunga hufvud mot sin axel, ser ni icke, hur blek hon är? Förstår
ni icke, att hon lider?
Haydée svarade med ett sönderslitande uttryck:
--- Hur kan du begära, att han skall förstå mig, min syster? Han är
min herre, och jag är hans slafvinna. Han har rättighet att icke
se något.
Grefven darrade vid tonerna af denna röst, som anslog de doldaste
fibrerna i hans hjerta. Hans ögon mötte den unga flickans och kunde
icke uthärda deras eld.
--- Min Gud, min Gud, sade Montecristo, skulle det då vara sant, hvad
du låtit mig ana? Haydée, skulle du känna dig lycklig af att
aldrig lemna mig?
--- Jag är ung, svarade hon mildt, jag älskar lifvet, som du alltid
gjort så behagligt för mig, och jag skulle ogerna dö.
--- Det vill säga, att om jag lemnade dig, Haydée...
--- Då skulle jag dö, herre.
--- Du älskar mig således?
--- Ack, Valentine, han frågar, om jag älskar honom! Valentine, säg
honom då, om du älskar Maximilien!
Grefven kände sitt bröst vidgas och sitt hjerta svälla. Han öppnade
sin famn, och Haydée störtade med ett rop i hans armar.
--- Ja, jag älskar dig, sade hon, jag älskar dig, som man älskar sin
far, sin bror, sin man! Jag älskar dig, som man älskar lifvet,
som man älskar Gud, ty du är för mig den skönaste, den bästa, den
största af alla skapade varelser!
--- Ske, som du vill, min tillbedda engel! utbrast grefven. Gud, som
uppväckt mig mot mina fiender och gjort mig till segrare, Gud vill
icke, det inser jag nu, låta denna ånger följa på min seger. Jag
har velat straffa mig, men Gud vill förlåta mig. Älska mig då,
Haydée! Hvem vet? Din kärlek kan måhända komma mig att glömma,
hvad jag behöfver glömma.
--- Hvad säger du nu, min herre? frågade den unga flickan.
--- Jag säger dig, att ett ord af dig, Haydée, har upplyst mig mer än
tjugu år af min långsamt mognande vishet. Jag har endast dig i
verlden, Haydée; genom dig skall jag åter fästa mig vid lifvet,
genom dig kan jag lida, genom dig kan jag bli lycklig.
--- Hör du, Valentine, utropade Haydée, han säger, att han kan lida
genom mig, som ville gifva mitt lif för honom!
Grefven besinnade sig ett ögonblick.
--- Har jag sett en skymt af sanningen? sade han. Ack, min Gud, må
det nu vara belöning eller straff, så fogar jag mig i denna
bestämmelse! Kom, Haydée, kom...
Han lade sin arm kring den unga flickans lif, tryckte Valentines hand
och försvann.
Omkring en timme förflöt, hvarunder Valentine satt hos Morrel, orolig,
tyst och med ögonen fästa på honom. Slutligen kände hon hans hjerta
slå, en knapt märkbar fläkt öppnade hans läppar, och denna svaga
darrning, som förebådar lifvets återkomst, flög genom hela den unge
mannens kropp. Hans ögon öppnades slutligen, men blicken var i början
stel och medvetslös; derefter kom synen tillbaka, klar och redig, med
synen medvetandet, och med detta sorgen.
--- Åh, jag lefver ännu! Grefven har narrat mig! utropade han i
förtviflad ton.
Och han utsträckte handen mot bordet och fattade en knif.
Min vän, sade då Valentine med sitt förtjusande småleende, vakna då
och se åt min sida.
Morrel skrek häftigt till, och yrande, tviflande, förbländad som af en
himmelsk syn, föll han ned på sina knän...
Följande morgon i första dagningen vandrade Morrel och Valentine arm i
arm vid stranden. Valentine berättade för Maximilien, hur Montecristo
visat sig i hennes rum, hur han för henne yppat allt, låtit henne
påtagligen se brottet och slutligen på ett underbart sätt frälst henne
från döden, derigenom att han låtit henne anses som död.
De hade funnit dörren till grottan öppen och gått ut. Himmeln lät
ännu nattens sista stjernor tindra på morgonens azur. I halfskuggan
af en grupp klippor blef Morrel varse en man, som väntade på något
tecken för att träda fram. Han visade Valentine denne man.
--- Ah, det är Jacopo, kaptenen på jakten! sade hon.
Hon vinkade mannen till sig och Maximilien.
--- Ni har något att säga oss? frågade Morrel.
--- Jag har i uppdrag att lemna er detta bref från grefven.
--- Från grefven! utropade de båda unga på en gång.
--- Ja, läs.
Morrel bröt brefvet och läste:
»Min käre Maximilien! En feluck ligger för ankar här för er
räkning. Jacopo skall föra er till Livorno, der herr Noirtier
väntar sin sondotter, som han vill välsigna, innan hon följer
er till altaret. Allt, som fins i denna grotta, mitt hus vid
Champs-Élysées, mitt landtställe i Auteuil och min egendom vid
Tréport utgöra bröllopsskänker från Edmond Dantès till hans
forne redares, Morrels, son. Fröken de Villefort torde mottaga
hälften deraf, ty jag bönfaller, att hon måtte till de fattige
i Paris afstå hela den förmögenhet, hvilken tillfaller henne
efter hennes far, som blifvit vansinnig, och efter hennes bror,
som dog sistlidne september månad samtidigt med hennes styfmor.
Säg åt den engel, som hädanefter kommer att vaka öfver ert lif,
Morrel, att hon någon gång beder för den man, som likt Satan
ett ögonblick trodde sig jemlik med Gud, men som nu med en
kristens ödmjukhet insett, att endast i Guds hand ligga den
högsta makten och den oändliga visheten. Hennes böner skola
kanske mildra de samvetsförebråelser, som han bär med sig i
djupet af sitt hjerta. Hvad beträffar er, Morrel, se här hela
hemligheten i mitt uppförande mot er. Det ges hvarken lycka
eller olycka här i verlden, det är blott jemförelsen mellan
olika tillstånd och ingenting annat. Endast den, som känt den
högsta olycka, är i stånd att känna den högsta lycka. Man
måste ha velat dö, Maximilien, för att veta, hur ljuft det är
att lefva.
Lefven således och blifven lyckliga, I, mitt hjertas båda
älsklingar, och glömmen aldrig, att ända till den dag, då Gud
värdigas afslöja framtiden för menniskan, all mensklig vishet
ligger gömd i de två orden: Vänta och hoppas!
Er vän
EDMOND DANTÈS,
grefve af Montecristo.«
Under läsningen af detta bref, som meddelade henne underrättelsen om
hennes fars vansinne och hennes brors död, hvarom hon ej haft minsta
vetskap, bleknade Valentine. En djup suck uppsteg ur hennes bröst,
och tårar, icke mindre bittra, för det de voro tysta, rullade utför
hennes kinder. Hennes lycka var dyrköpt.
Morrel såg sig oroligt omkring.
--- Men, sade han, grefven öfverdrifver sannerligen sitt ädelmod;
Valentine kan nöja sig med min anspråkslösa förmögenhet. Hvar är
grefven, min vän? För mig till honom.
Jacopo pekade mot synranden.
--- Hvad! Hvad menar ni? frågade Valentine. Hvar är grefven? Hvar
är Haydée?
--- Se dit, svarade Jacopo.
De båda unge sågo åt det håll, hvaråt sjömannen pekat, och i den
mörkblå strimma, som skilde Medelhafvets himmel från horisonten,
blefvo de varse ett hvitt segel, stort som vingen af en fiskmås.
--- Bortfaren! utbrast Morrel; bortfaren! Farväl, min vän, min far!
--- Bortfaren! upprepade Valentine. Farväl, min väninna! Farväl, min
syster!
--- Hvem vet, om vi någonsin få återse dem? yttrade Morrel och torkade
bort en tår.
--- Min vän, svarade Valentine, sade oss icke grefven nyss, att all
mensklig vishet ligger gömd i de två orden:
Vänta och hoppas!
¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Slut på romanen »Grefven af Montecristo«.
Denna fil senast ändrad Lör 7 Apr 2007 19:10:14 CEST
Reseskildringar, ungdomsböcker och annat värdefullt.
Om kakor (»cookies«)