Sammanfattning

Forskarnas åsikter går isär när det gäller omfattningen av ödeläggelsen av bebyggelsen på den gotländska landsbygden från medeltiden fram t o m ca 1700. Det finns ett uttalat behov av att komplettera de skrivbordsundersökningar som gjordes i frågan under 1970-talet av kulturgeograf Per-Göran Ersson. Ersson presenterar i Gotländskt arkiv 1985 ett egenupprättat register över 302 ödegårdar, varav ett fåtal har besökts i fält. RAÄ uttrycker i skriften Forn-minnesinventeringen - nuläge och kompletteringsbehov (1997) ett önskemål om fältkarteringar vid ett 75-tal av Erssons förtecknade ödegårdar. Länsantikvarie Majvor Östergren betonar i sin avhandling Mellan stengrund och stenhus - Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikation (1989) att kulturgeografen inte beaktat det arkeologiska materialet i sitt avhandlingsarbete Kolonisation och ödeläggelse på Gotland - studier av den agrara bebyggelseutvecklingen från medeltid till 1600-talet (1974). Hon efterlyser dessutom mer omfattande fältundersökningar av ödegårdarna.

Sommaren 2000 utformades plattformen för projektet "Gotländska ödegårdar" i och med kursen "Människa och landskap" vid Högskolan på Gotland. Då utarbetades syfte och metod för hur ett inventerings- och dokumentationsprojekt av ödegårdar på Gotland skulle kunna se ut. Under hösten och vintern 2000-2001 utfördes en pilotstudie på Storsudret, vilket är ett naturligt avgränsat område på S Gotland. Till Storsudret hör socknarna Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre; samtliga enligt gammal tradition tillhörande Hoburgs ting. Sommaren 2001 inventerades den del av norra Gotland som i äldre tid låg under Forsa ting. Här ingår gårdar ut Stenkyrka, Hangvar (Elinghem), Lärbro (Gann), Othem, Hall och Tingstäde.

Dokumentationsarbetet består i förberedande kart- och arkivstudier, vilka följs upp av en fältinventering. Kartmaterialet utgörs främst av skattläggningskartor från tidigt 1700-tal. Det viktigaste arkivmaterialet representeras av en ödegårdslista från 1580-talet. Listan, vilken är indelad efter ting, innehåller namn på sammanlagt 214 Gotländska ödegårdar, varav 17 är belägna inom Forsa ting. Erssons förteckning över ödegårdar är ett annat betydande material. Ersson tar i sitt forskningsarbete inte bara upp gårdarna från ödegårdslistan; han nämner även ytterligare områden för eventuell tidig bebyggelse. Inventeringsarbetet 2000-2001 har alltså tagit hänsyn till såväl ödegårdslistan som Erssons förteckning. Därtill har ytterligare namnindikationer på skattläggningskartan kontrollerats närmare i arkivmaterialet. Flera av dessa lokaler borde inventeras i fält framtiden.

Fältarbetet består i att via kartmaterialet lokalisera ödegårdarnas exakta eller ungefärliga läge samt att, med digital teknik i form av en GPS-utrustning (Geografiskt positionssystem), registrera de lämningar som tillhört lokalens inägo- resp. utägomark. Exempel på objekt som dokumenteras är husgrunder, stensträngar och fossil åkermark. Varje lämning tilldelas ett unikt objektnummer och beskrivs på en fältblankett. Objekten ritas in som punkt, linje eller yta beroende på dess art och utbredning.

Av de 17 ödegårdarna i Forsa ting har 5 återupptagits i senare tid och är därför inte aktuella för en inventering. Namnindikationer som omgående ger en idé om var gårdarna har legat är ytterst sparsamma på norra Gotland. Det är ofta åkermark som har bytt namn; ibland vid såväl storskifte som laga skifte. Detta försvårar lokaliseringsarbetet avsevärt. Endast vid en lokal, ödegården Westerhuse i Hangvar, är indikationerna starka. Här ligger bl.a. Wäster huse tompt åker, Wäster huse tomptänget och Westerhuse tomptskog. Som i de flesta fallen är dock spåren efter själva gården försvinnande små. Vid just denna lokal registrerades två ytor med röjningsrösen, två vägsträckor samt tre eventuella stolphål. Troligen har gården stått på den plats som är bebyggd även idag. Också namnet Hellings tompt änge är tydligt, men enligt folkmun ligger Hellingz gard inte på denna plats, utan 1,5 km S därom. Inte heller här är själva be-byggelselämningen med säkerhet funnen, även om jag fick en bestämd plats utpekad för mig av en sockenbo.

Svårast att lokalisera var Lille Nors, som enligt Ersson skall ha legat i Hall eller Lärbro. Inga lämningar dokumenterades i Hall, medan två terrasskanter registrerades i Lärbro. Gåtan om ödegårdens sockentillhörighet är därmed inte löst.

Sammantaget registrerades 22 objekt inom Forsa ting; åtta i Stenkyrka, tolv i Hangvar och ett i Lärbro. Därmed går Hall och Othem lottlösa. I Tingstäde finns ingen ödegård upptagen inom Forsa ting, varför någon fältinventering inte har företagits här. De flesta områden som besöktes i fält är uppodlade i senare tid, varför chansen att finna spår efter tidig bebyggelse är i det närmaste obefintlig.

Under kartstudierna uppdagades ytterligare områden som utifrån namnindikationer ter sig intressanta; en i Stenkyrka, två i Hangvar, fyra i Hall, åtta i Lärbro, två i Othem och en i Tingstäde (dvs. arton stycken). En del av dessa tar även Ersson upp i sin förteckning över troliga ödegårdar. Ingen av dessa lokaler har besökts i fält under denna inventeringsperiod. Flertalet av dem ligger dock på mark som enligt ortofotot är uppodlad.

Ersson tar i sin förteckning upp en speciell kategori med troliga ödegårdar kallade Fongård/ Fongard. Inom Forsa ting finns det en sådan plats och den ligger i Lärbro.

De typer av objekt som har registrerats är terrasskanter (efter odling), stensträngar, platser för trolig bebyggelse (bebyggelselämning), brunnar, röjningsrösen och vägar. Därtill gjordes ett lösfynd i form av en itu delad malsten i Stenkyrka.

Naturligtvis går det inte med säkerhet att fastställa orsaken till och den exakta tidpunkten för gårdarnas ödeläggelse. Några tendenser finns dock. En av dessa är markernas beskaffenhet; i flera fall ligger lokalerna på jordar som i skattläggningskartan beskrivs som sanka, "skarpa" och odugliga. En annan tendens är att ödegårdarna många gånger ligger perifert i förhållande till befintlig bebyggelse omkring år 1700. Med hjälp av kart- och arkivmaterial kan den ungefärliga tidpunkten för ödeläggelsen i en del fall utrönas. Det finns två nedgångsperioder under medeltiden, vilka är belagda i det historiska källmaterialet; 1360-talets pestepidemi och agrarkris, samt 1500-talets missväxter och det för Gotland ökade skattetrycket. Många av gårdarna har troligen ödelagts under dessa perioder. Flera av gårdarna har övergivits och återupptagits i omgångar, vilket främst Revisionsboken ger information om.